Anna-Lena Laurén – då och nu

I januari 2018 gjorde Anna-Lena Laurén ett reportage från Tjetjenien som hon förutspådde skulle drabbas av inbördeskrig. Säljande kanske, men ännu har inget hänt. (Bild: klipp ur DN-webb)

Det var för drygt tio år sedan jag blev uppmärksammad på Anna-Lena Lauréns rysslandsreportage i Hufvudstadsbladet. Dessa, och hennes bok “De är inte kloka, de där ryssarna” – ögonblicksbilder från Ryssland, Söderströms, Helsingfors 2008, imponerade inte bara på grund av hennes kunskaper utan också kärlek till Ryssland och dess folk. 

2013 blev hon korrespondent också för Svenska Dagbladet och kunde fortsätta att skriva sakligt om Ryssland och ryssarna. Men när hon 2016 blev heltidsengagerad av Dagens Nyheter befarade jag det värsta. Hbl och SvD må vara konservativa men kännetecknades av en viss gammaldags journalistisk hederlighet. På DN gällde det att lansera åsikter vid morgonkaffet, vad svenska folket skulle tycka under dagen.

Tyvärr blev mina farhågor om Lauréns utveckling besannade. Dock hade vi blivit varnade. Så här skrev hon 2010 i boken “Sedan kom jag till Moskva” (Söderströms) på sidorna 90-91.Hon skriver om journalister, mest manliga, som kommer till Ryssland, inte för att de är speciellt intresserade av landet eller folket, utan för att göra karriär:

“När den här typen av korrespondenter talar om sina reportage har jag ofta en känsla av att de har byggt upp dem utgående från vad som kommer att gå hem hos hemmaredaktionen. De söker ämnen som gör sig i bild, som väcker känslor och inte sällan bekräftar fördomar. Att bekräfta förutfattade meningar är förövrigt det absolut säkraste sättet att få hemmaredaktionens acklamationer. Människan gillar nämligen att få bekräftat att hon har haft rätt i sin uppfattning. Det är en omedveten inställning som vi alla har, det är är mänskligt. Därför är det så viktigt att vara medveten om den.

Det handlar om att synas, komma framåt, skapa sig en position på hemmaredaktionen. Allt det där förstår jag, och jag påstår inte att jag själv skulle vara ointresserad av professionella framgångar […]

Delvis av den anledningen undviker jag att alltför mycket följa med vad andra korrespondenter gör. Det är farligt  eftersom det leder till likriktning, dels känns  det meningslöst. Det här landet är ett ymnighetshorn av uppslag så  varför skulle man göra samma saker som alla andra?

Hemmaredaktionens perspektiv är annorlunda. Det är naturligt, för i motsats till mig följer de med de västeuropeiska och inte ryska medierna. Därför borde jag inte slå bakut varje gång de talar om för mig vad andra gjort, men det är precis vad jag gör för det retar mig oerhört.

– Nu har Sveriges Radio gjort ett inslag om förföljda människorättsaktivister i Ryssland. Lät häftigt. Du kunde kolla upp det på Ekots hemsida, säger en kollega på hemmaredaktionen.
– Kolla själv. Jag har annat att göra än att läsa Ekots hemsidor, meddelar jag högdraget.”

Ja det var Anna Lena Laurén för tio år sedan och med taskigare lön än den Dagens Nyheter kunde erbjuda.

... är läst 955 gånger!

  6 kommentarer for “Anna-Lena Laurén – då och nu

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Kunskaper må vara imponerande, men varför skulle kärlek till ett visst land och dess folk vara imponerande?

  2. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Jan Arvid Götesson!
    Varför skulle inte kärlek kunna göra intryck, väcka beundran och inge respekt? Jan Arvid känner säkert svaret på frågan och jag vill därför vänligt uppmana honom använda sin imponerande kunskap och talang till nyttigare ting än att med överdrivet nit försöka finna fel. Jag ironiserar inte och vill understryka att jag verkligen uppskattar och med stort intresse tar del av Jan Arvids insatser på denna blogg.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jan-Peter S!
    Jag insåg att min kommentar skulle kunna uppfattas som dum, och tvekade innan jag klickade på ”Skicka”. Men jag valde att utsätta mig för det obehaget eftersom jag tänkte som följer. Många debattören i den vänstersfär vilken lindelof.nu kan sägas tillhöra, gör stora ansträngningar för att motverka felaktiga uppfattningar som sprids om de två största staterna som varit kommunistiska: Socialistiska rådsrepublikernas union och Folkrepubliken Kina. Själv har jag uttalat mig mot tankefelet i att jämföra det nationalsocialistiska Tyskland och Rådsunionen på ett sätt som gör dem till lika goda kålsupare: Tyskland hann bara genomföra 5 procent av sitt totalutrotningprogram, medan Rådsunionen använde massdöd och slaveri som punktinsatser för att uppnå begränsade mål.

    Men jag har uppfattningen att det finns en risk för att arbetet mot rådande liberala historietolkning blir till en lojalitet med de här stora etniciteterna i sig, alltså med ryska folket och han-kinesiska folket. Lojalitet och solidaritet är skilda ting, som Jan Myrdal sade i polemik mot Karl Vennberg.

  4. Anders Persson skriver:

    I föreliggande fall är Jan Arvid G. helt ute och cyklar. Han må vara förlåten eftersom Anna-Lena Lauréns lilla bok som 2008 kom på finlandssvenska förlaget Söderströms kan vara svår att hitta i Australien. Hennes bok har inte ett skvatt att göra med någon slags Ehrenrettung av Sovjetunionen, den handlar om ryska folket om vilket det, som bekant fanns fördomar redan före 1917. På sidan 72 tillstår hon att hon “på det mentala planet” känner sig friare i Ryssland än i Sverige. Vidare jämför hon på ett ställe (sid. 119) svenskar och ryssar som varande, för en finländare (som Laurén), olidligt demokratiska:

    “Finländare skrattar ofta åt svenskars vurm för att fatta gemensamma, demokratiska beslut. Ryssar är likadana, men inte lika organiserade som svenskarna. Däremot är de mer underhållande, eftersom ryssar inte är konflikträdda och utan tvekan tar fajten om de till exempel anser att kvällens restaurangval är åt skogen. Detta gör naturligtvis beslutsprocessen ännu mera långdragen och ineffektiv, men desto festligare.”

    I Finland är det ofta någon som tar kommandot och pekar med hela handen. På samma sätt skulle man (åtminstone jag) därför kunna skriva en bok “De är inte kloka, de där finnarna” eller “De är inte kloka, de där svenskarna”.

    Lauréns bok som jag läste 2012 gjorde att jag vågade resa till Ryssland några år senare. Vad hon skrivit hjälpte mig att känna mig hemma i en lite annorlunda kultur. Ordet “imponera” var kanske inte rätt val, snarare imponerades jag av hennes förmåga att förmedla och avdemonisera den ryska folkmentaliteten.

    Jag ser helst att boken trycks i en folkupplaga och delas ut i brevlådorna.

  5. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Det ska naturligtvis uppfattas som vänligt förekommande att Jan Arvid Götesson så bemödar sig att stävja en möjligen groende rysslojalitet hos bloggens skribenter. Efter en längre stunds filosoferande över den kluriga frågan ”varför skulle kärlek till ett visst land och dess folk vara imponerande?”, känner jag mig för tid och evighet väl vaccinerad mot sådana förvillelser.

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    När jag ofta satt på åhörarläktaren i Samväldet Australiens underhus blev jag bekant med den anglosaxiska vanan att säga något för att sedan taga tillbaka det (”I withdraw”). I withdraw ovanstående uttalande – som kommentar till just Anders Perssons text. Jag skrev eftersom texten aktualiserade en tanke som jag haft i andra sammanhang om en olycklig tendens hos några tänkare till väster.

    Efter Anders Perssons förklaring om boken kan man hålla med om att det är en allom gagnelig gärning att förmedla kunskap om folk och länder som ”demoniserats”, antingen genom gamla fördomar eller på grund av nyare politiska konjunkturer.

    Jan-Peter Stråhles vänligheter tar jag bokstavligt, i enlighet med författarens försäkran om att inte ironisera.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.