Ansiktslösa minnen

Fernando Arrabal

Den spanske filmaren och författaren Fernando Arrabal (bilden) berövades sin far som under inbördeskriget i Spanien ställde sig på republikens sida och straffades av Francos fascister med ett mycket långt fängelsestraff. Därefter försvann han spårlöst, gick upp i rök.

Fernandos mor och mormor gjorde, av skäl som jag omedelbart inte kan redogöra för, allt för att pojken inte skulle påminnas om den försvunne fadern. Inga fotografier på denne förekom i hemmet. 

Fernando skulle uppenbart icke utsättas för risken att fastna med blicken i foton på fadern och saknad därmed väckas. Utan det skulle låtsas som om fadern aldrig existerat. Hans enda konkreta minne, han nedtecknar det i en bok vars titel jag inte kommer på fast jag citerat det i en av mina egna böcker, av fadern utspelar sig en soldränkt dag på stranden när fadern och sonen dröjer tillsammans i den heta sanden. Sonen är inte gammal. Blott några år. 

Faderns ansikte kan han inte framkalla långt efteråt när minnesbilden genereras – eller om den bara dyker upp så där som dylika tenderar att göra. Vare sig man vill eller inte. Minnet är ett nyckfullt fenomen.

Den ljuvliga känslan av samhörighet, när fadern försiktigt och ömsint rör vid hans ena ben, den har aldrig gått sonen förlorad. 

Beröringen är allt. 

Den kan tyckas mager men är en av de starkaste och vackraste bilder jag vet som fångar relationen mellan far och son. Kanske kan det räcka med ett kort ögonblick på en solvarm strand? Varför likt en bokhållare räkna dagar och år? 

När det är intensiteten som är det avgörande. 

Vad minns vi av dem som stod oss allra närmast? Röster? Tonlägen? Ansikten? Ord? Klarar vi oss utan fotoalbum? Jag har ett sådant i mitt förvar. Det varken doftar eller ljuder. Tyst och tillknäppt står det bredvid mig när jag sitter i min gröna fåtölj och skriver. Liksom avvaktande. 

Som svarslösa gravstenar på en kyrkogård under förgänglighetens vind. 

Minns vi våra allra närmaste som avskilda från oss och att betrakta liksom på avstånd – eller är minnena relationistiska på ett tätt liggande sätt? Vi lever ju våra liv inneslutna i relationer. 

Det finns inget liv utanför dessa. Fråga en psykoterapeut. Relationen är den minsta beståndsdelen. 

Dem vi älskar lämnar oss. Det ödet undgår vi icke. Men de flyttar in i oss och stannar kvar som det terapeuterna kallar inre objekt. Där fortsätter de att beröra och frammana känslor. De gör oss sällskap på vår fortsatta livsresa. 

Vi kanske inte behöver några ansikten. 

Arrabal lämnade i en mening aldrig den solbelysta, spanska stranden. Den övergående stunden där med fadern. Hans ömsinta hand. 

  1 kommentar for “Ansiktslösa minnen

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Man kan göra en kompromiss mellan å ena sidan ”bokhålleri” och å andra sidan intensiva minnen av ”solig-strand-med-far”-typ. Man kan nämligen kortfattat skriva ner de här minnena som finns i hjärnan. Om man inte gör det, kan minnena försvinna, hur levande och laddade de än synes vara för stunden.

    Det vet jag, ty en gång skrev jag ner ett antal betydelsefulla barndomsminnen. Sedan läste jag inte listan på många år. När jag läste listan igen hade flera minnen bleknat! Om vi inte underhåller minnen genom att plocka fram dem kan de brytas ner. Och då får vi lite mindre ”sällskap på vår fortsatta livsresa”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.