Anständighetens tyranni

Jomshof i anständighetens ögon

I början av december förra året fördes under någon vecka en häftig debatt om Richard Jomshofs (SD) föreläsning på Göteborgs universitet om sitt partis mediestrategi. Han var sist i raden av representanter från riksdagens partier i en serie anordnad av JMG – Institutionen för Journalistik Medier och Kommunikation. Lustigt nog undgick denna diskussion mig då. Den är ju högintressant ur yttrandefrihetssynpunkt.

Det började med att en grupp studenter startade ett upprop redan i slutet av november för att stoppa Jomshofs föreläsning med motivering att han företräder ett parti med nazistiska rötter. Ett 100-tal univeristetsanställda akademiker undertecknade. I samband med Jomshofs framträdande demonstrerades utanför och en flicka störde även själva föreläsningen inne i lokalen. I här länkade DN-artikel får man händelseförloppet ganska klart för sig.

Flera akademiker vid GU försvarade JMG:s initiativ och kritiserade studenternas upprop. Bland annat i detta blogginlägg. Så långt var väl allt ganska förväntat, men man borde rimligen förvånas över att 100 yrkesakademiker närmast reflexmässigt skrev på studenternas upprop.

Värre blev det emellertid några dagar senare när 202 akademiker (från hela landet) gick ut i DN med ett gemensamt försvar för studenternas upprop. Där kan du läsa alla namnen och fundera på hur det kan komma sig att så många, så välrenommerade, kan uppträda så oreflekterat i flock. De 202 skriver bland annat följande.

”JMG har valt att bjuda in representanter för riksdagspartierna. Med argumentet att SD sitter i riksdagen har även SD:s partisekreterare blivit inbjuden. Den logiken innebär att om ett mer traditionellt nazistiskt parti hade suttit i riksdagen så hade även detta fått en plattform på JMG. […]
I en tid då demokratiska värden ifrågasätts är det särskilt viktigt att universitetet tar ställning för de principer om vetenskaplig frihet och människors lika värde som universitetets verksamhet vilar på.”

Detta var i princip vad som hände 1998 (även om den nazistgruppen inte satt i riksdagen). Det var i den så kallade Karolina Matti-affären. Om detta kan man läsa i tidningarna.

Doktoranden Karolina Matti forskade på nazismen och bjöd in en svensk nazist att förklara sin åskådning för sina studenter. Det väckte stor uppståndelse och upprördhet. Den inbjudne föreläsaren dömdes i hovrätten till två månaders fängelse för hets mot folkgrupp och Karolina Matti dömdes villkorlig för medhjälp till hets mot folkgrupp. Föreläsaren ansågs ha hetsat mot folkgrupp i sitt föredrag. Jag tror domen var ganska rimlig.

Men fallet Jomshof är något helt annat. Det handlar inte om något lagbrott. Det är helt enkelt en ytterst dunkel “värdegrundshistoria”, som om den tillämpades skulle kunna leda till omfattande rättsosäkerhet som i sin tur skulle hota universitetens och forskningens frihet och därmed yttrandefriheten.

Smaka på denna moralkaka:
”Vi befinner oss i en historisk kontext där talet om den ’akademiska friheten’ kan utnyttjas systematiskt av krafter som hotar denna frihet, liksom universitetens existens, genom att vilja ha inflytande över vilka ämnen, vilken forskning, vilka forskare och vilka kroppar (sic KL) som ska tillåtas och vilka som ska förbjudas. Det är sådan politik som hotar akademins frihet. Ytterst handlar det om vilket samhälle som håller på att skapas och universitetets roll i detta samhälle. Som forskare har vi ett ansvar att utveckla kunskap om och granska makten i dess olika former.”

Min slutsats är att det finns en stark opinion inom den akademiska världen som i praktiken sätter “god smak” och “anständighet” (värdegrund) framför åsiktsfrihet. Det skrämmer. Med fina ord kan man få det att låta helt rimligt att universitetet ska negativt särbehandla ett politiskt parti med bortåt en femtedel av svenska väljarkåren bakom sig. Det är häpnadsväckande.

... är läst 1062 gånger!

  6 kommentarer for “Anständighetens tyranni

  1. Eva Åsén Ekstrand skriver:

    Skulle gärna se att du utvecklade din bedömning av rimligheten i Mattis dom. Vilken är den avgörande skillnaden mellan fallet Jomshof och Matti?

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Mattis föreläsares text granskades rättsligt och befanns innehålla element av hets mot folkgrupp, vilket är straffbart. Till detta hade Matti medverkat. Det är den enkla förklaringen. Om man anser att rätten hade fel i sin bedömning av texten är en annan sak. Domen ligger fast och jag har inte sett någon debatt om rättsövergrepp i det fallet.

    Jomshof talade om sitt partis mediestrategi. Ingen hävdar att han ska ha begått lagbrott, endast att det är “olämpligt” och “obehagligt” att en “sån typ” ska få hålla föreläsning på ett universitet. Jag menar att skillnaden är principiell.

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Den som ska skriva om att det finns en “kvinnlig” underström i dessa aktioner måste vara kvinna. Därför rekommenderar jag Ann Heberleins m fl (tre män) inlägg i Expressen om Jomshof-fallet.

    Jag roade mig (lite skamset) med att räkna hur fördelningen var mellan kvinnor och män bland de 202 undertecknarna av DN-artikeln. 142/60 blev resultatet, vilket i procent blir 70/30.

  4. Bertil Carlman skriver:

    Överhetens vapendragare har alltid klagat på underhetens brist på god smak och anständighet. De har dessutom alltid tagit för givet att deras definition av begreppen är universell. Men att dessa vapendragare känner och visar på obehag, det tycker jag är bra. Då syns det tydligare vilka de är, när de rynkar på näsan.

  5. Eva Åsén Ekstrand skriver:

    Såvitt jag förstår fälldes Matti för medhjälp, bland annat för att hon inte, innan föreläsningen, föreslagit förändringar i föredraghållarens manus av sådant innehåll som i domen ansågs vara hets mot folkgrupp och som domstolen ansåg att hon rimligen borde förstått.

    Hennes underlåtenhet – passivitet — låg till grund för den fällande domen. Även om domen inte har ifrågasatts i den allmänna debatten finns anledning reflektera omkring de argument som anfördes angående påföljden:

    “När det gäller Karolina Matti finns grundad anledning antaga att hennes möjligheter att få fortsatt anställning vid Umeå universitet i det närmaste är obefintliga. Praktiskt sett torde detsamma gälla hennes möjligheter att vid universitetet bedriva forskning. Med hänsyn till dessa omständigheter bör påföljden för Karolina Matti med tillämpning av 29 kap 5 kap 1 st brottsbalken bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.”

    Förutsatt att domen är korrekt återgiven av FiB, så är den att likna vid yrkesförbud. Men det är en annan diskussion.

    Bakom min fråga om skillnaderna i fallen Matti och Jomshof låg tanken att det kanske råder samma typ av ängslighet i bägge fallen. Var det rädslan för att beskyllas för likgiltighet, underlåtenhet eller “passivitet” som triggade dem som skrev under uppropet?

    Angående Jomhof-fallet i Göteborg så förklarade prefekten på JMG att syftet med att bjuda in de 8 riksdagspartierna, var att få en belysning av deras olika mediestrategier. Att underlåta att bjuda in ett av landets största partier hade varit anmärkningsvärt, men det ansåg inte undertecknarna av uppropet i sitt genmäle:

    “Kritiken mot inbjudan var i grunden en reaktion på likgiltigheten inför den normalisering av rasism som pågår. Normalisering innebär att rasism framstår som något oundvikligt, så som att det inte skulle vara annat än självklart att bjuda in SD till ett universitet. Den uppfattningen, att det skulle vara självklart, är kanske vad hela denna debatt har handlat om.”

    Det är oroväckande att undertecknarna inte anser det självklart att alla riksdagspartier skulle bjudas in.

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Eva Å E!
    Jo, visst finns det likheter, men den principiellt avgörande olikheten är att i Matti-affären blev det en legal domstolsprocess, medan det i Jomshofs-fallet blev en politisk ståndsrätt (mediedrev).

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.