Sufflén har nu sjunkit ihop. Det var alltså bara luft. Allt officiöst västerländskt mässande om ”demokrati och mänskliga rättigheter” i Afghanistan har med säkerhet skadat de demokratiska grundvärden som är så viktiga; yttrandefriheten, organisationsfriheten och rättssäkerheten (inom våra egna internationellt erkända gränser). Att svenska soldater deltagit i detta huvudlösa projekt är svårt att fånga med ord just nu.
Vilka utanför denna vår uppblåsta västvärld kommer efter det här att vilja ta orden ”demokrati och mänskliga rättigheter” i sin mun? Vinnaren tar allt, och kommer att kasta ut allt som påminner om det hyckleri de utsatts för i 20 år. Även barnet kommer att spolas ut med smutsvattnet, det kan vi inte förhindra, trots att det finns tusentals ömmande fall. Och det är hycklarna som bär skulden, inte befriarna, glöm inte det.
Demokratin är en skör konstruktion som måste vårdas ömt. När den klär sig i rustning och ägnar sig åt ”humanitära interventioner” har en röd gräns passerats. Varningsklockorna borde ringt för länge sedan. Några ur det gamla etablissemanget försökte varna: Sverker, Maj-Britt, Anders, Pierre, Thage, Birgitta, Harald och Hans. Att så många i överhetens nya ankdamm kunnat vinnas med så enkla knep för en så sjuk sak är mig obegripligt. Men, de har förmodligen blivit lika bländade, smickrade, vänskapskorrumperade – och skrämda – av den store i väster, på samma sätt som många i 30-talets svenska överhet bländades – och skrämdes – av den vapenskramlande stormakten i söder.
Klart att ansvariga svenska ministrar gnisslar tänder nu och efter bästa förmåga försöker förklara att alla dessa skattemiljarder inte är kastade i sjön. Men det kommer att bli svårt att övertyga svenska väljare om det. Ena dagen ska svenska ambassaden fortsätta sin verksamhet, nästa dag – efter ett dekret från USA – ska alla evakueras. Har Sverige överhuvud taget en utrikespolitik? Ministrarna försäkrar samstämmigt att insatsen inte varit förgäves, nej nej! Underförstått: drönarattackerna mot bröllopsföljen och oräkneliga exempel på utomrättsligt dödande var ett rimligt pris för att inte uppnå några av sina humanitära målsättningar. Likheterna med den förnedrande reträtten från Saigon 1975 är slående.
Vänsterrösten
En svensk sympatisk allmänvänsterröst, Mattias Göransson på Dagens arena, skriver 15 augusti ”typiskt” bland annat följande:
”Kabuls fall visar att militära medel ofta är sällsynt dåliga när det kommer till att skapa bestående frihet.”
Detta är ett helt meningslöst påstående. För det är nämligen så att än en gång bevisas att en liten inhemsk välorganiserad och välmotiverad gerillaarmé, utrustad med framför allt lätta vapen, inte kan besegras. Det är den yttre militära inblandningen som aldrig kan skapa bestående frihet. Den distinktionen är helt avgörande.
Göransson skriver vidare:
”Efter misslyckandet i Irak, den arabiska vårens kollaps och nu även Afghanistans fall har Bush-erans utrikespolitik en gång för alla kollapsat. Resultatet av 20 års krig är noll, om man räknar på plussidan. På minussidan finns förstås åtskilligt, som hundratusentals dödsoffer, enorma flyktingströmmar och galopperande fattigdom i spåren av krigen. Men även här måste alla som anser att demokrati och öppenhet är viktiga värden ställa sig fråga: vad gör vi nu då?”
Svaret på den frågan är faktiskt enkelt. Respektera folkrätten och låt afghanerna bli herrar i sitt eget hus! Detta skulle gjorts redan för 20 år sedan. Hela historien att talibanerna låg bakom 9/11 är en efterkonstruktion. Usama bin Ladin och hans närmaste terrorkumpaner i al Qaida var ju saudier, en var visst från Libanon. När USA anföll 2001 smet bin Ladin till Pakistan, med pakistanska regeringens goda minne (USA:s allierade). De visste att en dag är USA borta och då måste man kunna ha fredliga förbindelser med sin granne Afghanistan. Lögn och förbannad dikt som vanligt alltså.
Att vänsterns företrädare ska ha så rackarns svårt att sortera huvudsak från bisak. Demokrati byggs, och mänskliga rättigheter erövras, av medborgare i självständiga stater, inte med vapenmakt utifrån. Det är prio ett. Att afghaner, kineser, syrier, iranier och andra har egna rättsprinciper är huvudsak för dem men bisak för oss. Sådan är folkrätten.
Räfst och rättarting
Händelserna i Afghanistan dessa dagar är ett förnedrande och försvagande bakslag för USA (och för Sverige), som kan leda till skärpta interna motsättningar. Tänk hur mycket bluff, båg, korruption och illusionsmakeri som nu ska grävas fram i samband med räfsten efter detta nederlag, medan Kina, Ryssland och Pakistan sakta och systematiskt flyttar fram sina positioner i det plötsliga vakuumet efter USA i Centralasien. Är det början till slutet på USA som världspolis vi nu ser? Allt fokus lär hamna på Kina framöver.
Hur blir det då med vår egen svenska räfst? Jag tror vi ska ta det varligt. Vi ska sänka tonläget, lyfta fram sanningen och låta de svenska Afghanistanministrarna själva (12 socialdemokrater och 5 moderater – många fortfarande i livet) få begrunda sina misstag. Det är ett stort nederlag, ett mycket högt pris många fått betala och förfärligt många spenderade skattemiljarder till ingen nytta. Kanske det även är dags för våra ledande medier att börja lyssna till vad den lilla föreningen Afghansolidaritet, den ideellt drivna sajten alliansfriheten.se och de ståndaktiga politikerna (flera redan bortgångna) Sverker, Maj-Britt, Anders, Pierre, Thage, Harald och Hans hade att anföra redan innan de första svenska soldaterna skickades till Afghanistan.
Denna vecka har jag haft en givande korrespondens med Knut Lindelöf om att man skall ta till vara och diskutera de bitar av korrekt information och riktiga resonemang som finns hos meningsmotståndare. För sanningssökandets skull, men också för att nå fram i debatten. Om man ser ut att förminska ett argument från meningsmotståndare, då blir man lättare avfärdad.
Knut L skrev: ”Hela historien att talibanerna låg bakom 9/11 är en efterkonstruktion. Usama bin Ladin och hans närmaste terrorkumpaner i al Qaida var ju saudier, en var visst från Libanon. När USA anföll 2001 smet bin Ladin till Pakistan, med pakistanska regeringens goda minne (USA:s allierade). De visste att en dag är USA borta och då måste man kunna ha fredliga förbindelser med sin granne Afghanistan. Lögn och förbannad dikt som vanligt alltså.”
Man behöver också kortfattat diskutera att en krigshandling utgick från staten Afghanistans territorium 2001. Man kan inte bara anföra citatet ”vi var inte med när folkrätten skrevs”. En grupp som var baserad i Afghanistan sände operatörer som med improviserade militära medel anföll militära och civila mål i Förenta staterna. Om man skriver för allmänheten om sin Stora Bild Av Världens Tillstånd, som är annorlunda än allmänheten läser i sin morgontidning, då behöver man beakta argumentet att Afghanistans regering tekniskt sett var orsak till att det fanns en casus belli (giltigt skäl för krig).
Knut L!
Bra bild! Men du och Jan Arvid G blir obegripligt pettimetriska när det gäller det behövliga agerandet från vår sida.
Knut L!
Vem av de porträtterade ministrarna skulle någonsin erkänna att de begått några som helst misstag och därför sätta sig ned och ”begrunda sina misstag”?
Jan Arvid!
Din krångliga argumentation om ”tekniskt sett” ”casus belli” liknar mest OV Kuusinens ”argumentation” för de påstådda skotten i Manilla 26 november 1939.
Huvudfrågan (och den vi kan samlas kring) är ju ändå att USA bedrivit anfallskrig mot ett självständigt land i 20 (!) år. Och dessvärre har vårt eget Sverige också varit där.
Huvudfrågan är ju lika enkel som den var i Vietnam: ”För freden i Vietnam är en enkel sak att föra, om man frågar vem som har i Vietnam att göra” (Blå tåget)
Knut skriver: ”Att vänsterns företrädare ska ha så rackarns svårt att sortera huvudsak från bisak.” Det är en något svepande formulering. Det finns huvudsak och bisak i många frågor eller kanske snarare problemställningar. Det gäller här just folkrätten. Då nu globaliseringen genom handel gjort att få länder kan sägas vara oberoende ur handelssynpunkt, är folkrätten oerhört viktig vid mellanstatliga kontakter. Vi ser nu tillväxten av SCO (Shanghai Cooperation Organisation) som ett exempel på detta. SCO har framtiden för sig till skillnad från EU, och ett av de viktigare skälen till detta är just att medlemsländerna i SCO behåller sin identitet i nationella frågor.
Därför anser jag t ex inte att det går att rösta på något riksdagsparti, då inget av dem kan låta bli att även i mellanfolkliga sammanhang framföra sin speciella syn på barnuppfostran, homosexualitet, religionsfrihet etc. I USA har detta gått oerhört långt. När D Trump önskade samtala med V Putin blev han av demokraterna anklagad för att vilja just det, samtala. Vi vet ju också vad många, ja faktiskt väldigt många, i USA kallar den del av sitt samhälle som står för denna russofobi; den kallas vänster.
Knut har här skrivit en utmärkt artikel i sin anda, en anda som jag naturligtvis inte trivs med till hundra procent, det vore ju mycket illa. Vänsterbegreppet tycker jag emellertid att denna blogg borde städa undan. Jan Myrdal hade en viktig poäng när han talade om ”hönster”. Kan du inte något närmare precisera vilka du inbegriper i ”vänsterns företrädare” Knut? Jag skulle t ex i första hand ta med partiledningen för vänsterpartiet.
Men idag Knut, idag och några dagar framöver, ägnar vi oss främst åt att glädjas över att papperstigern med vapendragare fått på nöten och att hans vapendragare, som det officiella Sverige, blivit både bedrövade och förvirrade.
Ja, folkrätt och nationers rätt till självbestämmande diskuteras överhudtaget inte alls i framträdande media, varken i SVT eller tidningar. Istället översvallar media av privata orosreportage om familjer på flykt eller migranter som är oroliga såklart för sina släktingar i Asien. Media är inte intresserad att informera läsaren om grunden i samhällsbygget nämligen frihet och självständighet och att slippa utländsk överhöghet. I EU-tider när vår egen självständighet är underordnad EU och Washington, faller sig ovanstående som den sjuka patienten eller elefanten i rummet.
Bra med denna diskussion.
Först svar till Jan Arvid G. Jag är undrande över vad du skriver. Att talibanerna var skyldiga till 9/11 är knappast någon enkel sanning. Usama bin Ladin befann sig enligt Wikipedia i Afghanistan vid det tillfället, men förnekade all inblandning i terrordådet (vilket han senare ändrade – varför?). Du skriver att ”en krigshandling utgick från staten Afghanistans territorium 2001”. Men det är inte folkrättsligt klart. Med rätta kan det hävdas att det var ett ”terrordåd” – inte en ”krigshandling” – vilket inte är en ”casus belli” (giltigt skäl för krig).
Leif S!
Min enda fundering om hur vi ska argumentera efter USA:s nederlag i Afghanistan är att vi kanske ska vara aningen återhållsamma i tonen mot våra ansvariga ministrar. Det enkla är att veva på om hur fel de haft och hur rätt vi har haft hela tiden. Men det framgår med all önskvärd tydlighet av de som utspelas på allas skärmar. Vi hade en fundering på att starta ett upprop för en undersökning om möjligheten att ställa ansvariga ministrar inför rätta enligt Brb 19:2: ”Den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, dömes, om det ej är högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och högst åtta år.” Men ett sådant krav kommer aldrig att kunna uppfyllas. Minns IB-affären. Det gäller också att inte kasta ut hela demokratin (yttrandefriheten…) med badvattnet för att en massa ministrar agerat ansvarslöst.
Däremot kan man kanske vinna folkets förståelse för en allvarlig och saklig kritik av de ansvariga. Visst ministrarnas agerande är just så okunnigt, USA-svassande och skändligt som nu allt fler ger uttryck för. Lyssna till Jan Öberg t ex i intervjun under ”Missa inte” här intill. Alltså, håll kritiken saklig, undvik onödiga överord.
Bertil C!
Att sortera huvudsak från bisak är en omskrivning av att se huvudmotsättningen. T ex, den nationella frågan är överordnad landets konstitution. Detta har så länge jag varit politiskt aktiv varit en vattendelare inom vänstern. Med ”vänsterns företrädare” menar jag de som själva kallar sig vänster. Att ”städa undan vänsterbegreppet” blir nog svårt. Däremot måste vi läsa och diskutera med många utanför vår åldrade vänsterkrets. Det är t ex därför jag på senare tid intresserat mig mycket för t ex Arpis raka höger, inte för att han kallar sig höger utan för att han anlägger intressanta perspektiv.
Knut L!
Jag föreslog inte att något vore en sanning eller klarlagt. Jag ägnar mig stundom åt experimentell liberalism. Vad händer om man inte avfärdar tanken att en begränsad militär insats mot staten Afghanistan vore försvarbar 2001?
De principer för fredlig samlevnad stater emellan som överenskoms vid Bandungkonferensen 1955 är fortfarande relevanta och bör studeras av alla som vill ha rättvis fred. Förmodligen är de krafter som nu i Afghanistan samlar sig mot Talibanerna det kort som USA satsar på. Det gäller att hålla igång kriget. Ett ruttnande västerland behöver kriget.
Varför misslyckades USA med att införa demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan? Eftersom USA aldrig har haft som målsättningar att införa demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan kan ju inte detta vara ett misslyckande för USA. Däremot är det ett geopolitiskt misslyckande för USA att inte kunde hålla sig kvar i Afghanistan. USA:s krigföring i Afghanistan var en stor framgång för det militärindustriella komplexet som har kunnat göra jättevinster genom att döda oskyldiga afghaner.
Talet om demokrati och mänskliga rättighet är endast fikonlövet för att dölja ett anfallskrig, ockupation och mänskligt lidande.
Knäckfrågan för den fortsatta utvecklingen i Afghanistan är om talibanerna har lärt sig något av sitt misslyckande i slutet på 1990-talet. En del uttalanden från ledande talibaner pekar åt det hållet. Om det enbart är ett spel för gallerierna får framtiden utvisa.
För egen del har jag inga förhoppningar att de ministrar i Sverige som beslutade att Sverige skulle ansluta sig till USA:s krig i Afghanistan kommer att inse detta och offentligt erkänna sina misstag.
Du har säkert rätt Arne N. Men när Carl Bildt och Jan Eliasson – två ansvariga utrikesministrar – idag var med i SR Studio 1 och utfrågades om Afghanistan ställdes inte den självklara frågan. Vad känner du själv för ansvar för att Sverige tvingats till detta kostsamma och förnedrande nederlag? Eller, vad drar du för slutsatser för framtidens svenska försvar och vårt förhållande till USA och Nato? Ska vi fortsätta hålla oss fast i den transatlantiska länken?
Nej, de behandlades som experter, trots att de är en del av den gigantiska missbedömningen att ö h t skicka svenska soldater in i detta helt dödsdömda företag. De känner ju historien.
Bandungkonferensen, just det! Bra saker.
I den indonesiska staden Bandung träffades våren 1955 delegater från 29 afrikanska och asiatiska länder. Det blev början till en rörelse för Tredje världen, att jämföra med Väst dominerat av USA, och Öst dominerat av Sovjetunionen.
Konferensen lämnade efter sig bl a följande:
… nationer bör … utveckla vänskapligt samarbete enligt följande principer:
1. Respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och för ändamålen och principerna i FN-stadgan.
2. Respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet.
3. Erkännande av alla rasers jämlikhet och alla nationers jämlikhet, stora och små.
4. Att avhålla sig från att ingripa eller blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter.
5. Respekt för rätten för varje nation att försvara sig, var för sig eller gemensamt, i överensstämmelse med FN-stadgan.
6. (a) Att avhålla sig från att använda förberedelser till kollektivt försvar att tjäna de särskilda intressena hos någon av stormakterna.
(b) Att varje land avhåller sig från att utöva påtryckningar på andra länder.
7. Att avstå från handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.
8. Lösning av alla internationella tvister på fredlig väg, som förhandling, förlikning, skiljedom eller rättslig uppgörelse liksom andra fredliga medel enligt parternas egna val, i enlighet med FN-stadgan.
9. Främjande av ömsesidigt intresse och samarbete.
10. Respekt för rättvisa och internationella åtaganden.
Här finns hela, på engelska eller franska, sju sidor. Bl a skriver länderna om behovet av ekonomiskt och kulturellt samarbete.
En annan aktuell fråga är ju den svenska insatsen i Mali. Efter den senaste militärkuppen verkar det kärvt att påstå att den är där av något sorts demokratiska skäl eller några andra skäl än att stödja en militärjunta.