Anteckningar om vårt ständigt pyrande ursinne

24 timmarsklockan vid the Royal Observatory, Greenwich.

Redan före skolåldern får vi lära oss att boktryckarkonsten uppfanns av Johann Gutenberg i mitten på 1400-talet samt att både mikroskopen och linsteleskopen gjorde entré under senare hälften av 1500-talet. Våra lärare och fröknar berättar sedan i nästa fas att servetten, den djupa tallriken och, framför allt, glassen och chokladen debuterade på 1600-talet, medan de allra första vattenklosetterna – som auktoriserade toaletthistoriker envisas med att kalla Bramah Valve Closets – intog badrummen under 1700-talets slutfas.

Men när uppfanns egentligen Tiden? Existerade tiden i form av timmar, minuter och sekunder redan under den förhistoriska eran eller rent av innan vårt universum hade skapats?

Själv vill jag inte utmana ödet och ge mig i kast med den sortens filosofiska problem. Jag håller mig till det vetbara och konstaterar frankt att vårt tidsmässiga decentraliseringstänkande stod ovanligt högt i kurs så tidigt som på 1300-talet och i ytterligare några århundraden. Alla större knutpunkter hade sin egen tid: när de ohjälpliga sjusovarna slog upp ögonen i Hallsberg, var klockan halv åtta i Vänersborg, kvart över i Vimmerby, halv nio i Östersund och sen eftermiddag i Skinnskatteberg. Först 1884 antogs Greenwich Mean Time som internationell tidsstandard.

Cyklisk tidsuppfattning
Medeltidens inbyggare hade väsentligen en cyklisk (cirkulär), naturgiven och konkret tidsuppfattning:

Efter vårgrönska följde milda sommarregn, som i sin tur ersattes av larmande höststormar och isande midvinterköld. Vårsådden föregick höstskörden och skörden den nya sådden i ett oavlåtligt kretslopp, som dessutom innefattade svampsäsong, krusbärsplockning, brödbak, saftning, syltning och mängder av husliga bestyr, vartill kom obligatoriskt katekesplugg och bibelstudier. Det oaktat hade de klokaste bland gummorna (och ibland enstaka gubbar) i dåtidens bondska samfund vaga aningar om att man i praktiken inte kan stiga ner i samma flod två gånger.

Ändå steg man ner i samma flod minst femtio gånger och i undantagsfall oftare än så.

På så sätt formades den enskildes liv till en oändlig mängd generalrepetitioner – tyvärr utan att några tidsresurser hade avsatts för själva premiären. Medeltidens människor gick bokstavligen runt i cirklar. Varje begrepp om samhällelig eller personlig utveckling lyste enbart med sin frånvaro, och till råga på eländet var gränslinjerna mellan förfluten tid, nutid och framtid påfallande oklara. Man ansåg sig leva i samtliga dessa tidsdimensioner på en och samma gång. Över huvud taget kunde man inte skilja klart och tydligt mellan ett Då, ett Nu och ett Sedan.

Men de insiktsfulla munkarna i dåtidens alla kloster önskade sig en annan tidens och tingens ordning. T ex ville de åkalla sin fader i himlen en gång var fjärde timme, vilket krävde tidsinstrument med långt skarpare precision och av helt annan beskaffenhet än de redan förefintliga. Även navigatörerna på de sju vida haven var missnöjda med sakernas antikverade tillstånd. För att kunna fastslå sitt geografiska läge med nödvändig och tillräcklig ackuratess, behövde de restaurera sina kunskaper om tiden – och i synnerhet om den exakta tiden. Storstädernas handelshus och köpmanasskrån hade liknande behov.

Dessa tidskrav stämde, väl att märka, överens med den spirande kapitalismens anspråk.

Linjär tidsuppfattning
I denna konjunkturvända steg den holländske fysikern och astronomen Christiaan Huygens (1629–95) in i manegen, vinkade diskret till publiken och började sedan uppfinna nästan allt som ännu inte hade funnits upp. Först som sist ägde Huygens ett sensationellt välutvecklat ursinne och är den som främst ska äras för att 1656 ha introducerat pendeluret för den europeiska menigheten.

Obetydligt senare, närmare bestämt på 1670-talet, inledde minutvisaren sitt bejublade segertåg nere på kontinenten, och sakta men säkert blev vår tidsuppfattning en annan än tidigare; den blev med ett ord linjär i stället för cirkulär.

Ja tiden omvandlades, vågar jag påstå, till ett spikrakt streck ända från imperfektum till futurum tvärs igenom ett ständigt deserterande presens!

Som nästan alla känner till började de äldsta av oss anlägga fickur på själva tröskeln mellan 1600- och 1700-talen, och rovorna befäste därefter sin särställning i mer än två århundraden. Men på slagfälten i Verdun och i Flanderns skyttegravar under första världskrigets dagar gjorde fickuren, av lätt insedda skäl, ingen omedelbar succé – i all synnerhet inte bland fotfolket i de stridande förbanden. Otympliga fickur och trånga löpgravar är och förblir varandras naturliga fiender.

Därmed var klockan slagen och tiden äntligen mogen … för armbandsuret. I Schweiz jublade man och tjänade pengar som ogräs – och i dag bär de flesta människor i vår del av världen ett Kainsmärke från World War I, ”kriget som skulle göra slut på alla krig”, runt ena handleden.

Franska revolutionskalendern
Under franska revolutionen i slutet av 1700-talet gjorde man rent hus med konventionell tideräkning och införde en äkta ”republikansk kalender”. Liksom tidigare lät man året omfatta tolv månader, men de nya månaderna gjordes alla identiskt lika långa eller exakt 30 dygn. Varje månad indelades sedan i tre tiodagars-perioder eller ”dekader” med påföljd att det ordinarie året kom att innesluta 36 sådana dekader och 360 dygn allt som allt. För att nå upp till de stipulerade årslängderna om 365 (alternativt 366) dygn, fyllde man helt sonika på med ett knippe extradagar – de populära sansculotte-dagarna – i samband med årsskiftet.

Mannen bakom denna kalenderreform svingade till vardags ordförandeklubban i Nationalkonventets undervisningskommitté och var en aktad matematiker – Gilbert Romme. Medborgare Romme överlät hedersbetygelsen som ’årets första dag’ på den gamla ordningens 22 september – höstdagjämningen och tillika dagen för republikens födelse – varvid 21 september kom att spela rollen som nyårsafton. I september 1793 inleddes År I, men i januari 1806, År XIII, var det roliga slut; Napoleon satte punkt för experimentlustan.

Strängt taget fanns ingenting originellt i reformens rent kvantitativa sidor. Desto större intresse hade de tolv månadernas namn som alla in- och utarbetats av poeten Fabre d’Eglantine, även han ledamot av konventet. Vendémiaire hette den första månaden med uppenbar syftning på vinskördarna. Sedan följde dimhöljda Brumaire, kylslagna Frimaire, snöhöljda Nivôse, regnmättade Pluviôse o s v, varefter ängarnas Prairial, spannmålsskördarnas Messidor, den tropiska hettans Thermidor och päronträdens Fructidor avslutade året. Hänförande namn, inte sant?

Faktum är att d’Eglantines skapelser ännu lever. De gör så tack vare en av Karl Marx klassiska skrifter – Louis Bonapartes 18:e Brumaire – där Napoleon III:s farsartade statskupp 1852 står i centrum.

Via de charmerande månadsnamnen fick revolutionskalendern också en kvalitativ sida. Vendémiaire, Brumaire, Frimaire (etc., etc.) speglade ju de oavbrutet pågående kretsloppen vad gäller årets väder-, vind- och växtlighetsförhållanden, vilket innebar att man fick ett naturgivet tidsinslag vid sidan av det rent mekaniska. Det icke mätbara förenades, om än oavsiktligt med det strikt mätbara.

Själv använder jag, numera, inga andra klockor än mina inre kompasser och mitt afrikanska solur från Tanzania. Ur led är nämligen tiden, och jag har fått den exklusiva uppgiften att omsider vrida den rätt igen. För att lyckas i det uppsåtet gäller det att inte stirra sig blind på den närmaste framtiden. Att stå på god fot med sitt förflutna är väl så viktigt.

Det går som sagt ett spikrakt streck från just imperfektum ända till futurum tvärs igenom ett ständigt undflyende presens.

  3 kommentarer for “Anteckningar om vårt ständigt pyrande ursinne

  1. Anders Persson
    2018-01-13 kl. 9:16

    I en artikel av Håkan Skogsjö kan man läsa att i slutet av 1600-talet fördes det i Sverige en upprörd debatt för och emot den gregorianska kalenderns införande. Såväl teologiska som matematiska skäl framlades.

    Redan då verkar den svenska konsensuskulturen ha utvecklats. I november 1699 enades man nämligen om att successivt övergå till den gregorianska kalendern, genom att ta bort en dag varje år. Härigenom skulle tid vinnas för ytterligare diskussioner; reformbeslutet var nämligen långt ifrån enhälligt.

    Början på denna reform genomfördes så att skottdagen år 1700 utelämnades, men längre kom man inte. På detta sätt fick Sverige en tideräkningen som inte överensstämde med något annat land. På befallning av Karl XII ändrades detta genom att februari månad år 1712 fick 30 dagar. Då var Sverige alltså åter tillbaka vid den julianska kalendern.

  2. 2018-01-13 kl. 12:23

    Redan den gamle kyrkofadern (omkring år 400) Augustinus påpekade att han visste vad ‘tid’ är – ända tills han skulle förklara det. Då gick det inte längre. Begreppet är sålunda undanglidande, vilket ju är typiskt för tiden tror jag…

    Mats P’s beskrivning av hur årets eviga cirkel ersattes av något annat påminner mig om hur Arnold Ljungdahl i klassikern Marxismens världsbild beskrev hur den gamla primitiva mekaniska materialismen utvecklades till den modernare dynamiska dialektiska materialismen.

  3. Bengt Svensson
    2018-01-14 kl. 0:35

    Jag tror inte tiden blivit linjär. Min tid går snarare i spiraler. Urtavlan är rund och lär inte avskaffas i första taget. Men timglaset var väl en linjär historia? Och den “digitala” tiden är varken linjär eller cirkelformad. Bara några siffror, ungefär som att kolla sitt kontoutdrag eller temperaturen, som ju också lämnat sambandet med fysiska fenomen bakom sig. På tal om den gregorianska kalendern, så firade en massa ryssar världen runt nyår i går kväll, 13:e januari enligt en frusen juliansk kalender.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.