Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i Berlin, december 2022. (Nato)


Splittra och härska är imperiets eviga lag.

Låt framför allt inte andra stora makter enas. Låt dem fortsätta hugga varandra i ryggen. President Richard M Nixon följde för ett halvt århundrade sedan Henry Kissingers råd att öppna förbindelser med Peking för att fördjupa sprickan mellan Sovjetunionen och Kina.

Men vilka stora grabbar och när? Prioriteringarna har uppenbarligen ändrats. George Friedman, USA:s mest inflytelserike, självständige, geostrategiske analytiker, definierade för åtta år sedan USA:s divide et impera-politik (söndra och härska-politik) – nu aktiv i Ukraina.

”Av grundläggande intresse för Förenta staternas är relationerna mellan Tyskland och Ryssland, eftersom om de enas är de den enda kraft som kan hota oss” förklarade Friedmann.

Rysslands huvudintresse har alltid varit att ha en neutral buffertzon i Östeuropa. Men USA:s avsikt är att bygga en fientlig cordon sanitaire (tränga bort Ryssland) från baltstaterna till Svarta havet. En definitiv barriär som skall skilja Ryssland från Tyskland.

”Ryssland vet detta. Ryssland är övertygat om att Förenta staternas avsikt är att bryta upp den ryska federationen” sade Friedman. Skämtsamt lade han till att han menade att avsikten inte var att döda Ryssland utan bara att få det att lida.

När Friedman talade till en utvald grupp i Chicago den 13 april 2015 noterade han att USA:s arméchef i Europa, general Ben Hodges, just hade besökt Ukraina. Delat ut förtjänsttecken till ukrainska soldater och lovat dem militär utbildning. Han gjorde detta vid sidan av Nato, sa Friedmann, eftersom medlemskap i Nato krävde godkännande av alla Natoländer och Ukraina riskerade att drabbas av ett veto. Så USA gick vidare på egen hand.

Vad USA länge fruktat, sade Friedman, är kombinationen av tyskt kapital och teknologi med ryska resurser och arbetskraft. Gasledningen Nord Stream pekade i den riktningen med ömsesidiga handels- och säkerhetsarrangemang som inte längre skulle kräva vare sig dollar eller Nato.

”För Ryssland”, sade Friedman, är Ukrainas status ett existentiellt hot. Och ryssarna har inte råd att släppa det. För USA är det emellertid ett medel mot det slutgiltiga målet att skilja Ryssland från Tyskland.

Friedman sammanfattade med att säga att den stora frågan var hur Tyskland skulle reagera?

Än så länge har de tyska ledarna reagerat som lojala chefer för ett land under amerikansk ockupation – vilket det är.

Hotet från den tyska fredsrörelsen

Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock under en officiell presskonferens med USA:s utrikesminister Antony Blinken i Washington, D.C., den 5 januari 2022. (State Department/Ron Przysucha)

Varje tecken på sympati för Ryssland har demoniserats, undertryckts ja till och med kriminaliserats, sedan den ryska invasionen inleddes den 24 februari 2022, så de flesta tyska protesterna undvek från början att ta ställning till kriget och fokuserade på de ekonomiska svårigheter som orsakas av sanktionerna.

Men den 25 januari i år gav förbundskansler Olaf Scholz efter för USA:s påtryckningar att sända tyska Leopard 2-stridsvagnar till Ukraina, ungefär samtidigt som Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock från Die Grüne vid ett internationellt möte helt lugnt konstaterade att ”vi utkämpar ett krig mot Ryssland”.

Det här fick folk att agera.

Spontana demonstrationer utbröt i större och mindre städer över hela Tyskland med slagord som ”Ami (Americans) Go Home”, ”Greens to the Front”, ”Make Peace Without German Weapons”. Talare fördömde stridsvagnsleveranserna som ”korsande av en röd linje”, anklagade USA för att tvinga Tyskland till krig med Ryssland och krävde Baerbocks avgång.

Vågen av demonstrationer nådde sin kulmen en månad senare, den 25 februari, då 50.000 människor samlade till ”Stå upp för fred” (Aufstand für Frieden) i Berlin på initiativ av två kvinnor, vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht och feministveteranen, skribenten och redaktören Alica Schwartzer.

Över en halv miljon undertecknade deras ”Manifesto for Peace” som krävde att förbundskansler Scholtz skulle ”stoppa upptrappningen av vapenleveranserna” och arbeta för eldupphör och förhandlingar. Organisatörerna manade till återuppbyggnad av den kraftiga tyska fredsrörelsen. Som förebild angavs 1980-talets rörelse mot kärnvapen som ledde till att Ryssland accepterade Tysklands återförening.

Men att bygga en fredsrörelse i dagens Tyskland möter många hinder. Under den amerikanska ockupationen sedan slutet av andra världskriget, har många tyska institutioner liksom rättsordningen allt mer genomsyrats av amerikanskt inflytande. Paradoxalt nog tycks det transatlantiska amerikanska greppet bara ha skärpts efter Tysklands återförening.

Övervakning av ”extremister”

Tyskland övervakar politisk ”extremism” genom en inhemsk underrättelsetjänst. Det federala kontoret för skydd av konstitutionen, BfV (Bundesamt für Verfassungsschutz). Fastän Tyskland strängt taget inte har någon konstitution, så har det en stark författningsdomstol skapad speciellt för att förhindra varje återgång till nazistisk maktpraxis.

I stället för en konstitution finns en grundläggande lag fastställd av de ockuperande västmakterna (USA, Storbritannien och Frankrike) som år 1949 möjliggjorde för den federala republiken att bilda en regering för Västtyskland. Vid återföreningen utvidgades den grundläggande lagen till att gälla hela Tyskland.

I denna anda av liberal ”antitotalitarism” övervakar BfV både ”vänsterextremism” och ”högerextremism” som potentiella hot. ”Islamsk extremism” har senare tillkommit för övervakning. Den underliggande politiska innebörden är att ”högerextremism” betecknar nazismtendenser medan ”vänsterextremism” lutar mot sovjetstyrd kommunism.

I denna det tjugonde århundradets topografi är det underförstått att ”mitten” är en oskyldig medelväg där medborgarna kan känna sig lugna. Även den mest radikala militarism är inte ”extrem” i detta schema.

Artikel fem i grundlagen garanterar medborgarnas rätt att uttrycka åsikter men det finns många begränsningar i lagen med straff för att ”framkalla hat”, rasism, antisemitism och fängelsestraff för förnekelse av Förintelsen. Det är också förbjudet med propaganda och att framföra symboler för ”grundlagsstridiga” organisationer samt nedvärdering av staten och dess symboler, blasfemi av etablerade religioner och bristande respekt för ”mänsklig värdighet”.

Självklart är det av också viktigt hur alla dessa lagar tillämpas. Förbudet mot att ”belöna och godkänna brott” (avsnitt 140) som ursprungligen var avsett för att ge fällande domar för våldsamma civilbrott, har nu utvidgats till det geopolitiska området, nämligen till ett förbud för ”uppmuntrande av eller stöd till” vad man kallar ”anfallskrig”.

Antikrigsaktivisten Heinrich Bückers tal i Berlin den 22 juni, där han efterlyste goda relationer med Ryssland på årsdagen av nazi-invasionen av Ryssland år 1941, dömdes av en domstol i Berlin för ”stöd för Rysslands brottsliga invation”. I praktiken kan varje försök att klargöra Rysslands inställning genom hänvisning till Natos expansion och Kiev-regeringens attacker på Donbass sedan 2014 kunna tolkas som ”uppmuntran eller stöd”.

Det måste här sägas att, naturligtvis har tyskar aldrig hotats av åtal för att ha uttalat stöd USA:s invasioner av Vietnam, Irak eller Afghanistan. Ännu mindre för den fullskaliga, aggressiva och illegala bombningen av Serbien 1999, i vilken Tyskland entusiastiskt deltog. I denna allmänt hyllade bombkampanj som en lovvärd humanitär handling dödades civila och förstördes infrastruktur och Serbien tvingades att tillåta Nato att ockupera provinsen Kosovo, där USA nu byggt jättelika militärbaser åt sig själv. Etniska albanska rebeller förklarade sitt oberoende och tusentals icke-albaner drevs på flykten.

Tysk polis upprätthåller central konformitet

När demonstranterna samlades till ”Uppror för fred” i Berlin läste en av organisatörerna från talarstolen upp en lång lista på vad som förbjudits av polisen. Listan upptog flera symboler och tecken med anknytning till Sovjetunionen, Ryssland, Belarus eller Donbass, ryska militärsånger samt ”stöd till aggressionskriget som för närvarande bedrivs av Ryssland mot Ukraina” och så vidare.

Dagen innan hade polisen i Berlin överlämnat en detaljerad förklaring för dessa förbud till organisatörerna. Där specificerades att ”allmänhetens säkerhet var i omedelbar fara”. Polisen sade att enligt den information de inhämtat ”så kommer era mötesdeltagare att i huvudsak bestå av gammalt vänsterfolk med pro-rysk grundinställning, som är emot den tyska regeringens vapenleveranser till Ukraina, västvärldens och USA:s geopolitik samt mot Nato i allmänhet”.

Polisen hade anledning att tro att mötet den 25 februari skulle dra till sig ”mycket heterogena” deltagare ”med udda åsikter (kritiker av staten, konspirationsteoretiker, Putinvänner, m fl)” och att försiktighet därför måste iakttas.

Det gränsöverskridande (Cross front-) hotet

Weimartiden tyska kommunistledaren (KPD) Ernst Thälmann, i mitten, med höjd knuten näve, och medlemmar av den röda alliansen av Röd Front-kämpar ur RFB, på marsch genom Berlin 1927. (Bundesarchiv, CC-BY-SA 3.0, Wikimedia Commons)

Polisen hänvisade till ett liknande möte en månad tidigare, den 27 januari, vars organisatörer anklagades av vänster- och antifascistiska grupper för att ha ”tolererat påtvärstänkare (Querdenker) och folk på högerkanten vid sitt möte”. En ”påtvärstänkare” är en som överskrider gränsen mellan vänster och höger, vilket är ett brott som kallas ”cross-front” och också refereras till som ”röd-bruna”.

Vad som är anmärkningsvärt är att i Tyskland har etablissemanget, medierna, BfV och särskilt polisen börjat använda termen ”cross-front” (Querfront), med samma sorts skambeläggning som mot Antifa-rörelsen (antifascistiska rörelsen) för att främja vänsterns ideologiska renhet. Ursprungligen betydde termen ett högersidans övertagande av vänstersidans teman för att förföra och vilseleda vänsterfolk till fascistiska kombinationer. Den historiska grunden till termen ligger i misslyckade försök av högerfolk i senare delen av Weimarrepubliken – i ett sammanhang med intensiv rivalitet mellan starka nazistiska och kommunistiska rörelser – i kampen om stödet från arbetarklassen. Helt skilt från dagens politiska klimat.

I avsaknad av vare sig en stark nazistisk eller kommunistisk rörelse används termen idag för att fördöma varje samarbete, även kontakt, mellan vänsterfolk och rörelser eller individer som beskrivs som ”extremhöger”. Denna etikett grundas inte på något annat än motstånd mot obegränsad immigration, vilket fördöms som rasism.

Enligt denna standard är oppositionspartiet Alternativ för Tyskland (AfD) (med 78 av de 736 platserna i den nuvarande Förbundsriksdagen) ett ”extremt högerparti”. Eftersom merparten av de medlemmar i Förbundsriksdagen som är motståndare till vapenstödet till Ukraina, kommer antingen från Die Linke (ett vänsterparti) eller AFD, fördömer ”cross-front”-kritikerna i förväg en samlad front för en bred, öppen opposition mot krig.

Subjektiva bedömningar av polisen

Tysk krvallpolis under protesterna 2017 i Hamburg emot G20-mötet. (t–h–s -, CC BY 2.0, Wikimedia Commons)

Enligt varningen från polisen i Berlin den 24 februari: ”Accepterandet av aggressionskriget mot gällande lag, som Ryssland för närvarande utkämpar mot Ukraina, är straffbart enligt sektion 140 … ” Ett sådant accepterande kan uttryckas inte bara i ord utan också genom olika tecken och symboler. Särskilt bokstaven ”Z” skulle utgöra en kriminell handling. Förmodligen representerande det ryska uttrycket za pobyedu – för seger.

Ännu mera långsökt är att flaggan för det icke längre existerande U.S.S.R. också är kriminaliserad. Enligt polisen är skälet att ”U.S.S.R.-flaggan symboliserar ett Ryssland inom det forna Sovjetunionens gränser”. Enligt Berlins polis ”ses detta enligt experter som ett aktuellt önskat mål för Rysslands president Vladimir Putin”, vilket förklarar hans attack på Ukraina.

”De nuvarande restriktionerna är absolut inte riktade mot opinionens rätt att uttrycka åsikter, som inte kan förhindras inom ramverket för artikel 5 i grundlagen, men är avsedda att från kontextuell synvinkel, förhindra er demonstration på det sätt som den genomförs, från att vara lämpad för och förberedd på att använda våld och därigenom ha en skrämmande effekt och kränka medborgarnas moraliska känslor och grundläggande sociala eller etiska åsikter på ett betydande sätt”.

En försiktig demonstration

”Stå upp för fred” (Aufstand für Frieden) gav emellertid inga tillfällen till varken arresteringar eller andra polisingripanden. Vid demonstrationen ”Manifesto for Pease” undvek de tyska talarna i stort sett referenser till de amerikanska och Natos provokationer som ledde till kriget.

Endast Jeffrey Sachs, vars öppningstal på engelska sändes till mötesdeltagarna på storbild, vågade tala om bakgrunden till den ryska invasionen: Kuppen i Kiev år 2014, de amerikanska vapensändningarna till Ukraina, USA:s motstånd mot fredsförhandlingar, sannolikheten för att USA var ansvarig för sprängningen av Nord Streams rörledningar och andra omständigheter känsliga för kränkning av vissa ömma tår. Men det fanns ingen möjlighet för Berlinpolisen att gripa Sachs som inte befann sig i Tyskland.

De andra talarna ignorerade i stort sett orsakerna till kriget. Koncentrerade sig i stället på rädslan för vad det kan leda till. Ständig upptrappning av vapenleveranser, även om riskerna för ett atomkrig. Den stora folkmassan var påpälsad mot iskylan och mot det lätta snöfallet. Fanor visade mest fredsduvor och talkörerna ropade på diplomati och fredsförhandlingar i stället för vapenleveranser och för undvikande av ett kärnvapenkrig. Nynazister och extremhöger hade förklarats ovälkomna och måste ha kommit förklädda eftersom de knappast syntes. Hela evenemanget kunde knappast ha varit mer väluppfostrat och respektabelt.

Attacker mot Wagenknecht

Trots all denna snällhet attackerades demonstrationen och dess organisatörer våldsamt av politiker och media. Sahra Wagenknecht är en populär person, utdriven ur sitt krympande vänsterparti (Die Linke) av ledare som tenderar att följa de alltmer krigiska Gröna i hopp om att bli inkluderade i kommande vänsterorienterade koalitionsregeringar.

Wagenknecht är gift med Oskar Lafontain, en ledande socialdemokrat som var framträdande i 1980-talets antimissil-rörelse. det ryktas om att Wagenkneecht förbereder bildandet av ett eget parti. Detta skulle fylla det gäspande gapet på den nuvarande tyska politiska scenen. Ett antikrigsparti stående stadigt till vänster. Hon måste därför ses som det värsta politiska hotet mot den regerande koalitionen.

Därför har Wagenknecht blivit häftigt attackerad för att hennes antikrigs-tal har applåderats i parlamentet av medlemmar i AfD. Och trots att hon upprepade gånger har fördömt den ryska invasionen för att den bryter mot internationell lag, har andra saker hon sagt beskrivits som ”nära det narrativ” som Rysslands president Vladimir Putin framför.

Trots hennes försiktighet klandras hon för att ”förstå” den ryska ståndpunkten, som ju är oacceptabel.

I en stor kritisk text har journalisten Markus Decker kallat Wagenknecht den mest inflytelserika fienden till demokratin i Tyskland. Wagenknecht skriver han ”är den personifierade inkarnationen av vad underrättelseofficerare har varnat för under åratal – suddigheten i gränserna mellan politiska ytterkanter och ytterligheter”.

Med andra ord. Hon borde vara övervakad av BfV som stödjare av den fruktade ”cross-front” (Querfront).
”Wagenknecht, som systematiskt suddat ut gränsen mellan diktatur och demokrati sedan den ryska attacken på Ukraina inleddes, arbetar inte för fred. Det handlar om att förstöra demokratin. Wagenknecht är förmodligen den mest inflytelserika fienden i Tyskland” skrev Decker.

Under de senaste åren har fientligheten mot Ryssland byggts upp i hela Västvärlden. Antifas exkluderande dogm har tilltagit i styrka inom vänstern. Resultatet har blivit att vänstern är mindre intresserade av att vinna över konservativa än att utesluta dem. Detta är den perfekta identitetspolitiken. Alla ”till höger” måste var och en till sin natur vara en oförsonlig fiende.

Det finns inte en tanke på att vissa människor kanske röstar på Alternativ för Tyskland (AfD) för att de känner sig svikna av andra partier. Kanske också av vänsterpartiet. Detta kan vara särskilt framträdande i östra Tyskland där båda partierna har sina rötter.

Åsiktsfriheten är hotad

Den 15 mars publicerade en grupp vänsterartister och intellektuella en petition som manade till försvar för yttrandefriheten. Den lyder:

”Tyskland befinner sig i en djup kris. … Desinformation och manipulation av befolkningen bestämmer i stort sett den nuvarande mediekulturen. Var och en som inte delar de föreskrivna officiella åsikterna om kriget i Ukraina, som är kritiska till detta och gör detta allmänt känt, förtalas, hotas, sanktioneras eller utfryses. … I en sådan atmosfär är öppen debatt, utbyte och framförande av olika åsikter i medier, forskning, konst, kultur och andra områden knappast längre möjligt. En verkligt fri opinionsbildning, genom att värdera olika argument, är inte längre möjlig. Partiskhet och okunnighet, men också skrämsel, fruktan, självcensur och hyckleri blir konsekvenserna. Detta är oförenligt med all mänsklig värdighet och personlig frihet.”

Förra månaden införde den federala inrikesministern Nancy Faeser (SPD) en ny lag som gör det möjligt att avskeda ”fiender till konstitutionen” från statsförvaltningen genom ett enkelt administrativt förfarande. ”Vi vill inte tillåta att vår demokratiska, konstitutionella stat saboteras inifrån av extremister” sade Faeser. Men från den tyska tjänstemannaorganisationens sida anser man att lagen ”sänder ett meddelande om misstro till både anställda och medborgare”.

I en atmosfär av krig förmodas att nationen borde enas. Men en påtvingad och konstgjord enighet avslöjas lätt och skapar djupa motsättningar.


Artikel av Diana Johnstone på Consortium News den 21 mars år 2023 i original

Föregående artikelTala är silver, tiga är guld
Nästa artikelMitt politiska liv (del 8) – Kampen om kulturen (I)
Diana Johnstone
Diana Johnstone är en amerikansk författare och journalist bosatt i Paris. Hon är fil. dr från University of Minnesota och tidigt i opposition till USA:s krig i Vietnam.

1 KOMMENTAR

  1. Diana Johnstone har rätt att Strafgesetzbuch § 140 har blivit ett ännu större hot mot yttrandefriheten, med dess nya tillämpning sedan 2022, som ett fall i Hamburg visar.

    DJ kunde ha tillagt att ändringen av Strafgesetzbuch § 130 verkar i samma riktning. Allvarligt är, att Tysklands regering åberopar EU för denna ändring:

    ”1. Führt die Neufassung der Strafvorschrift der Volksverhetzung (§ 130 des Strafgesetzbuchs) zu einer Ausweitung der Strafbarkeit wegen Volksverhetzung?

    Nein. Die Strafbarkeit der Handlungen wird durch einen EU-Rahmenbeschluss zur Bekämpfung von Rassismus und Fremdenfeindlichkeit aus dem Jahr 2008 vorgegeben. Diese Handlungen konnten bereits mit der bisherigen Fassung von § 130 StGB erfasst werden. Die Neufassung von § 130 StGB dient insoweit lediglich der Klarstellung.”

    Staterna i Europa har olika hot mot yttrandefriheten, och alla européer måste, hwar och en i sin stadh, bekämpa formella och informella inskränkningar. Det är dåligt, att i Sverige uppreses formella och informella hinder mot att, till exempel, demonstrativt steka bakongfläsk i stekplåt över ett bål av brinnande koraner på valfri allmän plats.

    En småsak: DJ:s uttalande ”Tyskland strängt taget inte har någon konstitution” är okunnigt. En ”konstitution” är definitionsmässigt ”reglerna som gäller”, vare sig de är skrivna eller oskrivna, och vad de än kallas. DJ har kanske missförstått detta på grund av hennes födelselands (Förenta staternas) tydligt kodifierade ”Constitution”, och på grund av den särskilda historien om namngivningen av Tysklands Grundgesetz.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.