Äntligen har Akademien förstått…

I någon mening är hans musik och poesi min. Så har det inte varit tidigare med nobelpristagare vad jag kan minnas. Det känns märkligt. Har jag blivit ”kulturell” eller har Akademien kommit ner till oss?

Göran Greider skriver i AB:

Praktiskt taget allt som Dylan sjungit och skrivit har jag läst, men jag kan inte överblicka det alls. Faktum är att jag inte ens riktigt kan överblicka mina reaktioner inför priset han nu fått. […] Jag har tagit ackorden till Tambourine Man. På munspel har jag försökt spela Blowin in the Wind. Jag har försökt skriva denna artikel. Allt jag till slut kan säga är, med en anspelning på Tryin’ to get to heaven before they close the door, att jag är så oerhört glad att han fick detta pris innan det var försent.

Ja, hur ska man reagera på detta nobelpris? Alla verkar lätt förvirrade i sina reaktioner. De som växt upp med Dylan som bakgrundssound på 60-talet är förstås förtjusta. Sara Danius (med Akademien bakom ryggen) har en räv bakom örat, det syns tydligt. Det är lätt att motivera valet med att redan de gamla grekerna sjöng fram sina kväden…

Maria Lindström skriver det självklara på Facebook:

Det allra mest glädjande med detta Dylanpris är att Svenska akademien nu belyser den sjungna poesien. Alla vi sångpoeter, singersongwriters, visartister – ja även konsumenter och publik till dessa, kan sola sig en smula och få belägg för det vi alltid känt på oss: text är musik, musik är dikt, gestaltning och berättelse går ihop och kan inte åtskiljas. Men framför allt: litterär kvalité och betydelse kan se ut på olika sätt.

Och nog finns här saker att diskutera. Inte om Dylan håller måttet som poet alltså, för det är så självklart att faktiskt ingen har haft invändningar i den riktningen – mer än Per Svensson.

Nej, jag för min del ser det som att Akademien med stort A nu vill göra sig oantastlig och verkligt allomfattande som kulturinstitution. Den kritik som alltid funnits i bakgrunden om att Akademien representerar en slags ”högkultur” ur stånd att förstå folkets kultur verkar glömd. Det fanns inom kretsen av svenska proletärförfattare, med Ivar Lo i spetsen, en sådan syn.

En annan bortglömd aspekt är “prisdiskussionen”, det där att man inte kan tävla och utse vinnare i varken musik, litteratur eller konst i allmänhet. Godtycklighet och trendstyrning är alltid en faktor att räkna med, hur än man försöker linda in problemet med fina ord. I år tror jag att detta gäller mer än vanligt.

Att den generation som idag dominerar Akademien känner behov av att knyta an till sin ungdoms tongångar och därmed lyfta in protestsången i salongen är kanske varken förvånande eller klandervärt. Man gör faktiskt lite samma sak som Gustav III gjorde med C M Bellman efter statskuppen 1772, när han lyfte in honom från gatan i salongerna. Bellmans liv och diktning förändrades i hög grad av att komma under kungens beskydd.

Men Dylan kommer inte att förändras av Nobelpriset. Han är ju kulturellt mer betydande än den svenska Akademien. Och då är det fråga om vem som påverkar vem. Han verkar inte särskilt imponerad av utmärkelsen, ingen har (när detta skrivs) lyckats nå honom för en kommentar. Det måste roa honom oerhört att hålla hela etablissemanget på halster och istället ägna sig åt sin publik.

Ett stort Grattis till svenska akademien för att man äntligen förstått att den sjungna poesien (som Maria ovan kallar den), är en omistliga del av folkets kultur.

  10 kommentarer for “Äntligen har Akademien förstått…

  1. Björn Nilsson
    2016-10-15 kl. 13:48

    Jojo, Zimmerman tillhörde min ungdom också, men jag växte ifrån honom. Det måste man ju göra (växa upp, alltså). Har han gjort något vettigt sedan mitten av sextiotalet? Hade Adonis fått priset hade det åtminstone kunnat ses som en hyllning till arabisk poesi OCH tummen upp för syriernas kamp mot islamister och annat otyg.

  2. Knut Lindelöf
    2016-10-15 kl. 14:13

    Björn N!
    Hade faktiskt en slutkläm om Adonis, som jag emellertid strök för att för en gångs skull hålla mig till saken; hur man ser på litteratur och kultur i det här fallet. Bra att du tog upp det, det hör dit, alltså Dylan fick priset för att kunna undvika Adonis (kanske).

  3. Christer Strandberg
    2016-10-15 kl. 15:17

    Bra text Knut!
    Uncle Bob är en poet väl i klass med Tranströmer och andra poeter. Kan bara Dylans kanske 20 mest berömda sångtexter, men de gillar jag desto mer. Mycket intressant och se och höra hans reaktioner på priset (när och om de kommer… Han kanske totalt bojkottar?)

    Annars hoppades jag på Adonis (av politiska skäl) eller Oates (av litterära sådana).

  4. Bo Persson
    2016-10-15 kl. 19:38

    Men varför är han tyst? Funderar han på om han skall ta emot priset eller inte?

  5. Torgny Forsberg
    2016-10-15 kl. 19:52

    ”You have to be noble to get the Nobel Prize” sade Bob Dylan i en film.
    Det sägs att Nobelpriset ger glans åt vinnaren men det behöver ej Bob Dylan, utan det är snarare så att Dylan ger glans åt Akademien.

    Personligen hoppas jag att han tackar nej till priset likt Jean Paul Sartre. Med en liknande motivering som August Strinberg som lär ha sagt något i stil med ”Jag betackar mig för de dynamitpengarna”.

  6. Mats Loman
    2016-10-15 kl. 22:00

    En av personerna i någon av Hjalmar Söderbergs romaner, jag tror det är Doktor Glas, säger att folk påstår att de älskar skärgården fast det just inte är något särskilt med den. Den är i själva verket rätt ful… Det folk älskar är något annat, som de lärt sig att förknippa med skärgården: En badtur, en supfest eller en förälskelse… (Hj S har andra exempel, men jag minns inte i stunden vilka de var.) Ett slags betingning, alltså.

    Jag känner igen det där mycket bra för egen del. För min del gäller det pop som spelades sommaren 1983 när jag var fjorton och på mitt första besök i Frankrike. Det riktigt spritter i hjärterötterna, när den där musiken spelas igen, fast jag numera har fullständigt klart för mig att den är rena smörjan. Det kan helt enkelt inte hjälpas.

    Och till dess någon av er fyrtiotalister lyckats tala om vad det är som är så märkvärdigt med Dylan tänker jag fortsätta att tro att det är med honom som med skärgården och Duran Duran: För somliga har Dylan råkat bli förknippad med något annat som är angenämt: Ungdom, sommar, fylla och sex. Märkligare än så är han inte…

  7. Anders Persson
    2016-10-16 kl. 3:58

    Det som fascinerade mig i slutet av 60-talet med Bob Dylan var, förutom den politiska sidan, som sedan försvann, just hans texter. Dom var poetiskt surrealistiska på något underligt psykologiskt sätt. Man (jag) kunde projicera in nästan vad som helst i dem. Ty vad betyder refrängen:

    Oh, Mama, can this really be the end
    To be stuck inside of Mobile
    With the Memphis blues again

    … i sången med just detta namn.

  8. Mats Loman
    2016-10-17 kl. 14:56

    Tack för det inlägget Anders P!
    Från min synpunkt är det svar på tal, även om det väl inte var din avsikt att det skulle vara det. Och jag tror att du har hjälpt mig att klara tankarna lite för egen del.

    Jag får alltså medge att Dylan är eller, för din del, var något annat och mer för dig och dina generationskamrater än ett banalt ljudspår till en gyllene ungdomstid. Frågan är bara vad Dylan är värd för oss som inte var med när det begav sig. Jag förmodar att bedömningen av honom kommer an en del på synpunkt.

    Du skriver att Dylan för dig var obegriplig ibland. Men dunkelheten gjorde honom gåtfull och fascinerande. Du kunde projicera in “vad som helst” i sångerna. Och när du nu beskriver din första hänförelse över Dylan tar du till begreppen surrealistisk och psykologisk.

    Det där skulle jag beteckna som en modernistisk synpunkt. Det är Freud. Människan är ett slags avgrund av dunkla drifter med förnuft och kultur lagda ovanpå, som ett brunnslock. Från den synpunkten är konstnären ett slags schaman som besvärjer fram trolska bilder ur det undermedvetna. Dunkelheten är med den synen inget olycksfall i arbetet, inget fel. Det är ett av diktens verkningsmedel.

    Från den modernistiska synpunkten är Dylan en riktig poet. Inte sämre än Tranströmer. Och jag tänker att det är där svårigheterna i modernismen sätter in. Dylan och Tranströmer är inte likadana. Men hur ska man tala om skillnaderna? Att Akademien ger Dylan priset är för mig ett tecken på att inte hellre Akademien vet vad som är upp och ner, höger och vänster, bra och dåligt i litteraturen.

    Och det finns, vill jag då framhålla, andra synpunkter. Min egen skulle jag beteckna som ett slags kristendom. Från den synpunkten är människan inte en gåtfull avgrund, utan en medveten varelse, ett förnuftsväsen, fast på olika sätt begränsad och fördärvad av synden. En stor diktare är från min synpunkt en konstnär som bär vittnesbörd om livet och verkligheten och gör sitt yttersta för att det skall ske i sanning, dygd och skönhet.

    Från den synpunkten är Freud inte människosjälens store utforskare, utan ett i och för sig på många sätt intressant judiskt vittne från Mellaneuropa under tidigt 1900-tal. Men inte mer. Och Dylan tycks mig på motsvarande sätt vara framför allt ett intressant judiskt vittne från amerikanskt och västeuropeiskt sent 1900-tal. Men ingen stor diktare.

  9. Jan Wiklund
    2016-10-18 kl. 12:02

    Som Göran Hägg skriver om Bellman: All klassisk litteratur tillväxer underifrån, via den folkliga underhållningen. Och så har det varit sen Homeros tid.

  10. Erik Skogh
    2016-10-18 kl. 15:35

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.