Apropå att vara kritisk och att glorifiera

Krigsreportern Vasilij Grossman

När Hitler den 22 juni 1941 med sina 3.500.000 soldater anföll Sovjetunionen anmälde sig författaren Vasilij Grossman som frivillig. Han bedömdes dock oduglig till soldat, dels var han lite till åren, 35 år, rejält överviktig och helt utan vapenfärdigheter. Men till krigskorrespondent dög han. Han anställdes av Röda armens tidning (Krasnaja Zvezda) och skickades till fronten, som då befann sig i Vitryssland.

Inom loppet av några månader har han blivit en frontovik, tjugo kilo lättare, med vapenvana och har på några dagar sett ”mer än under tio år av fred”. Från elddopet i Gomel och genom den fruktansvärda reträtten tillbaka mot Moskva kommer Vasilij Grossman att vara med vid alla de stora frontavsnitten ända fram till Berlin maj 1945. Han skriver hela tiden i Krasnaja Zvezda och hinner även komma ut med boken Detta folk är odödligt (till svenska 1944) som blir en mycket stor framgång.

Efter kriget fortsätter Grossmans karriär att blomstra, men snart dras tumskruvarna åt, inte minst för judar och ”andra kosmopoliter”. Men Grossman och reporterkollegan Ilja Ehrenburg klarar sig osannolikt nog undan den så kallade zjdanovsjtjinan, som iscensattes av Stalins ”kulturkommissarie” Andrej Zjadanov.

Efter Stalins död 1953 påbörjar Grossman det som kommer att bli hans magnum opus Liv och öde, den stora krigsromanen i klass med Krig och fred, men med striderna i Stalingrad som kärnpunkt. I den boken klär författaren av mytologisering och glorifiering som blev vanlig efter att segern var vunnen. Grossman går till och med i klinch med det mest förbjudna av ämnen, att jämföra stalinismens metoder med nazismens.

Han lämnar in manuskriptet 1961 och resultatet (trots Chrusjtjovs töväder) blir total refusering och beslagtagande av alla utkast till manuskriptet, till och med skrivmaskinsband och kalkerpapper. Vasilij Grossman tvingas till armod och ensamhet och dör av magcancer 1964.

Men manuskripten till Liv och öde fanns inte bara i KGB:s förvar, de fanns även i en axelväska av smärting hängandes på en krok i ett hus på landet. Därifrån smugglades det ut till Schweiz och publicerades snart över hela världen, till svenska 2007.

Trots Grossmans kritiska inställning till Stalin och stalinismen tappade han aldrig tron på den enkle soldaten och det sovjetiska folket som hade utstått så mycket i kampen mot Hitler. Hans dotter, Jekaterina, har beskrivit hur fadern in i det sista ofta sjöng sånger från kriget. Och när det var dags att sjunga den stora sången om ”Det heliga kriget” reste han sig alltid upp, stod ”framåtböjd, med händerna i sidan som om han var på parad”. Sen sjöng de: ”Res dig, väldiga land. Res dig i dödlig kamp. Mot fascismens mörka krafter. Mot den fördömda hord”.

Jag är berörd och imponerad av hur Vasilij Grossman kunde göra realistiska reportage, vara kritisk mot retoriska överdrifter och rena lögner och samtidigt ära dem som äras bör.

Kvinnan som sjunger ”Det heliga kriget” heter Yelena Vladimirovna Khrulyova och är en av Rysslands mest populära artister, uppträder under artistnamnet Elena Vaenga


Litteratur:
Beevor, Anthony & Vinogradova, Luba, 2007, Vasilij Grossman, Reporter i krig, Dagboksanteckningar från andra världskriget, Historiska Media

Grossman, Vasilij, 1986, Liv och öde, Norstedts

... är läst 960 gånger!

  9 kommentarer for “Apropå att vara kritisk och att glorifiera

  1. Anders Persson skriver:

    “Zjdanovsjtjinan” var Andrej Zjadanovs kampanj för en mer renlärig kultur och ligger ett par år före kampanjen emot “sionister” och andra “kosmopolitiker” vilket följde efter Sovjetunionens misslyckades försök att värva Israel som bundsförvant.

  2. Ulf Nilsson skriver:

    Jag har läst lite av Grossmans bok Reporter i krig men inser att det är Liv och öde jag ska läsa. Även om Stalin inte är det monster som senare tids beskrivning gör gällande och bidrog till segern över Hitler får det inte dölja alla dåliga sidor av Stalin, Sovjettiden, inkl. Krustjev. Jag tänker på den tysk-tjeckiske kommunisten Otto Katz som skrev boken Männen som förrådde Frankrike under namnet André Simone. Katz återvände till Tjeckoslovakien efter kriget och avrättades 1952. Grossman överlevde…

  3. Leif Strandberg skriver:

    Ulf N!
    Du har rätt. Det är Grossmans egen Liv och öde som ska läsas; en vidunderlig bok i den klassiska ryska romantraditionen med ett, ja, i den här boken flera, myller av människor (med sina tre ryska namn att hålla rätt på).

    Till skillnad från Solsjenitsyns böcker är Liv och öde stor litteratur. I ljuset av Grossmans Liv och öde framstår Solsjenitsyns gigantiska verk Gulagarkipelagen mer som dokumentära rapporter. Viktigt det också, men Grossman! Språk. Dramaturgi. Fasa. Ironi. Skratt. Gråt. Ja, allt som kan finnas i den stora romanen finns hos Grossman som naturligtvis skulle ha haft ett Nobelpris. Och kanske hans översättare Hans Björkgren också.
    (Som den uppmärksammade läsaren noterar, står det att boken översattes till svenska 2007, det är förstås fel, 1986 ska det vara – precis som det står i litteraturlistan.)

  4. Christer Lundgren skriver:

    Solzjenitsyns gigantiska verk Gulagarkipelagen granskas källkritiskt i antologin Boken som lurade världen, Valerij Jesipov (red.), Karneval förlag 2020. “I den ifrågasätter en rad framstående ryska författare och historiker utan att förneka Gulags verklighet hur Solzjenitsyn skildrade den”, skriver Jesipov i förlagets presentation av boken.

  5. Christer Lundgren skriver:

    Texten och svensk översättning till sången “Det heliga kriget” finns här.

  6. Mats Larsson skriver:

    Här en artikel på ryska om min frus fabror, Ivan Krysin, som 1942 ledde byggandet av en undervattensbro över floden Voronezj som skulle klara av att bära tanks. Byggandet skedde under konstant beskjutning från tyskarna på andra sidan floden.

    Hans foto (nr. 2 uppifrån) hänger på Museum of Soviet Army i Moskva. Om Grossman var med vid just det här försöket att etablera ett brohuvud vet jag naturligtvis inte. Ordern om byggandet av undervattensbron kom den 27 augusti 1942, en tidpunkt då Röda armén var satt under extremt tryck av tyskarna.

  7. Leif Strandberg skriver:

    Christer L!
    Tack för länken där vi kan följa “Det heliga kriget” med svensk text. Den texten går ju inte av för hackor. I den bifogade versionen (med samma artist) kan vi se hur det än idag finns veteraner som bjuds in till konserter med Elena Vaenga. Jag skulle gärna spela upp den versionen för de historierevisionister som idag vill förminska och till och med förneka Sovjets antifascistiska krig 1941–1945.

    Länk

  8. Mats Larsson skriver:

    Leif S!
    Du skrev att Grossman var lite till åren (35 år). Han var förvisso närsynt, av bilder att döma skulle jag gissa på -4 dioptrier.

    Jag frågade igår kväll min svärmor, som är på besök från Ukraina, hur gammal hennes far var. Han ingick i sydvästfronten (Kievs militärdistrikt) när operation Barbarrossa inleddes, den front som Stalin bedömde ha högst prioritet eftersom han antog att tyskarna skulle prioritera Ukraina. Svärmors far var nästan 60 år gammal (hon var sladdbarn) och han stupade redan under de inledande striderna. Så i jämförelse var Grossman bara barnet.

  9. Leif Strandberg skriver:

    Mats L!
    Uppmärksamt! Du har rätt, 35 år var förstås ingen ålder som hindrade militärtjänst. Det var nog andra omständigheter som gjorde att han ”inte dög” till soldat: Övervikten skrev jag om, hans syn var dålig, han var kutryggig och var allmänt klumpig (skriver dottern Jekaterina). Dessutom fanns det en anteckning (felaktig förvisso) att han var sjuk i tuberkulos. Vasilij Grossman, som för övrigt härstammade från Ukraina som din svärmor, var trots (eller på grund av) dessa ”funktionsvariationer” väldigt intresserad av det militära, och han var lojal mot både politiken och försvarsmakten när kriget började i juni 1941. Så, det var med all sannolikhet inte av mygelskäl han slapp bli frontsoldat. Nu blev han det ändå kan man tycka – som krigskorrespondent. Och när du läser Liv och öde så ser du att det inte saknas egna upplevelser och erfarenheter av det dagliga helvetet i krigets inferno.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.