Apropå Frank Baude och Proletären

1. Ja, romantismen inom arbetarrörelsen med röda flaggor och slogan ”människors lika värde” är passe i och med allt rofferi (höga löner!) inom adeln politikerskrået. Alltid dessa revolutionärers omvandling om ”människors lika värde”, medans politikerskrået roffar åt sig. Finns det något undantag i historien om hur politikerskrået roffar åt sig? Någon som vet något om undantag och dess statistik?

2. Det grundläggande problemet med KPML(r)/KP var/är att det var/är leninistiskt; närmare bestämt stalinistiskt.

   Sovjetunionen med statligt ägande av produktionsmedlen gick i graven 1991. Därmed borde det ligga nära till hands att också dra slutsatsen att bolsjevikernas koncept för att börja bygga socialism var ett misslyckande. Historien går inte på räls. Framtiden är inte ödesbestämd. Visst kunde historien tagit en annan vändning, men knappast med bolsjevikernas politiska plattform. Jag menar att kärnan i bolsjevikernas ideologi och politik som den hade utformats, främst av Lenin, i början av 1920-talet kan sammanfattas i följande punkter:
   • ett toppstyrt och odemokratiskt parti
   • en ringaktning för demokratiska fri och rättigheter i allmänhet
   • förnekandet av att demokratiska fri och rättigheter som en avgörande förutsättning för att det skall vara möjligt skapa ett socialistiskt samhälle
   • enpartistat
   • att maktövertagandet skall ske via ett väpnat uppror
   • att en minoritet kan och skall ta makten om det är möjligt och att denna minoritet skall sedan med vapen i hand försvara sitt maktinnehav
   • att denna minoritet skall leda landet mot socialism
   • att det var möjligt att börja bygga socialism i ett efterblivet jordbruksland som Ryssland
   • ser inte att ur administrationen av parti, stat och företag växer det fram en ny klass om detta inte vi hindras genom att förtroendemän väljs och när som helst kan avsättas

   Till detta synsätt anslöt sig både Stalin och Trotskij. Därmed hade Lenin och bolsjevikerna skapat ett parti och en stat som inte kunde kontrolleras varken av paritets medlemmar eller av landets innevånare.

   Jag har tre principiella invändningar mot bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917:
   1. För att det skall vara möjligt att bygga ett socialistisk samhälle krävs att produktivkrafterna har utvecklas så mycket att samverkan mellan olika individer är mer framgångsrikt än att var och en pysslar med sitt. Så var inte fallet i Ryssland 1917.
   2. Det måste finnas kunskap om och intresse för socialism hos majoriteten av befolkning. Så var inte fallet i Ryssland 1917.
   3. En lite självutnämnd minoritet, i det här fallet bolsjevikerna i oktober 1917, skall inte ta makten även om det är möjligt. Detta vill jag kalla blanquism. Även om denna minoritet initialt är behäftad med de godaste av intentioner kommer den att spåra ur och utnyttja sin ställning för att skaffa sig förmåner och därmed bli en ny härskande klass. Det krävs med andra ord en demokratisk kontroll av de som makten haver. De skall väljas och var avsättbara.

   Varje härskande klass behöver en ideologi som rättfärdigar dess privilegier och maktinnehav. Bolsjevikerna menade att det var arbetarklassen och bönderna som hade makten i staten i Ryssland/Sovjetunionen. Detta synsätt döljer det faktum att folken i Ryssland/Sovjetunionen efter 1917 inte hade någon kontroll eller inflytande över staten. Eftersom det rådde statskapitalism i Sovjetunionen på 1920-talet saknade arbetarklassen makt och bestämmanderätt på den enskilda arbetsplatsen. Den utveckling som påbörjades under NEP i början 1920-talet har inget med socialism att göra, endast en viss utveckling av produktivkrafterna. Inte heller tvångskollektiviseringarna och den forcerade industrialiseringen med början i slutet på 1920-talet gav någon makt till arbetare och bönder i Sovjetunionen.

   När leninister börjar upptäcka leninismens alla fel och brister kastar de ut barnet med badvattnet. Med barnet avser jag idéarvet efter Marx. Detta är kanske inte så märkligt eftersom leninismen både döljer och förvränger Marx. För att gå framåt är det inte fel att gå bakåt och knyta an till Marx. Han tillhandahåller dock ingen beskrivning av den värld vi lever i idag. Än mindre pekar han ut vilka uppgifter vi står inför idag. Däremot ger Marx oss inspiration i två avseende. Han håller drömmen om det långsiktiga målet, det klasslösa samhället, levande. Dessutom tillhandahåller han en verktygslåda, som är användbar för att analysera den tid vi lever i. Jag tänker då i första hand på termerna klass, produktivkrafter, produktionsförhållanden och produktionssätt vilka ingår i den ekonomiska basen i dikotomin bas/överbyggnad.

3. Låter som början till det som sen skulle bli KEG, Kommunistiska Enhetsgruppen, som ju bröt med (r) och närmade sig SKP.

4. Artikeln av Lasse Ekstrand om Frank Baudes död har gett upphov till många kommentarer från bl a Bertil Carlman, Leif Strandberg och Nisse Carlén m fl. En del intressanta kommentarer men jag saknar ändå det viktigaste; Baudes politiska linje.

   Jag anser att Baude gjorde helt fel med splittringen 1970 även om det fanns högerfel i Kfml. Försvagningen av en den marxistiska vänstern de 50 år som gått visar detta. Lika stort fel var angreppen på den framgångsrika enhetsfronten DFFG/Vietnamrörelsen. Att r-arna bildade egen Vietnamfront visar bara att man verkligen inte förstått enhetsfrontens oerhörda betydelse utan såg det mest som ett sätt att stärka partiet. Vidare var/är parollen ”Klass mot klass” felaktig. Det är inte arbetarklassen mot hela borgarklassen, ska arbetarklassen (i vid bemärkelse) segra måste man få med sig olika mellangrupper. Katalys klassanalys visar hur ”medelklassen” pressas ner. Likaså var ”Leve de vilda strejkerna” en otillräcklig linje i det fackliga arbetet vilket K verkar ha insett. Även om inte ”Gör facket till en kamporganisation” säger allt så visar den senaste tidens utveckling tydligt att det är en riktig huvudlinje. Stödet till Sovjets invasion av Afghanistan ett annat stort fel: de som idag slåss mot USA är ungefär samma grupper som slogs mot Sovjet!

   Allt detta kan Baude lastas för.

   Men han lämnade partiet av politiska skäl och typiskt nog nämns inte varför i ordf & v ordf minnesartikel i Proletären. Men det var en principiell kritik av nyliberala, identitetslinjepolitik som bredde ut sig i K. Detta har fortsatt och ledde förra året till en rejäl splittring. I den splittringen riktade också Baude kritik mot majoritetslinjen. I denna kritik fanns mycket jag delade: migrationsfrågan, identitespolitiken, ”antirasismen”; klokt skrev Baude när han påtalade att arbetare röstar inte på SD för att de är rasister.

   När jag ser framåt frågar jag mig om K kan bli en del i bygget av en ny, klassmedveten, arbetarrörelse. Deras dåliga förståelse för enhetsfronten utgör det stora frågetecknet. Men de har en bra utrikespolitik, driver facklig kamp, rätt om arbetskraftimporten m m. Kort sagt rätt i det mesta av politiska linjen, men den måste omsättas och vinna stöd!

5. Mycket klargörande historia, Bertil C!

   Påminner väldigt mycket om avslutningen på mitt eget umgänge med bokstavsvänstern. Jag var aktiv i ”NEJ till EEC-Förbundet” fram till dess sista kongress våren 1974. Efter denna blev jag kontaktad av en (fortfarande politiskt aktiv) i SKPs lokalavdelning på orten och ombads att i fortsättningen inte framställa mig som sympatisör till partiet! Vad låg då bakom detta?

   Jo, kongressen hölls ju strax efter att Sverige slutit ett s k ”frihandelsavtal” med EEC. Frågan om det framtida europasamarbetet var avförd från dagordningen och intresset för europafrågorna sjönk snabbt i alla befolkningsgrupper i landet. Till kongressen hade några ljushuvuden, som ansvarade för SKPs ”linje” i utrikespolitiken tänkt fram att nu var det läge att gå till offensiv på bred front och dra in mostrar och fastrar och fan och hans mormor i arbetet. Men vi var några, såväl SKP-medlemmar och andra, som ville ha en annan inriktning på förbundets arbete, nu när inga andra var intresserade av EEC-frågan. Vi drev på kongressen att i stället studera och analysera förutsättningarna för verklig svensk självständighet med tanke på jordbruk, råvaruförsörjning, jämlik handel och lagstiftning. Det var främst vi och delegater från den närbelägna orten som drev denna linje och ledande SKP-are ägnade hela natten mellan första och andra kongressdagen att övertala de som stödde vår linje att byta åsikt. Vi förlorade omröstningen med stort och anklagades omgående för att splittra ”enigheten”.

   Vilka som egentligen splittrade i frågan blev uppenbart några månader senare när förbundets nya tidskrift ”Rapport från Europa” kom ut och i flera artiklar snarare framförde en ”kinesisk” linje att stärka samarbete i Europa för att öppna en front mot den store satan USA-imperialismen. Förbundet upphörde därefter tyst och snabbt med sin verksamhet och dog mindre än ett år efter kongressen.

   Än i dessa dagar, nära 50 år senare, känns dessa vibrationer av kineseri igen från vissa debatter, nu mest kanske kring frågan om yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter i det stora riket i Östern.

6. Ulf N!
   Du skriver: ”Deras [K:s] dåliga förståelse för enhetsfronten utgör det stora frågetecknet.”

   Delar inte den uppfattningen. K:s grundläggande problem är att det är ett stalinistiskt parti och det finns väl inga tecken i skyn att man är beredda att göra upp med detta ideologiska arv.

7. Om alla de revolutionära krafterna i Ryssland hade tagit Arne Nilssons lista på allvar, så skulle naturligtvis den ryska revolutionen inte blivit av. AN sitter med ett visserligen slafsigt skrivet, men ändå facit i hand.

   Vi kan se på punkt 2. ”Det måste finnas kunskap om och intresse för socialism hos majoriteten av befolkning. Så var inte fallet i Ryssland 1917.” Det kan alltså aldrig ske en revolution i något land, hur väl utvecklade produktivkrafterna än är, eftersom det borgerliga samhället stenhårt trycker ner all ”kunskap och intresse för socialism”. Se på USA där socialist kan användas som ett allmänt skällsord.

   AN gör även ett annat misstag, ett grovt sådant, som en del av mina lärarkollegor också gjorde. De klagade på ungdomarna för att de inte var vuxna. AN kritiserar revolutionärerna för att de inte lärt sig av den revolution som ännu inte skett.

   Grattis Arne!

8. Jag sitter för närvarande och läser den uppburna boken ”Arbetarlitteraturens återkomst” av Rasmus Landström (min recension kommer här på bloggen) och blir varse hur viktigt det är att vi som var med skriver den historia som var och är vår. Annars förlöjligas och förminskas vi, eller helt enkelt retuscheras bort. Återkommer som sagt om nämnda bok om arbetarlitteratur.

   Berättelserna om den svenska maoismen återstår att nedteckna, av oss som var med. I dessa dagar tänker jag särskilt att KFml(r) borde beskrivas. Frank Baudes ”Mot strömmen” är tyvärr en ganska ytlig partsinlaga där författaren friserar och hoppar över många detaljer. Anders Perssons berättelser om (r) här på bloggen är faktiskt bättre. Jag skulle vilja läsa en lika noggrann studie om KFml och KFml(r) som den Håkan Blomqvist gjorde om Nisse Flyg.

   Och, är det inte dags att öppna KFml/SKP-arkiven snart!

9. Du resonerar bra och gör många viktiga påpekanden Ulf N. Men jag tror inte att K i nuvarande läge klarar av att stanna upp och göra en analys av sin historia. Varken du eller jag eller någon annan jag känner, eller känner till, verkar ha den förmågan. Du nämner t ex den fackliga frågan.

   De S-dominerade facken slänger omedelbart ut SD:are så fort de tar upp sin politik, medan S-politik får drivas ohejdat. S dominerar inte bara de fackliga frågorna i facket. De har också monopol på hur samhället skall vara i andra frågor. Tänk vad som kan komma att hända om kommunister i facket börjar driva en politik för att revolution är nödvändig i Sverige. Vad är det i ”den senaste tidens utveckling” som visar att parollen om att göra ”facket till en kamporganisation” är en riktig huvudlinje?

   Jag har hållit ett föredrag om nationalism/globalism. Det var mest för att tvinga mig själv att noggrannare studera frågan. Men skulle jag våga mig på att formulera en kort och slagfärdig text som skulle kunna vara en programpunkt för ett parti? Nä! Och där står K och alla andra som vill kalla sig vänster. Samma var det före revolutionen i Ryssland. En vanlig kritik var att Ryssland var för efterblivet, Tyskland måste gå före. Men revolutionen rullade på. Den var inte alls så organiserad som bolsjevikerna efteråt ville låta påskina. Anders Persson har här på bloggen skrivit om detta.

10. ”Låter som början till det som sen skulle bli KEG” skriver Sven Andersson. Anders Fänge (googla på honom det finns en del) framförde förslaget till mig och andra att vara med och bilda KEG. Jag uttryckte uppfattningen att ”jag inte trodde att det kunde bli något bra om ett antal alkisar skulle lära varandra bli nyktra”. Kanske ingen bra jämförelse, men KEG imploderade.

11. Frank Baude, Sveriges siste kättare.

12. Jag var en av dem som gick med i KEG efter att (r) tagit avstånd från sitt eget studentförbund. Då bodde jag i Uppsala och deltog i arbetet med tidningen Enhet. Fortfarande tycker jag att vår kritik av (r) var befogad och väl underbyggd. Det gällde framför allt sekterismen som kom till uttryck såväl i inställningen till facket som till alla andra massorganisationer. Problemet var dels att luften redan då höll på att gå ur vänsteruppsvinget, dels att SKP anammade den kinesiska linjen med hull och hår, och började gå under jord och förbereda sig på ett anfall från ”socialimperialismen” samtidigt som man sökte nationell enhet med borgarklassen. De galenskaperna ledde som bekant till att SKP, som var den ledande organisationen till vänsterkanten, självdog.

13. Bertil Carlman!
    Föredrar mitt eget dåliga minne framför Google. Jag är f d helsingborgare och hade ganska bra koll på (r)-arna (inkl. Fänge) även om jag själv var (s)-are (så kallades vi av (r)-arna Kfml(s), s för sosse). Kfml(r) var ett försök till en blåkopia av 30-talets och Kominterns 6:e kongress Klass mot Klass som utmålade socialdemokratin som socialfascister medan man i vissa fall åtminstone lokalt hade samarbete med NSDAP, nazisterna. Det var idiotiskt på 30-talet, idiotiskt på 70-talet och tragikomiskt på 2020-talet då en falang inom K bröt sig ur för att bilda nya SD-partier med sociala ansikten. Den hets mot utlandsfödda som denna grupp var/är förmögen till är skrämmande. Minns särskilt K:s 1a maj i Helsingborg då de utlandsfödda anklagades för att ha förstört den vackra staden Helsingborg. Talet applåderades av de krafter inom K som snart kom att synas tillsammans med antisemiten/antimuslimen Ingrid Carlqvist. Kfml(r)/Kpml(r)/K slöt sig inom sig själv i ett kaxigt kamratgäng som hade som huvudsysselsättning att berömma varandra för hur proletära de var men som saknade all verklig politisk betydelse. Som ett ståndaktigt kamratgäng har de överlevt de flesta andra vänstergrupper men nu verkar gränsen för hur kul det är att klappa varandra på ryggen vara nådd. För att kunna gå vidare skulle en ordentlig utvärdering utan skygglappar och nostalgi vara nödvändig. Kanske kommer?

14. Sven A!
    Dina svepande och brunsmetande ord om avhoppare från K är oförskämda. Tala klartext, och säg mig vad det är för fel på det som Nils Littorin och Malmölistan gör. Senast i veckan såg jag honom stå helt ensam i en TV-panel och lägga fram arbetarrörelsens klassiska linje i drogfrågor mot allsköns ”flummare och popradikaler”, som Bejerot sa.

    Vad är det för fel i det som Robert Mathiasson skriver? Hans texter står ju stadigt i arbetarklassens värderingar. Vad är det för fel på förra chefredaktörens Jenney Tedjezas blogg Text & Tid?
    Sven, du har sagt A, nu får du säga B.

15. Leif Strandberg har följt bl a ”Framåt Sverige” som startades av avhoppade ledande medlemmar i K. Inget fel på det partiet om man gillar SA, lite arbetarromantik och mycket rasism. Jag gav dig några konkreta exempel, det räcker. Du får googla på Ingrid Carlqvist, Alternativ för Sverige och andra allierade till Framåt Sverige så får du själv bedöma hur mycket av arbetarrörelsens klassiska linje du hittar. Jag brunsmetar inte, det klarar de utmärkt själv.

16. Sven A!
    Jag ställde tre frågor till dig. Du svarar inte på en enda! I stället fortsätter du med brunsmetandet. Den här gången är det jag som smetas in. Du skriver att jag ”följt” något som heter ”Framåt Sverige”. Jag har inte följt något sådant. Jag har ingen som helst aning om vad det är! Men du vet tydligen att jag följt! Märkligt och oförskämt att skriva så.

    Jag namnger tre ledande före detta K-medlemmar. Och frågar dig en gång till vad de tre gör som är fel, enligt dig.

17. Bertil C!
    Ditt inlägg 2021-02-12 kl. 14:03 är en utmärkt illustration av den avgrundsdjupa skillnaden mellan Marx och Lenin då det gäller hur arbetarklassen skall ta makten.

    Lenin: En minoritet kan och skall ta makten om det är möjligt och att denna minoritet skall sedan med vapen i hand försvara sitt maktinnehav.

    Marx: Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.

18. Leif Strandberg, det var jag som har följt Framåt Sverige, fattades ett komma så jag förstår att det blev ett missförstånd. Ursäkta!

    Vilka fel gjorde dina tre f d K-medlemmar? Många, men du får en sansad sammanfattning i den här artikeln.

    Framåt Sveriges återvandringsprogram har tidvis beskrivits av samma parti som att slänga invandrarna i Öresund, artikeln ovan håller sig till en mer sansad ton.

19. Kanske är det ett stickspår, men Arne Nilssons reflektion över det sovjetiska projektet är värt att lyfta fram. Det är intressant inte minst som kommentar till Frank Baude och hans politiska gärning. Är det rentav så att det inte handlar om vägval i 20- och 30-talets Sovjet, utan huruvida oktoberrevolutionen överhuvudtaget skulle ha ägt rum?

    Jag håller nog hela Arne Nilssons ”manifest” för riktigt men särskilt intresse lägger jag på den första av hans tre principiella invändningar: den om produktivkrafternas utveckling. Som jag ser det är det kärnan i Marx analys. D v s inget man dribblar med.

20. Urban Stoltz!
    Bolsjevikernas CK (inklusive Stalin) var emot en socialistisk revolution enbart ledd av bolsjevikerna ända tills Lenin återvände från Schweiz. De bolsjevikledare som hade varit i Ryssland och kämpat hade bättre koll på läget än Lenins hade från utkikstornet i Schweiz, men de orkade inte stå emot Lenins övertalningsförmåga och prestige. Men när man väl stigit ombord på skutan gick det inte att hoppa av, revolutionen måste fortsätta och drivas vidare med våld mot all opposition inom och utom partiet, mot bönder, icke-ryska nationaliteter och mot en hotfull omvärld.

    Det blev Stalin som fick ta över rodret och leda ett land i ständig uppförsbacke. Hade marxisten Stalin våren 1917 fått bestämma så hade det blivit en borgerligt demokratisk revolution i allians med övrig vänster och med en allians mellan arbetare och bönder. Den modell som utvecklades lyckades föra Sovjet mot framtiden med enorma kostnader.

    Lägger man ihop de döda i inbördeskriget, olika perioder av svält, avrättningar och döda i arbetsläger så handlar det om tiotals miljoner offer för Sovjets revolution och tvångsindustrialisering. Och då är inte offren från 2:a världskriget inräknade. Och ändå, problemen med kommandoekonomin fanns kvar, vilket innebar att man aldrig lyckades hålla jämna steg med väst när det gällde tillväxt, jordbruk och teknologisk utveckling. Ett Sovjet isolerat på en annan planet hade säkert kunnat lunka på i jämn takt, men på planeten Jorden rådde kapprustning och den orkade den sovjetiska ekonomin inte med.

    Kommandosystemet blev dessutom av kommunistpartierna över hela världen sedd som det enda rätta och möjliga modellen. Kommandostrukturerna blev idealet samtidigt som kommunistpartierna ständigt splittrades upp till allt mindre enheter. I resten av världen hade man ju privilegiet och friheten att kunna strunta i kommandona och om man inte var nöjd startade man eget. Frank Baude var en utmärkt representant för denna stelnade struktur. Han startade ju också eget ett antal gånger.

21. Sven A!
    Tack för tydliga svar. Nu kan jag läsa det du länkat, och ta tag i sakfrågorna.

22. I ”den här artikeln”, som Sven Andersson tar upp, står det bland annat. ”En händelse ställde allt på sin spets. I mars 2019 delade partiets medlemmar i Malmö, med ordförande Nils Littorin i spetsen, ut flygblad till polska arbetare på en byggarbetsplats med texten ’Gå med i facket eller åk hem’.
    – Det upprörde väldigt många. Det fanns en obehaglig underton, där man sätter grupp mot grupp. Kritiken ska riktas mot företagen som plockar hit arbetarna och dumpar lönerna, säger Jan-Åke Karlsson.” Just Jan-Åke, genom att inte gå med i facket kan de dumpa lönerna!

    De som blev upprörda, varför blev de det? När jag var skyddsombud i LR bad jag en kollega att om han ville ha fackets hjälp med sin kontrovers med rektors lönesättning så fick han allt gå med i den kollektiva organisation som skapats för att tillvarata lärarnas intressen. Klasskamp måste organiseras. ”Arbetare i alla länder, förena er!” Vad är den obehagliga undertonen som Jan-Åke talar om? Är det fel att av vuxna människor, arbetare, påpeka att de måste organisera sig för att kunna gå med i den allt hårdare klasskamp som utspelas?

    Runt mig ser jag regelbundet just polska arbetare som dumpar lönerna i byggbranschen. En del blir blåsta totalt och det är naturligtvis illa, men vem skall hjälpa dem? Andra accepterar lägre löner för de räknar med att det ändå blir bättre pengar när de kommer hem till Polen. Jag kan absolut inte förstå att det är fel att be fullt arbetsföra lönearbetare att organisera sig i stället för att vara svartfot. Jan-Åkes reaktion synes mig snarare visa på att han tycker synd om än vill mana till den organisering som krävs i den ständigt pågående klasskampen. Skall inte arbetare uppmanas att inte bli svartfötter? Läs om Almatheahändelsen i Malmö 1908! Skulle Anton Nilsson i stället tyckt synd om de engelska strejkbrytarna?

23. Bertil Carlman!
    Såvitt jag minns så krävde aldrig Amaltheamannen att de engelska strejkbrytarna skulle utvisas till England? Strejkbrytare generellt sett är offer, för fattiga för att tacka nej till de jobb som erbjuds. Fienden är kapitalet inte de trashankar de lyckas rekrytera.

24. Sven A!
    Du skriver ”marxisten Stalin”. Det hör till en av historiens mer makabra händelser att Stalin hade rätt när han gick emot Lenin när denne efter sin ankomst till Petrograd i april 1917 gick emot bolsjevikernas partiprogram och förespråkade att den viktigaste uppgiften var att påbörja övergången till socialism. Detta ställningstagande av Stalin gör honom inte till marxist. Dessutom skall man komma ihåg att han ändrade sin uppfattning. Om man bedömer Stalins teoretiska insatser och hans praktiska politik framstår Stalin som en av marxismens främsta dödgrävare.

25. Arne Nilsson!
    Stalin betraktade sig säkert som marxist och han var det kanske också fram till 1917. Senare blev han fastlåst i den logik som inleddes i och med revolutionen. Som jag sa, när man blivit kapten för en båt mitt i en orkan återstår det inte mycket utrymme för diskussion med varken besättning eller passagerare. Vad man borde ha gjort var att lyssna på stormvarningen och legat kvar i hamnen samtidigt som man förberedde avfärden.

26. Sven A!
    Tycker att ditt inlägg från 2021-02-15 kl. 0:07 andas lite väl mycket historisk determinism. Du skriver: ”[N]är man blivit kapten för en båt mitt i en orkan återstår det inte mycket utrymme för diskussion med varken besättning eller passagerare.”

    Med facit i hand går det att konstatera vad som har hänt. I den bemärkelsen är historien huggen i sten. Det går inte att backa bandet. Men i varje given historisk situation finns det alltid alternativ. Det är aldrig frågan om den enda vägens politik. Det är alltid intressant att försöka förstå de olika alternativen och varför dessa inte genomfördes. Framför allt fram till slutet av 1920-talet fanns det vid ett flertal tillfällen reella alternativ till den politik Lenin och sedan Stalin drev och genomförde. I den bemärkelsen hade det gått att söka nödhamn för att undvika orkanen.

27. Arne N!
    Du har säkert rätt, tror t ex att Bucharin hade mycket vettigt att komma med när det gäller jordbruket. Jag har själv hittat på ett begrepp som jag kallar den ”revolutionära skruven”. Ungefär så här: 1. du kör över en grupp efter revolutionen 2. sen måste du dra åt skruven ytterligare ett varv för den överkörda gruppen har stor släkt 3. ytterligare ett varv på skruven med hjälp av allmän oberäknelig terror så att ingen riktigt vet vem som skall drabbas näst osv, osv. Till slut har du dragit åt skruven så hårt att du i själva verket återskapat det system som revolutionen störtade. Grisarna går sedan på två ben och äter med kniv och gaffel för att tala med Orwell.

28. Arne Nilssons teser innehåller så många missförstånd och felaktigheter att de inte bör stå opåtalade. Vi föds alla in i det samhälle vi lever i och agerar på grundval av den kunskap och de idéer vi för tillfället har och de möjligheter som dyker upp. Bolsjevikerna var förvisso socialister som medvetet arbetade för en revolution, men den faktiska utvecklingen var något som de bara i mycket begränsad utsträckning kunde styra över. Anders Perssons artiklar på denna blogg illustrerar detta på ett övertygande sätt.

    Oktoberrevolutions belackare framställer den alltid som en simpel palatskupp där bolsjevikerna med våld störtade den valda regeringen och införde diktatur. Man förnekar det uppenbara faktum att ryska revolutionen var en genuin folklig resning där en stor del av befolkningen gjorde uppror mot den halvfeodala tsarismen, där bönderna i stor utsträckning redan lagt beslag på godsägarjorden, där soldaterna fått nog av kriget och där arbetarna tog makten i fabrikerna. Lenin kom hem till dukat bord. Om inte bolsjevikerna ställt sig i ledningen för revolutionen så hade anarkisterna gjort det. Det gamla samhället hade gjort sitt.

    Arnes beskrivning av bolsjevikernas politiska plattform har inget med verkligheten att skaffa. Det toppstyrda partiet var knappast mera toppstyrt än dagens svenska riksdagspartier som alltid röstar enligt partibeslut vilket i praktiken gör parlamentariska debatter till spel för galleriet. Enpartistat var inget bolsjevikerna förespråkade även om det så småningom blev så när övriga partier förenade sig med invasionstrupperna eller övergick till väpnad terrorism. Socialismen i ett land har inget med Lenin att göra. Det var Stalins teori som han lade fram långt efter Lenins död. Faran med byråkratisering var Lenin väl medveten om.

    Ryska revolutionen var en revolution i Marx anda där det gamla samhällets skrankor revs och nya samhällsklasser tog makten. Varje samhälles härskande klass skapar institutioner och regler anpassade till sina behov och gör dessutom vad de kan för att skydda den egna makten. Dessutom ser man till att om möjligt ha våldsmonopol. Att ta avstånd från våld i en revolution är helt verklighetsfrånvänt. Varför skulle den gamla härskande klassen lämna från sig makten om den enkelt kunde försvara den med sin våldsapparat mot en obeväpnad motståndare? I revolutionära situationer som Frankrike 1789 och Ryssland 1917 är samhället i upplösning och stora delar av polis och militär ställer sig på folkets sida. I annat fall är revolutionen dömd att misslyckas. Inte heller är det rimligt att den revolutionära klassen accepterar det gamla samhällets spelregler som delvis är skapade för att förhindra radikala förändringar. Vi är visserligen itutade att vi lever i en demokrati utan inskränkningar. I ett läge där faran för att kapitalismen ska störtas är lika med noll är det inte svårt för makten att framställa det så, men vid lite närmare eftertanke krackelerar fernissan en aning. När Hamas vann det mest rättvisa val som hållits i Palestina svarade EU med sanktioner. USA anser sig ha rätt att störta vilken regering man behagar, vald eller självutnämnd, och Sverige bryr sig inte om det utan prisar USA som en demokrati och ansluter sig i praktiken till USA:s krigskoalition. Den gamla härskande klassen gör alltid vad den kan för att behålla makten. Varför skulle den nya acceptera dess lögner om att deras spelregler är universella sanningar?

    Om Lenin kastas ut följer Marx med av bara farten eftersom båda var främmande för att begränsa de förtryckta klassernas rätt att kämpa för sina intressen. Lenin var en skicklig politisk ledare som analyserade den tid han levde i och tog ställning i den politiska situation som då rådde. Däremot gjorde han aldrig anspråk på att skapa ett recept för revolution och samhällsförändring giltigt i alla tider. Den politiska religionen stiftades under Stalins överhöghet och drevs till sådana ytterligheter som att Partiet, liksom den allsmäktige kristna guden, alltid har rätt. Frank Baude levde i den traditionen och anammade dessutom Kominterns idéer från den mest sekteristiska perioden i början av 1930-talet. Det var ingen linje som höll på 1970-talet och nu är den än mera absurd. Mathiasson, Tedjeza m.fl gjorde ett gott försök anpassa partiet till den tid vi nu lever i, men de drevs ut ur organisationen.

    Av 1900-talets mäktiga arbetarrörelse och socialistiska idéer finns idag nästan inget kvar. Mycket tyder på att produktivkrafternas utveckling gjort socialismen omöjlig. Manuellt arbete och yrkeskunskap har ersatts av robotar och datorer. Dagens arbetarklass är splittrad och lätt utbytbar. Den har ingen kraft att sätta bakom orden. Samtidigt har vänstern blivit idealistiska medelklassamfund som ersatt klasskamp med välgörenhet och livsstilsideal. Marx och Lenins dialektiska materialism finns snart bara i bibliotekens inskannade historiska samlingar. Klassamhället finns förvisso kvar och klasskamp likaså, men den kommer förmodligen att utvecklas i nya former och knappast med socialismen i dess marxistiska betydelse som mål.

29. Bengt Håkansson!
    Tack för ett mycket intressant, tankeväckande svar. Jag håller med dig i det mesta. När det gäller Stalin skulle jag uppskatta din kommentar om att A Carlsson i sin bok Resa in i det okända skriver om att Stalin bl a var inne på tankar som liknar Maos kulturevolution, ja man t o m använde det ordet! Innan jag läste boken skulle jag beskrivit Stalin som du gör. När man läser t ex Escobars geopolitiska analyser verkar alternativet till ett nytt imperialistiskt krig (USA/Nato angriper Ryssland-Kina) vara nåt slags statskapitalistisk Eurasiskt block som kanske kan ge fred, utveckling, ta itu med klimatkrisen osv. Västvärldens styre av världen i olika former (kolonialism, imperialism, globalism) är säkerligen på väg att upphöra. Fast det tar sin tid.

30. Många varma tack för denna välskrivna kommentar Bengt.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.