Apropå ”hetsen” mot Ryssland, Belarus och Kina

Sovjetsystemet segrar! Det var då det…

”Under 50-talet var Clarté den enda organisation på universiteten som stod emot kalla krigets antikommunistiska hets.”

Så stod det i Svenska Clartéförbundets studiematerial för nya medlemmar, när jag gick med där 1972. På den tiden läste man formuleringen med stort allvar och grubblade inte närmare på relevansen i formuleringen. I dag, när jag övergett kommunismen, tänker jag mer kritiskt på bland annat sådana vänsterklyschor som den ovan citerade.

Vari bestod då denna ”hets”? Ja, en del som håller fast vid vänsterns doktriner kommer nog dragandes med den ökände senatorn Joseph McCarthy. Men hans karriär som korsfarare mot kommunismen var ganska kort och avslutades definitivt 1954, när senaten antog en resolution som fördömde hans metoder och grundlösa anklagelser om systematisk kommunistinfiltration i USA:s utrikesdepartement. Det bör också påpekas att en av Sveriges mest glödande USA-vänner och antikommunister, Herbert Tingsten, också fördömde McCarthy.

Nej, tyvärr menade nog författarna av Clartés grundcirkel något mer med begreppet ”antikommunistisk hets”. De menar helt enkelt den på 50-talet helt dominerande ståndpunkten att kommunistiska regimer var totalitära diktaturer som regerade med hjälp av skräck och terror och att det fanns all anledning att slå vakt om den demokrati som rådde i större delen av Västeuropa och Nordamerika. I dag tycker jag att detta var (och är) en helt riktig ståndpunkt, som definitivt inte ska avfärdas som någon ”hets”. Däremot fanns särskilt i USA en inställning att alla politiker som gick emot USA:s intressen, t ex Mossadeq i Iran, var ”styrda av Moskva”. Om de verkligen själva trodde på detta eller om de medvetet ljög för att motivera sitt stöd åt störtandet av Mossadeq undandrar sig min bedömning!

Enligt vissa debattörer i dag är det USA-imperialismen som ligger bakom ”hetsen” mot Belarus, Ryssland och Kina, och de ligger också bakom t ex kriget i Syrien och regimskiftet i Ukraina 2014. Jag tycker man bör uppmärksamma den stora likheten mellan sådana åsikter och den ovan refererade 50-talsåsikten i USA!

Det finns dock all anledning att kritisera även regimen i Ukraina och att de bl a låter öppet fascistiska element härja fritt. Men det är en annan sak. Att påstå att USA-imperialismen styr alltsammans är helt enkelt inte sant – lika lite som det på 50-talet var sant att alla politiker som motsatte sig USA:s intressen var styrda av Moskva.

... är läst 2011 gånger!

  40 kommentarer for “Apropå ”hetsen” mot Ryssland, Belarus och Kina

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    En brandfackla in i debatten, Benkt! Väl värd att ta på allvar, men det kan tyckas lite konstigt att förneka den i sinnevärlden existerande idékampen under det vi kallar efterkrigstiden (1945-1960 ca). Den var verklig och fick också verkliga resultat. För inte så länge sedan diskuterades livligt på just den här bloggen frågan om de svenska moderna häxprocesserna under 1950-talet och då främst “Enbom-affären”.

    Men grundproblemet, som jag förstår din artikel, rör demokratin. Och om den diskuterar vi alldeles för lite. I bekantskapskretsen har jag flera som menar att USA och Storbritannien inte är riktiga demokratier eftersom deras valsystem bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar. Det svenska systemet med småpartispärr (om än mindre effektiv på senare år) får dock godkänt. Detta är mer fråga om folkviljans konkreta förverkligande och efter vårt senaste riksdagsval såg vi hur det gick till. Slutsatsen är lätt att dra; det finns inte en folkvilja utan flera, i vissa fall kanske en vilja per medborgare.

    För oss tog regeringsbildningen bara fyra månader. Häromdagen damp nyheten ner att Belgien äntligen fått en ny regering – 16 månader efter valet. I koalitionen ingår hela sju partier – socialdemokrater, gröna, liberaler och kristdemokrater från två språkområden (följaktligen skilda partibildningar). Men kommunisterna får ju inte vara med, hets eller inte? I varje fall intressanta grundfakta i en demokratidiskussion! Kanske måste vi börja odla allt större ekar att samlas under för att kunna fatta demokratiska beslut!

  2. Arne Nilsson skriver:

    Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturkramare som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken. Ett av de mest grundläggande problemen med dessa kommunister är deras inställning till demokrati. De anser att det är möjligt med socialism utan demokratiska fri- och rättigheter innehållande bland annat fri opinionsbildning, flerpartisystem med fria och hemliga val.

    Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.

  3. Lars Drake skriver:

    Kritiken handlar väl om automatiken i att skylla allt negativt på Putin och att beskriva utvecklingen i Ryssland med andra måttstockar än brukligt. Det senaste är Navalny, som utsatts för en förgiftning. I svensk press och bland politiker beskylls Putin för att vara ansvarig och t o m mördare. Utan analys eller bevis. Jag skrev en artikel som tog upp 21 fall av lögn, citatförfalskning och grova förvrängningar när det gällde beskrivningar av utveckling i Ryssland eller vad ryska regeringen gjort. De flesta exemplen är från 2015. Det har inte blivit bättre under senare år. Assange…

    Russiagate har t ex nära nog unisont beskrivits som i USA-press. “Enligt vissa debattörer i dag är det USA-imperialismen som ligger bakom ‘hetsen’ mot Belarus, Ryssland och Kina, och de ligger också bakom t ex kriget i Syrien och regimskiftet i Ukraina 2014.” “Ligger bakom” i betydelsen “aktiva påskyndare” är en korrekt beskrivning. Att USA ensam skulle driva utvecklingen är däremot fel. Det finns i stort sett alltid lokala konflikter som de spelar på och utnyttjar.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Arne Nilsson!
    Jag kan hålla med dig om att finske medborgaren Otto Wille Kuusinen kan beskrivas som landsförrädare, precis som namngivaren till hela företeelsen, Vidkun Quisling i Norge. Skillnaden mellan dessa är dock framför allt att Kuusinen tog den fulla konsekvensen av sin övertygelse och blev medborgare i Sovjetunionen och som sådan kunde beträda framträdande poster i den sovjetiska staten. Därför ställer utnämningen av honom till landsförrädare ytterligare frågor som den om man alltid är tvingad att stötta den statsbildning i vilken man då råkar vara född? Och vad man annars har för argument att använda etikettklistringsmaskinen?

    När det gäller Gustav Husak från Tjeckoslovakien och Erich Honecker från Tyskland kanske utnämningen är ännu mer problematisk eftersom den förre både föddes och dog i samma land och Honecker till sin död, vad jag känner till, fortfarande var tysk medborgare (låt vara i “die sogenannte DDR”) även om hans på slutet av levnaden vacklande hälsa gjorde att han flyttade till Chile där han dock avled av levercanser efter ett knappt år.

    Så det där med “utländsk sold” kan nog behöva en ordentlig förklaring. Inte minst för att alla dina exempel gick in i och verkade i ett internationellt kommunistparti där den “demokratiska centralismen” förlade beslut av någon betydelse till centralen i Moskva. Återigen kan bruket av den enkla etiekttklistringen ifrågasättas!

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Jag brukar ligga lågt i debatterna på min egen blogg. Men jag måste säga något här och hoppas jag inte trampar för hårt på Benkt Lundgrens tår. Men det här är egentligen inte riktat speciellt till honom, utan en fundering jag ofta får.

    Nå, det finns en nyckelmening här: ”I dag, när jag övergett kommunismen, tänker jag mer kritiskt…”

    Den säger något väsentligt om tänkandet hos många (tror jag) som säger sig ha ”lämnat kommunismen”. För att säga så måste man anse sig ha levat i ”kommunismen”.

    Här finns ett slags bekännelsetänkande som åtminstone är mig helt främmande. Även jag var under några år medlem i en organisation som benämnde sig som ett ”kommunistiskt parti”, men när jag lämnade tänkte jag inte att jag lämnade ”kommunismen”. Jag visste fortfarande inte vad det var.

    Jag träffade och lärde känna en del personer som var med i denna organisation, men de var mycket olika i alla avseenden och kunde knappast ses som en särskilt speciellt kommunistisk sort.

    Men så här 40 år senare ser jag runt omkring mig hur en del av dessa (inklusive Benkt Lundgren) verkar brottas med sitt eget ”kommunistiska” förflutna. Jag har mycket svårt att förstå det där. Vad gjorde vi (de) för fel? Pryglade och förföljde de otrogna kamrater? Misshandlade de barnen? Tankesättet liknar faktiskt det som till slut finns hos dem som lämnat Knutbyförsamlingen (Missa inte SVT-Uppdrag granskning om Knutby).

    Men jag kanske missade något. Kanske var den innersta SKP-kärnan en sluten sekt, som trollband sina närmaste. Men det där såg jag absolut inga spår av de där åren jag befann mig i närheten av den organisationen. De liknade i mina ögon – så här i backspegeln – en mix av helnyktra fältbiologer och snällt socialistiska sjöscouter. Helt harmlösa – alltså såvitt jag kan bedöma.

    Nå, kanske var det så att en del faktiskt var helt uppslukade och gav sina liv åt denna organisation och de idéer som snurrad inom den. Och i efterbörden av Sovjets kollaps, murens fall och västkapitalismens totala seger kanske drabbades av tunga skuldkänslor, drogs åt andra hållet och till slut såg den liberala kapitalismen som den nya sanningen.

    Möjligheten att det inte alls finns en enkel sanning och bergfast rättfärdig moralisk ståndpunkt är kanske det svåraste att införliva i sin världsbild, att tvivel, skepsis och osäkerhet är det svåraste av allt.

    I dagens politiska verklighet är just tvivel, skepsis och öppet visad osäkerhet inför det som predikas från etablissemangets välorganiserade mediecentraler det kanske viktigaste av allt. Tvivla på allt, tänk själv, försök förstå. Det är det vi har yttrandefriheten till. Därför driver jag denna blogg. Därför är Benkt Lundgrens inlägg viktigt.

  6. Arne Nilsson skriver:

    Dennis Z!
    Var och en väljer vilken organisation som man ansluter sig till. Var och en väljer vilka herrar man väljer att tjäna. För att egenintresset inte skall synas går det alltid att hänvisa till att ens eget agerande tjänar ett högre syfte. Tveksamt om de av mig tre nämnda landsförrädarna i första hand skulle hänvisa till demokratisk centralism för att legitimera sin drängtjänst åt Sovjetunionen.

    Man kan ju alltid lämna en organisation med demokratisk centralism och då slipper man verkställa beslut man inte är överens om. Men då förlorar man sina privilegier.

    Intressant att du verkar anse att Quisling var en landsförrädare medan de tre landsförrädare jag anger verkar du vilja ärerädda på det ena eller andra sättet.

    Visst är termen landsförrädare en etikett. Frågan är om jag har rätt eller fel i sak.

  7. Sven-Eric Holmström skriver:

    Kuusinen flydde 1918 efter inbördeskriget till Sovjetunionen och återvände mig veterligen aldrig till Finland. Quisling befann sig hela tiden i Norge. En bättre jämförelse med Kuusinen är kanske Babrak Karmal i Afghanistan som ryssarna hade i släptåg 1979.

  8. Anders Persson skriver:

    Kanske var Sovjetunionen inte socialistiskt/kommunistiskt. Kanske var det. Det viktiga verkar ha varit att massor av människor till höger och vänster trodde detta och antingen (de till höger) lät sig skrämmas och ge efter för folkliga krav (som rösträtt i Sverige) för att undvika en egen revolution eller (till vänster) uppmuntrades att störta sina egna förtryckare (som i Kina och på Kuba). Jag har börjat luta åt att den Stora Ärorika Oktoberrevolutionen var en myt – men en mycket, mycket kraftfull sådan.

  9. Erik Göthe skriver:

    Benkt Lundgren!
    Om att McCarthys karriär slutade redan 1954. Jodå, det skedde efter att han började angripa höga militärer. Men McCarthyismen bestod (egentligen sedan 30-talet) och hade redan fördärvat mycket i USA. När Björn von der Esch, som jagats bort från sin riksdagsplats för Moderaterna på grund av att han var emot svenskt EU-medlemskap, frågade han mig om det fanns något skrivet om mccarthyismen. Det fanns och finns det och han läste om vilka mekanismer som användes i USA för att skrämma till tystnad i politiken. Där portades manusförfattare och skådespelare från sina yrken när de ställts inför frågan: ”Är ni medlem av kommunistpartiet?” Om de svarade ja, var de rökta. Om de med amerikanska författningens garanti i ryggen vägrade svara, var de rökta. Och sa de nej så ansågs de ha ljugit och blev också rökta. Det finns exempel på skådespelare som anklagades för repliker de haft i en filmroll som uttryckte medkänsla med fattiga amerikaner. De som inte var amerikanska medborgare klarade sig någotsånär. Charlie Chaplin flydde från USA men blev av med sina tillgångar. Bertolt Brecht fick frågan från McCarthy: ”Did you make that song ‘The United Front?'” Brecht ville bara komma sig till Tyskland så fort som möjligt och vägrade inte svara. Han sa: ”No, Hans Eisler made the song. I only made the text.”

  10. Lasse Jansson skriver:

    Jag gick en Clartéstudiecirkel om marxismen ungefär samtidigt som Benkt Lundgren. Jag blev aldrig medlem i Clarté men var medlem i KFMLr mellan 1973 och 1975. Innan 1973 hade jag varit medlem i Latinamerikagruppen och DFFG i Uppsala och läste en del böcker om USA:s politik i förhållande framför till Latinamerika av författare som Sven Lindqvist, André Gunder Frank, Harry Magdoff m fl. Men ändå blev jag överraskad över omfattningen av USA:s sabotage och destabiliseringspolitik och brott mot folkrätten när jag i början av 2000-talet läste William Blums bok CIA och USA:s verkliga utrikespolitik. Blum var en f d anställd på USA:s utrikesdepartement född 1933 och död 2018. Den allmänna uppfattningen i MSM-media är fortfarande den att presidentvalet i USA handlar om vem som ska bli den “fria världens ledare” trots att USA har fler personer i fängelse än något annat land. Idag skriver Philip Giraldi på Nyhetsbanken om att USA gick på ett svidande nederlag i FNs generalförsamling som röstade om en icke-bindande resolution som föreslog att alla ekonomiska sanktioner över hela världen borde upphöra p g a corona-pandemin. Omröstningen hölls förra veckan och siffrorna blev 169 för och 2 emot (USA och Israel). Men så vitt jag vet har det inte stått något om detta i svenska tidningar.

    Visst ska man vara kritisk mot många påståenden om världsläget men fortfarande har majoriteten i vårt land tron på illusionen om USA som frälsare.

  11. Arne Nilsson skriver:

    En landsförrädare är en person som agerar på uppdrag av en främmande stat mot det egna folkets och den egna statens intressen. I detta sammanhang rymmer folk två betydelser; etnicitet och medborgarskap. Med detta som definition blir Kuusinen, Husak och Honeker landsförrädare. Alla agerade på uppdrag av Moskva och mot de egna folkens intressen. Härvid har inte närvaron eller frånvaron i det egna landet någon betydelse.

  12. Sven Andersson skriver:

    Lenins partiteori var en militär organisationsform, utmärkt för att vinna krig men dålig för att vinna en fredlig demokrati. Lenin var inledningsvis i stort sett ensam om att förespråka revolution. De som till skillnad från Lenin hela tiden befunnit sig i Ryssland och hade kunskap om förhållandena (t ex Stalin) lyckades till slut övertygas. Efter palatskuppen 1917 följde sen ett inbördeskrig där bolsjevikerna i stort sett stod ensamma mot både höger och vänster samt mot de olika nationalistiska rörelserna. Ekonomin var samtidigt sönderslagen både av WW1, inbördeskrig, utländsk invasion och idealistiska ekonomiska teorier. Revolutionen började alltså med en kraftig uppförsbacke.

    Den som fick administrera eländet blev Stalin (som ursprungligen var emot revolutionen 1917). Det gällde så som situationen var att tvinga fram en fungerande ekonomi. Demokrati var en lyxvara man inte hade råd med. Och sedan blev man fast i det hjulspåret fram till 1991. Samtidigt kom det att bli en modell för kommunistpartierna i hela världen. Hade Lenin lämnat studiekammaren i Schweiz kanske utvecklingen blivit annorlunda? F d Sovjetunionen lever fortfarande med detta ok.

  13. Benkt Lundgren skriver:

    Min text har gett upphov till en hel del debatt, men knappast någon har gått i polemik med mig! Knut, för att använda ett gammaldags ord, jag “skäms” i dag för att jag t ex i ungdomen gick med Maomärken på kläderna och i åtminstone en 1 maj-demonstration gick bakom en banderoll med Marx, Lenin, Stalin och Mao (vet inte varför inte Engels var med). Åtminstone de tre senare anser jag i dag vara några av 1900-talets värsta tyranner och massmördare, och att ha glorifierat dem är inget jag är stolt över. Miljontals kommunister i världen har sedan snart 100 år gjort detsamma, och det är tragiskt och definitivt något att göra upp med – även om de i övrigt var hyggliga människor som aldrig pryglade några kamrater eller slog sina barn!

  14. Knut Lindelöf skriver:

    Benkt L!
    Känslan av skuld och skam kommer förstås av att du minns hur du på den tiden svalde hela paketet, följde med strömmen och slutade tänka själv. Så var det inte med mig. Jag hade aldrig Mao-märke t ex, var aldrig kommunist i själen, såg aldrig partiet som något annat än en politisk rörelse helt skild från religiösa och sekteristiska inslag. När man började med hemlighetsmakeriet och täcknamn i slutet av 70-talet (om jag minns rätt) lämnade jag.

    Jag tycker du är för sträng mot dig själv. Du behöver inte piska dig för ditt engagemang då. Du hade inga onda avsikter. Att bli lite vilseförd som ung är begripligt och förlåtligt. Dina misstag då riskerar leda dig till nya misstag nu, att inte se dagens situation med alla dess nyanser.

    Den här diskussionen intresserar mig, för att jag råkar känna till flera synnerligen kompetenta från det gamla SKP som vänt 180 grader och idag ser världen och historien spegelvänt. Har många gånger funderat på varför.

  15. Bertil Carlman skriver:

    ”Jag tycker du är för sträng mot dig själv. Du behöver inte piska dig för ditt engagemang då. Du hade inga onda avsikter. Att bli lite vilseförd som ung är begripligt och förlåtligt. Dina misstag då riskerar leda dig till nya misstag nu, att inte se dagens situation med alla dess nyanser.”

    Det är Knuts vänliga kommentar till Bengt L. Min kommentar skulle snarare bli ”Bengt hade moraliska utgångspunkter som huvudsak för sitt agerande inte intellektuella. Han ’trodde’ på kommunismen”.

    När jag väl förstod att det var så även i ledningen för KFml(r) lämnade jag på 70-talet, mitt förnuft sade mig att något var galet. I efterträdaren K är läget ofta detsamma, moralen först, intellektet sedan. Den nya partiordföranden Povel Johansson skriver (och nu är jag kanske petig i överkant) i ledarkrönikan i Proletären nr 40 ”Det blir alltmer uppenbart att det kapitalistiska systemet varken vill eller klarar att lösa de problem som mänskligheten ställs inför.” Varför detta ”vill”? Har ett system en vilja? Det är inte ett synsätt som har en materialistisk utgångspunkt. Och det anser jag inte heller att Bengt L. har i sin artikel.

    Jag skulle kunna namnge en skrälldus med studenter från Lund som runt 1968 ”blev” vänster men senare kom att sluta ”tro”. Den marxistiska ideologins grund i vetenskap förstod de aldrig. De var troende.

  16. Sven Andersson skriver:

    Knut L!
    För mig är förklaringen till att man ser världen spegelvänd följande:

    En stor del tog ställning för maoismen på ett teoretiskt plan inte utifrån klass. Det underlättade förändringen via små steg. När t ex Sovjet utsågs till världens huvudfiende kopplades ett helt teoretiskt paket in från WWII, bl a den demokratiska antifascistiska alliansen.

    I Sverige ville man skapa en liknande allians. En del inom SKP ansåg då att M var riksdagens progressivaste parti p g a av sin anti-sovjetism och nationalism och ingen klasskamp fick störa den alliansen. Myrdal förordade NATO-medlemskap o s v. När sedan Sovjetunionen upplöstes och USA åter blev huvudfienden kom samma teoretiska paket tillbaka, fast spegelvänt. Nu skulle man skapa en ny antifascistisk allians för det nationella oberoendet. Myrdal hävdade t ex 2014 i sin analys av de franska valet om inte det var tid att fundera på en folkfront MED, inte MOT Le Pen.

    Snart utvecklades det till ett närmande mot SD-sfären i Sverige. Den gemensamma grunden var nationalismen. En enhetsfront skulle byggas av alla anti-amerikanska krafter och bestå av vänster, extremhöger, Ryssland, Kina, Kuba, Venezuela etc.

    Nationalismen hade aldrig definierats tydligt av SKP, men i praktiken handlade den mer om nationellt oberoende än en nationalism på etnisk grund som SD står för. Och där står vi idag.

    Genom teoretiska konstruktioner hamnar man med små steg i motståndarens läger. Denna teoretiska glidflykt hade emellertid starkt försvårats om man haft en annan klassammansättning inom t ex SKP. För en vanlig löntagare är det kanske inte lika lätt att köpa teoretiska konstruktioner hur behjärtansvärda de än må vara, om det innebär att man måste alliera sig med partier som när det gäller löner, arbetsrätt o s v representerar fienden. För en intellektuell medelklass med större trygghet är det kanske lätt att falla pladask för eleganta och smarta enhetsfronter och hoppas på att dessa skall dribbla bort fienden. Men risken är istället överhängande att man dribblar bort sig själv.

  17. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Människors liv rymmer gärningar av alla de slag; ”onda” såväl som ”goda”. Svepande formuleringar med syftet att placera individer i endera facket synes mig vara till mycket liten nytta. Att reducera Lenin, Stalin och Mao till tyranner och massmördare är oklokt på samma sätt som det nyligen aktuella försöket att reducera Linné till den svenska rasismens fader. Resultatet av Lenins och Stalins gärningar, däribland Sovjetunionens tillkomst och styrka, har fungerat som hävstång för arbetarrörelsens framgångar och koloniserade folks frigörelse under 1900-talet, därtill räddat det oss undan nazismen. Dagens Kina utan Mao (glorifierad eller ej) är svårtänkt för de flesta.

  18. Knut Lindelöf skriver:

    Sven A!
    Din teori kan jag inte vederlägga. Men, jag köper den inte ändå. Du skriver t ex: “För en intellektuell medelklass med större trygghet är det kanske lätt att falla pladask för eleganta och smarta enhetsfronter och hoppas på att dessa skall dribbla bort fienden”, alltså för “vanlig löntagare är det kanske inte lika lätt att köpa teoretiska konstruktioner”. Och saken hade lösts med en “annan klassammansättning inom t ex SKP”. Det lutar aningen mot folkförakt i mina öron. Elegant uttryck dock det där; “teoretisk glidflykt”.

  19. Sven Andersson skriver:

    Knut L!
    Jag kan ju naturligtvis inte bevisa min tes. Men jag var medlem i SKP under hela perioden och såg vad jag såg. Jag tycker inte det är folkförakt att säga att folk delvis röstar med både plånbok och mage. För egen del som kommer från några generationer arbetarklass tar det väldigt mycket emot att bilda enhet med t ex M. Det är något man växer upp med, man vet hur de pratar, klär sig och tänker. Och de vet var jag kommer ifrån och har alltid behandlat mig därefter. När då någon snitsig och elegant teoretiker från partiet förklarar (det var en PS-ledamot) förklarar att M är riksdagens progressivaste parti så finns det mycket som tar emot. Jag säger inte att det är omöjligt, det tar bara emot. Det blir en slags klassmässig kompass. En annan partikamrat hamnade med de små stegens teoretiska glidflykt hos nazismen. Han var gammal DFFG-veteran och tyckte att han kämpat för det vietnamesiska folket och nu var det med samma logik som han slogs för den svenska rasen i NMR. USA invaderade Vietnam och nu invaderas Sverige tyckte han, dock inte av en stormakt utan av halvdränkta flyktingar. Men den skillnaden såg han inte. De små stegen gick från DFFG, KFML, SKP, SKPml, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Parti och till Nordiska Motståndsrörelsen.

    Jag vet inte om vi någonsin hade samma definition av det nationella oberoendet. Jag ser det som en demokratisk fråga, demokrati är omöjlig om ett annat land fattar besluten åt en. Han såg tydligen nationen mer som en etnisk eller rasmässig enhet. Om det pratade vi inte på 70-talet för det fanns nästan ingen nazism att definiera sig emot.

    Men jag begär inte att alla skall hålla med om mitt resonemang, jag bara försöker förstå – precis som du Knut – hur man kan tro att man delar samma syn på både värld och människosyn för att sen upptäcka att personer man stått nära hamnar hos motståndarlägret.

  20. Arne Nilsson skriver:

    Sven A!
    Du skriver: “Demokrati var en lyxvara man inte hade råd med.” Du avser att beskriva situationen i Ryssland kring 1921. Du har rätt i att det vid den tidpunkten saknades demokratiska fri- och rättigheter i Ryssland, men detta var inget ödesbundet, ingenting som ramlade ned från himlen. Demokratins avskaffande var ett resultat av bolsjevikernas politik. Efter att tsaren hade störtats i februari/mars 1917 växte det fram en omfattande flora av demokratiska institutioner: sovjeter, fabrikskommittéer, fackföreningar, politiska organisationer och partier. Politiska flyktingar återvände från Sibirien och utlandet.

    Bolsjevikernas nedmontering av demokratin påbörjades med störtandet av den Provisoriska Regeringen och motståndet mot att bilda bred socialistisk samlingsregering i oktober 1917. Nästa steg var att i början av 1918 underkänna valen till den konstituerande församlingen och upplösa densamma. I mars 1921 slogs Kronstadtupproret ned. Vid denna tidpunkt hade sovjeter och fackföreningar tömts på sitt demokratiska innehåll. Oppositionspartier hade förbjudits eller drivits under jorden. Demokratin inom bolsjevikpartiet hade satts ur spel genom fraktionsförbudet som infördes på den 10:e partikongressen 1921.

    Du skriver också: ”Den som fick administrera eländet [den katastrofala ekonomin efter WW1, inbördes- och interventionskrig] blev Stalin”. Detta är en missvisade beskrivning eftersom väsentliga fakta utelämnas. Det var Lenin som inför bolsjevikernas 10:e partikongressen 1921 insåg vad den katastrofala ekonomiska situationen i Ryssland krävde. Därför lanserande han den Nya Ekonomiska Politiken (NEP), som innebar statskapitalism i städerna och böndernas kontroll över jorden på landsbygden. Enligt Lenin skulle den denna period bestå under flera decennier, men NEP överlevde endast 8 år och gick i graven då bolsjevikpartiet under Stalin ledning 1929 startade en forcerad industrialisering och tvångskollektivisering av jordbruken i vars kölvatten miljontals människor svalt ihjäl.

    Varken vid NEP:s införande 1921 eller vid Lenins död 1924 var stalinfraktionen, som från tid till annan ändrade sammansättning, den dominerande grupperingen i bolsjevikpartiet. Först i slutet på 1920-talet kan man säga att stalinfraktionen hade ett säkert grepp om partiet och staten. Det fanns en ”höger” inom bolsjevikpartiet vars främsta förespråkare var Bucharin och Rykov. Det fanns även en ”vänster” vars främsta talesmän var Preobrazjenskij och Trotskij. Skillnaden mellan högern och vänstern var att vänstern var mer skeptisk till den kapitalistiska utvecklingen på landsbygden och ville ha en snabbare industrialisering. Bägge dessa grupperingar motsatte sig tvång och våld för att omvandla Sovjetunionen från ett fattigt jordbruksland till en industristat.

    Stalinfraktionen besegrade både högern och vänstern och valde våldets väg för att omvandla Sovjetunion till en industristat. Om högern eller vänstern, eller om högern och vänstern med samlade krafter, hade lyckats besegra stalinfraktionen hade vi med största sannolikhet sluppit svältkatastrofer och blodiga utrensningar. Förmodligen hade både industrialisering och kollektivisering av jordbruket skett mer effektivt och smärtfritt. Men detta hade inte haft något med socialism att göra eftersom varken högern eller vänstern var särskilt intresserad av demokratiska fri- och rättigheter.

  21. Knut Lindelöf skriver:

    Sven A!
    Kände mig förstås aningen drabbad av “För en intellektuell medelklass med större trygghet är det kanske lätt att falla pladask för eleganta…”. Det ligger förstås mycket i vad du skriver. Man kan ju t ex ta sig en titt på vad som hänt med Väsnterpartiets politik. De faller idag för lättköpt elegant retorik. Kanske har vi en del av svaret här varför enhetsfronten aldrig riktigt funkat i Sverige efter vietnamesernas seger 1975.

  22. Anders Romelsjo skriver:

    Benkt L!
    Du skriver ”Lenin, Stalin och Mao (vet inte varför inte Engels var med). Åtminstone de tre senare anser jag i dag vara några av 1900-talets värsta tyranner och massmördare.”

    Jag tror att även detta påstående kan och bör nyanseras. Denna kommentar avser bara Mao:

    Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch: “Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100.000.000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15% av befolkningen, d v s. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.”

    Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.

    Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, d v s nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960, 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
    Källa: Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.

  23. Leif Strandberg skriver:

    Jag kom att tillhöra den kommunistiska vänstern och är glad att vara en del i den stora kull av unga människor som präglades i Stig Sjödins anda – att visa uppskattning för arbetarklassen.

    Stig Sjödin: Bandvalsaren

    “Med sparsamhet och övertid, drog han fram tre pojkar till studenten. Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen. Själv har han aldrig varit på bio eller teater eller haft tid att läsa böcker. De har lyckats och kommer hem till helgerna och talar med främmande röster om dessa ting. Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom när han äter med kniv. Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.”

    Den dikten duger fortfarande som plattform för mitt politiska engagemang.

  24. Sven-Eric Holmström skriver:

    “Stalinfraktionen besegrade både högern och vänstern och valde våldets väg för att omvandla Sovjetunion till en industristat. Om högern eller vänstern, eller om högern och vänstern med samlade krafter, hade lyckats besegra stalinfraktionen hade vi med största sannolikhet sluppit svältkatastrofer och blodiga utrensningar.”

    Det där har absolut ingenting med sanningen att göra utan det är precis tvärtom. Stalin försökte allt från 30-talets mitt fram till sin död införa en form av socialdemokratiskt styre i Sovjetunionen med fria och hemliga val med deltagande även av tidigare fiender och att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Han förlorade den kampen mot lokala partiledare. Det var högern med NKVD-chefen Jezhov som bar ansvaret för massdödandet 1937-1938.

  25. Sven Andersson skriver:

    Arne N!
    Jag försökte måla upp Sovjets historia och konsekvenserna för nutidens Ryssland med väldigt breda penseldrag för att förklara min poäng att jag tror att marxisterna hade rätt, Ryssland var inte moget för en socialistisk revolution och när den nu ändå genomfördes så blev det med institutionaliserade tvångsmedel som dels ledde till Sovjets undergång och Rysslands nuvarande problem.

    När det gäller Knut Ls och min diskussion om att byta sida så tror jag att det behövs ett vaccin. Mitt vaccin består bl a av 2 komponenter: 1. med alla sina problem och svårigheter utan reell demokrati kan det arbetande folket aldrig ta makten. Alla regimer som påstår sig regera i det arbetande folkets intresse men utan folkets aktiva deltagande regerar i själva verket utifrån sina egna klassintressen. 2. det finns inget system som är värt att försvara som motiverar att en enda människa avrättas. Folk kan dö p g a ekonomiska kriser, krig och inbördes krig m m men beslutet att avrätta en människa är i sig ett tecken på en fascistisk utveckling.

    Jag har länge förvånats över att delar av vänstern lyckligt kan leda i bevis att Stalin “bara” avrättade c:a 700.000 under 2 år kring -37 och att samma vänster kan manifestera sin upprördhet, år efter år, över att 5 demonstranter blev mördade i Ådalen 1931.

    Med dessa två hållpunkter försöker jag se bakom alla vackra fraser som alla regimer levererar både till höger och vänster. Kan tyckas som självklarheter men det har inte alltid varit så självklart i mitt liv. Även jag har en gång hävdat att man måste knäcka ägg för att kunna göra en omelett.

  26. Benkt Lundgren skriver:

    Apropå det allra sista ovan: Det var överraskande att Sven-Eric Holmström erkänner att det pågick ett massdödande i Sovjetunionen 1937-38!

    Över till Knuts skrivning om gamla maoister som “svängt 180 grader”. Jag tycker det är mer dråpligt med de som s a s svängt 360 grader – och alltså inte ändrat sig alls: Det är de som på 70-talet ansåg att alla som på något sätt motsatte sig supermakterna (inkl. Pinochet) stod på rätt sida – och i dag anser de att alla som på något sätt motsätter sig USA-imperialismen står på rätt sida. På 70-talet ledde det till att man inte fick “sparka Pinochet i baken”, i dag leder det till att man sympatiserar med regimerna i t ex Syrien och Kina.

  27. Anders Romelsjö skriver:

    Demonisering av Sovjetunionen är en komponent även i historieskrivning. I en artikel som diskuterar en ny lärobok skriver professor Lennart Palm “Förvisso var livet för de flesta sovjetmedborgare svårt och levnadsstandarden låg. Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år. Åter ett mysterium för den som läser nya grundboken!”

    Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland. Läroboksförfattaren Hårdstedt har dock en annan uppfattning: ”Femårsplanernas införande framställdes som en succé, men verkligheten var en annan eftersom statistiken gav en falsk bild av utvecklingen”. Framhävandet av svält och armod accentuerar bilden av ett entydigt ekonomiskt fiasko.

    Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”

    Men även “Forskningen har varit överens om att det socialistiska planprojektets andra del – kollektiviseringen av jordbruket och införandet av kollektivjordbruk – inledningsvis blev en katastrof med flera miljoner döda de två svältåren 1932–1933.”

    Utrensningarna i Sovjetunionen under senare delen av 1930-talet med c:a 700.000 döda var enligt min mening helt oacceptabla resutat av en helt felaktig politik. För detta har ledningen i Sovjetunionen ett huvudansvar och en diskussion pågår sedan länge om fördelningen av detta ansvar. (USA:s folkrättsvidriga krig detta millenium har dödat 3 miljoner, dess krig efter Andra Världskriget över 20 miljoner människor).

  28. Arne Nilsson skriver:

    Efterhand som de sovjetiska arkiven öppnas blir det allt mer tunnsått med personer som försöker ärerädda Stalin och/eller dra en lans för att Sovjetunionen skulle ha något med socialism att göra. Argumenten blir allt mer skruvade och direkt komiska.

    Holmströms försök att ärerädda Stalin börjar med ett påstående att Stalin försökte “införa en form av socialdemokratiskt styre i Sovjetunionen med fria och hemliga val med deltagande även av tidigare fiender och att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Han förlorade den kampen mot lokala partiledare”.

    Det finns givetvis inget som bevisar att detta är sant. Om det skulle vara sant så MISSLYCKADES Stalin i sitt uppsåt. Detta är också ett indirekt erkännande att Sovjetunionen under Stalintiden inte var något eftersträvansvärt system. Detta motsägs dock av Stalin 1938:

    “Under det socialistiska systemet, som hittills förverkligats endast i Sovjetunionen … finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna:”

    Om vi nu skall tro Holmström ville Stalin byta ut det klasslösa paradiset mot det socialdemokratiska klassamhället.

    Nästa argument från Holmström lyder: “Det var högern med NKVD-chefen Jezhov som bar ansvaret för massdödandet 1937-1938.”

    Inte heller här finns det några bevis för att detta påstående skulle vara sant. Men låt oss anta att det är sant. Detta skulle betyda att högsta parti- och statsledning inte hade kontroll över eller visste vad hemliga polisen verkligen sysslade med. Innebörden av detta är att det var synnerligen inkompetent att utnämna Jezhov till chef för NKVD. Ännu mer inkompetent är det att inte ha full kontroll över hemliga polisen.

    Sammanfattningsvis kan man säga att Holmströms försöker att flytta fokus från Stalins uppsåt till att det skulle handla om misslyckanden och avsaknad av kunskap/förmåga att styra statsapparaten. Enligt Holmström var Stalin en politiker som misslyckades med viktiga delar av sin politik och dessutom hade han inte kontroll över den hemliga polisen. I mina ögon är detta en tämligen inkompetent politiker.

    Även Romelsjö drar ut till försvar av Sovjetunionen, dock betydligt diskretare än Holmström. I svepande ordalag talar Romelsjö om:
    “Demonisering av Sovjetunionen är en komponent även i historieskrivning.”

    Vi får dock inga exempel på vad som menas med “Demonisering av Sovjetunionen”. Vi får i stället ta del av att livslängden stadigt ökade under sovjettiden. Detta är korrekt. Även i uttalat kapitalistiska länder ökande befolkningens livslängd kraftigt under 1900-talet.

    Romelsjö menar vidare:
    “Särskilt det industriella uppbygget måste rimligen betraktas som en central förklaring till Sovjets förmåga att militärt besegra Nazityskland.”

    Det finns givetvis en poäng i detta påstående. Men industrialisering är inget specifikt för Sovjetunionen under Stalintiden. Även USA, Japan och Västeuropa har genomgått en industrialisering. Det finns inga belägg för att den av Stalin initierade och genomförda industrialiseringspolitiken var den optimala för Sovjetunionen. Romelsjös påståendet att “[m]ellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen” får nog anses tillhöra fablerna värld.

  29. Sven-Eric Holmström skriver:

    “Det var överraskande att Sven-Eric Holmström erkänner att det pågick ett massdödande i Sovjetunionen 1937-38!”

    Av vilken anledning då?

    Utrensningarna, om man med det menar åren 1937-1938 var resultatet av en konspiration ledd av NKVD-chefen Jezhov i maskopi med lokala partiledare. Det man kan kritisera sovjetledningen för var att de tog lång tid på sig att avslöja och avsätta Jezhov men det visar också den makt han hade.

  30. Sven Andersson skriver:

    SE Holmström, höll Jezhov i pennan när Stalin skrev under dödsdomarna? Det finns ju en hel del dokument med Stalins signatur och/eller kommentarer. Jag har alltid lärt mig att Stalin var bolsjevikernas stålhårde ledare och nu får jag veta att han inte ens hade kontroll över de viktigaste besluten i Sovjet som t ex att radera ut all verklig och inbillad opposition.

    Romelsjös påstående om demonisering av Sovjet har jag också funderat över. Vi talar alltså om 74 års utveckling med allt från inbördeskrig, krigskommunism, NEP, kollektivisering, likvideringen av kulaker, Moskvaprocesser, världskrig, avstalinisering och till slut töväder och ökad satsning på konsumtion. Det är inte lätt att ge en samlad bild, vare sig demonisering eller förgyllning.

    Vad säger du Romelsjö t ex om Sverige, var Sverige ett bra eller dåligt land mellan 1917 och 1991? De f d sovjetmedborgare jag träffar under mina resor har relativt positiva minnen av sin uppväxttid under tiden från Bresjnev, speciellt jämfört med det fria fall de fick uppleva under Jeltsin.

    Ett typiskt uttalande från de som var gamla nog att minnas är: “Vi hade trygghet, hus, jobb, skola och sjukvård. Vi levde som de flesta andra vi åt, drack, festade och älskade. Bara vi inte blandade oss i politiken eller umgicks med utlänningar så var allt bra.”

    Ingen direkt skrämmande bild även om jag inte tror på ett samhälle där folket inte vågar blanda sig i politiken. Så jag tror att man får vara betydligt mer konkret i sina bedömningar av sovjetperioden.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.