Apropå språk…

I slutet av 90-talet var Kerstin (min hustru) inbjuden ett par gånger att tala vid S:t Petersburgs universitet i samband med konferenser om missbruksproblem, särskilt sådana som är relaterade till alkohol och narkotika. Problem vilka tyvärr då – och fortfarande – är allt annat än okända i vårt östra grannland. Eftersom jag aldrig hade varit i Ryssland passade jag på tillfället att åka med. På egen bekostnad ska tilläggas. De artiga konferensvärdarna inbjöd mig inte desto mindre att kostnadsfritt delta i de gemensamma middagarna, vilket naturligtvis kändes trevligt.

Nåväl, vid denna tidpunkt var engelska ännu inte ett helt gångbart språk på den sortens konferenser i Ryssland *. Det löstes på så sätt att Kerstin höll sina föredrag på svenska och simultantolkades till ryska. Dessa tolkar, huvudsakligen kvinnor, imponerade stort på oss. Efterforskningar gav vid handen att de var utbildade vid (ungefär) Institutionen för nordiska språk vid S:t Petersburgs universitet. Tolkarna var också våra guider vid besök på Eremitaget och andra platser. Den svenska de rörde sig med lät i det närmaste perfekt och utan att man upplevde den som stel eller tillrättalagd.

Till sist kunde jag inte låta bli att fråga en av dem:
– Hur länge har du bott i Sverige, eftersom du talar så bra svenska?
Den kvinnliga tolken sken upp:
– Å, Sverige! Vi var där en gång på ett läger i fjorton (?) dagar. Det var vid Siljan. Det var så vackert.

Det fick oss att fundera en del över skillnaden mellan en högklassig utbildning och en mera ordinär. Och skillnaden berodde antagligen mindre på ekonomiska resurser – Ryssland i slutet på 90-talet var ett utpräglat fattigt land – än på lärarnas kvalitet, hängivenhet och yrkesmässiga och intellektuella traditioner. Samt givetvis på urvalet av studenter.

Nu tycks det som om åtminstone vissa svenska universitet och högskolor på allvar överväger att lägga ned sina utbildningar i moderna språk utom engelska. Det vill säga studenter som vill lära sig tyska, franska, spanska eller italienska (för att till exempel bli gymnasielärare i dessa ämnen) hänvisas till att läsa ämnena på distans vid vissa ”språkuniversitet”. Skälet till den uppseendeväckande reformen är att så få ungdomar numera är intresserade av att studera språk att universiteten har svårt att få ekonomin att gå runt i denna undervisning. Universitetens ”studentpeng” är nämligen först som sist avhängig av hur många studenter man lyckas locka till de olika ämnena. Om alltför få vill studera låt oss säga franska – så mycket värre för det språket!

När jag någon gång i höstas först fick höra talas om detta ”radikala” förslag trodde jag knappt att det var sant. Fick man över huvud taget kalla sig ett universitet om man inte erbjuder undervisning i moderna, med vårt eget förhållandevis närbesläktade språk?

Ja, det får man tydligen.

En annan fråga är förstås vart universitetens bildningsuppdrag tar vägen?
Och vad blir det av det extremt exportberoende Sverige, om det enda språk våra ingenjörer och ekonomer kan göra sig förstådda på är engelska?

Till de universitet som ansett sig tvingade att fatta beslutet att avskaffa moderna språk hör mitt eget, Linköpings universitet (där jag numera är emeritus). Jag har ingen anledning att tro annat än att universitetsledningen är lika generad som jag över att behöva fatta ett sådant beslut. Men de ser ingen annan lösning på problemet än nedläggning av språken som självständiga ämnen. (Som ett slags substitut erbjuds undervisning i ”yrkesspråk”, till exempel ”ingenjörstyska” – vad nu det är för något.)

Jag har inte försökt ta reda på hur många andra av våra universitet/högskolor som eventuellt ansett sig tvungna att fatta liknande beslut. Men det är en underordnad fråga. Om alltför få ungdomar vill tampas med de moderna språken är det egentligen inte universitetens problem. Frågan måste snabbt återföras till den plats där den hör hemma: regering och riksdag!


* När Kerstin ett och ett halvt decennium senare, 2013, inbjöds att tala på en motsvarande konferens i Moskva behövdes inga tolkar. Alla talade engelska. Eller simultantolkades till engelska från ryska.

  8 kommentarer for “Apropå språk…

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Detta är blott slutfasen i ett förfall som fortskridit i årtionden. Felet är att fel analys gjordes från början av vad ett svenskt universitet är. Inom språk är det självklart att ett svenskt universitet måste ha institutioner för:

    sanskrit och jämförande språkforskning (eftersom vi talar ett indoeuropeiskt språk);

    finsk-ugrisk språk (eftersom Sverige och Finland är samma land, och en del av lapparnas/samernas land ligger i Sverige);

    semitiska språk (biblen);

    klassiska språk (latin och grekiska);

    vidare givetvis nordiska språk, tyska och franska (som varit Sveriges språk) och slaviska och baltiska språk (för att lyfta fram vår delvis glömda transbaltiska historia).

    Att ha dessa institutioner är absoluta krav, annars är lärosätet inte ett svenskt universitet; således har det ingen betydelse om årskostnaden bleve 2 millioner per student.

    Detta argument skulle ha framförts när de började nagga i kanten, som när de lade ner finsk-ugriska i Lund; i huset bedrivs nu genusvetenskap.

  2. Anders Persson skriver:

    Kanske bör vi inta en mer avslappnad attityd till engelskan. Den är inte bara de britternas och amerikanarnas språk utan också de fredligare irländarnas, nyzeeländarnas m fl språk. Dessutom arbetsspråk för de flesta andra icke-engelsktalande på jorden.

    Innan Storbritannien kom med i EU (dåvarande EEC) var arbetsspråken tyska och franska. Att nu bara lilla Irland kan ståta med att ha medborgare vars modersmål är engelska skulle inte räcka för att hålla kvar engelskan som ett av de tre huvudspråken. Men tiderna har ändrats sedan 1975. (Det irländska språket är bara modersmål för cirka 1/10 av alla irländare).

    Det kommer att ta tid innan kinesiskan blir jordens främsta arbetsspråk. Tänk på att latinet var det främsta arbetsspråket så där 1000 år efter Romarrikets undergång. Det tog sedan engelskan några hundratals år att etablera sig i konkurrens med franskan – och tyskan 1870–1945.

    Minä itse olen oppinut suomea yliopistojen ulkopuolella. (Jag har lärt finska utanför universiteten).

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Svårt värja sig emot känslan av att Sverige befinner sig i tillstånd av fritt fall. Nu får vi höra att vi inte längre förmår begrava våra döda inom stipulerad tid… Att födas i taxi och ligga i frysen som vilken charkvara som helst verkar bli vår lott.

  4. Per-Olov Käll skriver:

    Inom affärsvärlden är det faktiskt inte självklart att man bör inta en “avslappnad attityd till engelskan”. Ett konkret exempel: vår son Andreas är en språkintresserad byggnadsingenjör. För en del år sedan arbetade han på ABB i Ludvika, ett skickligt lett kapitalistiskt företag där den personal som arbetade mycket utomlands uppmuntrades att ta till sig ytterligare något/några språk utöver koncernspråket (engelska). När Andreas anhöll om tjänstledighet för att under ett halvår intensivstudera franska i Senegal (det är billigare att studera franska i Dakar än i Paris) mötte det inga hinder. Han fick t o m ett personligt stipendium av Jacob Wallenberg. Internationellt verksamma företag vet att om man vill bygga upp långvariga affärsmässiga relationer i andra länder är det värdefullt att förfoga över personal som talar, åtminstone hyggligt, landets eget språk.

  5. Anders Persson skriver:

    Per-Olov K!
    Jag håller helt med dig och ser det som ett bra exempel på vad jag skrev. Jag lade också märke till att han valde att lära sig franska i Dakar, inte på Stockholms universitet. Kan man hjälpligt ett främmande språk uppfattas det av medborgarna i dessa länder som att man gillar deras land, dess politik och dess kultur – vilket ju inte behöver vara fallet!

    Jag hade börjat skissa på en artikel för denna blogg med titeln “Finska är inte svårt”, men ett inlägg i klimatdebatten kom emellan…

  6. Per-Olov Käll skriver:

    En obekväm jämförelse:
    En skillnad mellan brittiska premiärministrar och svenska statsministrar är att medan de förra brukar ha en gedigen akademisk utbildning är det lite si och så med de senare. (Jag påstår inte att en akademisk examen är det allena saliggörande, men den diskussionen kan vi ta en annan gång.) Två exempel: Margaret Thatcher var examinerad kemist vid Cambridge. I sitt examensarbete hade hon som handledare ingen mindre än Dorothy Hodgkin (1910-94), Nobelpristagare i kemi 1964 för bl a strukturbestämningen av insulin. Nuvarande premiärminister Boris Johnson framställs i svenska medier som något av en pajas, men han är åtminstone en pajas som ordentligt studerat sina klassiker i Oxford. När han intervjuas i fransk tv svarar han på franska. Och vill man höra honom recitera Iliaden på klassisk grekiska kan man göra det här. Kort sagt är det hög tid att svenska politiker börjar ta utbildningsfrågorna på allvar.

  7. Bengt Svensson skriver:

    Antagligen har svenska folket större kunskaper i främmande språk (inte nordiska eller engelska) än någonsin. Men det förutsätter att utlandsfödda svenskar räknas in bland folket. Hur tar Sverige och dess företag vara på deras kunskaper?

  8. Martin Gustavsson skriver:

    Oavsett vad vi tycker om saken är engelskan idag det internationella språket som allt affärsfolk, vetenskapsmän och alla medicinskt kunniga lär sig. Det är dessutom relativt enkelt, men skulle väl ev. kunna förenklas, såsom har gjorts med stavningen i Malaysia så att uttalet stämmer överens med bokstäverna som används.

    Det vore, i min mening, synd att slösa bort fokuset på att lära sig en massa minispråk, när vi kan fokusera på att förbättra internationell kommunikation. Det har ju inget med respekt att göra, i min mening, men med effektivitet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.