Är alla tankar och idéer utanför vänsterstaketet förkastliga?

Patrik Engellau intervjuar gäster i sin hemmastudio för Det Goda Samhället.

”DGS (Det goda samhället /KL) är demokratins säkra fundament. DGS har inte skapats av demokratin, utan demokratin – de fria allmänna valen av styrespersoner – har skapats av DGS. DGS har uppstått under icke-demokratiska regimer. Det föranleder en observation som är den kanske mest förbjudna man kan yttra i samtiden, nämligen att alla icke-demokratier kanske inte är så dåliga. Möjligen är en och annan icke-demokratisk regim – för att inte säga diktatur – i färd med att noggrant och metodiskt framställa några av de ingredienser varav DGS tillagas och ett säkert fundament för demokratin därigenom etableras.”

Bokens omslag

Ovanstående är ett citat ur Patrik Engellaus bok Min oro från 2014, utgiven av tankesmedjan ”Den nya välfärden”. (Engellau driver sedan flera år bloggen ”Det goda samhället” med en lång rad skribenter som medarbetare. För drygt tre år sedan skrev jag i likhet med alla andra på vänsterkanten om honom som “Svensk demokratis främste dödgrävare”. Just nu kölhalas han i en lång serie i tidningen FiB/Kulturfront. Senare har jag haft anledning att modifiera min syn. Den var schablonmässigt slarvig. Jag hade inte heller läst Min oro, som här förresten enkelt kan laddas hem som pdf-fil.

Vad menar Engellau med “DGS”?
Hans huvudtes är att för att demokrati ska kunna utvecklas krävs något grundläggande som demokratin inte själv förmår skapa. Han kallar detta något för Det Goda Samhället (DGS), något närmast mytiskt, som långsamt mejslats fram genom århundraden av människors liv och arbete. DGS präglas av effektivitet i produktionen och ömsesidig tillit mellan medborgarna. Ett stort framsteg innebar kapitalismen med sin marknadsekonomi som satte stopp för röveri och våld i fördelningen av små och stora rikedomar. DGS hyser också respekterade professionella eliter såsom präster, lärare, oväldiga ämbetsmän m fl. Dessa eliter omgärdas av självklara gränser för sin verksamhet, som på inga villkor får överskridas. Äganderätten och yttrandefriheten ingår i DGS. Barnuppfostran, skolor och utbildning för uppväxande generationer likaså.

Han menar att det som gör demokratin möjlig är DGS. Alltså, demokrati skapar inte det goda samhället, utan DGS möjliggör demokrati.

Men! om DGS eroderar och upplöses faller även demokratin.

Det andra han påstår i citatet ovan, och som är närmast hädiskt, är att ”icke-demokratier – för att inte säga diktaturer – kanske inte är så dåliga”. Nu börjar det som sagt brännas. Här kan man välja att sluta läsa och istället tänka att man funnit Engellaus onda kärna och förfasa sig över att han faktiskt öppnar för den upplysta despotin. Men det vore ett stort misstag. Engellau knyter här an till många intressanta diskussioner om vad som är demokratins egentliga väsen, som nödvändigtvis måste föras.

En annan bild av DGS
Jag tror Engellau är något väsentligt på spåren med sitt DGS. Men jag skulle – ur mitt vänsterperspektiv – i korthet vilja uttrycka det så här: Precis som Engellau menar jag att demokratin inte kan genomföras uppifrån – vilket han slår fast på flera ställen – med formella beslut inom eliten. Den måste drivas fram underifrån. De dramatiskt förändrade produktionsförhållandena som byggdes av den revolutionära borgerligheten från mitten av 1800-talet skapade en motrörelse bland de drabbade samhällsklasserna – folkrörelser. Det var inom dessa rörelser demokratin skapades i praktiken. Yttrandefriheten fanns redan på plats. Föreningsfriheten, som byggde vidare på traditioner från kampen mot konventikelplakatet från tidigt 1700-talet, tillkämpade man sig som en del i yttrandefriheten. Man valde sina företrädare och drev fram reformer via den gamla ämbetsmannastatens institutioner och förändrade dem samtidigt; representationsreform, allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, semester, pensioner…

Detta är alltså ett annat sätt att beskriva DGS, kanske på ett mindre mytiskt och mer klasskampsbetonat sätt. Men liksom Engellau menar jag att när min variant av DGS (folkrörelserna) degenererar till statskontrollerade och skattebetalda korporationer och därmed slutat kanalisera människors önskningar, drömmar, missnöje och vrede, alltså när trycket underifrån upphör faller också kronan på verket – demokratin.

Skolan, universiteten och demokratin
I boken medverkar för övrigt historikern och skribenten Anders Björnsson med ett pregnant kapitel om förändringen av Sveriges universitetsvärld. Det är ett gott exempel på hur ”demokratin” kan missuppfattas. Den gamla professorsmakten (som balanserades av den kollegiala kontrollen) har ersatts av ”rektorsmakten” som är direkt åtkomlig från politiken. ”Förr kunde professorer protestera. Det gör de inte längre. De är livrädda om sina anslag och sina tjänster. De disciplineras och kuvas dagligdags av rektorsväldet. Det fegas i väldig omfattning”, skriver Björnsson. Något beprövat och värdefullt har slagits sönder på grund av att demokratin i formell mening inte begriper sig på det och borde hålla sig borta.

Skolan är ett annat sorgligt exempel där “demokrati” plötsligt skulle genomsyra allt. Det gjorde att lärarnas status sjönk och förvandlades till politikens lydiga tjänare istället för att som tidigare representera en viss upphöjdhet och auktoritet i kraft av sin kunskap och sin profession.

Engellaus bok är alltså intressant även ur mitt vänsterperspektiv. Han är djärv, välformulerad, ofta träffsäker och har många oväntade och intressanta referenser. Han har under ett långt och växlingsrikt yrkesliv hunnit läsa på ordentligt och skaffat sig breda erfarenheter. Tonen är dessutom prövande och allt annat än tvärsäker, vilket öppnar för diskussion och invändningar.

Den krympande vänstern
När allt som kallas vänster i dessa dagar bara krymper, förpuppas och blir allt mer hjälplöst tillbakablickande, så växer en respektlös och fräck politisk rörelse ur en helt annan idétradition. Det är här vi hittar Patrik Engellau och hans blogg Det goda samhället. De hämtar sin inspiration nästan uteslutande ur borgerligt idealistiska källor, klart igenkännbara för dem som kan lite historia. Ja, hela upplysningstraditionen, som burit västerlandets framåtskridande i 250 år är satt i gungning, marken skälver under våra fötter. Vår världsåskådning håller på att bli obsolet, samtidigt som den tekniska och ekonomiska utvecklingen rusar vidare i ännu högre tempo. Situationen är allvarlig. Jag delar Engellaus oro.

Vi kan alla konstatera att demokratin som styrelseform fungerar allt sämre. Stora delar av befolkningen känner sig inte längre representerad i riksdag och regering. Ett styrande skikt har knoppat av från all folklig förankring och lever av skattefinansierade anslag. Det gäller alla riksdagspartier vad de än själva råkar placera sig på den gamla vänster-höger-skalan. Engellau kallar dem för “politikerväldet”. Han menar att de utgör den nya överklassen, vilket jag inte håller med honom om.

För alla som vill se klart är det emellertid uppenbart att demokratin har problem. Och det gäller inte bara i Sverige, utan vi ser det i varenda land i Europa och förstås USA. EU har inte heller löst några av dessa problem, tvärt om. EU har i praktiken påskyndat de västliga demokratiernas förfall. Våra demokratiska rättigheter är på väg att reducerats till en enda: den privata äganderätten.

Engellau menar att yttrandefriheten och äganderätten fanns som en del i DGS, alltså före demokratin. Det är en intressant iakttagelse. Yttrande- och tryckfriheten är faktiskt fäst i svensk grundlag sedan 1766, och äganderätten finns inskriven i regeringsformen kap 2 § 15, men fanns lagfäst långt tidigare. Jag antar att han ser dem båda som oförytterliga. Men här behövs mera diskussion. För min del funderar jag på om inte den obegränsade privata äganderätt borde omgärdas med någon slags begränsning. Att privata förmögenheter ska kunna växa sig större än nationer är orimligt. Privat kapitalackumulation har på sina håll blivit obscen (synonymer: oanständig, slipprig, anstötlig, skabrös, otuktig, osedlig, skamlös, fräck, snuskig, lasciv). Precis som Engellau påpekar; att överheten förr omgärdades av självklara gränser som på inga villkor fick överskridas, borde också här sättas gränser.

Engellaus DGS kan delvis uppfattas som det harmoniska folkhemmet med en relativt homogen befolkning i en rimligt sammanhållen kultur med sitt enhetliga språk och sina väl fungerande institutioner – inte minst med sina pålitliga banker. Här finns förstås ett släktskap med Sverigedemokraternas svenska folkhemsidyll och en kritik mot mångkultur och okontrollerad invandring. Men frågan måste kunna ställas. Det hela går inte enkelt att skilja från det andra. Globaliseringen, den fria rörligheten av varor, kapital och arbetskraft kanske är det som bryter ner det som trots allt håller nationer samman. Vem kommer att bestämma färdriktningen då natoionen blir lika diffus som dagens landskap och demokratin blivit reducerad till ren kuliss?

Dualekonomin
Våra samhällen tycks alltså drivas av krafter ingen längre kommer åt. Politiska beslut kan inte längre lösa problemen. En mur växer mellan oss som betalar skatt, jobbar, går i skolan, får sjukvård, pension och fortfarande följer lagar regler och de där utanför som inte längre kan räkna med något av allt detta.

Engellau menar att vi rör oss mot en tudelad ekonomi som i ulandssammanhang kallas en ”dualekonomi”. Där är den ena delen ansluten till världsekonomin där man lever ungefär som i Tyskland eller Sverige för 30 år sedan. Den andra delen är fattigdomens ekonomi, marginaliseringens samhälle. Där finns självhushållningsbönderna och gatpojkarna som bor på tågstationerna och hämtar maten på soptipparna. Mellan de två ekonomierna är klyftan avgrundsdjup. Vi är på väg ditåt menar han. Han skriver:

”Alltfler människor hamnar utanför, alltså utanför det normala samhället, som tidigare omfattade alla medborgare. I Sverige har vi myntat ett nytt begrepp för företeelsen: utanförskap. I utanförskapet utvecklas en utslagenhetens subkultur med inslag av drogmissbruk, svag familjesammanhållning, kriminalitet, arbetslöshet etc. När de två samhällena gnider mot varandra kan det bli våldsamma urladdningar, ungefär som när en av jordens tektoniska plattor skrapar mot en annan. Kravallerna i Frankrike hösten 2005 och i Husby utanför Stockholm våren 2013 är belysande exempel.”

Den senaste tidens uppmärksammande av gängkriminalitet och klanvälden befäster bara denna hans bild från 2014.

Kan man lita på Engellau?
Jag läser detta och finner hans oro befogad och märker även att mycket passar in även i mitt vänsterperspektiv. Ännu bättre blir det när han ondgör sig över den så kallade ”Sharansky-Bush-doktrinen”, som går ut på att den israeliske ministern Natan Sharansky 2004 publicerade boken The Case for Democracy, där han förordade att fria demokratier under USA:s ledning med alla medel skulle ingripa i Mellanöstern och tvinga på länderna “demokrati”, eftersom ”demokratier inte krigar mot varandra”. Dessa idéer blev sedan vägledande för George W Bush och spred sig till hela västvärlden och i allra högsta grad även till Sverige, med känt resultat. Inblandning under USA/Nato-befäl i Afghanistan, Libyen, Irak och nu senast i Mali (via Frankrike) har följt i dess spår.

Men som sagt, Patrik Engellau är borgerlig, med borgerliga idéer och var 1988 en av grundarna till den nyliberala tankesmedjan Den Nya Välfärden, som han fortfarande driver. Dessutom är han finanskapitalist som 1997 grundade ”Aktiebolaget”, en handelsplattform för aktier och andra finansiella instrument. I Den Nya Välfärden fanns även Ian Wachmeister, ni vet han med drag under galoscherna som tillsammans med Bert Karlsson startade partiet Ny demokrati – Sverigedemokratenas föregångare. Ur ett traditionellt vänsterperspektiv framstår detta som en motbjudande meritlista, som inte ens kan mildras av att han precis som Klas Eklund och Björn Wahlroos omkring 1968 hyste revolutionära vänsteridéer.

Men till skillnad från Klas Eklund och Björn Wahlroos framför han idag sin oro för samhällsutvecklingen på ett fullt respektabelt och begripligt sätt. Han pläderar inte för sänkta skatter och mer fria skolval, utan pekar på just utvecklingen i skolan som ett typiskt exempel på hur DGS brutits sönder. Jag har mycket svårt att spåra någon dold agenda, som man från vänsterhåll gärna vidhäftar all populism med borgerliga eller konservativa förtecken för att korsfästa dem som smygfascister.

Alltså, trots den lätt mytiska framställningen av DGS menar jag att boken Min oro inte ska avfärdas som vulgär högerpopulism, utan bör läsas och diskuteras även av människor på vänsterkanten.

... är läst 2033 gånger!

  9 kommentarer for “Är alla tankar och idéer utanför vänsterstaketet förkastliga?

  1. Leif Strandberg skriver:

    I början av 1990-talet arbetade jag med hemtjänst och äldreboenden. Det var ju dags för den stora Ädelreformen, när kommunerna tog över huvudmannaskapet för vården och omsorgen för äldre, handikappade och utvecklingsstörda (som det hette på den tiden). Vi, både inom akademien och på hemtjänstgolvet förde långa och djupa diskussioner kring begrepp som ”människa”, ”omsorg”, ”hem”, ”vardag”, ”patient”, ”boende”, ”meningsfullhet”, ”rötter”, ”liv” i syfte att skapa en god vård och omsorg.

    Därför var det nästan som att möta den onde själv när man stötte på konsulterna från Den Nya Välfärden. De struntade helt i dessa eskatologiska frågor, för de hade uppfunnit ett biljettsystem där ”kunden” får använda kuponger och själv köpa sig den hjälp de ansåg sig behöva. Jag minns hur de ritade upp gigantiska kopplingsscheman som visade hur biljetten dansade runt bland kommunala biståndshandläggare för att slutligen hamna hos de kreativa (läs giriga) entreprenörerna som nu kallades ”utförare”. Borta var tankar att taga omsorg om sin syster eller broder. Nu gällde bara biljetten, kunden och utföraren – och Ny Demokrati. Wachtmeister och hans anhang tog ju Patrik Engellaus uppfinning ”Medborgarnas offentliga utredningar” (MOU) till sitt partiprogram. Och även om ND körde i diket så styr idag detta nyliberala tankegods nästan allt som rör vård, omsorg, och skola. Ibland genom rent kriminella former (LSS).

    Därför är det nästan besynnerligt hur jag idag upplever att det är hos Det goda samhället som det förs breda och djupa diskussioner, i klass med de som vi för här på Lindelöfs blogg. Men jag skulle vilja se och höra en rejäl självkritik från dessa herrar Engellau och andra. Det skulle öka trovärdigheten, på samma sätt som vår egen trovärdighet ökar när vi öppet och självkritiskt kan diskutera dogmer från vänsterkanten.

  2. Lennart Palm skriver:

    Tack Knut, åter modigt öppen för diskussion! Mycket av dagens elände är möjliggjort genom EU. Hur ställer sig DGS till Swexit? En avgörande fråga enligt mig.

  3. Knut Lindelöf skriver:

    EU är en fråga Engellau systematiskt undviker att behandla. En enda gång finns EU i betydelsen Europeiska unionen med i boken och det är i Björnssons kapitel. Det är en klar svaghet.

  4. Kenneth Lundgren skriver:

    Det är bra att Knut Lindelöf publicerar sina tankar om Patrik Engellaus (PE) bok Min oro då det öppnar för en diskussion. Knut har rätt i att PE:s Det Goda Samhället (DGS) är mytiskt.

    DGS är i Engellaus tappning en pastoral idyll, en dröm om den återupprättade auktoriteten för eliter i samhället, ett bevarande av den fria marknadsekonomin och den heliga privata äganderätten. Han beklagar ordensväsendets avskaffande, läkarkårens proletarisering, lärarnas minskade status, och så vidare.

    PE skriver att ”Tron på demokratins välgörande kraft kan vara en sorts vidskepelse”.

    Under rubriken Vidskepelse? skriver PE bland annat ”Men när en politiker säger att han ska lösa skolans problem genom att tillskjuta mer pengar och anställa fler lärare så tas han på allvar…”

    Men är inte pengar och för få lärare ett faktiskt problem? Inta bara naturligtvis. Men efter kommunaliseringen av skolan och tillåtande av privata skolor så blev skolan en trängande budgetfråga. Som förstärktes av att elevpengen – i och med de privata skolorna – fick fötter och urgröpte ännu mer kommunernas finanser.

    PE tror att vi har ett politikervälde och att det är – om jag fattar rätt – enligt honom är huvudproblemet.

    Men när reformpolitiken bröts på 80-talet så berodde det på att storkapitalet bröt med den klasskompromiss som reformpolitiken vilade på. De ville istället tillämpa de nyliberala idéerna. I denna klasskamp har storkapitalet övertaget och ojämlikheten bara ökar. För varje kris så ska dosen av den nyliberala medicinen ökas, trotts att det är den som orsakat krisen.

    Engellau nämner inget av finanskapitalets ökande andel av det samlade förädlingsvärdet eller de lagliga olagligheter som banker och finansinstitut utför. Denna sektor mal också ner de små kapitalen. Han nämner inget om ”new public management” som är en av anledningarna till att korruptionen och byråkratiseringen ökar i alla förvaltningar, inte minst på skolans och sjukvården områden.

    Engellau har en snäv syn på demokrati som ska göra halt vid äganderätten. Dessutom skriver PE att ”För att DGS ska anses föreligga krävs att det finns gränser för demokratin, inte minst när det gäller frågan om vilken typ av ärenden som det över huvud taget ska röstas om.” Men demokrati är inte bara formen utan också innehållet. Det är till exempel demokratiskt att alla – oavsett ekonomisk ställning – ha rätt till likvärdig sjukvård. Ibland kan det var demokratiskt att elever från icke akademiska hem får mera hjälp i skolan.

    Till sist PE:s teori om att vi har ett politikervälde är en myt och en synvilla. Det politikerskikt vi betalar går i allt väsentligt de verkliga makthavarnas, storkapitalets, ärenden.

  5. Bo Borg skriver:

    Han och andra skriver ibland om EU på DetGodaSamhallet.com, men det är väl kanske inte det ämne som behandlas mest flitigt. Här skriver Patrik om EU. Det finns fler artiklar & från olika skribenter. Patrik skriver ibland självkritiskt på bloggen. Jag tycker generellt att den är mycket läsvärd.

  6. Ulf Gustavsson skriver:

    Som konservativ höger är jag glad att det finns punkter där vänster och höger kan mötas. I många frågor står vi inte så långt ifrån varandra.

    Som konservativ är jag naturligtvis kapitalist och tror på marknaden. Men! Jag är inte blind, dum och döv för kapitalismens avigsidor och brister. Den kapitalism som vi har just nu är osund och förfelad i mångt och mycket. Jag skulle vilja, precis som du, se begränsningar av medborgares kapital. Man ska så att säga inte kunna bli hur rik som helst utan dessa pengar ska arbeta för det gemensamma och för dess bästa. Hur det ska lösas demokratiskt är en annan fråga men man kan sätta en gräns vid två miljarder. Det borde väl täcka lyxbehovet men inte hämma produktiviteten?

  7. Kenneth Lundgren skriver:

    Det är synd att diskussionen om Patrik Engellau (PE) och hans bok Min oro tog slut så snabbt. För det finns mycket att säga om hans spretiga analys. Till exempel på att han inte är främmande för att använda marxistiska och till och med maoistiska begrepp på när han snickrar på sin samhällsanalys.

    På hemsidan ”Det goda samhället” återpublicerar Patrik Engellau den 13 november 2019 en 3 år gammal text under rubriken Antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar. PE skriver – med ett visst gillande – om Mao Zedongs utredning om sådana motsättningar. Men Engellau fyller sedan dessa kategorier med sitt egna borgerliga innehåll.

    Ett exempel på detta är också när han på samma hemsida den 15 september, 2017 frågar sig ”Vilken analys gäller?”.

    Där frågar sig PE ”var frontlinjen går i svensk politik…” och påstår att ”Karl Marx kallade denna frontlinje för huvudmotsättningen i samhället”.

    Jag kanske sticker ut huvudet då jag gör en anmärkning – som inte är så viktig – men jag tror inte att Marx använde begreppet: huvudmotsättning.

    Hur som helst PE pekar ut 3 teorier som kämpar om vilken huvudmotsättning som ska ha företräde vid tolkning av samtiden.

    Den första är den marxistiska, att huvudmotsättningen står mellan arbetare och kapitalister. Den andra är att huvudmotsättningen går mellan nationalister och globalister. Den tredje är Patrik Engellaus egen tolkning.

    Den första avfärdar PE med att den motiveringen att ”…analysen är huvudlös, inte minst som det knappt går att identifiera någon skillnad mellan den politik som förespråkas av alliansen och de rödgröna”. Tidigare i artikeln skriver han med hänvisning till att Marx analys var kraftfull att ”Den viktigaste skiljelinjen anses gå mellan socialistiska och borgerliga partier, allians mot rödgröna. Sverigedemokraterna passar inte in i detta intellektuella mönster så dem försöker vi sopa under mattan för att få världen att gå ihop rent mentalt.” Men det är en väldigt grund analys, då det trots att det finns motsättningar mellan de olika riksdagspartierna befrämjar dessa – i olika grad – i allt väsentligt oligarkikapitalets intressen. Detta gäller inte minst SD som sedan starten är ett högerytterparti.

    Den andra avför PE utan sakliga skäl.

    Enligt PE går huvudmotsättningen “…politikerväldet, som omfattar alla de sju partierna plus … politikerväldets maktbas, som är det välfärdsindustriella komplexet, vars härskande skikt består av folk som rikspolischefen och diverse professorer i socialt arbete och vars ofta hårt arbetande men för det mesta ideologiskt förvirrade vardagsträlar utgörs av socialsekreterare och andra välfärdsterapeuter” som en part. Politikerväldets ideologiproducenter är enligt PE “…typ statsägda media och Dagens Nyheters kulturredaktion samt Svenska kyrkan, och aktivister som för det mesta är offentligt finansierade såsom exempelvis Expo och projektet Kärleken är fri (med stöd av Arvsfonden).”.

    Den andra parten i denna tolknings är “…är alla vi hyggligt skötsamma och skattebetalande medelklassare utanför politiken och det välfärdsindustriella komplexet, där medelklassare ska tolkas brett, ty i medelklassen ingår inte minst ett stort antal socialdemokrater med gråsossevärderingar samt industriarbetare som tidigare ansågs för proletärer men numera har villa och bil som vilka andra medelklassare som helst”. Det otydliga begreppet medelklass görs ännu otydligare genom att räkna in gråsossar och industriarbetare. Vart lågavlönade i städbranschen eller i sjukvården ska räknas får vi inget svar på.

    Att PE själv är en av oligarkikapitalets ideologiproducenter visar sig alltså i att han avleder vår uppmärksamhet från det härskande oligarkikapitalet med sin förvridna uppfattning om deras politiska hjälpredor i överbyggnaden som han anser ha skaffa sig herravälde i samhället (politikerväldet).

    Ett annat exempel på att Engellau har en metafysisk världsuppfattning är när han på sidan 18 skriver i Min oro:

    “Ty allt detta goda har kommit nästan som en biprodukt av att människorna strävat mot andra mål än att skapa en god värld. Den ene vill tjäna pengar och upptäcker att han då måste tillverka saker som folk blir så förtjusta i att de frivilligt och med glädje lämnar ifrån sig pengar för att få dem i sin ägo. Den andre är besatt av vetenskaplig upptäckarglädje och råkar uppfinna penicillinet eller radion. Den tredje vill bara försörja sig och tar ett jobb någonstans i det väldiga maskineri av relationer som blivit det lyckobringande resultatet när människorna stretat mot annat än framgång och välstånd för mänskligheten. Som Adam Smith observerade verkar det ha funnits en osynlig hand som lade livet till rätta för människorna.”

    För det första sker inte upptäckter och uppfinningar i ett vakuum, utan alltid i ett socialt sammanhang. De kan inte skiljas från det samhälle där de upptäcks och uppfinns. Exemplet med penicillinet som Alexander Fleming upptäckte av en slump 1928, förutsatte ett samhälle där Fleming fick sin avancerade medicinsk utbildning, tillgång till dåtidens laboratorier och en sjukvård och en läkemedelsindustri som var intresserade av resultatet. Detsamma gäller uppfinningen av radion som ofta tillskrivs Guglielmo Marconi. Ryssen Aleksandr Stepanovitj Popov hade över ett år före Marconi lyckats sända ett trådlöst meddelande, men Popov tog inte patent på sin metod. Hur som helst var de flera som samtidigt försökte uppfinna trådlös kommunikation. De elektromagnetiska vågorna hade redan upptäcks och i den kapitalistiska värden fanns intresse för sådana produkter, där fanns också elektriska laboratorier som Edisons och Teslas. I det senare hade för övrigt Marconi arbetat. Att inte Popov fick äran var nog för att Ryssland ännu inte hade den kapitalistiska infrastruktur som behövdes för att exploatera uppfinningen.

    Den osynliga handen. PE skriver på sidan 57 i Min oro att “…marknadsekonomin är den första ordningen där den dominerande metoden att tillgodogöra sig nästans resurser inte varit något slags våld, utan i stället produktion av varor och tjänster som andra människor finner så attraktiva att de frivilligt lämnar sina pengar i utbyte. Kapitalismen har låtit det fredliga utbytet ersätta rofferiet som huvudprincip för den som vill tillägna sig andras resurser.”

    Har inte Engellau hört talas om de modernt imperialistiska och koloniala krigen? Eller att kapitalet har en våldsapparat för att – då de behövs – hålla arbetarna nere. PE måste ha hört talas om de otaliga kupper som till exempel USA-imperialisterna utfört.

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Jag håller med Kenneth Lundgren att det är synd om diskussionen tar slut här. Den kan förstås föras på annat sätt och i andra sammanhang, men jag fortsätter gärna.

    Tycker t ex att Kenneth L:s kritik på slutet där han sågar PE:s syn på den kapitalistiska marknadsekonomin är slarvig. Visst var det så att när borgarklassen tog makten från kejsare, kungar och feodalherrar under den långa medeltiden så byggdes kapitalismen in i samhällssystemet och försvarades av borgarklassens våldsmonopol. Men, nog är det rätt som PE skriver att handeln på marknaden blev fredligare med kapitalismen än tidigare, vilket gynnade den ekonomiska utvecklingen, då laglöshet och den starkes rätt och diverse klanpåvar kunde bestämma i kraft av sitt privata våldskapital. Statens effektiva våldsmonopol var en landvinning.

    PE är kritisk mot EU:s demokratiska underskott. Men han tvekar ändå om EU är en i huvudsak bra eller dålig sak. Det ska bli intressant att se var han till slut hamnar i den frågan. Jag tror han är på väg mot Swexit för att det kan gynna en utveckling mot hans idé om DGS, vilket vore utmärkt.

  9. Kenneth Lundgren skriver:

    Knut Lindelöf anser att min kritik av PE:s syn på den kapitalistiska marknadsekonomin är slarvig. Min kritik är kortfattad ja, men slarvig nej!

    I Engellaus tappning är den kapitalistiska marknadsekonomin ett Idyllien. PE skriver “…dominerande metoden att tillgodogöra sig nästans resurser inte varit något slags våld, utan i stället produktion av varor och tjänster som andra människor finner så attraktiva att de frivilligt lämnar sina pengar i utbyte”. Den viktigaste handelsvaran under kapitalismen är proletärens formellt fria arbetskraft. Hur fri i realiteten är arbetaren som inte har något annat att sälja än sin förmåga att arbeta? För att arbetaren ska bli proletär måste han först bli fri, det vill saga hantverkaren berövas sina produktionsmedel, småbonden sin torva osv. Detta var ena sidan av vad Karl Marx kallade “den ursprungliga ackumulationen” Så här skriver han om den på sidorna 660-661 i första bandet av Kapitalet (Cavefors förlag 1969)

    “Den ursprungliga ackumulationens olika element fördelas nu, mer eller mindre i kronologisk ordning, på speciellt Spanien, Portugal, Holland, Frankrike och England. Mot slutet av 1600-talet sammanfattas alla dessa element för Englands vidkommande i kolonialsystem, statsskuldsystem, modernt skattesystem och protektionssystem. Dessa metoder stöder sig delvis på det brutalaste våld, så t ex kolonialsystemet. Men alla använder statsmakten, samhällets organiserade och koncentrerade makt, för att på konstlad väg befordra övergången från feodalt till kapitalistiskt produktionssätt och för att förkorta övergångstiden. Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Våldet är självt en ekonomisk potens.”

    Marx citerar på sidan 661 (AA) också historikern William Howitts bok Colonization and Christianity:
    “De s k kristna rasernas barbari och skamlösa grymheter i alla världsdelar och mot varje folk, som de har kunnat undertrycka, har ingen motsvarighet i någon tidsålder av världshistorien, hos någon ras, hur vild, ociviliserad och utan medkänsla och skam den än må vara.”

    Allt annat än Idyllien alltså!

    Våldet och den fria arbetskraften. Försäljningen av varan arbetskraft är fri så länge den säljs av enskilda proletärer, men går dessa ihop och kräver, genom att använda strejkvapnet, ett högre pris på sin vara, är den inte fri längre. Ett exempel, under depressionen 1879 sänktes sågverksarbetarnas löner till cirka 1 krona om dagen för 12 timmars arbete. Samtidigt fick träkapitalisterna 3 miljoner i stödlån av staten. (Den tidens pandemistöd till kapitalet)

    Träpatronerna hade den goda smaken att fira detta med en stor fest. Men arbetarnas löner höjdes inte och de gick ut i en stor strejk. Landshövding, Curry Treffenberg, och sågverksägare kallade in stora militärstyrkor med ett flertal kanonbåtar. Treffenberg hotade arbetarna och gav dem ett ultimatum: återgå till arbetet eller bli vräkta och fängslas enligt lagen om lösdriveri, och hotade att återkomma nästkommande dag med bajonetter. De strejkande lät sig skrämmas av våldshotet och återgick till arbetet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.