Är clartéisterna för mycket “leninister”?

Benny Andersson, Clartés främste Leninexpert

Om jag säger till någon av mina vänner i Clarté att han eller hon är en “god leninist” uppfattas detta säkert som en komplimang. Men med nedanstående reflektioner vill jag ifrågasätta om det behöver vara det; Lenin hade också sina svaga punkter.

När jag för ett år sedan började arbeta mig igenom vad som hände under ryska revolutionen 1917, nästan dag för dag, var det många saker som förvånade mig. En sådan var att bolsjevikerna, liksom de andra vänsterpartierna, blev så hemskt överraskade när revolutionen bröt ut i februari (mars enligt vår tideräkning). Lenin hade ju bara några veckor dessförinnan inför en samling schweiziska socialister frågat sig om han någonsin skulle få uppleva en revolution i Ryssland. Också Alexandra Kollontaj har berättat hur absolut överraskad hon blev där på  lokaltåget i Oslo när hon i en medpassagerares tidning kunde se rubriker om “Revolution  i Ryssland”.

Att Lenin, Kollontaj och flera andra befann sig långt utanför Ryssland och Petrograd är ingen förklaring. Inte heller att det var krig och svårt att få tag på tidningar och annan information. Som jag diskuterade i mitt 3:e avsnitt i serien om 1917 “Kunde man ha anat revolutionen i förväg?” var tidningarna i Europa, på både sidor om stridslinjen och bland de neutrala länderna vintern 1916–17 fulla med spekulationer om ett kommande ryskt sammanbrott eller revolution.

Till och med på den uppländska slätten kunde prenumeranter av Uppsala Nya Tidning läsa insiktsfulla analyser av de skarpa motsättningarna mellan den styrande tsaristiska regimen och de borgerliga oppositionen. Också Lenin var underrättad om denna motsättning, men han ansåg att den var ointressant, båda falangerna var fiender till arbetarklassen. I avsnitt 4, “Men vad tyckte Lenin?” menade jag att “Lenin hade blicken för mycket riktad på tecken på en socialistisk revolution och förbisåg eller underskattade motsättningarna inom den härskande klassen”.

Ty det var inte de revolterande massorna på Petrograds gator som i mars 1917 störtade tsardömet, utan just den borgerliga opposition som ville ha en effektivare krigföring. Och tsarens abdikation gick lugnt till i en järnvägsvagn i Pskov, fjärran från vimlets yra.

Men inte kunde Lenin och bolsjevikerna stödja de borgerliga krigsaktivisterna? Näää, inte efter revolutionen; då  blev de huvudfienden.  Men före revolutionen hade Lenin och  bolsjevikerna allt att vinna på deras seger, med monarkins nederlag. Detta kan man läsa sig till mellan raderna i vad Lenin skrev, men han verkar inte ha insett det själv fixerad som han var, likt våra dagars clartéister, vid den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital.

Man kan fråga sig hur det kom sig att Lenin lade sig till med detta “tunnelseende”, men det får bli en annan gång.

  32 kommentarer for “Är clartéisterna för mycket “leninister”?

  1. Fred Torssander
    2018-01-16 kl. 11:38

    Såvitt jag minns gjordes det en mycket klar och tydlig avgränsning mellan DFFG med parollen “Seger åt FNL” och parollen “Fred i Vietnam”, vilken var den som ursprungligen ställdes av Vietnamkommittén. Clarté var då drivande i att ställa Vietnamrörelsen på anti-imperialistisk grund.

    Motståndet från höger fortsatte dock och 1968 bildades Svenska kommittén för Vietnam. Frågan om vad enhetsfronten skulle vara och göra – och hur – var inte så enkel på den tiden heller. Men jag tror att det då hade varit betydligt svårare att få någon av de anti-imperialistiska-, eller freds-rörelserna att acceptera enskilda, föreningar, eller partier som sade sig tillhöra, som ändå deltog i beslut om att skicka svenska vapen och svensk trupp till stöd för något av USA:s kolonialkrig.

    Medvetenheten om att sådana insatser skulle kunna komma, då Sverige var kapitalistiskt och imperialistiskt, och att enda sättet att stoppa saken vore revolution (eller i bästa fall hot om revolution som 1905), saknades.

  2. Hans Andersson
    2018-01-16 kl. 13:58

    Herrarna Romelsjö B Persson med stor erfarenhet och djupa kunskaper tar i olika sammanhang upp de viktigaste och avgörande frågorna kring imperialism, kampen mot imperialismen och inte minst vikten av enhetsfronten.

    Idag visar det sig att Vancouvergruppen precis haft ett möte om Nordkorea, där ungefär 20 länder – med USA och Kanada i spetsen – och även med Danmark och Norge närvarande. Däremot har de två viktigaste aktörerna, Ryssland och Kina inte inbjudits, men vänligt nog erbjudits att ta del av vad man kommit fram till på mötet i efterhand.

    Häpnadsväckande? Inte alls! Snarare ett väntat beteende och mycket skadligt för en positiv lösning av frågan.

    “The meeting without the major mediators in the North Korean crisis “will only create divisions within the international community and harm joint efforts to appropriately resolve the Korean peninsula nuclear issue,” said China’s Foreign Ministry spokesman Lu Kang.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.