Absolut nej, svarar säkert de allra flesta. Om man inte tillhör ett kriminellt gäng, eller är en kallhamrad i kategorin yrkesmördare. Under inga som helst omständigheter kan det rättfärdigas.
Aktiv dödshjälp är som vi vet inte tillåtet i Sverige. Inte ens om man har ALS i ett slutstadium, eller någon annan livsavslutande, plågsam sjukdom. Min mor avled den 17 juni 1986, efter en mer än ett halvårs utdragen, akut sjukdomsperiod.
Kräfta i ovarierna som spred sig och bröt alltmer ner hennes kropp. Hon var bortom räddning.
Det var förfärligt att bevittna sönderfallet. Jag kände mig maktlös. Pappa hade jag redan förlorat i leukemi 1971. Nu mamma?
När hon, inne i Gefle på lasarettets kvinnoklinik (belägen i samma hus som jag föddes 1949), blev drastiskt sämre, ringde de och bad mig komma.
Jag befann mig i ett sommarfagert Öregrund, satte mig genast i bilen, åkte fort som attan upp mot Gästrikland, tankade i Skärplinge, vindrutan fullsmockad med insekter.
Väl framme på sjukhuset, nära midnatt, var mamma fortfarande vid medvetande, men hade det riktigt, riktigt svårt. De hade givit henne morfin, ville ge henne mer. Hon vägrade, anade väl att slutet var nära. Men på något underligt sätt, halvt omtöcknad, förnekade hon det. Jag sade till henne att vi skulle ge henne en spruta, vare sig hon ville eller inte.
– Men, hör ni inte vad jag säger!
Jag glömmer aldrig hennes förtvivlade, vädjande röst.
Efter den andra injektionen gled hon in i koma, flämtade oavbrutet med halvslutna ögon, låg så fram till lunchtid nästa dag, när hon tog sitt sista andetag. Sjuksköterskorna oroades över att någon skulle granska medicinlistan och fatta misstankar.
I TV4 Play visas den brittiska serien Finders Keepers. Om en man på den engelska landsbygden som letar värdefulla skatter i jorden. En populär hobby i England, att ge sig ut på skattjakt med metalldetektor. Nedgrävda skatter för tusentals år sedan sökes.
Han finner mycket eftertraktade värdeföremål. På den svarta marknaden värda en förmögenhet. Svårt skuldsatt dras han med anledning av detta in i en rad förvecklingar. Konfronteras med professionella gangsters.
Jag ska inte närmare än så avslöja handlingen, se serien på fyra avsnitt! Bara yppa att två män dödas, den ene i mina ögon vidrigare än den andra.
Huvudpersonen, en helt vanlig man i Somerset, blir ett offer för omständigheterna, kan man säga. Dramaturgiskt är serien lysande, jag satt trollbunden. Graden av oförutsägbarhet hög.
Och, ni må förlåta, men jag hoppades på att han skulle klara sig och komma undan lagens långa arm.
Jag avslöjar inte hur det slutar. Men koppling har det till dagens rubrik. Jag tror ni fattar.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Nej, inte att ta en människas liv men att ge dödshjälp om en människa vill är rätt! Det görs varje dag på våra sjukhus, men det sker inte med samhällets godkännande. Det gäller människor som inte kan överleva sin sjukdom och befinner sig i palliativ vård, och i livets absoluta slutrond.
Dödshjälp?
Ja vad svarar en person som vid uppnått en ålder nära den normalt utmätta gränsen, där ingen returbiljett finns tillgänglig.
Har man dessutom under sin livsresa upplevt vedermödor av skilda slag där även döden inträffat för nära, kära samt mycket goda vänner finns ändstationen med som en naturlig del av livet.
Svårt det där, men min spontana reaktion är att livet har ett värde genom att leva för något som kan göra framtiden meningsfull. Finns det då en mening med livet som gammal och multisjuk utan möjligheter att fullt ut fatta egna beslut eller bidra till något innehållsrikt samt vara utelämnad åt hjälp med dom mest basala ting. Dessutom sakna social kontakt med sin omvärld annat än genom en god man.
Till detta kommer att vårt moderna samhälle med dess fantastiska sjukvård har som mål att alltid värna livet.
Jo, jag vet att sjukvård medvetet avslutas och därmed undviker man att förlänga livet när ingen annan utväg bedöms möjlig. Kan man benämna detta dödshjälp – i syfte att lindra och trösta patienten inför något utan återvändo?
Det finns som bekant något som heter palliativ vård, vilket jag menar kan härledas till att få hjälp över till andra sidan.
Frågan är komplex, ty det handlar också om hur vi ser på: ”Blir du lönsam lille vän” och därvidlag inte minst när skandalrubrikerna inom äldreomsorgen är allmänt förekommande i våra medier. Rubriker som i regel tillkommer genom att modiga undersköterskor står upp för våra äldre och värnar om livets värde framför det privata lönsamhetsintresset.
Tror att detta är en viktig aspekt i ett större sammanhang som berör denna mycket svåra fråga. Det handlar också om människosyn och den står inte högst på dagordningen när vi ser oss omkring i världen, eftersom dom demokratiska byggstenarna befinner sig på en allt ostadigare grund.
Jag trodde att ”dödshjälp” var en ”hjälp” som patienten bad om, inte något hon försöker värja sig mot?