Är det offentliga rummet under ockupation?

Den 24 mars (2014) skrev Crister Enander nedanstående text. Den ingår i hans "tankebok" Om natten ringer de döda, Heidruns förlag. Den är oumbärlig för alla som idag diskuterar vad vi ska med kulturen till. Det är nu allvar, mycket står på spel, kraftfullt motstånd är av nöden, litteratur är motstånd! Därför denna bok.

Omslagsbild av Lotta Nylander

Omslagsbild av Lotta Nylander

Det är en tung bok med ett stort allvar, en riktig tankebok Crister Enanders senaste, Om natten ringer de döda. Men icke desto mindre en klart lysande och spirituell handling av folkbildning i sin mest ursprungliga betydelse. enander-om-natten-bokHan reflekterar och brottas med sina demoner, hybristendenser, pessimismen, sitt personliga livs svåraste passager, allt med betydande författares texter som fond, redskap och ledstång. Att någon idag tar sig rätten till stort allvar känns befriande. Flams och trams undanbedes. Men galghumor och ett och annat från tårna bubblande garv har en självklar plats i varje seriöst sammanhang. En återkommande fråga han brottas med är “Varför skriver jag?”

På slutet landar han i vår tids nu allvarligt hotade tankefundament: 1700-talets Upplysning i allmänhet och Denis Diderot i synnerhet. Han lovar oss också en hel bok om upplysningen snart. Den behövs och den ser jag fram emot.

Istället för en lång recensionstext vill jag ge er läsare ett smakprov ur boken, tack Crister Enander för publiceringstillståndet. Det var svårt att välja. Men jag fastnade till slut för denna:

Är det offentliga rummet under ockupation?

Torsdag 5 mars

Tiden räcker inte. Timmarna är för få. Så har det alltid varit. Jag sover inte tillräckligt. Jag vaknar och vill att dagen ska börja genast. Otålighet förenas med förväntan. Hur trött jag än är vacklar jag ut i köket och lyckas – mest tack vare ryggmärgen – hitta kaffebryggaren. Med en kopp starkt kaffe, som blir två och ibland tre, vaknar jag och dagen tar form och fart. Jag sätter mig och skriver och varje dag är ny, varje mening ett led i en form av upptäcktsfärd.

Det är en del av skrivandets hemlighet och lockelse, att det kan leda till platser och erfarenheter som länge varit fördolda eller bortglömda. Skrivandet är inte sällan sin egen belöning.

Men denna brist på vila, detta ständiga underskott på sömn får kroppen att hämnas på sinnena med jämna mellanrum. Utan förvarning sover jag plötsligt mellan tio och tolv timmar i sträck och vaknar som ett vilset vrak. Jag vet inte vad klockan är eller om det är morgon eller kväll. Hjärnan är stum. Den känns mest som en sedan länge avdomnad kroppsdel som jag försöker skaka liv i. Det är som om startmotorn gått sönder. Jag stirrar tomt framför mig och har svårt att orientera mig. Idag är en sådan dag. Genom erfarenhet vet jag att det egentligen finns bara ett sätt att hantera dessa dagar. De är som ett krävande spädbarn. Jag måste vara vänlig mot mig själv. Inte driva på. Inte bli otålig. Inte försöka skriva de ord som flyr, inte tvinga fram bokstäver som gömmer sig.

När jag känner av denna stumhet, på det sått jag gör nu, ser jag av någon obegriplig anledning tydligare än vanligt att språket sviker. Ett svek som gäller alla. De har beslagtagit språket. Språket är ockuperat. Reklamen belägrar de viktigaste orden. Retoriken och försöken att sälja varor och meningslöst tingel-tangel som ingen människa någonsin behöver riskerar att suga musten ur de ord som borde vara de vackraste och mest omhuldade vi äger. Krämarna kryper ner i sängen mellan de älskande och stjäl deras ord, kommersialismens lakejer kletar sig fast vid förälderns smeksamma ord till sitt älskade barn. De äter som groteska ockupanter, likt vanställda och vulgära varelser från en annan och genomrutten verklighet upp alla ansatser till autenticitet. De får känslor att förtvina och även dö i brist på ord av äkthet och tyngd.

Sanningen blir en tom slogan.

Och når tankarna inte är riktigt som vanligt, när allting rör sig saktare än annars som med en fördröjning, så blir dessa stulna ord synliga. Hade jag varit pigg och alert hade jag inte sett var jag nu ser, bara snabbt sorterat bort för att komma fram till det jag söker. Nu framträder de som i forna tiders framkallningsbad i mörkrummet. Jag känner i varje por, i varje liten nervtråd hur dessa stölder får pågå utan att någon längre reagerar. Det förminskar och riskerar demolera det som gör oss mänskliga.

Jag ser hur reklambyråer och slimmade copywriters invaderar vårt känsloliv. Hur de ohämmat och utan en tanke på vad de gör tuggar i sig språket. De är förvisso bara springpojkar och springflickor, nyttiga idioter åt avsevärt mäktigare och mer inflytelserikare krafter.

Här finns inget utrymme för några illusioner. Ockupationen pågår. Och den pågår för fullt. Den är massiv och effektiv. Det finns ingenting i livet som inte den nakna, brutala och råa kapitalismen inte vill förvandla till något som går att sälja och köpa. Från maten på bordet till det mest intima i livet. De vill ta sig in i sängkammaren. De vill finnas i de ömma smekningarna. De vill äga drömmarna. Ingenting mänskligt ska längre vara omöjligt att inte tjäna pengarna på. Allt ska förvandlas till konsumtion. Det mänskliga livet ska reduceras till ekonomiska transaktioner.

Det går inte att ställa sig utanför eller ovanför tiden. Alla är på ett obönhörligt sätt fångar i samtiden. Därför är det också nästintill omöjligt att tydligt se och förstå hur detta massiva angrepp på språk och känslor förändrar och förskjuter inre värden och sinnesupplevelser som tveklöst bör vårdas och beskyddas med alla till buds stående medel.

Kärlek. Vänskap. Öppenhet. Solidaritet. Gemenskap. Känslighet och mottaglighet. Allt det som ger oss rätten att kalla oss människor måste värnas och beskyddas.

Jag minns en episod från en bok av Lars Gustafsson som han skrev efter det att han och Madeleine Gustafsson varit på ett längre besök i Kina. Boken heter Kinesisk höst. Där beskriver han hur de efter en tid, ett par-tre veckor, sakta men entydigt började förändras i sitt känsloliv. Att beskriva det som om de- ras sexuella lust blev starkare eller mer pådrivande är orätt och leder tankarna fel. Det var snarare deras sinnen för det sensuella som blev känsligare och öppnare. En beröring blev starkare, bar på en djupare innebörd och oväntad lockelse. Något som legat och slumrat i deras inre vaknade till liv.

Den slutsats Lars Gustafsson drar, efter att de börjat tala om det, år både intressant och inte minst otäckt och skrämmande genom sina vittgående konsekvenser. I det dåvarande Kina fanns ingen reklam. Den var förbjuden. Väggarna, alla lediga större ytor och offentliga platser var inte nerkletade med stora och iögonfallande bilder på nakna kvinno- eller manskroppar.

Konklusionen är uppenbar. Det hysteriska och ohämmade exponerandet – och exploaterandet – av perfekt formade kroppar vart man än vänder blicken tar död på någonting genuint och avgörande. En känsla som egentligen är en naturlig och självklar del av den mänskliga naturen förtvinar. Känslan för det sensuella får svårt att överleva.

Och detta är enbart en detalj, en liten del av vad reklamen förstör och förändrar. Hur ska man ens väga gissa vad den mer får att vissna och förskjutas i det inre livet? Hur mycket stympar och förvrider den av ett naturligt och rikt känsloliv?

Och, ännu svårare att svara på, hur ska vi bjuda motstånd? Med vilka medel kan vi värja oss och skydda kärlek och vänskap, genuina erfarenheter och förbli oförfalskade? Hur finner vi en väg tillbaka till det sanna och äkta inom oss som effektivt och skrupellöst i vinstintressets namn fördrivits av alla falska och förljugna bilder och filmsnuttar som bokstavligt talat bombarderar sinnesintrycken varje vaken minut på dygnet?

Ockupationen av det inre får fortgå utan protester. Reklamen tas numera för given. Ingen ifrågasätter den längre. Den är en integrerad del av vardagen, så intensivt närvarande att få ser den längre för vad den egentligen är – lögner producerade för att få oss att konsumera saker vi inte behöver. Att denna massiva mängd av falska budskap och bilder deformerar och förminskar och får vårt inre att förtvina och törsta efter det äkta är det få som nu bryr sig om.

I en mening är vi därmed slavar i en känslomässig lögn som tvingar på oss falska föreställningar som förgiftar livet.

I sin förlängning är tanken ännu mer skrämmande. Tänk om vi utan att kunna inse eller förstå det är utestängda från ett inre liv, reservoarer av känslor och finare schatteringar och skiftningar i sinnen och känslolivet som vi genom reklam och annan påverkan har blivit oförmögna att nå in till? Att vi är utestängda från viktiga delar av oss själva? Möjligheter och själsförmögenheter som nu ligger öde, övergivna och bortglömda sedan årtionden? Skövlade och förstörda.

Jag säger det igen: Vårt språk är utsatt för en medveten ockupation. Och på ett eller annat sätt måste vi med nödvändighet finna ett sätt att bjuda motstånd. En väg att återerövra orden.

Crister Enander

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , ,

  1 kommentar for “Är det offentliga rummet under ockupation?

  1. Henrik Linde
    2014-11-21 kl. 12:00

    Tack för tipset om Crister Enanders fantastiska bok. Nu har jag sträckläst den med ständigt ökande intresse och uppmanar alla andra att göra sammaledes.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.