Vem tränger ut vem?

Kravet om ett erkännande av Palestina, som många nu ställer, t ex Anna Dahlberg i Expressen 2012-11-18, Urban Ahlin (S) i AB 2012-11-15, Biskopen i Strängnäs i P4 Sörmland m fl, är knepigt. Å ena sidan är kravet moraliskt fullständigt legitimt efter Israels intrång i området 1948 och alla övergrepp som bara stegrats alltsedan dess. Israel har självsvåldigt tagit för sig, trängt in palestinier bakom apartheidmurar och urskiljninglöst bombat bakom dessa murar. Hamas´ raketerbeskjutning och att med hjälp av bilder på lemlästade och döda barn upphöja dem till martyrer är också osmakligt, som jag knappast kan se som annat än utslag av kontraproduktivt hämndbegär.

Men kravet är minst sagt knepigt. President Abbas på Västbanken kommer säkert att väcka erkännandefrågan i FN den 29 november, vilket är en självklar konsekvens av hans samarbetslinje och tanken på en ”tvåstatslösning” som alla i någon form verkar stödja. Men är det verkligen möjligt att skapa två oberoende stater i området; ett judiskt Israel och ett oberoende Palestina? Naturligtvis inte!

Trots allt tal om detta är jag alltså skeptisk. Lösningen måste bli en gemensam demokratisk stat med religionsfrihet. Ett erkännande av Palestina blir ju samtidigt ett indirekt stärkande av det judiska Israel. Om man erkänner Palestina som en självständig stat permanentas konflikten som vore den en fråga om religion. Två stater i området kräver gränsdragning dem emellan. Hur ska det åstadkommas? Mellan helgedomarna i Jerusalem?

Kanske har ett erkännande i FN:s generalförsamling som en stat med observatörsstatus i dagsläget ingen större betydelse? Kanske gör det varken till eller från i denna politiska häxkittel? Palestinier har för närvarande i alla fall ingen möjlighet att ta kontroll över något ”eget område”, vilket Carl Bildt helt riktigt påpekat som grund för regeringens tvekan? Och jag kan inte göra mig fri från det faktum att det är Israel som är den ockuperande skurkstaten och som bör fördömas och fås att uppge sin speciella religiöst grundade suveränitet i området till förmån för demokrati och religionsfrihet.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Föregående artikelGazakrig igen
Nästa artikelLäxhjälp för Solsidan
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

14 KOMMENTARER

  1. Jag håller också med Knut! Kommer inte en stat, som för det sionistiska projektets grundare skulle vara en europeisk fästning mitt i den muslimska världen och en civilisatorisk spjutspets riktad mot hela det asiatiska ”barbariet”, att lösas upp av sig själv i en epok där den vita/kristna världen i global mening och relativt sett bara blir svagare och svagare.

    Tiden själv arbetar mot detta projekt. Första världskriget var den första spiken i detta vita världsimperiums kista. Andra världskriget var den andra. Och sedan har det bara rullat på. Kalla kriget. Den östra halvans implosion. Och idag den västra halvans alltmer oavbrutna, alltmer fruktlösa och alltmer ruinerande krigande runt om i världen.

  2. Enstatslösning – dvs en demokratisk stat med religionsfrihet är enda rimliga lösningen. Den s k tvåstatslösningen bygger på accepterande av den apartheidliknande statsbildning Israel utgör – en statsbildning lika orimlig som Sydafrika under apartheid.

  3. Bra att du tar upp den här frågan, Knut! Och på sikt kan väl enstatslösningen möjligen komma i fokus. Problemet Israel står dock i vägen för denna, och måste således lösas först. Denna landknyckande, krigsförbrytande och folkdiskriminerande apartheidstat måste raderas från kartan! Då kommer dock andra problem att uppstå som brev på posten (dvs en del snabbt, andra med fördröjning). Hur skydda de tidigare ”förtryckarna” mot övergrepp? Hur lotsa de bägge, i huvudsak parallellevande, samhällena med judar respektive palestinier till en samexistens i fred och frihet? Hur klaras repatreriering av miljoner fördrivna palestinska familjer och efterlevande och hur administreras återflyttningen av judar utan hemortsrätt i området pga alltför sen invandring?

    Många frågor, men alltför få svar, som vanligt när ”problemet Israel” kommer upp till diskussion!

  4. Det gamla kravet på ett demokratiskt Palestina är både sympatiskt, och är måhända i ett långt perspektiv helt realistiskt. Men nu, 2012 känns det helt främmande. Ser ni verkligen några rörelser som är bärare av en sådan lösning? Man kan ju liksom inte bara önska sig en massa saker.

    Däremot håller jag med Knut att det här med palestiniernas statusuppgradering i FN är tveksamt. Symbolpolitik är knappast palestinierna behöver mer av. Vad de behöver är frihet och demokrati på marken!

  5. […] Bilderblogg Anders Svensson Anarkia 2/12 Knut Lindelöfs blogg Top Stories 2/12 Pål Steigan 2/12 UN vote on Palestine 1/12 Russsia Today 1/12 DN 2/12 […]

  6. En liten sentida kommentar:

    För en gångs skull kan man ge Sovjetunionen och den kommunistiska rörelsen den 100% skulden. Det var i november 1947 som den sovjetiske utrikesministern Gromyko i ett tal i FN överraskade världen genom att överge enstatslösningen och förorda en tvåstatslösning. Detta hade samma effekt på kommunistpartierna i de arabiska länderna som Molotov-Ribbentroppakten 1939 hade på kommunistpartierna i Europa.

    Under större delen av 1948 stödde sedan det kommunistiska blocket tillkomsten av staten Israel, inte bara moraliskt och politiskt, utan framförallt militärt. Otaliga flygplan lyfte från Tjeckoslovakien med vapen och annat krigsmateriel till de israeliska styrkorna.

    Det var ofta tyskt överskottsmaterial varför de israeliska artilleristerna ibland kom att ladda sina pjäser med granater smyckade med hakkors eller arabiska texter! De senare granaterna hade varit avsedda för de ev. protyska arabiska grupper som under 2:a världskriget ville kämpa mot britterna.

    Kommunistblockets förhoppning var att den nya staten Israel skulle bli en ”socialistisk” utpost, lite som Kuba senare blev. Men denna förhoppning kom på skam i skiftet 1948-49 och de kampanjer emot ledande kommunister av judisk börd som sedan följde kan delvis ses mot denna bakgrund.

    För att parafrasera Jan Myrdal: ”Om detta har jag skrivit”, i detta fall i DN 23 december 1990.

  7. Genom att ständigt älta vad den och den gjorde för 70 år sen kommer vi ingenstans! Jag tror att det kommer en vänstervåg efter erkännandet av Palestina – vad skall man göra? Kriget kan ju inte fortsätta – det måste bli ett stopp på mördandet – fascismen måste stoppas!

    Hit men inte längre som Stalin sa vid ockupationen av Leningrad och Stalinorglarna sattes in – packet fick backa!

    Så berättade min far, född 1904, och han talade alltid sanning – hade han haft möjlighet hade han emigrerat till Ryssland.

    För att parafrasera (ett ord jag aldrig hört talas om – får kolla i ordlistan!) Jan Myrdal ”Om detta har jag skrivit”!

    Det finns ingen tid att PARAFRASERA!

  8. Ulla-Britt!
    Din far hade rätt att packet fick backa vid Leningrad, men staden ockuperades aldrig (som du skriver), den belägrades. Nära en miljon Lenigradbor svalt ihjäl. En av mina mycket goda vänner bor i Leningrad. Varje 9 maj (segerdagen) sätter hans mamma på sig medaljen som visar att hon överlevde belägringen. De går sedan tillsammans till segermonumentet för att fira 9 maj.

  9. Mats L!
    Det är bäst att din gode väns mor skyndar sig att hedra sin son vid monumentet. Snart faller alla monument av forna segrar och hjältar!

    Är det inte dags att vi börjar riva våra egna monument av gamla kungar och andra despoter – t ex Gustav II Adolf på Gustaf Adolfs torg i Göteborg?

    En smutsig historia i motsats till Ryssland och andra länder i öst som genom revolutioner befriade folken!

    Är det bara jag och Åsa Linderborg som tycker det är dags att hedra det ryska folket för sitt hjältemod när de körde ut fascisterna? Nu har dom dragit på stövlarna igen!

  10. Vad hände sen när judarna flydde från Israel och sen återvände till det förlovade landet. Vems land var det då araberna tog israel när det var tomt efter judarnas flykt?

  11. När ottomanska riket bröt samman övertogs den del som idag är Israel (fd Palestina) av engelsmännen. Enkelt uttryckt, samtidigt med ottomanska rikets sammanbrott tillkom Palestina!

    Efter det att engelsmännen lämnat området utbröt strider mellan judar och palestinier. I ett försvarstal av ryssarnas Gromyko till förmån för judarna beslöt FN efter omröstning 1948 att judarna ensamt erhöll och kunde utropa Israel som självständig stat. Sedan dess har flera i krig utspelats och fredsförhandlingar inte varit verkningsfulla. Detta är en enkel sammanställning av konflikten förstås.

    Allt eftersom tiden tickar på byggs det fler bosättningar i området på Västbanken än någonsin. I och med Syrienkriget har en lösning i regionen gällande Israel/ Palestina avstannat helt.

    Experter varnar för att en ny konflikt mellan Hamas och Hizbollah kan komma blåsa upp på syriskt territorium. Detta skulle kunna gynna Israel då en eventuellt stöttad Assadregim svänger politiskt genom att försiktigt närma sig Israelerna?

    Det får inte gå ytterligare 60 år utan att förhandlingar kan ge resultat i denna, som det verkar, olösliga konflikt mellan judar och palestinier?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.