Bild: Sommarteatern 2019 på Tjolöholms slott ”Jeppe på berget”, Claes Malmberg som Jeppe.


”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför.” (Ludvig Holberg: Jeppe på berget, 1722)

Kikar förstrött, ”multitaskar” med datorn i knäet som vanligt, på morgonprogrammen i TV. Skiftar mellan SVT1 och TV4. Ljudet av. Ljud på när två män som presenteras som ”alkoholterapeuter” dyker upp i den senare kanalen. Mellan upprepade reklaminslag.

Beteckningen ”terapeut” är inte skyddad. Vem som helst kan titulera sig så. Det krävs ingen formell utbildning eller legitimation. 

Dessa två i rutan, varav en ”nykter alkoholist”, avslöjar genom sitt språkbruk den ideologiska hemvisten i den populära, nära jag skrev ”hegemoniska” Minnesotamodellen. Odiskutabelt axiom  för modellen är att alkoholism är en sjukdom. Och att den är obotlig. 

Alkoholismen liknas vid diabetes. Insulinsprutan, som du i detta fall bara måste ta, är AA-mötet. Regelbundet måste du söka dig till ett sådant. Särskilt när törsten trycker på. Men även annars. Som ”nykter alkoholist”

I Sandviken hette det om den som drack att han, sällan en hon, ”festade”. Min mamma, nykterist, konstaterade ”dålig karaktär” och att det uteslutande handlade om att ta sig själv i kragen. Rycka upp sig. Bli ”ordentlig” och ”skötsam”.

Jag har mer än en gång provocerande skrivit ”det är roligare att vara full än nykter”. Vilket alkoholterapeuterna inte skulle ha något att invända mot. Kopplat till dopaminet i hjärnan. Den hjärna som enligt dem är ”kidnappad” av beroendet. Utan att den återfås.

Jag vet att min mor var orolig över mitt ”festande” som började tidigt i tonåren. Men vi pratade aldrig om det. Det var väl för känsligt för henne att ta upp det direkt med sonen. 

Och det gick överstyr, som det alltid gör, förr eller senare. Först tar mannen supen, sedan tar supen mannen.

Jag har, det är nu många år sedan, under drygt fem veckor inifrån upplevt ett Minnesota-hem. Med ”tolvstegsprogrammet” som grund. Ett program utvecklat i Minnesota i USA. Därav namnet. Och mycket amerikanskt färgat. Flåshurtigt anslag.

När jag uppfattades som kritisk mot vad som försiggick mellan den insulära institutionens fyra väggar – radio, böcker och tidningar var strikt förbjudna, påverkan från omvärlden skulle hållas borta – genast extra fokus på mig. 

En välutbildad akademiker, med ordets gåva, bland alla ”a-lagare”. Skumt. Min terapeut dolde inte sin aversion gentemot akademiker, svårast ha att göra med, enligt honom. 

Inte lika lätt att ”hjärntvätta” dessa med den torftiga, antiintellektuella modellen.

Inget får ifrågasättas, ”analyseras”. Modellen måste i sin helhet ”köpas” rakt upp och ner. 

Stör inte ”behandlingen” med kritiska frågor om densamma. Det gör dig inte nykter. Tvärtom. Tänk inte. 

Misstänksamhet mot att jag fortlöpande tog anteckningar. Krävdes att få se dem. Hade hemmet hyst en Wallraff? Jag löste det genom att använda två olika block. Det med kritiska iakttagelser undgick ”terapeuterna”.

”Smygfascism under pedagogisk täckmantel” sattes som rubrik över en artikel jag efter utstämpling skrev i en av Hälsingetidningarna.

Hemmet, beläget på den hälsingska landsbygden, tackade blankt nej när tidningen erbjöd replik. Minnesotahemmen har, efter vad jag kan förstå, som princip att aldrig svara på kritik mot modellen och behandlingen. 

Allt sker i det fördolda. Utan att riskera utvärderas av en oberoende, utomstående granskare.

Hemmet vägrade att kommentera mina påståenden om att människor far illa, riskerar att knäckas psykiskt av terapeuter, som egentligen inte är några, och som tar till direkt kränkande beteenden när alkoholistens ”självömkan” med alla medel ska krossas.

Nota bene, utan att Jeppe därför blir nykter. 

Ett recidiv, att ”ta sig” ett återfall, hör nämligen till sjukdomsbilden. Inget att skämmas för. Det legitimerar fortsatt drickande. Om än med längre eller kortare uppehåll.

Och legitimerar alla de privatägda behandlingshem runt om i landet som skär guld med täljkniv (det offentliga bekostar många platser) på en ”behandling” som per definition aldrig kan lyckas. 

Välkommen tillbaka, du sjuke, för fem nya, dyra veckor om du tagit dit ett återfall!

Jag tror mer på min mammas modell. Ta sig i kragen. Rycka upp sig. Bestämma sig. Viljans makt, viljan att leva ett liv utan spriten. Om än i insikt att det många gånger är roligare att vara full än nykter. 

Så länge ruset varar. Viktig reservation. För det kommer alltid en baksmällan och ruelsens morgondag.

Föregående artikelVi är inte skit
Nästa artikelVore det så som vi dagligen får oss serverat i DN, SvD och SR/SVT så…
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

4 KOMMENTARER

  1. Mina erfarenheter av bruk av eldvatten skedde mellan 1966 på min fars 50-årskalas då jag trodde att ren sprit kunde man dricka som vatten. Blev full och krönte min debut med att spy ner min lillebrors säng.

    Sedan följde en period fram till 1974 då jag drack antingen fredag om vi hade match på söndag och fylla på Lördag efter veckans fotbollsmatch.

    Blev mer och mer självkritisk till att predika vatten under veckorna och avslutade med en fylla. Så mellan 1975 och 1995 tror jag att jag inte drack så att jag märkte av det dagen efter.

    Mellan 1989-1994 arbetade jag som behandlingsassistent med bostadslösa missbrukare i olika boenden. Först i s k lågtröskelverksamhet där dom boende inte fick dricka i boendet men kunde vara berusade. Om vi ställt krav på helnykterhet skulle ju dom boende vara bostadslösa.

    Vi hade ett morotsystem där man i slutändan fick eget boende utan klagomål från grannar och hyresvärdar. I Stockholm fanns inte detta system endast akutinsatser med 1 natt. Numera lever jag knappt upp till epitetet måttlighetsdrickare. Dricker bara lättöl till maten.

    Här kommer ”Jeppe på Bjerget 26.12.2004· Tillatt for alle · 1 t 44 min. En tv-overføring av Nationaltheatrets forestilling Jeppe på Bjerget med Bjarte Hjelmelands kritikerroste og prisbelønnede tolkning av Jeppe.” Från min favorit där man visar klassiska Teaterstycken: https://tv.nrk.no/program/ODRP60000103
    ——————————————————————-

    Här kommer den danske varianten i 2 delar.

    Jeppe på Bjerget, 1. del https://www.dr.dk/bonanza/serie/661/ole-ernst/53011/jeppe-paa-bjerget-1-del

    Programinfo:

    På Ludvig Holbergs 300 års fødselsdag transmitteres direkte fra Det kgl. Teater komedien om bonden Jeppe, der drikker. Ikke alene tugtes han af konen, Nille, men han udsættes også for en intrige af de lokale magthavere, som ophøjer ham til baronens seng og sidenhen fornedrer ham til møddingen.

    Programinfo:

    Instruktion: Henning Moritzen. Komedie af Ludvig Holberg.
    Musik: Fuzzy. Producer: Marianne Albrechtslund

    03/12/1984

    Medvirkende:
    Ole Ernst, skuespiller; Kirsten Olesen, skuespiller; Ole Thestrup, skuespiller; Asger Reher, skuespiller; Søren Spanning, skuespiller;
    Paul Hagen, skuespiller; Helge Scheuer, skuespiller; Søren Rode, skuespiller; Paul Hüttel, skuespiller; Søren Steen, skuespiller;
    Ilse Rande, skuespiller; Beate Broström, musiker; Per Enokson, musiker; Johan Korsfeldt, musiker; Jan Hartvigsen, musiker; Thomas Jensen, musiker; Henning Moritzen, skuespiller; Martin Miehe Renard, skuespiller; Henrik Bering Liisberg, teaterdirektør; Leif Petersen, forfatter; Stig Hoffmeyer, skuespiller;

    Del 2: https://www.dr.dk/bonanza/serie/661/ole-ernst/53069/jeppe-paa-bjerget-2-del

  2. Jag håller med Lasse Ekstrand (LE) om att en hel del av så kallade alkoholterapeuter och behandlingshem inte håller måttet. Däremot anser jag att alkoholism är en kronisk sjukdom eller ett åtminstone ett sjukdomsliknade tillstånd för vilket det inte finns något bot, bara avhållsamhet hjälper (Det finns undantagsfall då alkoholister har kunnat börja dricka måttligt som vi andra. Dessa fall brukar dyka upp i press och etermedia).

    Jag har minst 3 barndomskamrater som med hjälp av AA eller Länkarna tagit sig ut ur alkoholens tvingande grepp. Jag har flera arbetskamrater som gjort detsamma. Men det är ingen personligt moralisk fråga eller som LE:s mamma sa en frågan om ”dålig karaktär”.

    LE har som slutkläm: ”Jag tror mer på min mammas modell. Ta sig i kragen. Rycka upp sig. Bestämma sig. Viljans makt, viljan att leva ett liv utan spriten. Om än i insikt att det många gånger är roligare att vara full än nykter.”

    Det är sant att man måste vilja leva ett liv utan sprit, komma ur spritmissbruket. Men för en alkoholist är det inte ”roligare att vara full än nykter”, de har hamnat långt bortom den punkt då de känner rusets välbehag. Att vara alkoholist är inte roligt det är ett helvete. Mycket av det dåliga de har varit med om beror på spriten, havererade förhållanden, deras egoism som gör att de sviker sina barn och närmaste, brott som våld och rattfyllor, förlorade arbeten med mera. Så de har mycket att vinna på att vara nyktra.

    Enligt min ringa erfarenhet är det för en alkoholist frågan om sjukdomsbegreppet som tar lång tid att acceptera, det vill säga att att alkoholism är en obotlig sjukdom. En kompis till mig sa, det är klart att man måste vilja ta sig ur spriten grepp. Det vill de flesta alkoholister, men det räcker inte. De har försökt sluta många gånger, sagt sig själva, nu får det vara nog. Men det är först sedan man erkänner sig besegrad och kapitulerar inför faktumet att flaskan har den totala makten över ens liv som man – oftast med hjälp av AA eller Länkarna – kan leva ett nyktert liv.

  3. När jag gick på Viskadalens Folkhögskola var jag tillsammans med 2 kamrater överens om att studier och alkohol inte var en bra kombination. Vi fick slåss mot starka krafter både bland elever och lärare. Men våran kamp ledde till att skolan skärpte rekommendationerna till dom elever som bodde på skolan. Det ledde till att en lärare och en grupp elever placerade en husvagn på fotbollsplanen där man kunde inmundiga drycker.

    En gång kom en elev fram till mig och hade dåligt samvete och frågade mig hur hon skulle göra med en flaska hon visade upp. Jag tog flaskan och hällde ut innehållet i vasken och sa att nu har du slutat dricka! Vill inte rekommendera denna metod men i mitt fall fungerade det.

    När vi hade avslutning på våren 1981 så läste jag upp en dikt jag skrivit och efter den så kom en av eleverna fram och gav mig en puss på kinden till min överraskning. Efteråt fick jag reda på att hennes man var alkoholiserad och det var hennes tack för att vi drev nykterhetsfrågan.

    Kenneth L!
    Som fibbare känner du ju till Nils Bejerot som skrev flera böcker om hur alkoholsjukdomen utvecklas. Tillvänjningen är ju likadan när det gäller rökning av cigaretter. Hade en period en arbetskompis som försökte slut med hypnos.

    Jag var en typisk feströkare men blev aldrig beroende. 1993 hade vi en firmafest och då blev jag bjuden på en cigarett och kände direkt yrsel. Men blev också påmind hur lätt det är att få återfall i beteendet.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.