Är Malmö Sveriges framtid?

Lars Åberg

Flitige författaren Lars Åberg beskriver i väldokumenterade Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? flera positiva tendenser i stadens utsatta områden. Som bussning av elever till andra skolor, vilket har höjt betygen. Eller som det socialt ansvarsfulla bostadsbolag som hjälper kvarterens unga med läxläsning och sommarjobb.

Beställ från Karneval…

Lars Åberg har länge och engagerat följt sin hemstads förvandling från arbetarstad till inflyttningsort. Boken presenterar de två skilda bilderna av Skånestaden som existerar, vilka också pekar fram mot två olika föreställningar om Malmös och Sveriges framtid.

Politikerna och etablissemangets optimistiskt utmålade framtidsberättelse om Malmö (och därmed Sverige) fokuserar på Örestad, avancerat företagande, högskolan, mångfald och ungdom. Kritikernas mer pessimistiska syn på stadens och landets framtid handlar om dålig ekonomi, segregation, kriminalitet, kulturkonflikter och oro för välfärden.

Förutom sitt eget stora kunnande om den malmöitiska faktiska verkligheten har Lars Åberg vänt sig till och intervjuat, samt refererat till, mängder av kunniga människor med djup erfarenhet av gräsrotsverkligheten i Malmö – bortom nyanslös svartmålning och skönmålning. Han har i debattboken fått med följande personer (vilka mest kommenterar problemen): Poliser, lärare, socialarbetare, fastighetsägare, säkerhetschefer, sjuksköterskor, arbetsförmedlare, boxningscoach, arkitekter, ”migrantansvariga”, studierektor, lokalförsörjningschef, stadsdelschefer, sociologer, religiösa, kommunikationsdirektörer och chefer, kommunfullmäktigeordförande, författare, fotografer, socionomer, socialdirektör, stadsbibliotekarie, RFSL, förskoleanställd, beteendeexpert, närpolischef, kulturförening, boende, rabbin, imam, kommunstyrelseordförande, kommunalråd, judisk överlevare, romska projektanställda, officiella rapporter och utvärderingar, polisinspektörer, säkerhetsansvariga på tingsrätten, kriminella gäng, jämställdhetskommunalråd, kvinnoaktivister, pedagog, forskare, ekonomer, docent i statskunskap, grundskoledirektör, ”anställningsansvarig”, diskrimineringsombudsman, Rödakorsaktivist, språklärare, forskningsrapporter, förvaltningschef och direktör, LO-utredare, lokalpolisområdeschef, utvecklingssamordnare, kulturminister, projektanställda, kultursekreterare, religiösa skolor, historiker, stadsbyggnadsdirektör, Rädda barnen, stadsrådsdirektör.

Samt allmänt lokalpolitiker av olika kulörer. Men ett antal politiker har fegt vägrat att låta sig intervjuas för denna bok. Detta trots sin demokratiska plikt att informera allmänheten, och svara på medborgarnas frågor. En av dessa tigande politiker är Malmös tidigare starke man Ilmar Reepalu.

Sammantaget är boken en gedigen och mycket imponerande dokumentationsinsats om situationen, främst i Malmös så kallade sociala problemområden. Om man inte gillar den samtidsbild som de många fakta- och åsiktsfragmenten visar fram kan man antingen skjuta budbäraren Lars Åberg, och ägna sig åt simpel faktaresistent verklighetsförnekelse. Eller så kan man börja tänka på hur man ska förbättra den uppkomna situationen i Malmös problemförorter. I vilken ingår inslag av: Knarkhandel. Skottlossning. Vilsenhet. ”Vit flykt”. Segregation. Sociala problem. Erosion av samhällsinstitutioner. Politik utan styrsel. Migrationsoro. Konkurrens om välfärden. Bristande utbildning och språkkunskaper. Bidragsberoende. Människor utan uppehållstillstånd. Skuggsamhälle. Svart ekonomi. Gängkriminalitet. Lång väg till självförsörjning. Otrygghet. Bostadsbrist. Separata samhällen. Mansöverskott. Värderingskonflikter. Kulturkrockar. Svårigheter att få jobb utan gymnasium. Anlagda bränder. Respektlöshet. Stenkastning och andra ”unga-män-angrepp” på poliser, polishästar, bilar, brandmän, lokalbussar, mjölkleveranser, sophämtare, byggnadsarbetare, vaktmästare, saneringsarbetare.

Vidare parallella kulturer, impulser och normer. Arbetslöshet. Skolkris. Småflickor i slöja. Trångboddhet. Hemlösa i källaren. Business med bidrag och bostäder. Kvinnofientliga patriarkala attityder. Okunskap om barns rättigheter. Tvångsäktenskap. Könsstympning. Hederskultur. Ibland självvald isolering i kvartersbyliv – med ryggen vänd mot majoritetssamhället. Nerslitna lägenheter. Sopor genom fönstren. Fruktlösa hjälpprojekt. Separatistiska friskolor. Avståndstagande från svenska och demokratiska lagar, normer och värderingar. Hemmafruar på bidrag. Restriktioner för kvinnors rörelsefrihet. Ökande beslöjning. Manligt kontroll- och hotsystem. Maffiamentalitet. Skadegörelse på skolor, hissar etcetera. Rökheroin i trappuppgångarna. Öppen knarkhandel. Bajsblöjor på gårdarna (!).

I den konservativa introduktionsboken Islams principer (finns även i Malmö) sägs att den Heliga Profeten ”förbjudit muslimer att anta icke-muslimers kultur och livsstil”. Vägran att ta kvinnor i hand. Bristande social sammanhållning mellan svenskar och invandrare, samt mellan grupper av invandrare. Personer utan kompetens matchar inte dagens icke-enkla arbeten. Hotande lägre löner och lägre bostadsstandard som ”lösning”. Minskad tilltro till samhällssystemet. Romantisering, problemförnekelse och (sägs det) så kallad politisk korrekthet vad gäller åsikter om förorter. Staden tudelad i rikare väst och fattigare öst. Hot mot socialarbetare, även från släktingar – uppträden inne på socialkontoren. Trasiga hissar, uppbrutna lås. Avståndstagande och ”ryggvändning” mot en modern, frihetlig, sekulär, västlig livsstil.

Det är mer:
Barn ute på nätterna. Alternativ skamkultur med kontroll av flickor. Barnmisshandel (med exempelvis elsladdar och galgar). Satellitkanaler före teveinformation om det land förortens folk lever i. Brist på dagisplats. Enkönad (mest män) föreningsverksamhet. Isolering mellan subkulturer. Diskussion om etnicitet före klassanalys. Osäkra identiteter. Svårt få ro för läxläsning i överbefolkade lägenheter. Pojkarna dominerar det offentliga rummet (gator, torg, bibliotek som exempel). Antisemitism. Rasism. Protester mot sexualundervisningen, västerländsk musik, tjejsim och vissa barnböcker. Småflickor med sönderdiskade händer. Hot, spottloskor och fysiska angrepp mot lärare och annan skolpersonal. Homofobi.

Det finns mer:
Barn som tas dåligt om hand. Mjäkiga samtal. Missriktad tolerans. Marginalisering. Ohälsa. Hög omflyttning. Sjukskrivna socionomer. Brutal brottslighet. Religiös klädsel på jobbet (och ute). Fönsterkrossning. Sönderslagna lekplatser. Uppeldade soprum. Överbefolkning. Jävelskap som ungt fritidsintresse. Kränkthetskultur. Censurtendenser. Sönderskurna möbler. Uppeldade böcker. Misär. Vissas val av hänsynslösa materialistiska genvägar istället för Svenssonjobb och sköta skolan. Hotfull stämning i vissa kvarter. En uppgiven invandrare säger; ”De som inte sköter sig kan flytta till norra Sverige eller tillbaka till sina hemländer”.

Det tar inte slut:
Många familjer med många barn – av tradition. Upploppsliknande situationer i rättssalar. Kvinnomisshandel. Mobbning och våld mellan elever. Ökad klass-/ekonomiska klyftor. Ökad samhällspolarisering. Skolfrånvaro problem. Barn okunniga om elementära sociala koder och normala mänskliga relationer. Odelaktighetskänsla i samhället. Slappa föräldrar. Ett samhälle utan auktoritetstro. Elever med oro och koncentrationssvårigheter. Bristande läsutveckling. Pojkdominans i klasserna (tjejerna håller med killarna när detta kritiseras!?). Sjukskriven personal. Analfabetiska föräldrar. Bristande omhändertagande av vissa asylsökande barn. Många papperslösa, en del gömmer sig i förorten. Passivitet. Kvinnor tvingade att ta hand om (ofta äldre) släktingar, fast de inte alltid själva vill.

Ökad förekomst av religiös klädsel och religiös radikalism, säger (somali-ursprungliga) Warsame Osman (som påpekar att skolflickorna i Somalia på 60-talet hade korta kjolar). Läraren Khalil Wahid lägger till från skolans värld; ”Stark främlingsfientlighet riktad mot svenskar”.

Än mer:
Klientifiering via socialbyrån. Socialbidragsberoende. Månggifte i hemlighet. Motstånd mot arbetslinjen. Att begära legitimation vid bidragsutdelning kallas ”förtryck”. Muslimska kvinnor ”kan inte gå klädda hur som helst”. Ebo-lagen ger trångboddhet. Islamofobi. Transfobi. Rasism av olika slag. Identitetspolitik. Omhändertagandeperspektiv före eget ansvar och initiativförmåga. Projektanställning och projektstöd som födkrok hos såväl vissa boende som vissa myndighetspersoner. Tvång att äta ”rätt” kött. Dödshot. Kackerlackor. Gängmakt i skolor. Systemiskt våld. Bomber och handgranater. Fördomsfullhet. Främlingsfientlighet. Trafikbrottslighet. Vandalism. Strukturell rasism. Vissa kvinnor får ej träffa manliga handläggare. Sympatier för religiös våldsextremism. Kulturrelativism. Subkulturell ekonomi, ekonomi och rättsskipning i isolering. Förespråkande för könsapartheid (”interaktionen mellan de två könen bör vara minimal”). Åsikter om ”moralisk korruption” i Sverige. Relativisering av demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Jahangir Hosseinkhah berättar:
”Då knackade tre skäggiga män på min dörr och erbjöd sig att hjälpa mig att uppfostra mina döttrar. De hade sett vårt namn på dörren och tyckte att vi behövde stöd av dem och koranen så att våra barn skulle kunna motstå det svenska samhällets påverkan. De blev ganska sura när jag sa nej tack och stängde dörren […] De kulturer och de personer som har velat ha ett segregerat samhälle, utanför samhället, har blivit fler och de har fått mer att säga till om. Det är mer tryck på att man ska rätta in sig i ledet. Utvecklingen går åt fel håll”.

Dialy Mory Diabaté (i boxningen ”Dallas”) säger:
”Rosengård är en sluten värld. Har man bott i 18 år på samma ställe och inte kan prata språket, då måste det vara något fel. Många går på kurs, men det gör de bara för att få pengar. De lär sig ingenting. Många vuxna lämnar aldrig stadsdelen. De har bara bytt geografisk plats. De har kvar sin byhövding, fast på ett nytt ställe. De lever precis som de gjorde i sina gamla hemländer. De umgås aldrig med några svenskar. Man kan leva byliv här, hela livet ut. Men om man lever byliv kommer man ingen vart.”

Tapio Salonen undrar om det svenska välfärdssystemet och samhällskontraktet kommer att klara globalisering, migration och urbanisering. Han påpekar att Malmö gått från fem procent utlandsfödda till en tredjedel. Och: ”Den svenska modellen har länge byggt på att det bara finns ett ´vi´… (Men) vi ser en tendens att vi alltmer bor med människor som liknar oss själva…Om vi nu umgås med människor som liknar oss själva uppstår det olika föreställningar om vad som är ett ´vi´ och därmed spänningar och konflikter.”

Jag utgår självklart från att Lars Åberg menar att alla dessa problematiska faktaexempel och åsikter även finns på andra håll i Sverige och i världen. Liksom i Sveriges tidigare historia. Och lika självklart vet han om att den stora majoriteten av alla människor på jorden sköter sig, arbetar, följer lagen och lär sig hur samhället fungerar på den plats de bor – de tar den platsen till sitt hjärta och gör den till sitt hem. Men omfattningen av problemen i Malmö rättfärdigar denna viktiga bok.

Kan all denna dokumentation avfärdas som fördomar, överdrifter, svartmålning? Vi-och-dom-tänkande? Är de ett osolidariskt hugg i ryggen på Malmö stad? Bör man tona ner verklighetsbeskrivningen så att politiker, företagare och ”imagekonsulter” kan marknadsföra Malmö som ett positivt varumärke på väg åt rätt håll in i en ljusnande marknadsframtid?

Är vidare den nakna sanningen rasistisk, en invandrarfientlig konspiration som ”objektivt gynnar” Sverigedemokraterna? Eller bör man som journalist säga som det är (som man har funnit verkligheten efter undersökning) för att därmed få till en konstruktiv diskussion om möjliga förändringsvägar att gå framåt?

Jag anser det senare vara journalisters plikt och allmänhetens rätt. Den vägen har Lars Åberg modigt följt.

Jag tycker dock att han tyvärr – i sin iver att peka ut andra synsätt än de i mainstreamdebatten vanliga sätten att se på förortsproblem och integrationssvårigheter – felaktigt tonar ner de verkliga problem som finns med fördomar, diskriminering, islamofobi, negativ särbehandling och strukturell rasism.

Han avfärdar till exempel kvotering som rättviseverktyg – ett verktyg jag med framgång arbetat med på min arbetsplats i 15 år. Negativ särbehandling bör balanseras med positiv särbehandling i vissa fall, anser jag. Alla ska med tåget – nya som gamla svenskar.

Däremot håller jag med honom om att det ibland finns en slags överdriven offermentalitet bland vissa migranter, invandrare, flyktingar och debattörer.

Sverige är ju faktiskt för alla, jämförelsevis och i rättvisans namn, med fel och brister, ett ganska bra, rikt, fredligt, frihetligt, jämställt, rättssäkert och demokratiskt välfärdssamhälle med mänskliga rättigheter, och en lag som i princip bygger på alla människors lika värde (även om vårt land beklagligt nog inte längre är lika bra – och relativt jämlikt – som under den ”gammsocialdemokratiska” folkhemstiden – min åsikt). Varför söker sig annars flyktingar hit?

I flera undersökningar hamnar Sverige bland de bästa länderna i världen att leva i – inte minst i jämförelse med de länder i Mellanöstern de flesta nya svenskar kommer ifrån i dagsläget. Och Sverige satsar stora summor på förorter med problem, påpekar Lars Åberg. Sedan är Sverige också ett alltmer ojämlikt klassplittrat samhälle – min kommentar.

Min slutsats av boken;
En nödvändig brandfackla i ett angeläget ämne. Så här kan vi inte längre ha det i många av våra förorter. Och en förändring börjar med att se verkligheten som den är, inte som vi vill att den ska vara.

Och förändring kan bäst och lämpligast ske genom en mer öppen, tolerant, lyssnande, demokratisk och ömsesidigt respektfull debatt. Utan rasiststämpling av meningsmotståndaren som lågvattenmärke i den allmänna politiska diskussionen om Sveriges nu och framtid.

Hans Norebrink

  26 kommentarer for “Är Malmö Sveriges framtid?

  1. Bo Persson
    2017-01-29 kl. 23:16

    Knut!
    Jag förstår inte riktigt vad du menar, men det hänger väl ihop med att jag i sammanhanget mest tänker på hur EU skall avvecklas. På ett sätt är det ju en ganska enkel fråga. Skall de europeiska territorialstaterna återupprättas eller inte. Men om det skall avgöras i den ena eller andra nationalismens namn så kan det bli ganska blodigt.

    Nationalismen är ju den mest mobiliserande ideologi vi har. I dess namn går det att båda upp till nästan vad som helst. Och idag står ju i Europa två nationalistiska riktningar mot varandra.

    Dels den nya högern med sin majoritetsnationalism och som är emot EU. Och dels etablissemanget med sin minoritetsnationalism och som är för EU.

  2. Lise Blomqvist
    2017-01-29 kl. 23:18

    Religiösa kretsar med strikt avgränsning är ingen nyhet, i Sverige. Inte heller att de bestraffar den som vill lämna gemenskapen.

    Jehovas Vittnen är ett exempel (Läs gärna Jehåvasjäveln av Henrik Petterson om ni vill få en bild av hur rörelsen utövar sitt förtryck idag!). De missionerar ju också aktivt. Livets ord är en annan, Knutbyförsamlingen en tredje etc etc.

    Scientologerna med sin stenhårda regim expanderar nu över världen och har inte minst byggt ett anslående huvudkontor i Sverige och verkar under falsk flagg i bl a organisationer som påstår sig arbeta mot droger eller för mänskliga rättigheter. Det finns fler. Själv har jag vuxit upp i utkanten av det Schartauanska och kan försäkra att förtrycket inte var litet där heller. Klädedräkt, beteende, livsmönster, allt kunde angripas och leda till att människor stöttes ut. Svenska kyrkan har inte varit dålig den heller; Samerna har förbjudits att utöva sin religion, och minns t ex att en stor del av Karl-Oskars ressällskap var religiösa flyktingar.

    Inte förrän 1951 var det ens möjligt att slippa medlemskap i statskyrkan.

    Nog har det funnits/finns det religiösa parallellsamhällen. Varför nämner ingen dessa i den nu hetsiga kampen mot religiöst förtryck?

    Det är en vanlig missuppfattning bland “Sverigevänner” att vi skulle ha någon sorts enhetlig kultur som alla är eller varit eniga om. Så är det givetvis inte, inte ens på 1970-talet (som verkar vara ledarnas historiska utgångspunkt).

    Låt oss lägga ett annat perspektiv än det religiösa och en stund tänka på klass och geografi!

    Finns det någon som tror att herrgårdsfolket och deras pigor, drängar och backstugusittare hade tillgång till varandras kultur eller ens inblick? Visste männen vid bandet på SKF något om hur en småbrukare i Norrland hade det? Vad hade redaren och matrosen gemensamt? Hur var det med borgerskapet på Östermalm och arbetarna på Söder – firade de jul på samma sätt?

    Åkesson säger att “i Sverige” firar vi midsommar på samma sätt. Löfvén säger att “i Sverige” hälsar vi genom att skaka hand och typiskt för oss är att vi arbetar.

    De första påståendena är naturligtvis generaliseringar eller ren lögn, det sista är en förolämpning mot resten av världen. Skulle vi vara det enda folk som ägnar sig åt arbete?

  3. Knut Lindelöf
    2017-01-30 kl. 9:02

    Lise B!
    Allt du beskriver om problem med religiösa sekter håller jag med dig om. Alltså, visst har det alltid funnits “parallellsamhällen” i den meningen. Och visst har klassklyftan varit, och är fortfarande, skamligt djup. Men jag uppfattar ändå att det är något annat vi talar om i diskussionen om mångkultur. Lagstiftningen blev genom åren alltmer ett stöd för individen att bryta sig loss ur sekternas sociala förtryck. Att ge underklassen tillgång till kunskap och “de sköna konsterna” var alltid ett led i demokratiseringskampen. Men att grundlagen sedan 2010 främjar olika t ex religiösa och “nationella” parallellsamhällen är en annan sak. Det strider – som jag ser det – mot principen att likhet inför lagen ska gälla alla medborgare.

    En stor skillnad mellan 50-talet och nu är att då talade och läste alla svenska medborgare i stort sett samma språk, varpå det offentliga demokratiska samtalet kunde föras på ett effektivare sätt.

  4. Lise Blomqvist
    2017-01-30 kl. 13:48

    Försöker betrakta samhället i ett längre perspektiv och kan inte se att omformuleringarna av Regeringsformen 2010 utgör något tvärt brott i utvecklingen.

    De stora förändringarna skedde 1974, vilken i sig främst var en bekräftelse på den samhällsutveckling som skett under de 165 år som gått sedan regeringsformen infördes år 1809.

    Tre viktiga frågor påverkade skrivningarna 1974:
    1. Förintelsen och det internationellt utbredda förtrycket av judar, även i vårt eget land. Många tusen judar hade fått sin tillflykt i Sverige och var mer än oroliga för sin existens.
    2. Avståndstagande till gästarbetarsystemet, som främst tillämpades i Tyskland. Det innebar bl a att en inflyttad arbetare inte hade rätt att ta med sig sin familj och att han (oftast en han) måste lämna landet om han blev arbetslös eller sjuk eller t o m om han lemlästats i arbetet. Sociala rättigheter var ytterst begränsade.

    Efter analyser av arbetskraftsinvandringens innebörd för individen hade man i Sverige kommit fram till att det systemet var omänskligt, vilket påverkade skrivningarna 1974.

    Vilket också de facto bekräftades i bl a Tyskland. Även emigranternas kvinnor kom för att arbeta i fabrikerna och därmed fick ibland hela familjen sin förankring i det nya landet.

    3. Flyktingkonventionen, som innebar att vi på ett mer “organiserat” sätt började se på flyktingskap och dess konsekvenser.

    Kunskapen utvecklades och man insåg efter hand att migration inte kan innebära ett tvärt brott kulturellt, språkmässigt eller i fråga om identitet. Det gick bra att leva både i “sin egen” och den nya kulturen samtidigt, och även om man ville kunde ingen assimileras fullständigt förrän efter ca tre generationer.

    2010 års lag om de historiskt inhemska minoriteternas rättigheter var en vidare utveckling. Lagstiftarna hade fått upp ögonen för det förtryck och de uteblivna rättigheter som dessa hade utsatts för.

    Att man sedan landade i den nya Regeringsformen 2010 kan ses som ännu en bekräftelse på det som redan skett i samhället.

    Knut!

    Jag tror att du överskattar läskunnigheten och läsandet i Sverige på 1950-talet.

  5. Håkan Sandin
    2017-01-30 kl. 14:15

    Därtill går det inte att jämföra Scientologerna eller Jehovas vittnen med IS.

    Och att dra in klasskampen i relation till mångkulturen faller på sin egen orimlighet då Saudiarabien är en av de största spelarna på Wall Street med ett finansiellt inflytande över västvärldens bankväsende, företag och fastigheter som borde göra varje civiliserad människa mörkrädd.

  6. Bo Persson
    2017-01-30 kl. 16:42

    Lise B!
    Att teckna bakgrunden till en viss företeelse är en sak. Själva företeelsen, dess innebörd, är en annan. Och här handlar det alltså såväl 1974 som 2010 om ett slags minoritetsnationalism som statsmakten gör sig till förespråkare för. Och vad jag vet så finns det inte något annat land i EU som i sin regeringsform skrivit in en sådan nationalism.

  7. Hans Andersson
    2017-01-31 kl. 0:08

    Har följt tråden lite på distans tills nu. Intressant läsning och diskussion. Den går dock överstyr när Håkan S påstår att Lise B förordar sharialagstiftning i Sverige med arabiska som första språk. Detta är totalt nonsens och brist på verklighetskontakt. Det finns ingenting i det Lise skriver eller i det svenska samhället som ger stöd i sak för ett sådant falskt påstående. Hjärnspöken!

    Själv njöt jag av hennes beskrivningar från den multikulturella miljö som hon tydligen bor och verkar i. Jag hade trivts bra där och här finns många olika uppfattningar om detta, men vi är ju alla olika och det måste vara utgångspunkten.

    Tolkningarna av skrivningarna i Regeringsformen skiljer sig också åt i högsta grad. Att det skrevs in rätten att bejaka och utveckla sin egen kultur betyder ju inte att det kan tolkas som att detta gav klartecken till att utveckla parallella samhällen som Bo P och Håkan S påstår. Våldsam övertolkning på ett negativt sätt.

    Jehovas vittnen och för den delen Læstadianismen i norra Sverige var och är än idag sekter som lever i parallella världar och fler exempel finns. Relevanta jämförelser tycker jag, att däremot jämföra IS med dessa sekter är ju återigen våldsamt överdrivet. Det finns mycket begränsat stöd för IS hos muslimer i Sverige och många förtvivlade föräldrar har sökt hjälp i samhället när deras barn anslutit sig till Jihad i exempelvis Syrien.

    Som lärare i Lund och Malmö har jag genom åren träffat många elever och föräldrar som har muslimsk tillhörighet. Det intressanta är hur merparten gör anpassningar till sin tro utifrån att de lever i det svenska samhället. Deras klädsel i storstaden Malmö är rena mannekänguppvisningen i färger och hur plaggen är skurna. Vackra huvuddukar och fräcka färger vackert skurna och faktiskt i vissa fall med utmanande kvinnliga former, väl synliga men under tyg.

    Personligen föredrar jag detta jämfört med reklam för tyska bilar med halvnakna brudar utfläkta på motorhuven och det sexualiserade barn och ungdomsmodet som enligt mitt förmenande inte skulle tillåtas.

    Det finns ingen motsättning i skrivningarna i Regeringsformen om vikten att få utveckla och bevara sin egen kultur och samhällsliv och ändå inkluderas i det svenska samhället. Det svenska samhället förändras hela tiden genom påverkan av de människor som lever där.

    Upplever att vissa skribenter i den här tråden söker efter något statiskt gammalsvenskt ideal som inte finns längre.

    Sedan finns det inslag i de olika muslimska kulturerna som sociala myndigheter och andra jobbar med dagligdags. Hedersrelaterad våld förekommer men relativt få, manlig förtryckande dominans finns på vissa håll och en radikalisering bland unga muslimer likaså. Alla kommuner i landet har nu utvecklade handlingsplaner för våldsbejakande ungdomar och så vidare. Detta får vi uthärda och jobba aktivt med, alternativet är att låsa portarna i Sverige och slänga nyckeln.

  8. Håkan Sandin
    2017-01-31 kl. 6:12

    Lise B!
    Det är aborterna av 1,2 miljoner potentiella medborgare sedan 1974 som har skapat den uppochnervända befolkningspyramiden där allt färre ska försörja allt fler. Vem ska annars laga vår mat, diska våra tallrikar och ta hand om våra gamlingar, brukar vara ett standardargument från dem som förespråkar ökad invandring.

    Det är kanske därför som svenska skattebetalare satsar stora pengar på att begränsa barnadödligheten i Afrika, där det också förekommer barnäktenskap och polygami, och där en kvinna kan föda upp till åtta barn innan hon ens fyllt 30.

    Det säger sig självt att denna nativitet leder till överbefolkning vilket också bekräftas i FN:s rapport 2015; “Revision of world populations prospects”, som förutspår att den afrikanska kontinenten kommer att ha fördubblat sin befolkning fram till 2050.

    Personligen har jag uppnått den ålder då man har framtiden bakom sig. Så det är naturligtvis upp till dig att bestämma hur du vill att framtiden för dina eventuella barn och barnbarn ska se ut. Därför avslutar jag min del av diskussionen genom att citera Putin:

    “Det viktigaste är kärleken till barnen, familjen och fosterlandet.”

  9. Bo Persson
    2017-01-31 kl. 10:23

    Hans A!
    Du underskattar definitivt nationalismens mobiliseringspotential. I EU-kretsen är det visserligen bara Sverige som skrivit in minoritetsnationalismen i grundlagen, men i praktiken är denna hela EU:s.

    Därför har vi nu också i EU-länderna en blomstrande majoritetsnationalism. I det senaste valet till EU-parlamentet fick denna en fjärdedel av platserna.

    Om man till detta lägger att båda dessa nationalistiska riktningar tar kapitalismen som given, så menar jag att en vänster värd namnet måste vara mot såväl majoritetsnationalismen som minoritetsnationalismen. Men här verkar det som du inte vet vilken fot du skall stå på. För att nu inte tala om Lise Blomqvist.

  10. Håkan Sandin
    2017-01-31 kl. 15:49

    Hans A!
    Om du följt tråden lite noggrannare hade du noterat Lise Blomkvists första inlägg där hon skriver: “Troligen har nästa generation världsmedborgare mer nytta av arabiska än svenska.”

    Då tolkade jag det som ironi eftersom globalisternas dröm om en världsregering, utsedd av FN, är politiskt stendöd.

    Men tydligen finns det anledning att återvända till tankefiguren, som brukar kallas för New World Order, och som radikalfeministen Birgitta Ohlsson (L) har beskrivit så här:
    “Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.”

    Vid riksmötets öppnande 2015 vidimerade kungen denna tanke genom att säga: “I en globaliserad värld måste vi utbilda kommande generationer till världsmedborgare.”

    Följt av att Saudiarabien fick ordförandeposten i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna.

    Därtill var det valutaspekulanten George Soros, medlem av Bilderberggruppen, som, i samband med flyktingkrisen 2015, låg bakom den asylmanual som gavs ut av organisationen Welcome to Europe och som via underorganisationen Refugess welcome delade ut mat och dryck till migranterna på järnvägsstationer runt om i Europa.

    Dessutom skriver du: “Det finns mycket begränsat stöd för IS hos muslimer i Sverige”.

    Hur vet du det? Bygger ditt påstående på förtroliga samtal i klassrummet eller på någon opinionsundersökning från SIFO? Min erfarenhet är att muslimerna, närmast generellt, hatar oss efter västvärldens intervention i Mellanöstern, som även USA medgett byggde på fejkade CIA-rapporter, med sönderslagna samhällsinstitutioner och enorma migrationströmmar som påföljd.

  11. Bengt Svensson
    2017-01-31 kl. 19:10

    Till skillnad från Birgitta Ohlsson (L) var min svåger “världsmedborgare” på riktigt. Långt upp i vuxen ålder stoltserade han med ett FN-utfärdat pass för statslösa (stateless). Men det blev för opraktiskt. Misstänksamma passpoliser, myndigheter etc. Nu har han gett upp och skaffat medborgarskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.