FN:s säkerhetsråd röstar om ett resolutionsförslag som fördömer ”Rysslands aggression mot Ukraina” den 25 februari 2022. (U.N. Photo/Mark Garten)


Joe Lauria skrev på Consortium News 10 februari 2023 en artikel med rubriken ”På frågan om Rysslands invasions legalitet” (fritt översatt). Frågan har debatterats här och där i kommentarsfälten på lindelof.nu och jag tänkte bara samla kärnan i Laurias artikel med mina egna tankar om våld, lag och rätt.

Vem är jag?
För att börja med min inställning till våld: jag är i grunden pacifist, men precis som Mahatma Gandhi så anser jag att våld är nödvändigt/berättigat i självförsvar och försvar av de försvarslösa. Jag gjorde exempelvis vapenfri tjänst en gång i tiden, lite mer övertygad som jag då var att våld aldrig löser något, plus att jag gick igenom en kort religiös period. Jag är också obeveklig motståndare till statligt dödsstraff för kriminella, eftersom det då alltid finns en risk att någon oskyldig döms till döden. Men om någon med flit skulle skada eller någon jag älskar, så skulle jag nog göra vad som helst för att avlägsna den/dem från samhället, permanent och oåterkalleligt, även om det betyder att jag skulle få sitta resten av mitt liv i fängelse.

Jag är också Palestina-aktivist, anti-sionist, pro mänskliga rättigheter, datanörd och historienörd. Jag bryr mig mer om vad som verkligen är sant, än huruvida någon blir ”offended” av vad jag tänker, tycker, säger eller skriver. Jag utgår inte från en åsikt och letar argument och bevis som stöder vad jag tycker när jag undersöker något. Jag läser ALLT jag kommer över och använder sunt förnuft (nåja, mitt förnuft i alla fall) och erfarenhet för att bedöma vad som är ren goja och vad som är värt att spara och väga mot allt annat i slutänden. Och sedan bildar jag mig kanske en uppfattning i frågan, som jag då anser är välgrundad, och då är jag beredd att försvara den.

Men denna inställning till sanning kontra politisk korrekthet har lett mig till en del uppfattningar som i dagens samhälle bedöms som kontroversiella, och jag har kallats en del elaka saker på sociala medier därför att folk i vissa frågor reagerar med ryggmärgsreflex och slutar höra vad jag faktiskt säger.

Nog om det.

Till sakfrågan
Vladimir Putin höll ett TV-sänt tal 24 februari 2022 i samband med inledningen av Rysslands SMO och han hänvisade bland annat till FN:s artikel 51, och att den ger Ryssland rätt att gå in i Ukraina för att stoppa slakten i Donbass. Jag har lyssnat på detta tal och tycker, till skillnad från åtminstone de flesta kommentarer jag sett i MSM, att hans resonemang och argument i det mesta är fullkomligt rationella och korrekta. De flesta jag pratat med om det, som är högljudda kritiker till hans tal, verkar inte ens ha lyssnat på det. Bara läst eller hört vad andra tycker om det. Men som sagt, jag håller med Putin i det mesta. Lauria menar i sin artikel att FN:s artikel 51 bara kan åberopas om Lugansk och Donetsk varit medlemsstater i FN, vilket de förstås inte är; de erkänns bara (såvitt jag vet) som självständiga stater av Ryssland, Syrien och Nordkorea.

Detta går emellertid att diskutera; se Scott Ritters resonemang här. Även om artikel 51 inte går att använda är inte diskussionen om legalitet därmed över. För som Lauria vidare noterar har vi också Montevideo-konventionen från 1933, som ger rätt till ett område att utropa självständighet om det uppfyller fyra villkor:
a. permanent befolkning
b. ett definierat territorium
c. statsskick/regering
d. kapacitet att ingå relationer med andra stater

Alla dessa fyra kriterier uppfylldes av utbrytarrepublikerna Lugansk och Donetsk. Montevideo-konventionen slog också fast att en ny stats politiska existens inte beror på andra staters erkännande, eller brist därpå. Det innebär att Lugansk och Donetsk, enligt Montevideo-konventionen, var lagligt självutropade nya stater.

Så… FN:s artikel 51 kan kanske – eller kanske inte – åberopas som stöd för Rysslands intervention. Men ingen lag eller konvention förbjuder en stat att bjuda in en främmande militär till sitt land. Alltså dessa nya stater hade all rätt att be annan stat, Ryssland i det här fallet, att komma in och hjälpa till att försvara sin befolkning. Och detta skedde också, på samma sätt som när Syrien bad Ryssland att sända militär hjälp för att bekämpa den lokala grenen av al-Qaida.

Vi har, som Lauria skriver, sett några andra händelser där liknande frågeställning förekommit. T ex Kosovos självständighet efter det uppslitande kriget i Jugoslavien, där ICJ (International Court of Justice) kom fram till att Kosovos utropande av självständighet inte var olagligt. Som en läsare av Laurias artikel kommenterade, skulle Ryssland också kunna hänvisa till den så kallade Responsibility to Protect (RtoP), överenskommelsen som antogs av världens samtliga statschefer vid FN:s världstoppmöte 2005. RtoP:s tredje del, ”det internationella samfundets ansvar att skydda när en stat uppenbart misslyckas med att skydda sin befolkning” är väl ändå högaktuell när en stat utövar den form av systematiskt våld mot sin egen befolkning som vi sett i Ukraina? Det sker nästan dagligen i Israel/Palestina också, även om befolkningen där inte är önskad eller erkänns som medborgare, men Palestina ryms inte i den här artikeln. Det skulle bli en hel bok.

En parentes: Jag har bevakat situationen i Ukraina ett bra tag nu, sedan oroligheterna började 2013, och även läst ikapp vad som hände innan dess, inte bara det senaste utan även den långa historian av vem som rådde över vilka områden. Jag behöver inte förlänga den här artikeln med hela den historian, jag säger bara att det kunde lika gärna ha varit så att stora delar av nuvarande Ukraina fortfarande tillhört (åtminstone) Polen respektive Ryssland, om det inte varit för vissa skeenden och beslut av vissa personer i den nära historien. Vilket förklarar varför rysk kultur och det ryska språket genomsyrar (för att inte säga dominerar) vissa delar av Ukraina, södra och östra mer än västra. Såvitt jag förstått från de olika källor jag undersökt fanns inte ens Ukraina som en egen stat förrän i slutet av första världskriget, då ukrainska nationalister (1917) skapade en central Rada och den Ukrainska nationella republiken. Men det vet säkert andra mer om än jag. Rätta mig gärna.

Men, med den parentesen sagd anser jag alltså inte att Ryssland startade ett krig i februari förra året, utan gick in för att stoppa ett redan pågående krig. Och det är inte bara jag som anser det. Flera amerikanska ex-militärer och experter säger samma sak, t ex Brian Berletic (YouTube-kanalen The New Atlas), Scott Ritter (som t o m argumenterar ganska övertygande att Ryssland faktiskt visst kunde åberopa artikel 51, därför att USA/Nato skapade prejudikat när de angrep Serbien 1999 för att skydda befolkningen i Kosovo med just artikel 51 som ursäkt), Douglas Macgregor m fl.

Om Ryssland hade fortsatt med med fruktlös diplomati och bara så hade de ukrainska styrkorna med stor sannolikhet genomfört en massiv markoffensiv (vilket den kraftiga ökningen av artilleri- och raketeld signalerade för alla som ville se) mot en civilbefolkning vars majoritet de angripande öppet hatade och som saknade skydd i form av vältränad och väl utrustad militär. Det hade blivit ett folkmord av sällan skådat slag. Det var alltså därför Putin till slut ansåg att han var tvungen att agera. Även amerikansk underrättelsetjänst säger att Putins beslut att intervenera var ett ”last-minute decision”.

Anledningen till det stora(?) antalet civila offer är en direkt följd av ukrainska styrkors vana att ställa militära fordon (stridsvagnar, artilleripjäser, luftvärn, m m) i bostadsområden och intill idrotts- och köpcentra, vilket det finns en uppsjö av bild- och filmbevis för och vilket i sig är ett krigsbrott. Det finns också en mängd historier om ryska övergrepp eller angrepp på civila som sedan visat sig vara rena påhitt, eller faktiskt utförda av ukrainska styrkor. Faktum är att ryssarna drog på sig större militära förluster i början av operationen än de skulle ha gjort om de följt den ”normala” taktiken. Men eftersom de i största möjliga mån försökte undvika att attackera civila och civila mål så öppnade de sig för mer förluster från en motståndare som inte hade några skrupler. Detta är omvittnat av av flera militära experter i väst, amerikaner faktiskt, och är inte ”bara rysk propaganda”.

Så, små skillnader mellan oss kanske, men avgörande för frågan om vem som ska ställas inför ICC någon gång i framtiden. Jag menar också att Sverige bör åtalas. Inte bara för det här Ukraina-eländet (som de skickat vapen och utrustning till, vilka hamnat i händerna på nazister, även ditresta nazister från andra länder), utan också för förstörandet av Libyen (där vi bidrog med JAS-plan). Men det får man nog se sig i månen efter. When hell freezes over, som anglo-folk säger.

Jag tror att de flesta skribenter och läsare här på lindelof.nu är lika mycket emot krig och lidande, vi har bara lite olika uppfattning om när kriget startades och av vem(?). Och huruvida det var ”okej” att Ryssland gick in med reguljära styrkor i Ukraina.

Föregående artikelMedierna vi förväntas lita på – och de andra…
Nästa artikelSEYMOUR HERSHS TREFALDIGA SANNING

63 KOMMENTARER

  1. En kommentar till Niklas H:
    Jag har lyssnat mycket till Putin. När han dök upp i den ryska första kanalen så länge som jag hade den i kabelnätet (i över 10 år; den försvann en dryg vecka efter 24 februari, 2022) kände jag igen hans röst i sömnen.

    För de mest kritiska avsnitten av Putins tal har min filosofi varit följande: lita inte på översättningar eller officiella transkriberingar. Lyssna själv igenom ljudbandet i original, med de givna begränsningar min restaurang-ryska medger. Gå därefter igenom de mest kritiska avsnitten av ljudbandet med en person med ryska som modersmål.

    Om jag sedan citerar Putin i svensk översättning på lindelof.nu baserar jag översättningen av ljudbandet i orginal på Norstedts Ryska ordbok, såvitt jag vet den f n bästa ordbok som finns för översättning från ryska till svenska. Jag hörde själv ett föredrag av en svensk kvinnlig slavist för ett tiotal år sedan som beskrev det långa och mödosamma arbetet med att ta fram ordboken, givetvis i nära samarbete med ryska språkspecialister.

    Vilken filosofi har du när det gäller Putins tal?

  2. Jag kan bara instämma i allt i artikeln. Lögnerna som dagligen presenteras oss, inte minst i SVT, är ett sorgligt kapitel i svensk nutidshistoria. T ex den idag, 18/2.

  3. Mats Larsson!
    Jag är utlämnad till andras ärlighet/hederlighet/integritet, jag har inga kunskaper i ryska. Tyvärr. Jag har lekt med tanken att försöka lära mig både ryska, kinesiska och arabiska, men det tar tid från allt läsande och lyssnande på nyhetsreportage och böcker som jag prioriterar högre. Så jag använde dels de olika textade videor av talet jag hittat på nätet, på olika sajter, och dels den officiella versionen av talet så som den transkriberats på ryska regeringens hemsida. Jag filosoferar som så att Kreml inte lär lägga ut en text på sin officiella hemsida som inte matchar med de hundratals videor som lagts ut på sociala medier och nyhetssajter i väst; då hade det slagits upp med stora svarta rubriker överallt vid det här laget. Detta är Goggles (jo, jag stavar fel med flit) översättning av talet från ryska till svenska, och jag menar att även om det är ett amerikanskt gigantiskt tech-bolag med tätt samarbete med USA:s underrättelsetjänst så får de jobba hårt för att vinkla eller fuska med en översättning några meningar i taget utan sammanhang. Och även om det svenska resultatet blir lite lustigt eller kryptiskt ibland, som det nästan alltid blir med datorers översättningar, så går den att läsa och förstå. Här är den. Är den felaktig?

    Kära medborgare i Ryssland! Kära vänner!
    I dag anser jag återigen att det är nödvändigt att återvända till de tragiska händelserna som äger rum i Donbass och nyckelfrågorna för att säkerställa säkerheten i Ryssland självt.

    Låt mig börja med vad jag sa i mitt anförande den 21 februari i år. Vi pratar om det som orsakar oss särskild oro och oro, om de där grundläggande hoten som år efter år, steg för steg, oförskämt och ohederligt skapas av oansvariga politiker i väst i förhållande till vårt land. Jag menar Nato-blockets expansion österut, vilket för dess militära infrastruktur närmare de ryska gränserna.

    Det är välkänt att vi i 30 år ihärdigt och tålmodigt försökt nå en överenskommelse med de ledande Nato-länderna om principerna om jämlik och odelbar säkerhet i Europa. Som svar på våra förslag ställdes vi ständigt inför antingen cyniskt bedrägeri och lögner, eller försök till påtryckningar och utpressning, medan den nordatlantiska alliansen under tiden, trots alla våra protester och bekymmer, stadigt expanderar. Krigsmaskinen rör sig och, jag upprepar, närmar sig våra gränser.

    Varför händer allt detta? Varifrån kommer detta oförskämda sätt att tala från sin egen exklusivitet, ofelbarhet och tillåtelse? Varifrån kommer den föraktfulla, föraktfulla inställningen till våra intressen och absolut legitima krav?

    Svaret är tydligt, allt är klart och självklart. Sovjetunionen i slutet av 80-talet av förra seklet försvagades, och kollapsade sedan helt. Hela händelseförloppet som ägde rum då är en bra läxa även för oss idag, det visade på ett övertygande sätt att förlamningen av makt och vilja är det första steget mot fullständig degradering och glömska. Så fort vi tappade förtroendet för oss själva under en tid, och det var allt, visade sig maktbalansen i världen vara störd.

    Detta har lett till att de tidigare fördragen och avtalen inte längre är i kraft. Övertalning och förfrågningar hjälper inte. Allt som inte passar hegemonen, makthavarna, förklaras arkaiskt, förlegat, onödigt. Och vice versa: allt som verkar fördelaktigt för dem framställs som den yttersta sanningen, drivs igenom till varje pris, ursinnigt, med alla medel. Oliktänkande bryts genom knät.

    Det jag talar om nu gäller inte bara Ryssland och inte bara oss. Detta gäller hela systemet för internationella relationer, och ibland till och med USA:s allierade själva. Efter Sovjetunionens kollaps började omdelningen av världen faktiskt, och de normer för internationell rätt som hade utvecklats vid den tiden – och de viktigaste, grundläggande normerna antogs i slutet av andra världskriget och konsoliderade till stor del dess resultat – började störa dem som utropade sig själva som vinnare i det kalla kriget.

    Naturligtvis, i det praktiska livet, i internationella relationer, i reglerna för deras reglering, var det nödvändigt att ta hänsyn till förändringar i situationen i världen och själva maktbalansen. Detta borde dock ha gjorts professionellt, smidigt, tålmodigt, med hänsyn till och respekt för alla länders intressen och förståelse för det egna ansvaret. Men nej – ett tillstånd av eufori från absolut överlägsenhet, en slags modern form av absolutism, och till och med mot bakgrund av en låg nivå av allmän kultur och arrogans hos dem som förberedde, antog och drev igenom beslut som bara var fördelaktiga för dem själva. Situationen började utvecklas enligt ett annat scenario.

    Du behöver inte leta långt efter exempel. För det första, utan någon sanktion från FN:s säkerhetsråd, genomförde de en blodig militär operation mot Belgrad, med hjälp av flygplan och missiler mitt i Europas centrum. Flera veckor av kontinuerlig bombning av civila städer, på livsuppehållande infrastruktur. Vi måste påminna om dessa fakta, annars tycker inte en del västerländska kollegor om att minnas de händelserna, och när vi pratar om det föredrar de att inte peka på folkrättens normer, utan på omständigheterna som de tolkar som de anser lämpliga.

    Sedan kom turen till Irak, Libyen, Syrien. Den olagliga användningen av militärt våld mot Libyen, förvrängningen av alla beslut från FN:s säkerhetsråd i den libyska frågan ledde till fullständig förstörelse av staten, till uppkomsten av en enorm härd av internationell terrorism, till det faktum att landet störtade. in i en humanitär katastrof som inte har upphört på många år, inbördeskrig. Tragedin, som dömde hundratusentals, miljoner människor, inte bara i Libyen utan i hela denna region, gav upphov till en massiv migrationsexodus från Nordafrika och Mellanöstern till Europa.

    Ett liknande öde bereddes för Syrien. Kampen från den västerländska koalitionen på detta lands territorium utan samtycke från den syriska regeringen och sanktionen från FN:s säkerhetsråd är inget annat än aggression, intervention.

    En speciell plats i den här serien upptas dock naturligtvis av invasionen av Irak, också utan några juridiska skäl. Som förevändning valde de tillförlitlig information som påstås vara tillgänglig för USA om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. Som bevis på detta, offentligt, inför hela världen, skakade USA:s utrikesminister något slags provrör med vitt pulver och försäkrade alla att detta är det kemiska vapnet som utvecklas i Irak. Och så visade det sig att allt detta var en bluff, en bluff: det finns inga kemiska vapen i Irak. Otroligt, överraskande, men faktum kvarstår. Det fanns lögner på högsta statliga nivå och från FN:s höga talarstol. Och som ett resultat – enorma offer, förstörelse, en otrolig våg av terrorism.

    Generellt sett får man intrycket att praktiskt taget överallt, i många regioner i världen, där väst kommer för att etablera sin egen ordning, som ett resultat kvarstår blodiga, icke-läkande sår, sår av internationell terrorism och extremism. Allt jag har sagt är det mest allvarliga, men inte på något sätt det enda exemplet på ignorering av internationell rätt.

    I den här serien finns det löften till vårt land att inte utöka NATO ens en tum österut. Jag upprepar – de lurade mig, men i folkliga termer kastade de det helt enkelt. Ja, man kan ofta höra att politik är en smutsig affär. Kanske, men inte i samma utsträckning, inte i samma utsträckning. När allt kommer omkring strider sådant fuskbeteende inte bara mot principerna för internationella relationer, utan framför allt de allmänt erkända normerna för moral och moral. Var finns rättvisa och sanning här? Bara en massa lögner och hyckleri.

    Förresten, amerikanska politiker, statsvetare och journalister själva skriver och pratar om att ett verkligt ”lögnimperium” har skapats inne i USA de senaste åren. Det är svårt att inte hålla med om det – det är sant. Men var inte blygsam: USA är fortfarande ett stort land, en systembildande makt. Alla hennes satelliter samtycker inte bara uppgivet och plikttroget, sjunger med henne av någon anledning, utan kopierar också hennes beteende, accepterar entusiastiskt de regler han föreslår. Därför, med goda skäl, kan vi med tillförsikt säga att hela det så kallade västblocket, bildat av USA i dess egen bild och likhet, allt är själva ”lögnernas imperium”.

    När det gäller vårt land, efter Sovjetunionens kollaps, med all den oöverträffade öppenheten i det nya moderna Ryssland, beredskapen att arbeta ärligt med Förenta staterna och andra västerländska partners, och under förhållanden med praktiskt taget ensidig nedrustning, försökte de omedelbart att sätt på klämman, avsluta och förstör oss totalt. Det är precis vad som hände på 90-talet, i början av 2000-talet, när det så kallade kollektiva väst som mest aktivt stödde separatism och legosoldatgäng i södra Ryssland. Vilka uppoffringar, vilka förluster kostade allt detta oss då, vilka prövningar var vi tvungna att gå igenom innan vi slutligen bröt ryggen på internationell terrorism i Kaukasus. Vi minns detta och kommer aldrig att glömma.

    Ja, faktiskt, tills nyligen har försöken inte upphört att använda oss i deras intressen, att förstöra våra traditionella värderingar och att påtvinga oss deras pseudovärden som skulle korrodera oss, vårt folk från insidan, dessa attityder att de redan aggressivt planterar i sina länder och som direkt leder till degradering och degeneration, eftersom de motsäger själva människans natur. Det kommer inte att hända, ingen har någonsin gjort det. Det kommer inte att fungera nu heller.

    Trots allt gjorde vi i december 2021 ännu en gång ett försök att komma överens med USA och dess allierade om principerna för att garantera säkerheten i Europa och om Natos icke-expansion. Allt är förgäves. USA:s ståndpunkt förändras inte. De anser det inte nödvändigt att förhandla med Ryssland om denna nyckelfråga för oss, för att sträva efter sina egna mål, de försummar våra intressen.

    Och naturligtvis, i den här situationen, har vi en fråga: vad ska man göra härnäst, vad man kan förvänta sig? Vi vet väl från historien hur Sovjetunionen 1940 och början av 1941 på alla möjliga sätt försökte förhindra eller åtminstone fördröja krigsutbrottet. För detta ändamål, bland annat, försökte han bokstavligen in i det sista att inte provocera en potentiell angripare, utförde inte eller sköt upp de mest nödvändiga, uppenbara åtgärderna för att förbereda sig för att avvärja en oundviklig attack. Och de steg som ändå togs till slut var katastrofalt sena.

    Som ett resultat var landet inte redo att fullt ut möta invasionen av Nazityskland, som attackerade vårt fosterland den 22 juni 1941 utan att förklara krig. Fienden stoppades och krossades sedan, men till en kolossal kostnad. Ett försök att blidka angriparen på tröskeln till det stora fosterländska kriget visade sig vara ett misstag som kostade vårt folk dyrt. Under de allra första månaderna av fientligheterna förlorade vi enorma, strategiskt viktiga territorier och miljontals människor. Andra gången vi inte kommer att tillåta ett sådant misstag har vi ingen rätt.

    De som hävdar världsherravälde, offentligt, ostraffat och, jag betonar, utan någon anledning, förklarar oss, Ryssland, deras fiende. Faktum är att de idag har stor ekonomisk, vetenskaplig, teknisk och militär kapacitet. Vi är medvetna om detta och bedömer objektivt de hot som ständigt riktas mot oss inom den ekonomiska sfären, såväl som vår förmåga att stå emot denna oförskämda och permanenta utpressning. Jag upprepar, vi utvärderar dem utan illusioner, extremt realistiskt.

    När det gäller den militära sfären är det moderna Ryssland, även efter Sovjetunionens kollaps och förlusten av en betydande del av dess potential, idag en av de mäktigaste kärnvapenmakterna i världen och har dessutom vissa fördelar i ett antal de senaste typerna av vapen. I detta avseende bör ingen hysa några tvivel om att en direkt attack mot vårt land kommer att leda till nederlag och fruktansvärda konsekvenser för alla potentiella angripare.

    Samtidigt förändras teknologier, inklusive försvarsteknik, snabbt. Ledarskapet på detta område går över och kommer att fortsätta att byta ägare, men den militära utvecklingen av de territorier som gränsar till våra gränser, om vi tillåter det, kommer att finnas kvar i decennier framöver, och kanske för alltid, och kommer att skapa en ständigt växande, absolut oacceptabelt hot mot Ryssland…

    Även nu, när Nato expanderar österut, blir situationen för vårt land värre och farligare för varje år. Dessutom har Natos ledning under de senaste dagarna öppet talat om behovet av att påskynda framstegen av alliansens infrastruktur till Rysslands gränser. De hårdnar med andra ord sin position. Vi kan inte längre bara fortsätta att observera vad som händer. Det vore helt oansvarigt från vår sida.

    Ytterligare utbyggnad av den nordatlantiska alliansens infrastruktur, den militära utvecklingen av Ukrainas territorier som har börjat är oacceptabel för oss. Poängen är naturligtvis inte själva Nato-organisationen – den är bara ett instrument för USA:s utrikespolitik. Problemet är att i de territorier som gränsar till oss, kommer jag att notera, i våra egna historiska territorier skapas ett ”anti-Ryssland” som är fientligt mot oss, som har placerats under fullständig extern kontroll, som intensivt avgörs av de väpnade styrkorna av Nato-länderna och pumpas upp med de modernaste vapnen.

    För USA och dess allierade är detta den så kallade politiken för inneslutning av Ryssland, uppenbara geopolitiska utdelningar. Och för vårt land är detta ytterst en fråga om liv och död, en fråga om vår historiska framtid som folk. Och detta är inte en överdrift – det är sant. Detta är ett verkligt hot inte bara mot våra intressen, utan mot själva existensen av vår stat, dess suveränitet. Detta är den mycket röda linjen som det har pratats om många gånger. De gick förbi henne.

    I detta avseende, och om situationen i Donbass. Vi ser att de styrkor som genomförde en kupp i Ukraina 2014, tog makten och håller i den med hjälp av, faktiskt, dekorativa valförfaranden, äntligen har övergett den fredliga lösningen av konflikten. I åtta år, oändligt långa åtta år, har vi gjort allt för att lösa situationen med fredliga, politiska medel. Allt förgäves.

    Som jag sa i mitt tidigare anförande kan man inte titta på vad som händer där utan medkänsla. Det var helt enkelt omöjligt att stå ut med allt detta. Det var nödvändigt att omedelbart stoppa denna mardröm – folkmordet mot de miljontals människor som bor där, som bara litar på Ryssland, hoppas bara på oss. Det var dessa strävanden, känslor, smärta hos människor som för oss var huvudmotivet för att fatta ett beslut att erkänna folkrepublikerna Donbass.

    Det jag tycker är viktigt att betona ytterligare. De ledande Nato-länderna stödjer, för att uppnå sina egna mål, extrema nationalister och nynazister i Ukraina i allt, som i sin tur aldrig kommer att förlåta Krim- och Sevastopol-invånarna för deras fria val – återförening med Ryssland.

    De kommer naturligtvis att klättra in på Krim, och precis som på Donbass, med ett krig för att döda, som straffare från gängen av ukrainska nationalister, Hitlers medbrottslingar, dödade försvarslösa människor under det stora fosterländska kriget. De förklarar öppet att de gör anspråk på ett antal andra ryska territorier.

    Hela händelseförloppet och analysen av inkommande information visar att Rysslands sammandrabbning med dessa styrkor är oundviklig. Det är bara en tidsfråga: de gör sig redo, de väntar på rätt tidpunkt. Nu säger de sig också ha kärnvapen. Vi kommer inte att tillåta detta.

    Som jag sa tidigare, efter Sovjetunionens kollaps, accepterade Ryssland nya geopolitiska realiteter. Vi respekterar och kommer att fortsätta att behandla alla nybildade länder i det postsovjetiska rummet med respekt. Vi respekterar och kommer att fortsätta att respektera deras suveränitet, och ett exempel på detta är den hjälp vi gav till Kazakstan, som råkade ut för tragiska händelser, med en utmaning mot dess stat och integritet. Men Ryssland kan inte känna sig trygga, utvecklas, existera med ett konstant hot som kommer från det moderna Ukrainas territorium.

    Låt mig påminna er om att vi under 2000-2005 gav ett militärt avslag till terrorister i Kaukasus, försvarade vår stats integritet, räddade Ryssland. 2014 stödde de invånarna på Krim och Sevastopol. Under 2015 brukade Försvarsmakten sätta en pålitlig barriär för terroristers penetration från Syrien till Ryssland. Vi hade inget annat sätt att skydda oss.

    Samma sak händer nu. Du och jag har helt enkelt inte lämnats med någon annan möjlighet att skydda Ryssland, vårt folk, förutom den som vi kommer att tvingas använda idag. Omständigheterna kräver att vi vidtar beslutsamma och omedelbara åtgärder. Folkrepublikerna Donbass vände sig till Ryssland med en begäran om hjälp.

    I detta avseende, i enlighet med artikel 51 i del 7 i FN-stadgan, med sanktion från Rysslands federationsråd och i enlighet med fördragen om vänskap och ömsesidigt bistånd som ratificerades av federala församlingen den 22 februari i år med Donetsk Folkrepubliken och Luhansk folkrepubliken, beslutade jag att genomföra en speciell militär operation.

    Dess mål är att skydda människor som har utsatts för mobbning och folkmord av Kievregimen i åtta år. Och för detta kommer vi att sträva efter demilitarisering och denazifiering av Ukraina, samt att ställa de som begått många blodiga brott mot civila, inklusive medborgare i Ryska federationen, inför rätta.

    Samtidigt inkluderar våra planer inte ockupationen av ukrainska territorier. Vi kommer inte att påtvinga någon någonting med våld. Samtidigt hör vi att det nyligen i väst finns fler och fler ord om att de dokument som undertecknats av den sovjetiska totalitära regimen, som konsoliderar resultaten av andra världskriget, inte längre bör genomföras. Tja, vad är svaret på detta?

    Resultaten av andra världskriget, liksom de uppoffringar som vårt folk gjorde på segeraltare över nazismen, är heliga. Men detta strider inte mot de höga värderingarna av mänskliga rättigheter och friheter, baserat på de verkligheter som har utvecklats idag under alla efterkrigsårtionden. Det upphäver inte heller nationernas rätt till självbestämmande, som finns inskriven i artikel 1 i FN-stadgan.

    Låt mig påminna er om att varken under skapandet av Sovjetunionen, eller efter andra världskriget, människor som bor i vissa territorier som är en del av det moderna Ukraina, frågade ingen någonsin hur de själva vill ordna sina liv. Vår policy bygger på frihet, valfrihet för alla att självständigt bestämma sin egen framtid och sina barns framtid. Och vi anser att det är viktigt att denna rättighet – rätten att välja – kan utnyttjas av alla folk som bor på territoriet i dagens Ukraina, av alla som vill.

    I detta avseende vädjar jag till medborgarna i Ukraina. 2014 var Ryssland skyldigt att skydda invånarna på Krim och Sevastopol från dem som du själv kallar ”nazister”. Krim- och Sevastopolborna valde att vara med sitt historiska hemland, med Ryssland, och vi stödde detta. Jag upprepar, vi kunde helt enkelt inte göra något annat.

    Dagens händelser är inte kopplade till önskan att inkräkta på Ukrainas och det ukrainska folkets intressen. De är kopplade till skyddet av Ryssland självt från dem som tog Ukraina som gisslan och försöker använda det mot vårt land och dess folk.

    Jag upprepar, våra handlingar är självförsvar mot de hot som skapas för oss och från en ännu större katastrof än vad som händer idag. Hur svårt det än kan vara ber jag er att förstå detta och uppmana till samarbete för att vända denna tragiska sida så snart som möjligt och gå vidare tillsammans, för att inte tillåta någon att blanda sig i våra angelägenheter, i våra relationer, utan för att bygga dem på egen hand, så att det skapar de nödvändiga förutsättningarna för att övervinna alla problem och, trots förekomsten av statsgränser, skulle stärka oss från insidan som helhet. Jag tror på det här – på det här är vår framtid.

    Jag bör också vädja till militärpersonalen från de väpnade styrkorna i Ukraina.

    Kära kamrater! Era fäder, farfar, farfarsfäder kämpade inte mot nazisterna, försvarade vårt gemensamma fosterland, så att dagens nynazister tog makten i Ukraina. Du avlade en ed om trohet mot det ukrainska folket, och inte mot den folkfientliga junta som rånar Ukraina och hånar samma människor.

    Följ inte hennes kriminella order. Jag uppmanar dig att genast lägga ner dina vapen och gå hem. Låt mig förklara: alla militärer från den ukrainska armén som uppfyller detta krav kommer fritt att kunna lämna stridszonen och återvända till sina familjer.

    Än en gång betonar jag enträget: allt ansvar för eventuella blodsutgjutelser kommer helt och hållet att ligga på samvetet hos den regim som styr på Ukrainas territorium.

    Nu några viktiga, mycket viktiga ord för den som kan frestas att ingripa i pågående händelser. Den som försöker hindra oss, och ännu mer att skapa hot för vårt land, för vårt folk, borde veta att Rysslands svar kommer att vara omedelbart och kommer att leda dig till konsekvenser som du aldrig har upplevt i din historia. Vi är redo för all utveckling av evenemang. Alla nödvändiga beslut i detta avseende har fattats. Jag hoppas att jag kommer att höras.

    Kära medborgare i Ryssland!

    Välbefinnande, själva existensen av hela stater och folk, deras framgång och livskraft har alltid sitt ursprung i det kraftfulla rotsystemet av deras kultur och värderingar, erfarenheter och traditioner hos deras förfäder och är naturligtvis direkt beroende av förmågan att snabbt anpassa sig till ett ständigt föränderligt liv, på samhällets sammanhållning, dess beredskap att konsolidera, att samla alla krafter för att gå vidare.

    Krafter behövs alltid – alltid, men styrkan kan vara av olika kvalitet. Politiken för ”lögnernas imperium”, som jag talade om i början av mitt anförande, bygger i första hand på brutal, rättfram kraft. I sådana fall säger vi: ”Det finns kraft, sinnet behövs inte.”

    Och du och jag vet att verklig styrka ligger i rättvisa och sanning, som är på vår sida. Och om det är så, då är det svårt att inte hålla med om det faktum att det är styrka och beredskap att kämpa som ligger till grund för oberoende och suveränitet, är den nödvändiga grunden på vilken du bara på ett tillförlitligt sätt kan bygga din framtid, bygga ditt hem, din familj, ditt hemland..

    Kära landsmän!

    Jag är övertygad om att de ryska väpnade styrkornas soldater och officerare som är hängivna sitt land professionellt och modigt kommer att uppfylla sin plikt. Jag tvivlar inte på att alla regeringsnivåer, specialister som ansvarar för stabiliteten i vår ekonomi, finansiella system, sociala sfär, chefer för våra företag och alla ryska företag kommer att agera på ett samordnat och effektivt sätt. Jag räknar med en konsoliderad, patriotisk ställning för alla riksdagspartier och offentliga krafter.

    I slutändan, som det alltid har varit i historien, ligger Rysslands öde i vårt multinationella folks pålitliga händer. Och detta betyder att de beslut som fattas kommer att genomföras, de uppsatta målen kommer att uppnås, vårt fosterlands säkerhet kommer att garanteras på ett tillförlitligt sätt.

    Jag tror på ditt stöd, på den oövervinnerliga styrkan som vår kärlek till fosterlandet ger oss.

  4. När det gäller R2P (Responsibility to protect) faller ansvaret på Säkerhetsrådet om inte det berörda landet självt eller med stöd av andra länder kan hantera hoten mot befolkningen. En avgörande formulering i avtalet från 2005: ”In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter …”

  5. Om två länder, som ingår i säkerhetsrådet, kommer i konflikt med varandra kan man väl inte hänvisa till detta råd, där båda har veto. Då kommer man ju ingen vart.

  6. Som Rolf Nilsson säger jag ”Jag kan bara instämma i allt i artikeln. Lögnerna som dagligen presenteras oss, inte minst i SVT, är ett sorgligt kapitel i svensk nutidshistoria.”

    Men Rolfs känslor och mina skiljer sig något. Rolf känner sorg, det gör inte jag. För mig antyder sorg att det är något man saknar. Men kan man sakna något som faktiskt inte har funnits hos de som nu dagligen presenterar oss alla dessa lögner? Vad sade eller visade SR/SVT om Odessa-massakern för nio år sedan?

    Men visst förstår jag Rolf N. Häromdagen sade en mig närstående person, när Morgan Johansson kritiserade regeringen för saktfärdighet i arbetet med Sveriges Nato-inträde, ”Jaså är han också sån!” Det jag känner är faktiskt mer glädje och optimism. Fler och fler av lögnpresentatörerna blir avslöjade. De har oerhört svårt att få stopp på det ljus som till exempel Seymour Herschs artikel sprider.

    Vid sidan av glädje och optimism är det humorn jag fäster mig vid. Komikern Jimmy Dore har gjort en rolig kavalkad av alla de uttalanden som kom från politikerklassen i Väst rörande deras syn på att ”ta bort” Northstream. Det går inte att missa sanningen i vad Jeffrey Sachs sade i ett samtal på the Duran. ”Neocons kan inte låta bli att skryta med vad de gör!”

    Och till slut, tack för din artikel Niclas H.

  7. Lars Drake och Rolf Nilsson!
    Nej, precis. Problemet med RtoP är just att det ska dras genom UNSC, och där har vi som bekant några stater med veto-rätt. Detta fungerar som ett mycket effektivt tvärstopp för varenda fall av övergrepp i vilken nation som helst där antingen ”öst” eller ”väst” har ett geo-politiskt/-ekonomiskt intresse av att låta den berörda nationen fortsätta övergreppen. Detta adresseras av Ivan Šimonovi?, särskild rådgivare till generalsekreteraren i RtoP, i artikeln från 2016.

    Jag tog upp RtoP därför att Lauria gjorde det, efter en kommentar från en läsare av hans artikel. Jag skrev att det är högaktuellt i Ukraina och Palestina på grund av vad som sker där, men det innebär inte att jag inte inser svårigheterna det skulle innebära att få igenom något meningsfullt i UNSC. Där sitter (åtminstone) USA och lägger in sitt veto mot allt som gynnar Ryssland om det har med Ukraina att göra, och allt som inte gynnar sionister i Palestina om det har med ”Israel” att göra.

    Om vi skulle lita enbart på FN och säkerhetsrådet, och på motsvarande sätt kritisera nationer (och dra dem inför ICC) som gör något utanför vad som bestämts/godkänts där, så förstår jag inte varför vi inte för länge sedan infört bojkotter och sanktioner mot USA för alla dess olagliga krig. Men när Ryssland ”för en gångs skull” gör vad USA ”gör en onsdag”, och med bättre argument för varför i form av bild- och filmbevis än USA någonsin kunnat visa upp (mer än animationer och teckningar) så är hela (nästan) västvärlden på språng för att straffa ”den auktoritära regimen i Moskva”. Det är den dubbelmoralen och det hyckleriet jag har mest svårt för, även bland mina vänner. Men de är så indoktrinerade av propaganda att de inte ens inser det och reagerar med ryggmärgsreflex och tycker/tänker/säger att jag… ja, ni kan tänka er.

    Rolf Nilsson och Bertil Carlman!
    Tack! Jag vet inte om jag kan se komiken i svenskars reaktioner och agerande, särskilt makthavarnas; de ska ju i mina ögon vara bäst informerade så att de kan fatta beslut som gynnar Sverige och svenskars intressen bäst. Istället verkar de vara lika mycket i händerna på amerikansk vapen- och oljeindustri som politikerna i USA, och drar oss ner i det kollektiva västs ekonomiska kollaps, med skenande mat- och energipriser, samtidigt som svensk massmedia hjälper till att kasta skulden för alla våra bekymmer på Ryssland (och Kina, Iran, Syrien, o s v). Istället för att försöka gå med i Nato borde vi försöka gå med i BRICS+ så att vi kan bli delaktiga i den multipolära framtiden. Tycker jag.

    Tommy Sjöberg!
    Göran Rosenberg har visat sin intellektuella nivå många gånger förut, men den här krönikan kunde lika gärna ha skrivits av någon av USA:s värsta neo-cons, som Blinken, Nuland eller Pompeo. Den innehåller fler lögner och/eller missuppfattningar än en kort kommentar kan lista. Att såna idioter som han och Joakim Paasikivi m fl får fritt spelrum att oemotsagda spy sin galimatias i Public service hjälper inte till alls.

  8. Göran Rosenberg har härmed förlorat allt förtroende han möjligen kan ha haft. Han kunde ju i stället uttalat sig om Israels ständiga attacker på Syrien! Sorgligt att hans åsikter får stå oemotsagda i SR. Men så är det ju numera, eller har kanske alltid varit fallet. Kan bara hoppas på att fler och fler söker sig till de alternativa medierna. Det är där man hittar sanningen.

  9. Göran Rosenbergs kommentar förvånar mig faktiskt inte. Han är väl ett gott exempel på den liberala västvänliga mainstream-media som gör sitt bästa för att inte se det som finns framför ögonen. Och tack, Niclas H, för din artikel … och tack Knut L likaså för att du håller fanan högt och inte förtröttas i din kamp mot de ”sanningar” som hela tiden trugas på oss från den enda massmedia vi har tillgång till – såvida vi inte letar oss fram till en alternativ nyhetsförmedling på Internet.

  10. Jag lyssnade också på Göran Rosenberg i morse, och tyckte om hans krönika. Samtidigt är jag inte förvånad över reaktionen på lindelof.nu. Har ju varit med ett tag och vet ungefär vilka reaktioner som kan förväntas.

    Lyssnade också på Maria Persson Löfgren, och anser att hon korrekt uppfattat stämningarna i Ukraina.

    Jag vet ju mycket väl att skribenterna som fördömer Göran Rosenberg aldrig varit i Ukraina, kan inte språket (vare sig ryska eller ukrainska), och har i stort sett aldrig träffat och umgåtts med människor från vare sig Ukraina, Ryssland eller Vitryssland.

    Igår hade min hustru videokontakt med ett skyddsrum i Kiev. Alla arbetade lugnt vidare, i en hörna stod ett pingsbord, och trots flyglarm fungerade internet bra.

    Hörde just att man inte längre behöver stänga av elektriciteten i Kiev, en uppgift som antagligen kommer som en besvikelse för en del.

    Slutligen, visserligen i en annan tråd, men den monementala inkompetens som jag under åren noterat i Ryssland, inte bland fotfolket utan högre upp, gör att jag inte alls är säker på att USA låg bakom Nordstream. Om jag visste att Putin hade full kontroll på sitt land skulle jag anta att USA låg bakom Nordstream. Men efter att ha ägnat mycket tid åt MH17 och Skripal, och efter många långa timmars samtal med ryssar med nära kontakter med lagret under Putin, så är jag osäker på Nordstream.

    Jag vet flera som givit upp med lindelof.nu. Så länge Jan Arvid G håller ställningarna så finns mitt intresse kvar. De flesta andra skribenterna, Bertil C, Rolf N, Lars D, Sören L, etc. är jag totalt ointresserad av. Jag saknar naturligtvis Mats Parner, men har glädjen att vara med på hans privata epost-lista. Tommy Sjöberg spelar i sin egen division!

  11. Mats L och ni andra!
    Jag har lyssnat till många kloka och välformulerade krönikor av Göran Rosenberg och läst hans fina bok om sin barndom i Södertälje. Men jag kan inte annat än förvåna mig över att en erfaren journalist och en god skribent av min egen generation med politiska rötter i det radikala 60/70-talet inte visar mer ödmjukhet inför den nya situation som världen och mänskligheten befinner sig i – just i detta nu. Han har blivit enögd. Han är tyvärr inte ensam. Jag ser det som ett oreflekterat, tillbakablickande flockbeteende.

  12. Käre Mats L!
    Jag brukar inte kommentera andra personer här på lindelof.nu och deras sätt att argumentera utifrån om jag gillar innehållet i vad dom skriver eller ej. Blir därför förvånad över att du nämner ditt ointresse för vad jag skriver – jag har alltid försökt ta dig på allvar i vad du skriver även om jag knappast håller med dig eller tycker att du har kraftig bias i din informationsinhämtning. Så – jag tycker du gör ett grovt klaverklamp när du börjar utlåta dig om personerna som skriver här på sidan.

    Dock – jag kommer framöver inte att kommentera något av det du skriver, oavsett om jag håller med eller ej.

  13. Mats Larsson!
    Jag vet inget om dig, mer än att du verkar vara gift med en ukrainska eller ryska, behärskar språket och har ett nätverk i Ukraina/Ryssland. Gör det dig till en som bättre vet och förstår vad som händer? Eller ger det dig ett bättre omdöme?

    Påminner mig om en viss Johan de Naucler, som flitigt kommenterar på Global Politics. Han brukar också åberopa sitt nätverk i Ryssland.

    Man speglar ju vad man läser, upplevt och upplever och vilka människor man tar intryck av. Men dina intryck är ju just dina. Jag får en känsla av att du känner dig lite överlägsen oss andra, som inte är intressanta för dig. Men så får det väl vara.

  14. Varning!
    Håll er till sak. Recensera i minsta möjliga grad varandra. Stilla er personliga irritation. Ibland är det svårt att låta bli när sak och person i det närmaste helt sammanfaller. Men tänk en vända till innan ni trycker på svarta rutan med ”Skriv en kommentar”.

  15. Läsvärd norsk artikel som inser Ukrainakrigets komplexitet, och att kriget i sig rymmer flera olika typer av krig. Ett av krigen är Rysslands invasion av Ukraina, som också har fått all mediauppmärksamhet i Sverige. De övriga talas det tyst om.

  16. Följande fråga ställs i rubriken:
    ”Är Rysslands invasion/intervention olaglig?” Av sammanhanget framgår att det är Rysslands anfall på Ukraina som avses.

    Varken författaren till texten eller någon av de som har kommentaren texten har otvetydigt svarat:

    Rysslands anfall, invasion och ockupation av delar av Ukraina är ett flagrant brott mot internationell rätt/folkrätten då detta agerande bryter mot våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2:4 som lyder: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”

    Varken hänvisning till artikel 51 i FN-stadgan eller Montevideo-konventionen från 1933 duger som legitimering av Rysslands angrepp på Ukraina. Artikel 51 handlar om staters rätt ”till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp”. De så kallade folkrepublikerna i östra Ukraina är folkrättsligt en del av Ukraina och var aldrig några självständiga stater. De kunde dessutom enbart fortleva efter 2014/2015 med stöd från Ryssland.

    Montevideo-konventionen från 1933 har inte företräde framför FN-stadgan och därför är det inte relevant att hänvisa till den.

  17. Arne Nilsson;
    Folkrättsligt verkar det vara helt OK att ha ihjäl sin egen befolkning, bara man inte angriper en annan stat med säte i FN. När man bildade FN förutsåg man kanske inte att grundarstater kunde vara så inpiskade att de avsiktligt provocerade fram krig. I så fall hade man säkerligen haft med en paragraf om det också. Man måste kunna se hela bilden, inte bara en enskild paragraf. Moraliskt sett hade Ryssland helt enkelt inget val. 110.000 ukrainska soldater stod ju beredda att anfalla Donbass och USA hade planerat för detta under flera år innan.

  18. Rolf Nilsson!
    Jag får intryck av att vi är överens om att Rysslands anfall på Ukraina är ett brott mot folkrätten, men att du anser att ”[m]oraliskt sett” så är Rysslands agerande försvarbart och legitimt.
     
    Problemet med detta synsätt är att det ger alla stater, i fösta hans stormakter, carte blanche att starta anfallskrig med hänvisning till moraliska skäl och god moral är ju något man formulerar för stunden för att legitimera ett tvivelaktigt agerande. Kort sagt. När man godtar att folkrätten sätts ur spel ger man i första hand stormakter rätt att bruka våld mot andra stater och då handlar för det mesta om mindre och svagare stater.
     
    Du gör gällande att ”[m]oraliskt sett hade Ryssland helt enkelt inget val” än att anfalla Ukraina. Det finns nästa alltid alternativ. I det här fallet kunde Ryssland ha låtit bli att anfalla Ukraina.

  19. Rolf Nilsson!
    ”Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.”

    Jag har ett antal släktingar, och känner ett antal personer, som jag skulle vilja slå ihjäl, på grund av deras illgärningar mot svagare människor och mot omistliga kultur- och naturvärden.

    Jag tycker att andra medborgare, och staten, skall se hela bilden, inte bara en enskild paragraf. Om lagstiftaren hade förutsett hur inpiskat onda vissa människor jag känner skulle vara, hade lagstiftaren haft med en paragraf om dem, så att jag inte skulle ha behövt framstå som en lagbrytare, när jag skyddar svaga personer och oersättliga skatter mot de inpiskades ondska med dödligt våld. Jag har helt enkelt inget val.

  20. Arne Nilsson och J A Götesson!
    Liksom alla andra fördömer ni att Ryssland genomförde sin SMO. Och ni säger att Ryssland kunde låtit bli att gå in i Ukraina. Och liksom alla andra säger ni inget om vad som då skulle skett i Donbass, när den ukrainska armén stod beredd att gå in och ta tillbaks området som utropat sin självständighet. Och Götesson glömmer att det även i svensk lag finns något som heter nödvärnsrätt. ”Enligt 24 kap. 1 § brottsbalken (1962:700) gäller det att en gärning som begås i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.”

    Vi ser helt enkelt olika på det behov av nödvärn Ryssland upplevde och på de provokationer som föregick SMO. Så får det väl vara.

  21. Rolf Nilsson!
    Tänk om påståendet att 110.000 ukrainska soldater stod beredda att inleda en storoffensiv är fel?

  22. Löser just på Global Politics följande, vad Scott Ritter skriver efter Seymor Hersh’s avslöjande:

    ”Sanning tre:

    Beslutet att angripa Nord Stream-ledningen gör att USA:s påstående att Rysslands invasion av Ukraina var en oprovocerad angreppshandling blir lögnaktigt och understryker i stället den hårda sanningen att USA hade en strategisk plan som byggde på att provocera fram en konflikt med Ryssland i Ukraina, i syfte att ge geopolitisk täckning för att få ett slut på Europas beroende av billig rysk naturgas, genom att demonstrera att varje gång Ryssland försökte få ett förhandlingsmässigt slut på krisen, vare sig det skedde före invasionen, genom genomförandet av Minsk-avtalet, eller efteråt, i samband med samtalsrundan i Istanbul, som var planerad till den 1 april, saboterade Förenta staterna ansträngningarna och höll konflikten vid liv tillräckligt länge för att kunna genomföra sitt främsta mål – förstörelsen av Nord Stream.

    Kort sagt har Sy Hersh genom sin rapportering avslöjat sanningar som har potential att störta ett presidentämbete, förstöra Nato och ge Ryssland rätt i världens ögon.”

    Jag tycker nog att att fakta stöder Rysslands beslut, när man kände sig tvingat att gå in. De upprepade diplomatiska försöken hade mötts av förakt, tystnad och lögner. Och fakta är att Ryssland verkligen först försökte med diplomatiska medel. Eller har AN och JAG en annan uppfattning?

  23. Jan Arvid G!
    Tänk am allt som du och jag läst och hört är fel? För varken du eller jag har ju patrullerat gränsen. Och kan man verkligen lita på OSSEs rapporter och de självständiga reportrar som varit där? Jag menar då inte Bert Sundström eller Maria Persson Lövgren, utan snarare Eva Bartlet. Så kan det naturligtvis vara, jag är medveten om det, men under tiden måste ju jag, liksom du tro något, försöka att efter bästa förmåga bilda oss en åsikt och, inte minst viktigt, tänka själva, använda våra tidigare kunskaper (de är kanske falska?) och försöka lägga pusslet, dra slutsatserna, ändra oss om det dyker upp något vi inte visste innan. Vi väljer under tiden vilka käller vi anser trovärdiga, rätt eller fel. De som regelmässigt ljuger sätter vi mindre lit till, de som har ekonomiska eller geopolitiska intressen försöker vi genomskåda, med risk för att stämplas som konspirationsteoretiker. Blir nästan ovänner med grannar, vänner och släktingar för att vi tror på olika berättelser om världen. Inte lätt alla gånger tycker jag.

  24. Rolf Nilsson!
    Var kan vi läsa övertygande belägg och analyser om att 110.000 ukrainska soldater stod beredda att inleda en storoffensiv i februari 2022?

  25. Rolf Nilsson!
    Ovänner blir vi väl inte. Men kontentan av vad du skrivit i denna diskussion är att du försvarar något som vi vet har hänt – Rysslands krigföring efter 24 februari 2023 med hundratusentals ödelagda liv – med att du ”tror på” vissa ”berättelser om världen”.

    Det borde vara enkelt för dig att kortfattat hänvisa med länkar till de mest vederhäftiga texterna om att 110.000 ukrainska soldater stod beredda att anfalla Donbass i februari 2022.

  26. Rolf Nilsson!
    Du skriver 2023-02-21 På 13:55: ”Och liksom alla andra säger ni inget om vad som då skulle skett i Donbass, när den ukrainska armén stod beredd att gå in och ta tillbaks området som utropat sin självständighet.”

    Jag är inte överens med din historieskrivning. De så kallade folkrepublikerna i östra Ukraina var folkrättsligt en del av Ukraina. De stridigheter som bröt ut i Donbas 2014 var ett inbördeskrig i Ukraina, som Ryssland i strid med folkrätten lades sig i. Utan Rysslands intervention och fortsatt ryskt stöd hade folkrepublikerna upphört att existera 2015. Vad som hade skett utan den ryska inblandningen kan man spekulera i. Säkert en kraftig repression mot ledsnade separatister och etniska ryssar. Men detta gav inte Ryssland rätt att intervenera i inbördeskriget i Ukraina.

    Du skriver vidare 2023-02-21 På 15:01: ”Och fakta är att Ryssland verkligen först försökte med diplomatiska medel. Eller har AN och JAG en annan uppfattning?”

    Delar din uppfattning att Ryssland med ”diplomatiska medel” försökte få till stånd en omfördelning av intressesfärerna i Östeuropa. När detta misslyckades startad Ryssland ett öppet krig mot Ukraina för nästa på dagen ett år sedan.

  27. Beträffande att den ukrainska armén stod beredd att gå in i mars 2022 har jag läst i ett flertal artiklar, men jag för förstås inte bok över allt jag läser och kan inte spotta ur mig källhänvisningar på beställning. Förmodligen hade du/ni heller inte ansett att dessa var tillräckligt trovärdiga för er. Juridiken kring detta finns det delade meningar om och det ville väl till en rättslig prövning för att reda ut det. Något som aldrig kommer till stånd eftersom segraren brukar skriva historien. Jugoslavienkriget och Kosovo är ett exempel.

    Läste just på MoA och MoA har hög trovärdighet i mina ögon.

    Vad Shoigu rapporterade till deras säkerhetsråd innan SMO beslöts: ”Mr President, in this context, I would like to briefly report that as of today, a total of 59,300 troops are concentrated at the border with the Lugansk and Donetsk regions from the Ukrainian side.” (http://en.kremlin.ru/events/president/news/page/58) till detta nämner han:”What is the current situation? They have 59,300 troops, Tochka-U launchers, 345 tanks, 2,160 armoured vehicles, 820 artillery guns and mortar launchers, and 160 multiple-launch rocket systems, including Smerch.” och vidare ”Then, there are those nationalist battalions scattered all over Ukraine. I think it is no secret that they are to a great extent in control of the situation in specific locations, cities and regions of Ukraine. I am talking about extremely radical nationalist views, extremely radical calls concerning Donetsk, Lugansk, Crimea and, of course, our country.”

    Så visst, siffran 110.000 är kanske för hög och det har skrivits olika uppgifter om 100-150.000 man, men icke desto mindre fanns det en truppkoncentration och en intensifiering av beskjutningen under veckan innan.

  28. Jag förstår den attraktionskraft som idén om folkrätten har, men har svårt att förlika mig med konsekvenserna av den ytterst ensidiga tillämpningen. Ingen plädering vinner i folkrättens domstol gehör för sanktioner mot Amerikas förenta stater, och folkrätten reduceras därmed till möjligt rättesnöre för alla utom en.

    Är det rimligt att finna detta vara gott nog, eller riskerar folkrätten att bli – eller redan utgöra – ett den starkes verktyg?

  29. Det råder sannolikt ingen tvekan om att Ryssland, enligt folkrätten och FN-stadga, olagligt passerat Ukrainas gränser med förödande stridskraft, vars verkningsgrad drabbar oskyldiga människor. Sannolikt skador med konsekvenser i tid långt över generationsgränser.

    Dessvärre är skadeverkningarna större än så eftersom det har blivit en generell inställning stormakter anser vara enbart för dem självklara rättigheter. Inte minst i ganska nära tid har suveräna stater blivit hårt drabbade av detta egenmäktiga förfarande.

    Vad som driver ett sådant maktintresse är inte helt enkelt att förstå för en ”vanlig enkel medborgare”. Även inom vårt öppet fria land, där ett omfattande neutralt informationsutbud förväntas skola råda, kan det vara svårt att uppfatta vad som pågår bakom maktelitens kulisser och vem som där anger tonen.

    För övrig är jag övertygad om att det finns en mängd väl kunnigt pålästa åsikter i stugorna här hemma som går på tvärs mot den officiella svenska inställningen för Nato-medlemskap. Nog borde den uppfattningen förtjänat ett större utrymme vad gäller att komma till tals och då inte minst inom våra Public service kanaler. Tror att det är en eftersträvansvärd inställning som motvikt i förhållande till den krigshetsande stämning som vi inte sällan tar del av från våra stora mediekoncerner.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.