Är St Petersburg riktigt “rysk”?

petersburg-moskva

St Petersburg – Moskva – Leningrad – St Petersburg

Frågan kan tyckas egendomlig och det tyckte jag själv när min ryske meteorologiske kollega en dag  för länge sedan vid en kaffepaus på SMHI muttrade:
– Äsch, St Petersburg är inte ryskt, det är halvt svenskt!

Till saken hör att han ansåg sig själv vara 100% rysk, född och uppvuxen i västra Sibirien. När en av mina kollegor pressade honom förklarade han att St Petersburg alltid legat exponerad och låtit sig förvillas av alla möjliga konstiga idéer från Västeuropa. De andra kring bordet förstod honom inte och trodde han skämtade. Så klart St Petersburg är “ryskt”. Men jag, bidande i tysthet, visste att han menade allvar.

Öppen för västliga impulser
Hela “poängen” med St Petersburg när Peter den Store grundade staden 1703 var just detta: att den skulle fungera som en inkörsport eller fönster emot väst. Han hade själv rest i Västeuropa, i synnerhet i Holland, och visste att därifrån fanns det mycket att lära. Kanalsystemet i staden verkar influerat av holländare, liksom i “Sveriges St Petersburg”, den västliga “utposten” Göteborg.

Och så kom Peters stad också att fungera ända fram till 1920-talet, då Moskva återfick sin status som rysk huvudstad. Att det därefter kom att råda rivalitet mellan Moskva och St Petersburg är inte underligare än att det råder rivalitet mellan Helsingfors och Åbo, Oslo och Bergen, Köpenhamn och Aarhus, Stockholm och Göteborg – eller kanske hellre Malmö?*)

Men riktigt illa gick det för St Petersburg, eller Leningrad som det hette på den tiden, efter andra världskriget. Efter att framgångsrikt uthärdat nästan 900 dagars belägring, från september 1941 till januari 1943, åtnjöt staden en enorm prestige i Sovjetunionen, en “hjältestad”. Men detta tog abrupt slut 1949.

“Leningradaffären”
Partiledningen i Moskva, inte bara Stalin, utan också Malenkov, Berija, Bulganin och – icke minst – Chrustjev, fann plötsligt att Leningraddistriktet hade blivit lite väl självständigt och självsäkert. Stadens ledande kommunister Aleksei Kuznetsov, Nikolai Voznesensky och deras närmaste funktionärer, fängslades och avrättades i oktober 1950. Hundratals av deras tjänstemän hamnade i fängelse och deras familjer förvisades till Sibirien.

Orsakerna till denna “Leningradaffären” har alltid framstått som dunkel. Medan utrensningarna på 30-talet kan ses som en del av sovjetledningens politik att, om inte till den politiska formen, så i alla fall till innehållet, ersätta Lenin med Peter den Store, och utrensningarna på 50-talet kan ses som en följd av besvikelsen att inte vinna världsjudendomen, i synnerhet Israel, som allierade, så vilar ett töcken över orsakerna till utrensningarna 1949-50.

Överdrivet kommunistiska?
Kuznetsov och Voznesensky har i olika sammanhang anklagats för överdrivna kommunistiska ambitioner (titoism), för att förorda kapitalistiska inslag för att höja den ekonomiska effektiviteten eller simpel storrysk chauvinism gentemot icke-ryska minoriteter. Deras öde verkar också vara kopplat till Leningrads “starke man” Andrei Zhdanov, som var ledaren under belägringen och senare var ordförande i “kontrollkommissionen” i Finland 1944-47 och slutligen var med och startade Kommunistiska Informationsbyrån, Kominform 1947.

Zhdanov avled hastigt sommaren 1948 i en hjärtattack. In i det  sista framstod han för omvärlden som en dogmatisk kommunist och orubblig anhängare av Stalin, ehuru det har glunkats att hans avståndstagande mot “titoismen” lämnade en del övrigt att önska. Han var dock en fruktad kritiker av kulturlivet i den mån den av honom stämplades som “borgerligt formalistisk”.

Förbannelsen över staden lyftes
Efter Stalins död rehabiliterades samtliga drabbade (också postumt). Leningrad (senare som St Petersburg) fick ändå fortsätta att kämpa emot sitt rykte att vara en lite främmande lem i den ryska statskroppen. Staden lär ha misskötts ända tills Vladimir Putin kom till makten och, som född och uppvuxen i St Petersburg, började se till att staden fick de resurser den behövde.

Så om “sanktpetersburgarna” inte är några “riktiga ryssar”, utan lite “halvsvenska”, så kanske det inte var så tokigt av mig att kalla Putin för “Rysslands Torbjörn Fälldin”.

*) Reserestriktionerna över Sundet har av en del skåningar tagits som ett svepskäl av stockholmarna att sätta käppar i hjulet för Örestadskonceptet, sedan man inte lyckades stoppa broprojektet.

  7 kommentarer for “Är St Petersburg riktigt “rysk”?

  1. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2016-01-30 kl. 10:14

    Sanktpetersburgarna?

    Detta kanske vore något att ta tag i och rätta till?

    USA kan kanske komma som en räddare och frälsa dessa stackars människor som tvingas kalla sig Ryssar. Ett litet krig här och där enligt den nya modellen? Sverige och Göran Persson hoppar på tåget direkt. Vem som har rätt till alla koloniserade länder är ju solklart – kolonialmakterna. Där är det ingen som bryr sig ett dugg om vad folk kallar sig, bara dom har ett engelskklingande förnamn säger min fotvårdarinna som kommer från Uganda – afrikanska namn duger inte!

    JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG ÄR SVENSK – HIPP HIPP!

  2. Bo Persson
    2016-01-30 kl. 17:09

    Peter den stores första bostad i St Petersburg var en liten timmerstuga (Typ 1 rum och kök). Den ligger vid Neva, norra sidan, ungefär mittemot Vinterpalatset. I dag är det ett museum. Om man råkar vara i St Petersburg och är lite trött på all ryska där, kan man besöka detta museum och få sig lite svenska till livs. En hög med svenskspråkiga kartor är uppsatta där. Och man kan undra om Putin som gammal Leningradbo också har svenskspråkiga kartor uppsatta hemma hos sig.

    Jag tycker mig ha läst att Peter den store, när han byggde upp sitt ämbetsmannaryssland, i St Petersburg plankade vårt system – alltså Axel Oxenstiernas – rakt av. Stämmer det?

    Stefan Lindgrens St Petersburg-bok har titeln “Leningrad – på andra stranden”. Nevautflödet sett från vår sida av Östersjökusten vill jag minnas att han menade med det. Vi var ju där många hundra år innan Peter den store kom dit.

  3. Mats Larsson
    2016-01-30 kl. 20:39

    Blockaden av Leningrad spelar faktiskt fortfarande en viktig roll i en del Leningradbors vardagsekonomi.

    En nära vän till mig i St Petersburg har en mamma som överlevde blockaden som tonåring. Som överlevare av blockaden har hon en pension som är klart över genomsnittet för en rysk pensionär, något som behövs nu i dessa ryska dyrtider.

    Jag har naturligtvis träffat henne flera gånger vid besök i St Petersburg. Den 9 maj varje år (segerdagen) sätter hon på sig medaljen som alla överlevare blev belönade med, och går till segermonumentet tillsammans med sin son, min vän.

    Hennes föräldrar var båda läkare och givetvis insatta i Röda arméns tjänst
    under hela kriget på olika frontavsnitt. Generationen ovanför, min väns gammelmorfar, gammelmormor, etc., svalt alla ihjäl under den fruktansvärda vintern 1941/42, när nästan igen hjälp kom till Leningrad.

  4. Leif Strandberg
    2016-01-31 kl. 10:10

    Jo, belägringen lever … lyss bara till Vysotskijs ord:

    Jag växte upp under Leningrads belägring / den tiden var jag nykter ung och smal / Jag såg när tyska bombplan / brände Badajevskijlagren / Jag köade för bröd varenda dag. (till svenska av Ola och Carsten Palmær)

  5. Bengt Svensson
    2016-01-31 kl. 10:41

    Visst är Petersburg delvis “svenskt”.

    Från nio till sjutton års ålder bodde Alfred Nobel i Petersburg. Där fick han sin utbildning, en utmärkt rysk sådan. Hans kemilärare, t ex, hette Professor Nikolay Nikolaevich Zinin. Ryska lärde han sig förstås till fulländning. Han friade till ryska Alexandra men fick nobben.

    Nobelfamiljens residens står ännu kvar vid Stora Nevka, och på andra stranden sattes 1991 upp ett monument till hans minne. Inte vackert precis; en spretig sak, som nog föreställer en explosion. “Nobels dacha”, i folkmun, är ett förfallet kråkslott, som ligger på Petrovskijön vid Mellan-Nevkas utlopp i havet. Det ägdes av en amerikan i oljebranschen. Nu finns där en massa fritidsbåtar, båtbyggare och restauranger.

    Alfreds fader försåg ryska krigsmakten med minor och annat nyttigt under Krimkriget. Efter kriget sinade beställningarna, och Emmanuel Nobel gjorde konkurs. Kanske skulle ett nytt Krimkrig pigga upp dagens deprimerade börser?

    Storebror Ludvig är begravd på luteranernas kyrkogård Smolenskaja ute på Vasilijön, och dennes son Emanuel blev rysk medborgare och en höjdare inom statsförvaltningen.

    Vad jag inte kan begripa är att ryssarna inte lagt rabarber på Alfred och inrett ett ståtligt Nobelmuseum i det gamla residenset över stadens berömde son och dennes familj.

    En annan svensk/finsk stad i Ryssland är Viborg, grundad av Torgils Knutsson, som nu åter står staty framför rådhuset. Restaurangen vi åt på (2010) hade en gammal stadskarta på sitt visitkort med gatunamn på svenska.

    Tillbaka till Viborg av finlandssvensken Anders Mård (och Magnus Londen), rekommenderas. Han har också skrivit en bok om sin nuvarande hemstad, Petersburg.

  6. Mats Larsson
    2016-01-31 kl. 13:36

    Jag kan vidimera vad Bengt Svensson skriver om Nobels residens i St Petersburg (kråkslottet). En rysk kollega passade på att göra ett besök där under julhelgen och för några veckor sedan visade han mig interiörbilder. Svårt förfallet.

    Jag undrar också varför inte ryssarna rustar upp och gör det till ett museum.

  7. Tord Björk
    2016-01-31 kl. 22:55

    Imperialistfolk som svenskar och ryssar gillar väl att kalla allt sitt. Men hur var det nu ni som vet. Ingermanländare, karelare och alla de som talas tyst om. Fanns det någon tid vid Neva när någon av dessa folkslag bodde kring stränderna?

    När jag åkte med ett glatt gäng finländare (alltså finlandssvenskar och finnar) genom Karelen in på ryska sidan hittade vi en kyrkogård. Där fanns de ateistiska gravarna, ortodoxa men också något annat, färggranna färgade band hängde kring en del träd. Det sades vara gamla karelska gravsätt om och nutida. Vidare sa man mig att på karelska är ordet för finnar något åt ruotsihållet, alltså att ordet för finnar och svenskar är det samma. Krigen ska en gång ha varit många mellan karelare och finnar. Så hur var det då vid Neva? Hur ingermanländarna behandlades efter kriget är väl någorlunda bekant för de insatta, de utlämnades och frivilligt enligt Wikipedia till Sovjetunionen medan ett fåtal blev kvar i Finland. Idag återfinns de flesta 2500 i St Petersburg. 1990 gav Koivisto rätt till dem att återvända. Lustigt nog finns förfarandet när ca 30000 återvände inte dokumenterat, det som skedde på 1940-talet är bättre dokumenterat. 2017 upphör återvändandet, även ingermanländska företrädare i Finland anser att det knappast finns någon kvar som inte redan tagit chansen att flytta tillbaks, som känner sig tillräckligt finsk för att det längre ska vara behövligt.

    Men som sagt, är inte ingermanländarna de som mest kan göra anspråk på att vara de rätta St Petersburgsborna? Nja, nu innefattar – om jag förstår saken rätt – ingermanländare både ingermanlandsfinnar och ingrer samt voter. Ingermanlandsfinnar var ditflyttare till Ingermanland under svensktiden och alltså lutheraner. Det gjorde att de aldrig beblandade sig med de ingrer och voter samt ryssar som redan bodde där och var ortodoxa. Så ingrer och voter är kanske de sanna Nevaborna? De har dock nästan helt dött ut. Sovjetisk förföljelse gjorde nog nästan det sista utöver modernisering. 302 registrerades som ingrer 2002 i Ryssland, varav kanske hälften talade finsk-ugriska språk, de flesta boende mellan Narva och Neva. Voterna är nära nog utrotade.

    Det intressanta här är kanske mötet mellan västeuropeisk kristendom och ortodox. Trots århundranden lyckas tydligen inte folkgrupperna i Ingermanland att beblanda sig med varandra. Under den fascistiska ockupationen av Östkarelen/Fjärrkarelen gjordes flitiga försök att göra den finskättade befolkningen luthersk. (Ockupationen anses ibland inte vara finska statens ansvar då den sköttes av militären och i många fall som när det gäller projektet att göra finsktalande till goda lutheraner av ett finsk fascistparti). Det föll ej väl ut. “Bättre” gick det med koncentrationslägren där hälften av den ryskättade befolkningen stoppades in varpå de gavs för lite mat att äta och dog i stort antal, 1/4 närmare bestämt.

    Hur det nu var med de tidigare svenska försöken att kristna folken kring Neva tycks finnas en del historieskrivning om. Problemet att folk redan var kristna bortsåg tydligen den framväxande svenska staten ifrån, bli kristen eller dö som hedning sägs budskapet ha varit tills dess Alexander dök upp och därefter blev helgon och fick efternamnet Nevskij.

    Är alltså tanken på att med våld tvinga fram total underkastelse ekonomiskt, politiskt, religiöst ett västeuropeiskt drag och Putin vår tids stora räddare från denna västlig totalitarism? Ser ni det framför er, Carl Bildt som vår tids Birger Jarl och Karl XII snart blivande statsminister i Ukraina om man ska tro ukrainska medier mot den gode hjälten från den nästan svenska staden vid Neva? Ibland när man ser ryska och svenska medier verkar det vara på ungefär den nivån verkligheten beskrivs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.