Frågan kan tyckas egendomlig och det tyckte jag själv när min ryske meteorologiske kollega en dag för länge sedan vid en kaffepaus på SMHI muttrade:
– Äsch, St Petersburg är inte ryskt, det är halvt svenskt!
Till saken hör att han ansåg sig själv vara 100% rysk, född och uppvuxen i västra Sibirien. När en av mina kollegor pressade honom förklarade han att St Petersburg alltid legat exponerad och låtit sig förvillas av alla möjliga konstiga idéer från Västeuropa. De andra kring bordet förstod honom inte och trodde han skämtade. Så klart St Petersburg är ”ryskt”. Men jag, bidande i tysthet, visste att han menade allvar.
Öppen för västliga impulser
Hela ”poängen” med St Petersburg när Peter den Store grundade staden 1703 var just detta: att den skulle fungera som en inkörsport eller fönster emot väst. Han hade själv rest i Västeuropa, i synnerhet i Holland, och visste att därifrån fanns det mycket att lära. Kanalsystemet i staden verkar influerat av holländare, liksom i ”Sveriges St Petersburg”, den västliga ”utposten” Göteborg.
Och så kom Peters stad också att fungera ända fram till 1920-talet, då Moskva återfick sin status som rysk huvudstad. Att det därefter kom att råda rivalitet mellan Moskva och St Petersburg är inte underligare än att det råder rivalitet mellan Helsingfors och Åbo, Oslo och Bergen, Köpenhamn och Aarhus, Stockholm och Göteborg – eller kanske hellre Malmö?*)
Men riktigt illa gick det för St Petersburg, eller Leningrad som det hette på den tiden, efter andra världskriget. Efter att framgångsrikt uthärdat nästan 900 dagars belägring, från september 1941 till januari 1943, åtnjöt staden en enorm prestige i Sovjetunionen, en ”hjältestad”. Men detta tog abrupt slut 1949.
”Leningradaffären”
Partiledningen i Moskva, inte bara Stalin, utan också Malenkov, Berija, Bulganin och – icke minst – Chrustjev, fann plötsligt att Leningraddistriktet hade blivit lite väl självständigt och självsäkert. Stadens ledande kommunister Aleksei Kuznetsov, Nikolai Voznesensky och deras närmaste funktionärer, fängslades och avrättades i oktober 1950. Hundratals av deras tjänstemän hamnade i fängelse och deras familjer förvisades till Sibirien.
Orsakerna till denna ”Leningradaffären” har alltid framstått som dunkel. Medan utrensningarna på 30-talet kan ses som en del av sovjetledningens politik att, om inte till den politiska formen, så i alla fall till innehållet, ersätta Lenin med Peter den Store, och utrensningarna på 50-talet kan ses som en följd av besvikelsen att inte vinna världsjudendomen, i synnerhet Israel, som allierade, så vilar ett töcken över orsakerna till utrensningarna 1949-50.
Överdrivet kommunistiska?
Kuznetsov och Voznesensky har i olika sammanhang anklagats för överdrivna kommunistiska ambitioner (titoism), för att förorda kapitalistiska inslag för att höja den ekonomiska effektiviteten eller simpel storrysk chauvinism gentemot icke-ryska minoriteter. Deras öde verkar också vara kopplat till Leningrads ”starke man” Andrei Zhdanov, som var ledaren under belägringen och senare var ordförande i ”kontrollkommissionen” i Finland 1944-47 och slutligen var med och startade Kommunistiska Informationsbyrån, Kominform 1947.
Zhdanov avled hastigt sommaren 1948 i en hjärtattack. In i det sista framstod han för omvärlden som en dogmatisk kommunist och orubblig anhängare av Stalin, ehuru det har glunkats att hans avståndstagande mot ”titoismen” lämnade en del övrigt att önska. Han var dock en fruktad kritiker av kulturlivet i den mån den av honom stämplades som ”borgerligt formalistisk”.
Förbannelsen över staden lyftes
Efter Stalins död rehabiliterades samtliga drabbade (också postumt). Leningrad (senare som St Petersburg) fick ändå fortsätta att kämpa emot sitt rykte att vara en lite främmande lem i den ryska statskroppen. Staden lär ha misskötts ända tills Vladimir Putin kom till makten och, som född och uppvuxen i St Petersburg, började se till att staden fick de resurser den behövde.
Så om ”sanktpetersburgarna” inte är några ”riktiga ryssar”, utan lite ”halvsvenska”, så kanske det inte var så tokigt av mig att kalla Putin för ”Rysslands Torbjörn Fälldin”.
…
*) Reserestriktionerna över Sundet har av en del skåningar tagits som ett svepskäl av stockholmarna att sätta käppar i hjulet för Örestadskonceptet, sedan man inte lyckades stoppa broprojektet.
