Vår egen försvarsminister Peter Hultqvist med Natochefen och bussige norrmannen Jens Stoltenberg samt den amerikanske höken Philip M. Breedlove

Igår hamnade jag ute på stan i en diskussion med en gammal bekant om Peter Hultqvists redan smått beryktade tal i Baltimore. Ni kan läsa det under ”Missa inte” Skrämmande Hultqvisttal till USA-studenter.

Redax skriver i sin inledande kommentar att ”Försvarsminister Peter Hultqvist gav ett nära nog oreserverat stöd till den amerikanska hållningen i en rad internationella frågor vid sitt besök i USA. Ryssland och Kina är de expansiva hoten, medan USA är försvaret för friheten. Varför är det så viktigt att ligga helt platt för USA? Har Hultqvist fått något i utbyte för sin undfallenhet? Var blev alliansfriheten av?”

Det min bekant och jag kom att diskutera var hur Hultqvist och Sverige, både i ord och handling, kan lägga sig så totalt platt för USA och dess intressen. Även om det sker i handling (och mycket av det i det fördolda) så brukar även ”lydstater” söka uppehålla ett visst yttre sken av självständighet. Men icke så Hultqvist; han har vid flera tillfällen gått längre än vad som ens är inrikespolitiskt taktiskt.

”Bad cop/good cop”
När jag först läste talet trodde jag att han tagit till sina överdrifter för att på ett subtilt sätt provocera den svenska opinionen till protester. Men snart övergav jag den tanken till förmån för en ”bad cop, good cop”-hypotes.

Wikipedia kan man läsa att ”Good cop/bad cop” är en klassisk förhörsteknik som bland annat används av polisen. Den går ut på att två förhörsledare turas om att förhöra klienten, en med en trevlig, en annan med en otrevlig attityd. Syftet är att klienten ska utveckla sympati med den trevliga förhörsledaren.

”Bomb you to pieces!”
För att göra det konkret. Under sina kontakter med företrädare för den amerikanska administrationen och militären har en ”Bad cop” – en eller flera ledande militärer, politiker eller diplomater – gjort klart för Hultqvist att i händelse av krig kommer USA inte att visa några speciella hänsyn till Sverige, utan helt osentimentalt bomba landet sönder och samman – om vi inte gör som dom vill, eller om läget kräver det.

Men samtidigt (eller kanske någon dag senare) har en amerikansk ”Good cop” – likaså en eller flera ledande militärer, politiker eller diplomater – sagt att självfallet kommer USA göra sitt yttersta för att Sverige, såsom en av de allra bästa allierade och därmed mest privilegierade, ska drabbas så lite som möjligt under ett eventuellt krig. Men – har de understrukit – det är därvid politiskt viktigt att Sverige åtnjuter en politisk good-will i USA. Det finns nämligen (upplyser dessa ”good cops” om) aggressiva hökar i Pentagon och kalla-krigare i State Department. Dom får inte ges någon förevändning att skada Sverige.

Genom att vara överdrivet och onödigt knähundsaktig hoppas Hultqvist och svenska beslutsfattare att ”the good cops” ska skydda oss emot ”the bad cops”.

Men den diplomatiska artigheten?
Några av er kanske betvivlar att diplomater kan föra aggressivt språk, vara ”odiplomatiska”. Låt mig då hänvisa till Hans Anderssons nyligen publicerade artikel om den ryska taleskvinnan Maria Zakharova, som inte är den första att intyga att det diplomatiska språket bakom stängda dörrar kan vara allt annat än ”diplomatiskt”. Hon berättade bl a att som reaktion på ryssarnas aktiva militära stöd till den syriska regeringen gick de diplomatiska företrädarna för västvärlden ”omedelbart till attack med våldsamma och aggressiva utspel, med starka överslag och direkta hot”.

Dessa hot framfördes enligt Zakharova på de högsta diplomatiska nivåerna inom den västerländska diplomatkåren, tillhörande såväl Obamas administration som framträdande europeiska regeringar, det absoluta toppskikten inom de västerländska demokratierna.

Till dem som hävdar att detta är ”rysk propaganda” vill jag säga att även om det som Zakharova säger mot förmodan inte skulle vara sant just i dessa avseenden, är det som hon beskriver exakt hur diplomatin verkar bakom stängda dörrar. Det fick bl a Alexander Dubcek och hans män känna av de där varma augustidagarna 1968.

Alltför krångligt?
Min bekant tyckte att jag nog krånglade till det i onödan. Sveriges vapenindustri har tillräckligt stor makt över regeringen för att se till att Hultqvist gör allt han kan för att gynna affärerna. Han påminde mig om den svenska regeringens fantastiska manöver för att säkra vapenaffärerna med Saudiarabien för ett par år sedan. Hultqvist & Co har två ansikten, ett mot den svenska opinionen och ett mot USA.

Jag höll inte helt med. På mig verkade det som om Hultqvist i sitt tal tvärtom har samma ”ansikte” mot svenska opinionen och mot USA – det är just det som är det mystiska. Varför verkar Hultqvist i grund och botten rädd? Kanske är det för att Sverige är ett av de få länder i Europa som kan utsättas för en ”bad cop/good cop-behandling” – ty vi saknar ett militärt försvar. Vi är helt i händerna på NATO och därmed USA.

USA kan t ex inte utsätta Finland för samma behandling eftersom dom har ett trovärdigt försvar. Kanske har de insett att det inte bara gäller att försvara sig mot sina ”fiender” utan ibland också mot sina ”vänner”? Per-Albin Hansson och hans regering gjorde den erfarenheten vårvintern 1940 när England och Frankrike ville invadera Lappland. Då var vår beredskap ”god”, åtminstone bättre än nu!

Föregående artikelSverige måste agera i säkerhetsrådet
Nästa artikelEtt färgstarkt sexdagarsreportage i svart och vitt

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.