Är Sverige offer för “bad cop/good cop” taktik?

Har USA skrämt svenska regeringen till underkastelse? Det funderar Anders Persson på i denna artikel.

Vår egen försvarsminister Peter Hultqvist med Natochefen och bussige norrmannen Jens Stoltenberg samt den amerikanske höken Philip M. Breedlove

Igår hamnade jag ute på stan i en diskussion med en gammal bekant om Peter Hultqvists redan smått beryktade tal i Baltimore. Ni kan läsa det under “Missa inte” Skrämmande Hultqvisttal till USA-studenter.

Redax skriver i sin inledande kommentar att “Försvarsminister Peter Hultqvist gav ett nära nog oreserverat stöd till den amerikanska hållningen i en rad internationella frågor vid sitt besök i USA. Ryssland och Kina är de expansiva hoten, medan USA är försvaret för friheten. Varför är det så viktigt att ligga helt platt för USA? Har Hultqvist fått något i utbyte för sin undfallenhet? Var blev alliansfriheten av?”

Det min bekant och jag kom att diskutera var hur Hultqvist och Sverige, både i ord och handling, kan lägga sig så totalt platt för USA och dess intressen. Även om det sker i handling (och mycket av det i det fördolda) så brukar även “lydstater” söka uppehålla ett visst yttre sken av självständighet. Men icke så Hultqvist; han har vid flera tillfällen gått längre än vad som ens är inrikespolitiskt taktiskt.

“Bad cop/good cop”
När jag först läste talet trodde jag att han tagit till sina överdrifter för att på ett subtilt sätt provocera den svenska opinionen till protester. Men snart övergav jag den tanken till förmån för en “bad cop, good cop”-hypotes.

Wikipedia kan man läsa att “Good cop/bad cop” är en klassisk förhörsteknik som bland annat används av polisen. Den går ut på att två förhörsledare turas om att förhöra klienten, en med en trevlig, en annan med en otrevlig attityd. Syftet är att klienten ska utveckla sympati med den trevliga förhörsledaren.

“Bomb you to pieces!”
För att göra det konkret. Under sina kontakter med företrädare för den amerikanska administrationen och militären har en “Bad cop” – en eller flera ledande militärer, politiker eller diplomater – gjort klart för Hultqvist att i händelse av krig kommer USA inte att visa några speciella hänsyn till Sverige, utan helt osentimentalt bomba landet sönder och samman – om vi inte gör som dom vill, eller om läget kräver det.

Men samtidigt (eller kanske någon dag senare) har en amerikansk “Good cop” – likaså en eller flera ledande militärer, politiker eller diplomater – sagt att självfallet kommer USA göra sitt yttersta för att Sverige, såsom en av de allra bästa allierade och därmed mest privilegierade, ska drabbas så lite som möjligt under ett eventuellt krig. Men – har de understrukit – det är därvid politiskt viktigt att Sverige åtnjuter en politisk good-will i USA. Det finns nämligen (upplyser dessa “good cops” om) aggressiva hökar i Pentagon och kalla-krigare i State Department. Dom får inte ges någon förevändning att skada Sverige.

Genom att vara överdrivet och onödigt knähundsaktig hoppas Hultqvist och svenska beslutsfattare att “the good cops” ska skydda oss emot “the bad cops”.

Men den diplomatiska artigheten?
Några av er kanske betvivlar att diplomater kan föra aggressivt språk, vara “odiplomatiska”. Låt mig då hänvisa till Hans Anderssons nyligen publicerade artikel om den ryska taleskvinnan Maria Zakharova, som inte är den första att intyga att det diplomatiska språket bakom stängda dörrar kan vara allt annat än “diplomatiskt”. Hon berättade bl a att som reaktion på ryssarnas aktiva militära stöd till den syriska regeringen gick de diplomatiska företrädarna för västvärlden “omedelbart till attack med våldsamma och aggressiva utspel, med starka överslag och direkta hot”.

Dessa hot framfördes enligt Zakharova på de högsta diplomatiska nivåerna inom den västerländska diplomatkåren, tillhörande såväl Obamas administration som framträdande europeiska regeringar, det absoluta toppskikten inom de västerländska demokratierna.

Till dem som hävdar att detta är “rysk propaganda” vill jag säga att även om det som Zakharova säger mot förmodan inte skulle vara sant just i dessa avseenden, är det som hon beskriver exakt hur diplomatin verkar bakom stängda dörrar. Det fick bl a Alexander Dubcek och hans män känna av de där varma augustidagarna 1968.

Alltför krångligt?
Min bekant tyckte att jag nog krånglade till det i onödan. Sveriges vapenindustri har tillräckligt stor makt över regeringen för att se till att Hultqvist gör allt han kan för att gynna affärerna. Han påminde mig om den svenska regeringens fantastiska manöver för att säkra vapenaffärerna med Saudiarabien för ett par år sedan. Hultqvist & Co har två ansikten, ett mot den svenska opinionen och ett mot USA.

Jag höll inte helt med. På mig verkade det som om Hultqvist i sitt tal tvärtom har samma “ansikte” mot svenska opinionen och mot USA – det är just det som är det mystiska. Varför verkar Hultqvist i grund och botten rädd? Kanske är det för att Sverige är ett av de få länder i Europa som kan utsättas för en “bad cop/good cop-behandling” – ty vi saknar ett militärt försvar. Vi är helt i händerna på NATO och därmed USA.

USA kan t ex inte utsätta Finland för samma behandling eftersom dom har ett trovärdigt försvar. Kanske har de insett att det inte bara gäller att försvara sig mot sina “fiender” utan ibland också mot sina “vänner”? Per-Albin Hansson och hans regering gjorde den erfarenheten vårvintern 1940 när England och Frankrike ville invadera Lappland. Då var vår beredskap “god”, åtminstone bättre än nu!

  23 kommentarer for “Är Sverige offer för “bad cop/good cop” taktik?

  1. Kerstin Stigsson skriver:

    Du nämner Alexander Dubcek och därmed händelserna i Tjeckoslovakien 1968. Jag antar att du demonstrerade mot Sovjetunionen och till stöd till Dubcek.

    Men demonstrerade du någonsin mot Storbritanniens ockupation av Nordirland? Ungefär samtidigt som Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien så höll RUC, B-Specials (halv milis) och lojalistiska paramilitära grupper på att gå bärsärkagång mot medborgarrättsrörelsemarscherna i Nordirland.

    Men tror ni att Sverige – eller vänstern – protesterade mot Storbritannien för detta? Sveriges regering – plus vänstern – protesterade mot Sovjetunionen men valde att blunda för vad britterna gjorde i Nordirland. Dessutom sände britterna året efter in trupper i provinsen för att som de sa ‘skydda den katolska befolkningen’.

    Vad jag vet har Sveriges regering – eller vänstern – inte protesterat mot vad som hände på ‘Bloody Sunday’ då brittiska fallskärmstrupper sköt ihjäl 13 (14) människor. Det var/är absolut inga sanktioner mot Storbritannien (GB genom Cameron erkände 2011 – tror jag det var – att det var de som bar skuld för att trupperna mördade 14 människor).

    Det finns ju de som säger att Ryssland ockuperar (invaderat) Krim, för att inte tala om Ukraina… Men här och nu håller ni på Ryssland, hur hänger det här ihop?

    Jag menar det som går för det ena går för det andra. Det är den orättvisan jag blir så arg på.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Kerstin, Tjeckoslovakien var ju, till skillnad från Nordirland, en självständig stat.

    Avvikelse från ämnet: Dubcheks föräldrar träffades och gifte sig i USA, dit båda hade utvandrat. Hans äldre bror föddes där. Fadern var socialist och sattes i fängelse för att han vägrade delta i den stora folkslakten (första världskriget). När han blev utsläppt återvände familjen till det självständiga T., och Alexander föddes. Dog gjorde Alexander D 24 år efter Pragvåren och två månader efter att ha kraschat i en BMW. Hans självbiografi finns på svenska.

  3. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Jag tror inte att det finns någon fråga här. I nästan tvåhundra år hade vi den s k Bernadottedoktrinen. Alltså ambitionen att hålla oss utanför stormaktskonflikterna. Och (S) har så länge man funnits varit denna ambitions mest hängivna försvarare. Fram till för bara några decennier sedan, då man föll för den imperialistiska slogan, som säger, att eftersom USA är en demokrati, har man rätt att fara fram i världen som man vill.

    Alltså ingen fråga, utan bara konstaterandet att (S) slutat att tänka.

  4. Sture Nilsson skriver:

    Nog fanns det vänster som protesterade mot britterna. Själv vet jag hur jag påverkades av Fredrik Åkerströms starka låt “Den trettionde i första sjuttiotvå”.

  5. Anders Persson skriver:

    Jo, jag demonstrerade emot Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien sensommaren 1968. Och tio år senare organiserade jag en i Norrköping som ni kan läsa om på sidorna 75-80 i den lilla boken Farfars gamla käpp och andra berättelser utgiven av FiB/K Uppsala 2016.

    Folkrättsligt tror jag inte att det var några problem med Nordirland. En majoritet av irländarna där ville inte lämna Storbritannien vid den irländska republikens självständighet efter 1:a världskriget. Problemet senare var den översittarattityd som överklassen, ofta brittisktsinnad, visade emot den ofta irländsktsinnade underklassen.

    Det var alltså ingen religionskonflikt mellan katoliker och protestation, som den ofta utmålades som, utan klasskonflikt – vad nu allt detta har med Sveriges förhållande till USA idag, som ju artikeln handlade om.

  6. Håkan Sandin skriver:

    Det verkar som om många är kvar på Olof Palmes tid då Sverige hade en hög svansföring i internationella frågor.

    Idag är problemen på hemmaplan minst lika stora som i andra länder, samtidigt som Sverige inte längre kan försvara sitt territorium och har gjort sig beroende av globaliseringen och frihandeln för sin livsmedelsförsörjning med förödande konsekvenser för befolkningen om världsläget skulle förändras.

  7. Hans Andersson skriver:

    Håkan Sandin har helt rätt i sitt påpekande att Sverige idag i händelse av krig eller annan svår situation, inte är självförsörjande på livsmedel och helt i i avsaknad av acceptabel lagerhållning om vi skulle bli avskurna från omvärlden.

    En skandal naturligtvis och ett allvarligt hot mot vår nationella självständighet.

    Detta har skett utan diskussion eller uppmärksamhet, något som historiskt tidigare varit självklart när det handlat om vår förmåga till alliansfrihet i fredstid och neutralitet i krig.

    Återigen hur skapa en enhetsfront kring detta? Det brinner i knutarna!

  8. Mats Larsson skriver:

    Kerstin Stigsson tar upp något mycket viktigt när hon skriver (26 maj): “Det finns ju de som säger att Ryssland ockuperar (invaderat) Krim, för att inte tala om Ukraina… Men här håller ni på Ryssland, hur hänger det ihop?”.

    Margareta Zetterström har varit inne på liknande tankegångar, och de problem det innebär, om jag läst henne rätt.

    Kategorin “ni” är en synnerligen brokig samling, men med en baslinje som skulle kunna uttryckas som att Rysslands säkerhetsintressen är överordnad folkrätten (Krim). Vidare ingår i baslinjen att helt förneka Rysslands krig i och ockupation av östra Ukraina (Donbass), eller att medge att den förekommer men
    att den är inte bara nödvändig utan rent av önskvärd, eller att inte prata om den överhuvudtaget.

    Problemet är att kategorin “ni” serverar på silverfat argument som Peter Hultqvist mer är gärna använder sig av för att avfärda kritiker, och som i förlängningen systematiskt undergräver NATO-motståndet.

    Jag kan nämna för Kerstin Stigsson att trots att jag som ende svensk bär två vitryska medaljer i direktsänd SVT, och antagligen är en av få som skulle åta sig att vara försångare till “Den Pobedy” (“Segerdagen”), så ingår jag inte i kategorin “ni”.

  9. Bo Persson skriver:

    Mats Larsson och Kerstin Stigsson!
    Varför är det så svårt att hålla isär FN-stadgan å ena sidan och stormaktsspelets ständigt skiftande turer å den andra.

    Som nu i fallet Ukraina. Ryssarna har brutit mot FN-stadgan och samtidigt har amerikanarna slutat erbjuda Ukraina Nato-medlemskap.

    Vad är det konstiga med det? Ukraina är inte värt ett storkrig och dessutom vet ju inte amerikanarna hur ett sådant krig skulle sluta. Varken för Karl XII eller Napoleon eller Hitler gick det ju särskilt bra, då de invaderade Ryssland.

  10. Hans Andersson skriver:

    Uttrycket – Ni håller på Ryssland här är en ganska tveksam beskrivning. Det finns olika uppfattningar hur att bedöma det som hände i Ukraina. Har inte uppfattat någon enhetlig linje här på bloggen.

    Första anhalten är om man som undertecknade anser att det som hände under Majdan 2014, var en regelrätt statskupp eller beskriver utvecklingen i andra termer.
    Konflikten mellan regeringen och Donbass är i mina ögon inget militärt angrepp från rysk sida, utan ett inbördeskrig, framdrivet av EU och USA genom Natos försorg.

    Detta höll på att helt spåra ur då det var med knapp nöd som Obamas administration lyckades, i samverkan med Merkel och tysk underrättelsetjänst få halvgalningen general Breedlove sparkad och därmed stopp på generalens önskan om ett regelrätt krig med Ryssland.

    Annekteringen av Krim är formellt sett i strid med folkrätten. Fullständigt glasklart att befolkningen vill tillhöra Ryssland vilket visade sig i folkomröstningen.

    Prejudikatet att luta sig mot är förfarandet med Kosovo. USA:s linje då var juridiskt mycket mer tveksam än annekteringen av Krim.

    Så ser jag på det som utspelade sig och idag finns det framför allt anledning att oroa sig för den inrikespolitiska utvecklingen inom Ukraina. Inte minst landets skuldsättning och beröringsskräcken med allt ryskt.

  11. Eftersom Mats Larsson nämnt mig i en kommentar kanske jag borde klargöra min inställning. Jag menar att folkrätten är oerhört viktig att försvara, och speciellt viktig är den för små stater som har att värna sitt oberoende och sin nationella suveränitet gentemot större och mäktigare stater och militärallianser. Att då ta ställning mot Rysslands annektering av Krim och militära inblandning i östra Ukraina är alltså livsviktigt — även ur ett nationellt svenskt perspektiv. Om vi verkligen vill värna den svenska alliansfriheten, med möjlighet till neutralitet i krig, måste vi självklart brännmärka alla folkrättsbrott, inte bara de som begås av supermakten USA och dess allierade utan även de folkrättsbrott som begås exempelvis av Ryssland. Jag tror nämligen att opinionsarbetet mot svenskt Natomedlemskap kraftigt försvåras (kanske rentav omöjliggörs) om en sådan rörelse för den stora allmänheten framstår som en samling Putinmegafoner.

  12. Hans Andersson skriver:

    Hur man än vrider och vänder på analyserna, är det stora och helt avgörande problemet i nutid att USA som sjunkande imperialistisk supermakt, dag för dag blir allt aggressivare och inriktat mot någon slags slutstrid.

    Den globala förfalskningen av Rysslands roll och ageranden inklusive förfalskningen av dess påhittade infiltrering av det amerikanska presidentvalet, når nu upp till högsta nivå.

    “If you put that into context with everything else we knew the Russians were doing to interfere with the election, and just practics of the Russians, who typically almost genetically drives co opt, penetrate, gain favor, whatever which is typical Russian technique”.

    Förre chefen Nationella Säkerhetschefen under Obama James Klapper, yttrade dessa ord häromdagen i programmet “Meet the press” i CBS.

    Första gången som jag i alla fall hör en direkt öppen rasistisk grundförklaring till den medvetet falska mytbildningen om Ryssland – det är enligt Klapper ett genetiskt arv som förklarar dess aggressivitet.

    Om det inte vore på riktigt, ett litet garv kanske. Men det är tyvärr ytterligare en indikation på hur desperat den sönderfallande superstaten är och signalerar att den formella demokratin är satt ur spel.

    De som regisserar föreställningen är the Deep State, de mångfaldiga nationella säkerhetsorganen samt det militärindustriella komplexet d v s vapenindustrins profitörer.

  13. Anders Persson skriver:

    Som jag skrev i resebrevet från Kiev till Moskva via Minsk är det lätt efter ett par veckor i ett land tro sig vara, eller av omgivningen tros vara, en “expert”. Med fara för att ramla in i den fällan ska jag ändå yttra något om ukrainarnas påstådda “russofobi”. Min enda ursäkt är att jag sedan hemkomsten var på ett tvådagarssymposium om Ukraina och där fick mina personliga uppfattningar stärkta att ukrainarna i gemen inte är särdeles “russofoba”, möjligen med undantag för galizierna i västra Ukraina.

    Man behöver inte vara länge i Danmark, Finland eller Norge för att höra en och annan gliring emot “storebror” Sverige; under mina fyra veckor i Ukraina var det ingen som ville vinna sympati genom att tala illa om ryssarna eller Ryssland. Trots att Putin & Co nog inte är så populära, hörde jag inte så mycket negativt om dem som om deras egna politiska ledare! Vad politikerna håller på med är en sak, de ryska och ukrainska folken består.

  14. Bo Persson skriver:

    Margareta Z förespråkar en svensk säkerhetspolitik, som är centrerad kring fördömanden av stormakternas brott mot FN-stadgan.

    Alternativet till denna säkerhetspolitik är ett återupprättande av den s k Bernadottedoktrinen med dess överordnade ambition att hålla Sverige utanför stormaktskrigen, som efter nästan tvåhundra år idag är övergiven och med den också den allmänna värnplikten liksom invasionsförsvaret.

    Alltså i Margareta Z:s fall moralism och i det senare fallet realpolitik. Det är bara att välja.

  15. Hans Andersson skriver:

    Har aldrig varit där men hela tiden utgått från att det är precis som du beskriver Anders mellan de två brödrafolken. Den uppfattningen har jag haft hela tiden.
    Använder hellre begreppet beröringsskräck för allt ryskt och då menar jag på politisk hög nivå och illa är framför allt anpassningen och eftergivandet till de nationella rasistka grupperna.

    De extrema nationalistiska grupperna har genom direkt sabotage. orsakat kaos på flera områden utan att myndigeter eller för den delen försvaret agerat.
    De har genom belägring och stoppandet av kol till Kiev från Donbass, satt hela elförsörjningen i fara och hösten/vintern inte lång borta.

    Ukrainas regering avser kasta ut alla sina software som är ryska av god kvalitet i industrier och internettrafiken samt kolkraftverk osv just på grund av ren idioti som jag kallar beröringsskräck.

    Dessa grupper saboterade dessutom manifestationerna i maj för avslutet av andravärldskriget. Två stora manifestationer stördes av dessa uniformerade och på andra sätt utklädda svinpälsar.

    Däremot hölls lugna respektfulla manifestationer i Donbass i samma ärende med hela familjer från smått till de äldsta generationerna och grånade farbröder och damer fyllda av medaljer för sina insatser i det stora kriget.

  16. Bo Persson!
    Varför tillskriver du mig uppfattningar som jag inte har? Poängen med fortsatt svensk alliansfrihet, som jag ser det, är just att vi därigenom ökar våra möjligheter att kunna hålla oss utanför krigen i världen och även eventuella framtida krig i vår omedelbara närhet. Ett svenskt Natomedlemskap skulle närmast automatiskt dra in Sverige i krig och bör därför absolut undvikas. Men alliansfrihet förutsätter naturligtvis ett nationellt försvar med uppgift just att försvara vårt land mot eventuella angrepp och — inte minst viktigt — att verka avskräckande. Helst bör detta invasionsförsvar vara ett värnpliktsbaserat sådant. Är detta verkligen, som du påstår, att vara emot Bernadottelinjen?

  17. Mats Larsson skriver:

    Jag måste medge att jag visste inte att det pågår ett inbördeskrig i Ukraina, lika lite som att någon (utom Ny Dag) visste att det pågick ett inbördeskrig i Finland i december 1939.

    Däremot pågår ett (f n) lågskaligt krig i östra Ukraina, med Ryssland som motor. Senaste aktuella uppgiften jag fick här i Kiev igår av en östukrainsk kollega, var att Ryssland har ca 4000 soldater i Donbass. Rysslands inledning av kriget i Donbass i augusti 2014 är numera beskrivet i den vetenskapliga litteraturen.

    Men problemet är inte att jag är okunnig om att det pågår ett inbördeskrig i Ukraina, utan att Peter Hultqvist är det. Han kan därför enkelt avfärda kritiker som samtidigt förnekar Rysslands militära ockupation av Donbass.

    Lars-Gunnar Liljestrand skriver i den av Knut länkade kommentaren (22 maj): “Sverige har helt riktigt fördömt de ryska folkrättsbrotten [plural; min anmärkning] i Ukraina, och deltar i sanktionerna mot Ryssland”. Detta är enligt min uppfattning den enda plattform man kan arbeta från när man på ett trovärdigt sätt ska kritisera Hultqvist.

  18. Anders Persson skriver:

    Mats L.: Jag letade i alla kommentarerna för att finna ut vem som yttrat “i-ordet” som du reagerat på. Det visade sig vara Hans Anderssson 2017-05-28 kl. 19:45, där han gav uttryck för sin personliga uppfattning.

    Det var förresten bra att du fäste min uppmärksamhet på den kommentaren, ty det som där sades om förre Natogeneralen i Europa, Philip Breedlove, hade undgått mig. En koll på Wikipedia bekräftade vad Hans A. skrivit, men pekade också på det smått sensationella sambandet mellan Breedloves hökaktiga framträdande inför ett utskott i Representanthuset i februari 2016 och hans förflyttning från posten drygt två månader senare. Har våra tidningar, som så gärna skriver om NATO, rapporterat, kommenterat eller analyserat detta när det begav sig?

  19. Anders Persson skriver:

    Som svar på min egen fråga kan jag meddela att de två tidningar som jag kan göra arkivsökning i, SvD och UNT, saknas sedan varje omnämnande av Breedlove (UNT) och i SvD bara vid två tillfällen, 3 och 9 februari 2015 (mot sju 2014). I 2015-reportagen framgår det på flera ställen att de europeiska ledarna, i synnerhet Angela Merkel, skarpt motsätter sig Breedloves planer.

    Sedan blir det totalt tyst om honom i SvD. Själv blev jag medveten om honom först sommaren 2016 när jag på Uppsala C köpte “Foreign Affairs”, där Breedlove i en hökaktig artikel hävdade att Ryssland utgör ett “globalt och existentiellt hot”.

    Att en sådan som Breedlove ens finns till utgör uppenbarligen en av de “obekväma sanningar” som de svenska tidningarna har som uppgift att skydda oss mot!

  20. Hans Andersson skriver:

    Att svenska regeringen är fullständigt uppkopplade till den amerikanska supermaktens imperialistiska härjningar världen över är djupt beklagligt.
    Tystnaden om den helt avgörande striden i Syrien är total i svenska medier men även i den här tråden.

    Nikki Haley, USA:s FN-ambassadör rapporteras begära ett akut möte i säkerhetsrådet.

    Skälet är häpnadsväckande:
    Satelitbilder visar nämligen att den Syriska Arabiska Armen snabbt närmar sig målet den syriska gränsstaden Al Tanf. Där vistas på syriskt territorium i strid med Folkrätten, US Special Forces, vilket föranlett den amerikanska administrationen att varna den legitima regeringens arme att fortsätta mot den illegala amerikanska militära anläggningen.

    USA beordrar alltså SAA att göra halt och inte på några villkor komma närmare anläggningen än 55 km.

    Men som journalisten Riley Waggaman skriver: “Why did Syria put its country inside a military base. This is a lever of aggression Russia can only dream of. Frankly. Putin now looks like a total amateur.”

  21. Hans Andersson skriver:

    Enligt The Guardian fortsätter Ryssland med sin favoritsysselsättning, att infiltrera parlamentariska val världen över. Efter att nyss ha varit i Frankrike så är nu enligt anonyma källor Malta nästa offer, vilket även enligt tidningen bekräftas av premiärminister Joseph Muscat.

    “The Maltese government´s systems have seen a rise in attacks, according to a source working within its informationtechnology agencies, a government body.”

    Känns mönstret igen?

  22. Mats Larsson skriver:

    Margareta Zetterström utryckte på ett föredömligt och tydligt sätt en ståndpunkt som jag delar till 100%.

    Hans Andersson har givetvis rätt till en personlig uppfattning, att kriget i östra Ukraina är ett inbördeskrig. Det är en uppfattning som jag på intet sätt delar, men det var inte min poäng.

    Kalla det fredsrörelse, anti-imperialistisk rörelse eller enhetsfront. När uppfattningen att kriget i östra Ukraina är ett inbördeskrig övergår i kollektiv form, så passar det Peter Hultqvist som handen i handsken. Och det tror inte jag i längden gynnar Sveriges säkerhetsintressen.

  23. Bo Persson skriver:

    Margareta Zetterström!
    Den svenska regeringen använder den ryska annekteringen av Krim som ett argument för att allt knyta ihop oss allt närmare med USA. Och redan beskrivs Sverige officiellt i USA som en allierad och det utan att den svenska regeringen protesterar.

    Så visst kan man fråga vilka det är – som du tjänar – när du vill göra den nämnda annekteringen till huvudfrågan i sammanhanget. Är det inte just de, som är glada för att den svenska säkerhetspolitikens överordnade ambition inte längre är att hålla oss utanför stormaktskonflikterna?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.