Är Sverige offer för “bad cop/good cop” taktik?

Har USA skrämt svenska regeringen till underkastelse? Det funderar Anders Persson på i denna artikel.

Vår egen försvarsminister Peter Hultqvist med Natochefen och bussige norrmannen Jens Stoltenberg samt den amerikanske höken Philip M. Breedlove

Igår hamnade jag ute på stan i en diskussion med en gammal bekant om Peter Hultqvists redan smått beryktade tal i Baltimore. Ni kan läsa det under “Missa inte” Skrämmande Hultqvisttal till USA-studenter.

Redax skriver i sin inledande kommentar att “Försvarsminister Peter Hultqvist gav ett nära nog oreserverat stöd till den amerikanska hållningen i en rad internationella frågor vid sitt besök i USA. Ryssland och Kina är de expansiva hoten, medan USA är försvaret för friheten. Varför är det så viktigt att ligga helt platt för USA? Har Hultqvist fått något i utbyte för sin undfallenhet? Var blev alliansfriheten av?”

Det min bekant och jag kom att diskutera var hur Hultqvist och Sverige, både i ord och handling, kan lägga sig så totalt platt för USA och dess intressen. Även om det sker i handling (och mycket av det i det fördolda) så brukar även “lydstater” söka uppehålla ett visst yttre sken av självständighet. Men icke så Hultqvist; han har vid flera tillfällen gått längre än vad som ens är inrikespolitiskt taktiskt.

“Bad cop/good cop”
När jag först läste talet trodde jag att han tagit till sina överdrifter för att på ett subtilt sätt provocera den svenska opinionen till protester. Men snart övergav jag den tanken till förmån för en “bad cop, good cop”-hypotes.

Wikipedia kan man läsa att “Good cop/bad cop” är en klassisk förhörsteknik som bland annat används av polisen. Den går ut på att två förhörsledare turas om att förhöra klienten, en med en trevlig, en annan med en otrevlig attityd. Syftet är att klienten ska utveckla sympati med den trevliga förhörsledaren.

“Bomb you to pieces!”
För att göra det konkret. Under sina kontakter med företrädare för den amerikanska administrationen och militären har en “Bad cop” – en eller flera ledande militärer, politiker eller diplomater – gjort klart för Hultqvist att i händelse av krig kommer USA inte att visa några speciella hänsyn till Sverige, utan helt osentimentalt bomba landet sönder och samman – om vi inte gör som dom vill, eller om läget kräver det.

Men samtidigt (eller kanske någon dag senare) har en amerikansk “Good cop” – likaså en eller flera ledande militärer, politiker eller diplomater – sagt att självfallet kommer USA göra sitt yttersta för att Sverige, såsom en av de allra bästa allierade och därmed mest privilegierade, ska drabbas så lite som möjligt under ett eventuellt krig. Men – har de understrukit – det är därvid politiskt viktigt att Sverige åtnjuter en politisk good-will i USA. Det finns nämligen (upplyser dessa “good cops” om) aggressiva hökar i Pentagon och kalla-krigare i State Department. Dom får inte ges någon förevändning att skada Sverige.

Genom att vara överdrivet och onödigt knähundsaktig hoppas Hultqvist och svenska beslutsfattare att “the good cops” ska skydda oss emot “the bad cops”.

Men den diplomatiska artigheten?
Några av er kanske betvivlar att diplomater kan föra aggressivt språk, vara “odiplomatiska”. Låt mig då hänvisa till Hans Anderssons nyligen publicerade artikel om den ryska taleskvinnan Maria Zakharova, som inte är den första att intyga att det diplomatiska språket bakom stängda dörrar kan vara allt annat än “diplomatiskt”. Hon berättade bl a att som reaktion på ryssarnas aktiva militära stöd till den syriska regeringen gick de diplomatiska företrädarna för västvärlden “omedelbart till attack med våldsamma och aggressiva utspel, med starka överslag och direkta hot”.

Dessa hot framfördes enligt Zakharova på de högsta diplomatiska nivåerna inom den västerländska diplomatkåren, tillhörande såväl Obamas administration som framträdande europeiska regeringar, det absoluta toppskikten inom de västerländska demokratierna.

Till dem som hävdar att detta är “rysk propaganda” vill jag säga att även om det som Zakharova säger mot förmodan inte skulle vara sant just i dessa avseenden, är det som hon beskriver exakt hur diplomatin verkar bakom stängda dörrar. Det fick bl a Alexander Dubcek och hans män känna av de där varma augustidagarna 1968.

Alltför krångligt?
Min bekant tyckte att jag nog krånglade till det i onödan. Sveriges vapenindustri har tillräckligt stor makt över regeringen för att se till att Hultqvist gör allt han kan för att gynna affärerna. Han påminde mig om den svenska regeringens fantastiska manöver för att säkra vapenaffärerna med Saudiarabien för ett par år sedan. Hultqvist & Co har två ansikten, ett mot den svenska opinionen och ett mot USA.

Jag höll inte helt med. På mig verkade det som om Hultqvist i sitt tal tvärtom har samma “ansikte” mot svenska opinionen och mot USA – det är just det som är det mystiska. Varför verkar Hultqvist i grund och botten rädd? Kanske är det för att Sverige är ett av de få länder i Europa som kan utsättas för en “bad cop/good cop-behandling” – ty vi saknar ett militärt försvar. Vi är helt i händerna på NATO och därmed USA.

USA kan t ex inte utsätta Finland för samma behandling eftersom dom har ett trovärdigt försvar. Kanske har de insett att det inte bara gäller att försvara sig mot sina “fiender” utan ibland också mot sina “vänner”? Per-Albin Hansson och hans regering gjorde den erfarenheten vårvintern 1940 när England och Frankrike ville invadera Lappland. Då var vår beredskap “god”, åtminstone bättre än nu!

  23 kommentarer for “Är Sverige offer för “bad cop/good cop” taktik?

  1. 2017-05-30 kl. 8:06

    Bo Persson!
    Varför tillskriver du mig uppfattningar som jag inte har? Poängen med fortsatt svensk alliansfrihet, som jag ser det, är just att vi därigenom ökar våra möjligheter att kunna hålla oss utanför krigen i världen och även eventuella framtida krig i vår omedelbara närhet. Ett svenskt Natomedlemskap skulle närmast automatiskt dra in Sverige i krig och bör därför absolut undvikas. Men alliansfrihet förutsätter naturligtvis ett nationellt försvar med uppgift just att försvara vårt land mot eventuella angrepp och — inte minst viktigt — att verka avskräckande. Helst bör detta invasionsförsvar vara ett värnpliktsbaserat sådant. Är detta verkligen, som du påstår, att vara emot Bernadottelinjen?

  2. Mats Larsson
    2017-05-30 kl. 9:01

    Jag måste medge att jag visste inte att det pågår ett inbördeskrig i Ukraina, lika lite som att någon (utom Ny Dag) visste att det pågick ett inbördeskrig i Finland i december 1939.

    Däremot pågår ett (f n) lågskaligt krig i östra Ukraina, med Ryssland som motor. Senaste aktuella uppgiften jag fick här i Kiev igår av en östukrainsk kollega, var att Ryssland har ca 4000 soldater i Donbass. Rysslands inledning av kriget i Donbass i augusti 2014 är numera beskrivet i den vetenskapliga litteraturen.

    Men problemet är inte att jag är okunnig om att det pågår ett inbördeskrig i Ukraina, utan att Peter Hultqvist är det. Han kan därför enkelt avfärda kritiker som samtidigt förnekar Rysslands militära ockupation av Donbass.

    Lars-Gunnar Liljestrand skriver i den av Knut länkade kommentaren (22 maj): “Sverige har helt riktigt fördömt de ryska folkrättsbrotten [plural; min anmärkning] i Ukraina, och deltar i sanktionerna mot Ryssland”. Detta är enligt min uppfattning den enda plattform man kan arbeta från när man på ett trovärdigt sätt ska kritisera Hultqvist.

  3. Anders Persson
    2017-05-30 kl. 10:05

    Mats L.: Jag letade i alla kommentarerna för att finna ut vem som yttrat “i-ordet” som du reagerat på. Det visade sig vara Hans Anderssson 2017-05-28 kl. 19:45, där han gav uttryck för sin personliga uppfattning.

    Det var förresten bra att du fäste min uppmärksamhet på den kommentaren, ty det som där sades om förre Natogeneralen i Europa, Philip Breedlove, hade undgått mig. En koll på Wikipedia bekräftade vad Hans A. skrivit, men pekade också på det smått sensationella sambandet mellan Breedloves hökaktiga framträdande inför ett utskott i Representanthuset i februari 2016 och hans förflyttning från posten drygt två månader senare. Har våra tidningar, som så gärna skriver om NATO, rapporterat, kommenterat eller analyserat detta när det begav sig?

  4. Anders Persson
    2017-05-30 kl. 10:13

    Som svar på min egen fråga kan jag meddela att de två tidningar som jag kan göra arkivsökning i, SvD och UNT, saknas sedan varje omnämnande av Breedlove (UNT) och i SvD bara vid två tillfällen, 3 och 9 februari 2015 (mot sju 2014). I 2015-reportagen framgår det på flera ställen att de europeiska ledarna, i synnerhet Angela Merkel, skarpt motsätter sig Breedloves planer.

    Sedan blir det totalt tyst om honom i SvD. Själv blev jag medveten om honom först sommaren 2016 när jag på Uppsala C köpte “Foreign Affairs”, där Breedlove i en hökaktig artikel hävdade att Ryssland utgör ett “globalt och existentiellt hot”.

    Att en sådan som Breedlove ens finns till utgör uppenbarligen en av de “obekväma sanningar” som de svenska tidningarna har som uppgift att skydda oss mot!

  5. Hans Andersson
    2017-05-30 kl. 10:20

    Att svenska regeringen är fullständigt uppkopplade till den amerikanska supermaktens imperialistiska härjningar världen över är djupt beklagligt.
    Tystnaden om den helt avgörande striden i Syrien är total i svenska medier men även i den här tråden.

    Nikki Haley, USA:s FN-ambassadör rapporteras begära ett akut möte i säkerhetsrådet.

    Skälet är häpnadsväckande:
    Satelitbilder visar nämligen att den Syriska Arabiska Armen snabbt närmar sig målet den syriska gränsstaden Al Tanf. Där vistas på syriskt territorium i strid med Folkrätten, US Special Forces, vilket föranlett den amerikanska administrationen att varna den legitima regeringens arme att fortsätta mot den illegala amerikanska militära anläggningen.

    USA beordrar alltså SAA att göra halt och inte på några villkor komma närmare anläggningen än 55 km.

    Men som journalisten Riley Waggaman skriver: “Why did Syria put its country inside a military base. This is a lever of aggression Russia can only dream of. Frankly. Putin now looks like a total amateur.”

  6. Hans Andersson
    2017-05-30 kl. 15:47

    Enligt The Guardian fortsätter Ryssland med sin favoritsysselsättning, att infiltrera parlamentariska val världen över. Efter att nyss ha varit i Frankrike så är nu enligt anonyma källor Malta nästa offer, vilket även enligt tidningen bekräftas av premiärminister Joseph Muscat.

    “The Maltese government´s systems have seen a rise in attacks, according to a source working within its informationtechnology agencies, a government body.”

    Känns mönstret igen?

  7. Mats Larsson
    2017-05-31 kl. 9:14

    Margareta Zetterström utryckte på ett föredömligt och tydligt sätt en ståndpunkt som jag delar till 100%.

    Hans Andersson har givetvis rätt till en personlig uppfattning, att kriget i östra Ukraina är ett inbördeskrig. Det är en uppfattning som jag på intet sätt delar, men det var inte min poäng.

    Kalla det fredsrörelse, anti-imperialistisk rörelse eller enhetsfront. När uppfattningen att kriget i östra Ukraina är ett inbördeskrig övergår i kollektiv form, så passar det Peter Hultqvist som handen i handsken. Och det tror inte jag i längden gynnar Sveriges säkerhetsintressen.

  8. Bo Persson
    2017-06-10 kl. 19:12

    Margareta Zetterström!
    Den svenska regeringen använder den ryska annekteringen av Krim som ett argument för att allt knyta ihop oss allt närmare med USA. Och redan beskrivs Sverige officiellt i USA som en allierad och det utan att den svenska regeringen protesterar.

    Så visst kan man fråga vilka det är – som du tjänar – när du vill göra den nämnda annekteringen till huvudfrågan i sammanhanget. Är det inte just de, som är glada för att den svenska säkerhetspolitikens överordnade ambition inte längre är att hålla oss utanför stormaktskonflikterna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.