Är vänstern, inklusive FiB och de kommunistiska partierna bästa vänner med islamismen?

Jag skrev och kritiserade Ulf Kristerssons utspel om hårdare tag mot islamism den 24 november i DN. Inte för att jag försvarar islamism, utan för att de drakoniska åtgärder Kristersson föreslår riskerar att inskränka yttrandefriheten och rättssäkerheten, vilket vore som att släcka en eldsvåda med bensin. På Facebook kom allvarlig kritik. Bland annat från Janne Bjernfeldt.

Jag publicerar hans text nedan trots att den enligt min åsikt skjuter vid sidan av målet. Men den innehåller mycket tänkvärt. Jag tror även att Janne B:s mörka perspektiv omfattas av fler och fler människor idag. Det finns alltså anledning att ta hans ord på allvar och föra diskussionen öppet.

Jag kan återkomma med mer synpunkter på Janne B:s text i kommentarsfältet.

Ulf Kristersson (Foto: Moderaterna)

Alla kort ligger på bordet. Ingen kan säga att han/hon inte visste. Politisk islam hyllas av hundratusentals människor och håller stora områden som gisslan.

Kraven på blasfemi-lagar ställs dagligen och är i praktiken redan genomförda via lagen om hets mot folkgrupp. Svenskar vågar inte säga vad de tycker av rädsla för att förlora jobbet och sossefacken vägrar att göra detta till en LAS-fråga, trots att det är den ojämförligt viktigaste LAS-frågan.

Svenskar utsätts med ohyggligt korta mellanrum för hatbrott och grotesk misshandel. Blåljus-personal utsätts lika ofta för stenkastning och maktdemonstrationer.

Civilsamhället tröttas ut genom att vanligt hyggligt folk får se sina bilar gå upp i rök.

I såväl städer som mindre orter är gemene man rädda för att gå ut på grund av misshandel och rån. Göteborg till exempel är ett rent eldorado för dessa kriminella. Man ser sig om över axeln och tänker ut alternativa vägar.

Allt detta medan vänstern/kommunisterna hånflinar eller i bästa fall låtsas som det regnar. Sedan har de den usla smaken att varna för Sverigedemokraterna.

Och vad med “Folkets Kultur”? Tror fibbarna att Sveriges folk vill ha politisk islam? Varför går inte “moderata muslimer” i fronten mot politisk islam och hyllar det sekulära samhället? Alla vet svaret! Alla vet vilket helvete som drabbar de individer som trots allt vågar gå emot de egna klanerna och den religiösa politik som utgör det sammanhållande kittet.

Om man inte ser att politisk islam är det verkliga hotet mot yttrandefriheten, då är man bara en teoretiker som aldrig satt sin fot i den fysiska verkligheten och inte ens lyckats ta in vad som dagligen förmedlas i såväl MSM som i fria media.

Man skall bedöma organisationer efter vad de uträttar i praktiken. Vänstern, inklusive FiB och de kommunistiska partierna, är bästa vänner med islamismen.

Värst är naturligtvis de som kallar sig för marxister och inte ens klarar av att hantera sina egna analysverktyg. Att tro att klankultur och politisk islam kan inlemmas i klasskampen och kampen för friheterna, torde vara världsrekord i dubbeltänk.

Janne Bjernfeldt

... är läst 24 gånger!

(Visited 9 times, 1 visits today)

  8 kommentarer for “Är vänstern, inklusive FiB och de kommunistiska partierna bästa vänner med islamismen?

  1. Leif Stålhammer skriver:

    Låt oss diskutera frågan utan etiketter och Guilt By Association. Den politiska Islam måste värderas och tendenser kartläggas. Det finns ju ganska mycket fakta i frågan. Man kan t ex på lyssna till Mohammed Omars på Det goda samhället om frågan. Han är som f d muslim och mycket insatt i islams funktion i Sverige. Det är naturligtvis en fråga vi inte kommer förbi.

    För FiB är vår självständiga analys avgörande och FiB är ingen allmän vänstertidning. Våra paroller kan stödjas av folk från alla håll.

  2. Sven Andersson skriver:

    Politisk islam är ett väldigt trubbigt begrepp och innefattar allt från de Muslimska Brödraskapet i Egypten till ISIS. Politisk kristendom omfattar allt från Kd till KKK. Är själv ingen anhängare av någon av ovanstående, bara konstaterar att det finns enorma skillnader.

  3. Lars Nilsson skriver:

    Tja, det här skrev jag för några veckor sedan, men kan kanske fortfarande vara aktuellt. Jag tycker att mina många muslimska vänner inte förtjänar att buntas ihop med de extrema åsikterna och detsamma gäller mina vänstervänner.

    En del så kallade vänsterdebattörers absoluta förnekande av att invandring och bristande integration ens skulle kunna vara en av orsakerna till social splittring är både rörande och löjlig. Om det fanns utanförskap, polarisering och en dominans av patriarkala strukturer tidigare – hur skulle ett tillförande av ytterligare hundratusentals nya flyktingar kunna undgå att förvärra dessa förhållanden? Snacka om patriarkala strukturer när det gäller vissa subkulturer vars företrädare nu mångdubblats i Sverige!

    Allt som brukar betraktas som vänsterfrågor som feminism, jämlikhet och ett sekulärt samhälle trampas ner i dyngan och man urskuldar detta. Sveket mot moderata muslimer är stort. Varför?

  4. Bertil Carlman skriver:

    Janne Bjernfeldts inlägg tycker jag, kanske till skillnad från Knut L, inte att det går att polemisera mot på allvar.

    ”Politisk islam hyllas av hundratusentals människor och håller stora områden som gisslan.” Ett sånt svep! Vad menar JB med politisk?

    ”Svenskar utsätts med ohyggligt korta mellanrum för hatbrott och grotesk misshandel. Blåljus-personal utsätts lika ofta för stenkastning och maktdemonstrationer.” Hur korta är ohyggligt korta mellanrum? Utsätts blåljus-personal med ohyggligt korta mellanrum för stenkastning? Var är statistiken?

    ”Allt detta medan vänstern/kommunisterna hånflinar eller i bästa fall låtsas som det regnar.” Vad/vilka är vänstern/kommunisterna? Har du inga exempel JB?

    ”Varför går inte ‘moderata muslimer’ i fronten mot politisk islam och hyllar det sekulära samhället? Alla vet svaret!” Hur många är alla?

    ”Värst är naturligtvis de som kallar sig för marxister och inte ens klarar av att hantera sina egna analysverktyg.” Jag anser mig vara marxist/kommunist. Vad är det för analysverktygtyg JB pratar om? Är det teorin om mervärdet?

    Janne Bjernfeldt är allmänt mycket sur på vissa ytterligheter som en viss religion kan ta sig. Journalisten Chris Hedges har gjort föredömliga analyser av ytterligheter som kristendomen kan ha i USA (American Fascists: The Christian Right and the War on America). Men då JB bara öser galla går det inte att polemisera, för det krävs det preciseringar och tankeskärpa. Sådana analysverktyg hanterar JB inte; åtminstone inte i denna artikel.

  5. Gunnar Eriksson skriver:

    Det kommunistiska Kina tillåter inga muslimer att flytta till sig. Anledningen är att Kinas befolkning inte vill ha framtida militära konflikter inom sitt eget territorium. Men i Sverige är det fullt möjligt att öka muslimsk invandring. Lever vänstern i det BLÅ?

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Ang Kina har man redan tillräckligt många muslimer inom sina gränser, “kommunistiska” eller ej. Nu placeras många av dessa i särskilda omskolningsläger. Jag har inte sett att det beror på att de skulle vara islamister (eller “politiska muslimer” enligt Janne Bs terminologi), men Kina brukar inte lägga fingrarna emellan när det gäller några trosriktningar, Falun Gong-rörelsen har länge förföljts liksom de tibetanska buddisterna.

    Någon annan trosuppfattning än den “kommunistiska kapitalismen” tillåts inte konkurrera om själarna i Kina. Partiet är enat om detta. Vore intressant med en lite utförligare redogörelse för hur detta enande gått till, men intill dess tror jag att det skett genom sedvanlig “demokratisk centralism”. Sådant brukar fungera, i vart fall i det andra ledet, men det första (demokratiska) ledet kan det väl vara lite si och så med.

  7. Mats Loman skriver:

    “Politisk islam är ett väldigt trubbigt begrepp och innefattar allt från de Muslimska Brödraskapet i Egypten till ISIS”, skriver Sven A.

    “Allt ifrån”

    Sven A antyder här att det är ett väldigt spann mellan de här båda ytterligheterna, alltså mellan Brödraskapet och ISIS.

    Det finns folk som delar Sven As uppfattning. Islamologen Jan Hjärpe, till exempel. Och Alhambras ägare, Hesham Bahari.

    De här båda herrarna anser, om jag fattat dem rätt, att islam är föremål för en våldsam uppblomstring av religiös mångfald, av “modernitet”, av islam i den moderna tiden. I det moderna tumultet i Mellanöstern har Brödraskapet uppstått. Och ISIS. Och en miljard andra uttryck och företeelser…

    Herrarna föreställer sig, ja de faktiskt hoppas, att den här “mångfalden” till sist ska slå över i en “reform” och en positiv modernisering för islams del.

    Deras tanke är, förefaller det, att islamismen ska genomgå samma utveckling som en gång lutheranismen och calvinismen. Men det finns också de som har en helt annorlunda uppfattning om saken. Thierry Meyssan och Yousef Hindi, bland andra.

    Hindi, en sunnitisk fransk patriot, aktivist och publicist av marockansk börd, underkänner helt framställningen av ISIS som ett spontant uttryck för religiöst och politiskt liv i Mellanöstern/Sydvästasien. ISIS är en legoarmé och en terrororganisation, anser Hindi; inget annat. En soldatesk. En ren skapelse av Västs spiontjänster, främst de brittiska, franska och israeliska. Även av de amerikanska, givetvis. Bekostad med pengar som man har hämtat hos sina “allierade” bland Gulfmonarkierna; Saudiarabien, Qatar, Förenade arabemiraten…

    Meyssan är en före detta vänsterliberal aktivist, journalist och politiker som utvecklats till antiimperialist. Han har varit på plats i Libanon och Syrien sedan han tidigt på 2000-talet gick i exil från Frankrike där han hade kommit på kant dels med den vänsterliberala rörelse, den mångfaldsvänster som han själv tillhörde, dels med president Sarkozy.

    Meyssan delar Hindis uppfattning att ISIS är en ren legoarmé upprättad av västmakterna. Meyssan hävdar därutöver att han har kännedom om den plan de västliga spiontjänsterna har följt under sitt projektarbete med ISIS. Den så kallade “arabiska våren” och ISIS har enligt Meyssan sitt ursprung i CIA och vad han kallat “Rumsfeld-Cebrowski-planen”. Det är en politisk och militär slagplan som ytterst har sina rötter i en i Israel på 1980-talet utkläckt plan. Det strategiska målet i både den israeliska Oded Yinon-planen och i Rumsfeld-Cebrowski-planen är, hävdar Meyssan, en allmän röra i hela Mellanöstern, syftande till upplösning av alla nationella och andra sociala och politiska strukturer, så att folken i området blir mänskliga atomer och lätta offer för amerikansk imperialism och kapitalism och israelisk expansionism.

  8. Mats Loman skriver:

    Och så till frågan i Knut L:s text.

    Kan man säga att vänstern har varit i maskopi med islamisterna? Eller som man just nu tillspetsat uttrycker saken i en som vanligt överhettad och manipulerad debatt i Frankrike: Är den islamistiska terrorn “islamo-vänsteristernas” fel?

    Jag vill påstå att svaret är nej. Både den “islamistiska terrorn” och “kriget mot terrorn” är den amerikanska oligarkins fel. Och dess europeiska kollaboratörers. Men vänsterns uppblåsthet, inbilskhet och dumhet har gjort den komplett oförmögen att motsätta sig eller ens tala om imperieoligarkins intrigspel med brottslingar och psykopater bland, bland andra, araberna.

    Den enda vänster som finns kvar i Sverige är det jag kallar en “mellisvänster”: mellanskiktare med åsikter till vänster i partispektrum. Arbetarklassen i Sverige finns inte i politiken för närvarande. Utom som valboskap i SD.

    Mellisvänsteristerna stora fel är att de är revolutions- och våldsromantiker. Det har de blivit dels genom att de blivit hjärntvättade med amerikansk “populärkultur”, dels genom att de blev “revolutionärer”. Mellisarna tror att i stort sett allt busliv är “uppror”, ehuru kanske inte så “medvetet” alltid. En kvaddad kille i en “segregerad” stadsdel i Malmö som ägnar sig år asocialitet och kriminalitet är i själva verket en stackars förvirrad arbetarklassare som inte har blivit klassmedveten än. Tror mellisarna. Grabbens uppror är kanske lite missriktat och valhänt. Men i stort sett är han en protorevolutionär, tänker mellisarna. Allt som fattas är lite ledning och skolning. Och vem ska bistå med det? Jo, mellisarna förstås… Vietnamrörelsens gamla rebeller inbillar sig att det finns goda uppror och att det är just de som ska stå i spetsen för dem.

    Buslivet, våldet och förfallet bland invandrarnas pojkar förväxlas av mellisarna allmänt med det till fetisch förvandlade upproret. Och islamismen och den “arabiska våren” förväxlas likaledes och av samma skäl med den lika fetischiserade revolutionen.

    Konsekvensen är dels att mellisarna, trots sitt marxistiska förflutna, sitter framför teveapparaterna och sväljer ner den värsta, mest förljugna krigspropaganda från Väst som man kan tänka sig; dels att de står helt på de invandrade våldsverkarnas sida när invandrarpojkar i grupp hugger in på två generationer svenska skolpojkar under 40 år.

    Är terrorismen mellisvänsterns fel? Nej. Självfallet inte. Har mellisvänstern skuld? Ja, jävlar anamma om den har!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.