Är vi alla “röda khmerer”?

Anders Persson ger här ännu en sida av de Röda Khmererna och för den delen kommunisterna i allmänhet. De kambodjanska kommunisterna var inte blodstörstiga, deras misstag var att de, liksom kommunister i allmänhet, inte värderade "legalitetens" betydelse.

Med revolutioner har alltid följt övergrepp på skyldiga och oskyldiga, här en scen från utbrottet av amerikanska revolutionen 1774.

På lediga stunder tar jag mig tid att följa vad som hände efter revolutionen i Ryssland senhösten 1917. Och det var inte alltid uppbyggliga saker. Allmän rättslöshet rådde med övergrepp också på helt oskyldiga. Ty det som sker under en revolution är inte bara att “folkets utsugare” löper risk att mördas utan många andra, även helt oskyldiga. När statens rättsapparat försvinner är det lätt att ta ut personlig hämnd eller begå kriminella handlingar av olika slag, som t ex i Petrograd 1917. Alla känner till Mao Zedongs ord att revolutioner “inte är några tebjudningar”. Man kan också påminna sig hur Jan Myrdal diplomatiskt ofta hänvisar till grymheterna under de tyska böndernas uppror 1524–25, kanske för att inte direkt säga något negativt om uppror närmare i tiden.

Man bör också påpeka att liknande förhållanden också råder under reaktionära revolutioner eller kontrarevolutioner, ta t ex anarkin efter Iraks och Libyens krossande.

Vad gäller socialistiska revolutioner gör socialister och kommunister det extra svårt för sig själv genom att naivt intala sig att bara “folket får makten” så ordnar allt sig till det bästa. Men “folket” är inte något enhetligt och få av dem har fått någon utbildning i “revolutionär moral och disciplin”. Under ryska revolutionen hade bara en bråkdel av partimedlemmarna någon skolning i Marx’, Engels’ eller ens Lenins teorier.

Att grymheter oundvikligen följer i varje revolutions eller kontrarevolutions spår är en sak, en annan är kommunisters traditionella ointresse för laglighetens betydelse, även före revolutioner.

“Legalistisk formalism”
Under ryska revolutionen är ett återkommande tema att man inte ska känna sig hämmad av “legalistisk formalism”. “Folket” och i synnerhet “arbetarklassen” ansågs ha en instinktiv känsla för vad som var “klassmässigt” rätt och fel.

Må vara att detta kunde fungera som ett provisorium under själva revolutionen och kampen emot imperialistiska inkräktare. Men när väl detta stadium var över dröjde det länge innan något som liknande juridiskt bindande laglighet såg dagens ljus i Sovjetunionen. När det väl skedde var det genom Stalins i ord demokratiskt välformulerade lagbok 1935. Men som bekant var det si och så med efterlevandet…

Men det handlar inte bara om Sovjetunionen. I anslutning till den pågående debatten om Kampuchea i slutet på 1970-talet har jag, för att friska upp minnet, läst igenom bland annat den serie reportage som publicerades i Dagens Nyheter 27 december – 3 januari 1979 av den amerikanske journalisten Richard Dudham (som fick goda “vitsord” av Knut Lindelöf i ett blogginlägg 3 mars). Dudhams reportage tar upp aspekter av den kambodjanska revolutionen som jag inte sett på annat håll – kanske för att innehållet pekar finger långt utanför Kambodja.

“Folkets domstolar”
Ieng Sary, vice premiärminister och utrikesminister medgav (DN 28.12 1978) att en del dödande inte kunnat undvikas. Men om man tog hänsyn till den “komplicerade situationen” efter kriget menade han att kommunistpartiet hade “löst problemet på ett anständigt sätt” och också lyckats “undvika alltför mycket dödande”.

Han medgav – och nu kommer det ofta förbisedda – att Kampuchea inte hade någon brottslagstiftning eller några vanliga domstolar. Istället, sade han, fanns det folkdomstolar som arbetade “enligt gamla sedvänjor bland folket”. Dudman fick ingen närmare förklaring än så. Det fick han emellertid av Pol Pot i en intervju som publicerades några dagar senare, den 2 januari 1979.

Pol Pots svar på en fråga om den nya regimens rättvisesystem bekräftar antagandet att regeringens juridiska organ blott och bart stadfäster domslut av “folket” när det gäller disciplinära åtgärder.

Han fick frågan vem som är justietminister i det demokratiska Kampuchea och vilka är dennes ämbetsfunktionerna? Pol Pots svar, enligt en officiell utskrift [uppenbarligen kommunicerat genom tolk]:

– I det demokratiska Kampuchea kan varje problem lösas av folket, så det underlättar det administrativa arbetet mycket. Vanligen håller folket regelbundna möten med kritik och självkritik. De lyckas alltid lösa små eller stora meningsskiljaktigheter. Det är den grundläggande processen. Domstolarna ingriper bara för att stadfästa folkets domslut och leder tillämpningar av demokratisk centralism.

Lägg märke till divergensen mellan Ieng Sary och Pol Pot. Enligt den förre fanns det varken “vanliga domstolar” eller “brottslagstiftning”, medan den senare hävdade att det fanns “juridiska organ” och “domstolar” om än med begränsade befogenheter. Båda förlitade sig i huvudsak på “folkets sedvänjor”.

“Klasskänsla”?
Det här är inte skrivet för att peka finger åt de kambodjanska kommunisterna, utan åt de västerländska, och inte heller då i förfluten tid, d v s 1917-21 utan idag. Min erfarenhet av över 40 år i eller i närheten av “kommunister” är att de helt saknar känsla eller intresse för juridiska frågor.

Kanske påverkade av de ryska bolsjevikernas förakt för “legalistisk formalism” verkar de sätta sin tilltro till “folkets domstolar” där “klasskänslan” avgör vad som är rätt eller fel. Detta har spritt sig utanför de traditionella kommunisternas led till den s k “vänstern” där det, enligt min erfarenhet, bara har varit FiB/K och FiB-juristerna som, i linje med Marx och Engels, sett de positiva sidorna i det “borgerliga rättssystemet”. Resten av “vänstern” har bara sett detta som ett redskap för “klassförtryck”. När FiB/K och FiB-juristerna velat agera i t ex grundlagsfrågorna och tryckfrihetsfrågorna, som i stor utsträckning är juridik, har de alltid haft vänstergrupper emot sig, som velat att de skulle “gå hela vägen” och avslöja den borgerliga demokratins klasskaraktär.

Större delen av dagens “vänster” skiljer sig alltså i detta avseende inte från de “röda khmererna”. Vore det inte för “Guds nåd” skulle de i ett “skarpt läge” ha hamnat i samma situation som Pol Pot och hans närmaste 1975-79, alltså varit lika handfallna inför den rättsliga anarki som inträder efter en revolution.

  17 kommentarer for “Är vi alla “röda khmerer”?

  1. Leif Stålhammer
    2018-03-11 kl. 15:25

    PS. Av Ditt resonemang framgår alltför tydligt hur viktigt det är med masskolning och ett ledande organ/parti, som det Lenin propagerade för. Naturligtvis format efter vår tid som ju skiljer sig från Lenins på många viktiga punkter (Miljöfrågan och den nya globalismen). Men i princip kommer man inte ifrån organisation. Gammal hederlig.

  2. Anders Persson
    2018-03-14 kl. 14:42

    I en kommentar 10 mars skrev Kerstin Stigsson (SKP): “Nu måste jag komma in när uppenbara felaktigheter skrivs. Lenin läste juridik och fick 1891 avgångsdiplom i detta ämne. Han arbetar även under en kort period som advokat.”

    På sidan 228 i Stefan Lindgrens biografi över Lenin hämtar jag följande stycke:

    “I sitt slutanförande på den 8:e partikongressen i mars 1918 hade Lenin tagit upp frågan om byråkratin. Han började med att notera vissa framgångar, till exempel med att skapa nya domstolar:

    ‘Här var förvisso uppgiften lättare; vi behövde inte skapa en ny apparat, eftersom vem som helst kan fungera som domare om han stöder sig på arbetarklassens revolutionära rättskänsla.'”

    Det unga sovjetsamhället hade problemet att många “experter” t ex inom teknik och vetenskap, var konservativa och anti-bolsjeviker. Därför satte man snart igång skolning av unga arbetare till “röda experter”. Något sådant hade behövts också inom juridiken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.