Är vi friare i skidspåren nu?

Foto: Örnsköldsviks museum.

NOG HAR JAG tänkt på det förut, detta med hur skidåkningen förändrats. När jag var liten bodde vi i Kroksta cirka tre kilometer utanför Örnsköldsvik där vi barn på vintern åkte skidor i stort sett varje dag. Jag fick först ett par björkskidor som man spände en rem med spiralfjäder bakom pjäxan. När jag var fyra år lärde jag mig diagonala så att bakändan på skidorna klapprade hårt i spåren. Jag trodde det var den rätta tekniken. Jag och min kamrat – som var något år yngre – åkte skidor, hoppade i backar (det vi kallade knixar) från morgon till kväll varje dag då vädret tillät det. Massor av skidspår korsade åkrarna i Kroksta och rätt många strålade samman på två ställen där de fortsatte in i skogen vi foten av Åsberget.

En gång då jag var fem år tog min kompis pappa med oss båda på en skidtur till Åsbergets topp, som kallades Vårdkasen. Pappan lärde oss då hur vi skulle stå på skidorna när vi åkte utför de brantaste backarna.

Det fanns flera skidspår från staden Ö-vik till till Vårdkasen, som användes som utflyktsmål av många när vädret var bra. En del fortsatte sedan över Lillbacksjön sedan vidare över Backsjösjön till Huggsjöstugan cirka en mils skidåkning från Ö-vik.

Jag tror det var i början av 60-talet det första elljusspåret togs i bruk i Ö-vik. Då kunde man åka skidor även efter det blivit mörkt. Men man behövde inte ha speciella längdskidor som nu, utan kunde åka med ordinära skidor.

Numera ser man sällan några skidspår som korsar åkrar och sjöar. Man kunde fram till en bit in på 2000-talet fortfarande åka skidor från Gullänget till Huggsjöstugan, men man måste ha moderna skidor. Det var Hägglunds skidklubb som genom sin skidspårningsmaskin höll spåren öppna. Men efter att skidklubben flyttat sin verksamhet till Skyttisområdet (där det kostar pengar att åka) stängdes elljusspåren i Gullänget ner och spåret till Backsjösjön slutade man fixa med spårmaskin.

Nu får man ta bilen cirka åtta kilometer till norra änden av Backsjösjön för att sedan fortsätta med skidor till Huggsjöstugan. Därifrån kan man fortsätta till Rutbergets fantastiska spårområde.

Vad är denna långa utläggnings korta mening? Jo, har det trots bättre utrustning och maskinspårade spår blivit friare? Var det inte lättare förr att med enkla skidor, utan bil, ta sig ut i naturen då det fanns skidspår inpå knuten som var förbundna med hundratals andra skidspår?

Sportlov i Ö-vik 1949. (Bild: Ur en gammal journalfilm som mest handlar om backhoppning och föreningen Friska viljor.)

... är läst 516 gånger!

  5 kommentarer for “Är vi friare i skidspåren nu?

  1. Arne Nilsson skriver:

    När jag hamnar i diskussion med den yngre generationen om problemen inom vården, skolans förfall, privatiseringar, ökande klassklyftor, misslyckad integration, gängskjutningar o s v brukar jag lätt sarkastiskt kommentera:
    – Allt var bättre förr!
    Svaret blir ofta:
    – Men allt var väl inte bättre förr?
    – Inte allt. Nu har vi bilbälten och cykelhjälmar.
    – Men internet då?
    – Internet är som en yxa. Med en yxa kan du hugga ved. Yxan kan även änvändas som ett mordvapen. Internet kan användas för att förmedla kunskap. Men Internet kan även användas till övervakning och kriminalitet.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Jag undrar vad skillnaden mellan speciella längdskidor och ordinära skidor är. Jag köpte mina första plastskidor på Domus år 1983 för 150 kronor.

    På 1950-talet var det några bra snövintrar även i södra Sverige, och jag åkte skidor till småskolan någon kilometer under flera vintrar över åkrarna bredvid vägen. Men fortfarande kan ju vem som helst göra sitt eget spår med stöd av allemansrätten. Det är förstås tungt och långsamt, men varför ger man sig ut en vacker vinterdag? Är det för att njuta av ett vackert landskap eller för att slå nya rekord, nytt personbästa på 5 km eller? Det verkar som att professionaliseringen av idrotten är boven, som avskräcker alla oss amatörer från att bara ta en tur.

  3. Bengt Håkansson skriver:

    Skidåkningen kommersialiseras mer och mer liksom allting annat. I dessa dagar är jag i Sälen och åker längdskidor. Här har man döpt om de längdåkningsspår som går intill Skistars utförsåkningsanläggningar till Cross Country Arenor och tar 94 kr/dag för vuxna och 75 för barn över 7 år. Jag kan inte se det som annat än ett flagrant angrepp på allemansrätten. Det är dessutom inget som gynnar skidåkningen. Att vi som far runt i spåren dagarna i ända får betala lite för spårningen är väl inte orimligt, men då betalar jag hellre en frivillig avgift till de spår som stugägarföreningen där vi bor underhåller. Det blir rent oförskämt när barn och andra som bara vill åka ut någon timma, kanske för att prova på tvingas betala. Många stannar nog inne istället för att strula med plastkort och avgifter.

  4. Leif Strandberg skriver:

    Tack Kenneth för en väldigt fin artikel om skidor i norr förr i tiden. Och! Heja, heja Friska viljor (som jag tävlat mot men då i kanot). Jo, skidåkning och barnens fria rörelser var bättre förr. Mycket bättre.

  5. Kenneth Lundgren skriver:

    Bengt Svensson…
    ”…undrar vad skillnaden mellan speciella längdskidor och ordinära skidor…” är. Jag förstår vad han menar och frågan är berättigad då det jag skrev var dunkelt. Jag skulle kanske ha skrivit ”Men man behövde inte ha de längdskidor som man har nu, utan kunde åka med ordinära skidor som fanns tidigare.” De längdskidor man har nu – vare sig de är för tävlings- motionsbruk eller för vanlig nöjesåkning är alla smala, cirka 50 mm vid bindningen, något bredare vid brätte och bak på skidan. De är olika konstruktioner av bindningar med det gemensamt att bindningen knäpps fast på skidskor (kängor) som på en bygel eller annan anordning som sitter direkt i framkanten på sulan.

    De olika moderna bindningarna kräver olika skidskor (eller skidkängor) som bara passar till en viss konstruktion av bindning. Spårmaskinerna gör spår som omoderna skidor inte går att åka i. Även om dessa är smala så kärvar de omoderna bindningarna (vare sig de är av y- eller strambindningstyp) mot kanterna i skidspåret. Men moderna skidor skulle gå ganska bra att åka med i ”gamla spår”. Men då skulle man få problem med de nya stavarna som har för liten truga, de skulle sjunka igenom snön.

    Bengt Svensson skriver också ”Men fortfarande kan ju vem som helst göra sitt eget spår med stöd av allemansrätten.” Visst kan man göra det men de moderna skidorna passar dåligt till det, då de är för smala och oftast för mjuka, dessutom sjunker de nya stavarna igenom snön. Det finns speciellt framtagna turskidor för det, men det är det ett begränsat antal entusiaster som använder dessa nära den potentiella skidterräng jag har tillgång till.

    Men min poäng är inte att det inte går att åka utanför de maskinspårade spåren, utan att det är svårt. Förr fanns det tillräckligt många skidåkare som gjorde spår i skog och mark. Det gjorde jag ibland om det behövdes så att ”infrastrukturen” med skidspår och skidstråk var lätt att ta sig ut i på skidor.

    Skidor var en gång en nödvändighet. Till exempel så åkte skogsarbetaren på 20-, 30-, och början på 40-talet ofta skidor till hyggena de arbetade på. Ibland hade han 1,5 mil på skidor till sitt arbete. Hade det varit nu skulle han väl åkt bil och/eller snöskoter till sitt arbete eller på en skogsskördare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.