et verkar på den kinesiska websajen Global Times som om ungdomar som är nöjda med sitt arbete inte skulle bry sig mycket om frihet. Den 31:a oktober publicerades där en artikel av Ai Jun. Rubriken var ”Tillfredsställelse med arbetet, inte frihet, bestämmer social stabilitet”. Artikeln inleds med ett foto från närheten av La Moneda, den chilenske presidentens palats i Santiago.
Ai jun fortsätter:
”Bortsett från Santiago så fångas också Paris, Barcelona och Hong Kong i socialt kaos. Finns det något gemensamt bland demonstrationerna? Unga människor som är mest aktiva är ett. I framtiden kommer konkurrenskraften och den sociala stabiliteten i en stad eller ett land i stor utsträckning att kopplas till om de kan tillfredsställa ungdomars behov av sysselsättning.”
Huvudorsaken till den uppblossande sociala oron i Väst (och Hongkong) skulle alltså vara ungdomars behov av sysselsättning. Inte den ökande klyftan mellan rika och mindre bemedlade, och inte heller något om korruption eller om hur kostnader med till exempel minskande koldioxidutsläpp vältras över på arbetarklassen. Som argument för sin skrivning har Ai Jun en professor från USA, Jeffrey Sachs. (Wikipedia: en amerikansk nationalekonom främst känd som ekonomisk rådgivare i Latinamerika, Östeuropa, före detta Jugoslavien, Asien och Afrika.) Denne skriver:
”Stadsungdomar som inte föds rika är desperata över sina chanser att hitta överkomliga bostäder och ett anständigt jobb.”
Är det verkligen allt som denne professor klämmer ur sig i frågan? Nåväl det är i varje fall vad Ai Jun tagit fasta på. Och så drar Ai Jun slutsatsen:
”Ungdomars sysselsättning avgör med andra ord stabiliteten i ett samhälle”.
Om nu detta också är den kinesiska regeringens uppfattning, ja då ger jag inte mycket för dess analys av vad som sker i Väst, och Hongkong. Vidare i citaten:
”När det gäller arbetstillfällen skulle inte många [ungdomar] ta det som en prioriterad fråga. Deras motiv till arbete är i stället, att få en hög inkomst, ha roligt, ha tillräckligt flexibla levnadsvillkor eller ha en känsla av prestation. Social utveckling och teknik står bakom denna trend. Men tack vare den snabba tekniska utvecklingen krymper och försvinner ett växande antal traditionella industrier. Detta kombinerat med stigande levnadskostnader och allt hårdare konkurrens på arbetsmarknaden gör ungdomarna oroliga.”
Stigande arbetslöshet, skulle det inte vara en stor fråga? I USA beräknas den inofficiellt vara bortåt 20 %, ja en del anger den till och med som bortåt 40 % av alla arbetsföra. Vad görs då i Kina?
”För att ge ungdomar tillräckligt högkvalitativa arbetstillfällen har Kina infört ett antal åtgärder, bland annat att erbjuda statlig finansiering till nystartade företag, öka yrkesutbildningen, tillhandahålla mer riktad arbetsförmedling och strategier för nyutexaminerade och veteraner, och genomföra nya stödåtgärder för flexibel sysselsättning i den nya eran.”
Skulle mycket väl ha kunnat vara Sverige idag.
”Kina genomförde också program för att främja anställning av unga Hongkongbor. År 2017 undertecknade det kinesiska fastlandet och Hongkong ett närmare avtal om ekonomiskt partnerskap, som erbjuder invånarna i Hongkong förmånstillträde till arbetsmarknaden på fastlandet.”
Men varför verkar det inte som om det är vad de unga i Hongkong önskar?
”Stabiliserande och expanderande ungdomssysselsättning är inte lätt, särskilt inte i Kina. År 2019 producerade kinesiska universitet ett rekord på 8,34 miljoner utexaminerade, vilket innebär att Kina har att axla större påtryckningar än något annat land.”
Att Kina har en enorm befolkning är klart, och då blir det till att axla ett större tryck, men det relativa trycket är inte så stort jämfört med många andra länder. På globalis.se läser jag för år 2019 Kina 4,4 %, Sverige 6,8 %, Makedonien 21,8 % och Sydafrika 27,3 %. I Kina visar rapporterna att arbetslösheten bland ungdomar i åldern 15–29 år var 9 procent år 2018. Slutsatsen som dras…
”Jämfört med många utvecklade länder, kan det sägas att Kina har gjort ett anständigt arbete.”
Detta finns det ingen anledning att motsäga, framför allt om USA även framöver skall räknas till de utvecklade länderna; jag har läst flera inlägg från USA som går ut på att USA bör räknas till u-länderna.
Efter denna exercis, som mest rör ungdomars arbetssituation, kommer vi in på kärnan i artikelrubriken. Ai Jun skriver till slut:
”Detta kan tjäna som en påminnelse till västvärlden. När den fortsätter att peka finger mot den kinesiska regeringen på grund av brist på så kallad frihet och demokrati gör man [i Kina] praktiska ansträngningar för att lösa sociala problem. Det är väst som har ignorerat karaktären av sina egna bekymmer och misslyckats med att hitta ett sätt att lösa dem. Om det västerländska systemet inte kan mobilisera ungdomars anda av konkurrens och bara inriktas på att leta efter lösningar för den så kallade friheten och demokratin, så kommer liknande kaos att dyka upp i fler västerländska länder.”
Officiellt sägs Kina vara ett socialistiskt land – ”med kinesiska förtecken”. Officiellt sägs USA, Indien och Israel vara demokratier. När det gäller USA, har till och med en före detta president, Jimmy Carter, svårt att använda ordet demokrati. Att Indien skulle vara ”jordens folkrikaste demokrati” är jag nog inte ensam om att ifrågasätta. Ja, jag har till och med svårt att kalla Sverige demokrati, eftersom vanligt folk inte har något nämnvärt inflytande över landets ekonomi. Det har bara någon enstaka procent av befolkningen. Vad gäller Ai Juns sista uttalande måste man fråga sig varför han skriver ”den så kallade friheten och demokratin”. Det är ett mycket bra drag från Kina, Ryssland och en del andra stater att de inte ”pekar finger” i sina mellanhavanden med andra länder. Ja det fingerpekande som svenska ministrar plötsligt tog till gentemot Turkiet när landet gick in med militär i norra Syrien, samtidigt som dessa ministrar varit mer eller mindre bekväma med USA:s folkrättsvidriga handlande gentemot Syrien, ja detta fingerpekande visar klart hur falskt länder från Väst mycket ofta uppträder. Men detta till trots hade det varit intressant att få veta vad man i Kina officiellt menar med demokrati och frihet. När Ai Jun skriver ”så kallad” framför orden blir jag mycket nyfiken; vad menar han egentligen?
En radanmärkning om begreppet ”arbetslöshet”. Det är viktigt att vi vägrar använda detta mått på sysselsättning. Det är alltför svårmätt och lättmanipulerat.
Om alla protesterade när regeringar och medier nämner bluffmåttet ”arbetslöshet”, skulle vi inte behöva vara osäkra på sakernas tillstånd på det sätt som Bertil C beskriver: ”I USA beräknas den inofficiellt vara bortåt 20 %, ja en del anger den till och med som bortåt 40 % av alla arbetsföra.”
Det enda användbara måttet är sysselsättningsgrad, alltså procentandelen av en viss åldersgrupp som har betalt arbete. Man kan gärna räkna om deltidsarbete till heltidsekvivalenter också, så att inte utbrett deltidsarbete förskönar statistiken.
Bertil C!
Man behöver inte bege sig långt bort i östra Asien för att möta skepticism emot ”demokrati”. Det räcker med att man tar färjan till Finland. Under mina 40 år med landet och folket har jag ofta blivit kritiserad för att vara ”demokratisk”. Det gäller av såväl svensk- som finsktalande.
Till och med liberala, finlandssvenska Anna-Lena Laurén uttrycker sig, i boken om ”de galna ryssarna” på sidorna 118-119 ironiskt om svenskars – och ryssars – ”vurm för gemensamma och demokratiska beslut”, något som ”finländare ofta skrattar åt”.
Det finländska idealet verkar vara att någon boss pekar med hela armen och alla följer, typ Kekkonen. ”Management by perkele”. Gillar man inte bossen skaffar man sig en ny. När ”sannfinländaren” Timo Soini fick ökat anseende i de liberala salongerna var hans dagar som partiordförande räknade.
Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jan Arvid Götesson skriver att ”Det enda användbara måttet är sysselsättningsgrad…”. Jag håller med om att sysselsättningsgrad är ett viktigt begrepp men inte att det är det ”enda användbara”. Men man måste veta vad de olika måtten som mäter arbetsmarknaden står för och hur de förhåller sig till andra mått gällande de arbetande.
Sysselsättningsgraden är antalet sysselsatta i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder.
Arbetskraftsdeltagande är antalet personer i arbetskraften i förhållande till befolkningen.
Arbetslösheten är antalet arbetslösa i förhållande till arbetskraften, alltså de som står till arbetsmarknadens förfogande.
Jag anser att man ska ha koll på alla dessa mått då man till exempel analyserar arbetslösheten och dess inverkan på människor och samhälle!
När det gäller arbetskraftsdeltagande och sysselsättningsgraden så har Sverige de högsta i EU 87,1 procent av alla mellan 20 och 64 år (2017) respektive 82,6 procent av av alla mellan 20 och 64 år (2018). I Europa är det bara Island som har högre värden – 88.6 procent 2017, respektive 86,5 procent 2018. Källa Eurostat. Sverige verkar klara sig bra och dessa mått visar också på att de arbetande i Sverige har möjlighet att skapa stora värden. Det som ligger oss i fatet är den ökande andelen av befolkningen över 64 år.
Men de arbetslösa har ganska lite nytta av dessa höga värden på sysselsättningsgrad och arbetskraftsdeltagande då de likväl står utan arbete. Därför är det även viktigt att hålla reda på graden av arbetslöshet.
När den nyliberala ekonomiska politiken etablerades i full skala i samband med finanskrisen på 90-talet – med skiftet på politiken från full sysselsättning till inflationsbekämpning – ökade arbetslösheten i Sverige från en två till fyra procent under 80 till upp till nivån sex till åtta procent. Samtidigt som de olika regeringarna sänkte arbetslöshetsersättningarna. Värst var den borgerliga regeringen som tillträdde hösten 2006.
Sverige har nu en av EU:s högsta arbetslöshetstal med 7,3 procent (sep 2019). Bara 5 länder i EU har högre arbetslöshet. Men om man ser på de länder som har lägst arbetslöshet, Tyskland och Tjeckien, har de en arbetslöshet 3,1 respektive 2,1 procent medan sysselsättningsgraden för de båda länderna 79,9 procent. Det vill säga 2,7 procent lägre än Sverige.
Om Sverige skulle föra en ekonomisk politik som halverade arbetslösheten från dagen 6–8 procent till 2–4 procent skulle det få en stor betydelse för de arbetande i Sverige. Denna reformistiska politik som är ekonomiskt fullt möjlig skulle också bidra med att dra undan mattan för olika mörka krafter som SD.
Kenneth L!
Jag arbetade som rådgivare åt en minister i Samväldet Australiens federala regering. Ofta skulle han åka till en region varest en eller flera ursprungsbefolkningsnationer hade sina hemländer.
Departementstjänstemännen skulle sammanställa en PM (”brief”) full med statistik inför varje rundresa. I flera år försökte jag förklara att ministern och jag ville BARA ha uppgifter om sysselsättningsgrad som beskrivning av sysselsättningsläget, INTE uppgifter om arbetslösheten. Det var omöjligt. År efter år skickade de arbetslöshetssiffror.
Problemet som jag ville peka på i min kommentar är att det viktigare måttet – sysselsättningsgraden – kommer i skymundan eftersom det mindre viktiga måttet – arbetslösheten – dominerar totalt i rapportering och i det allmänna medvetandet.
Det verkligt intressanta med artikeln är inte en diskussion kring arbetslöshet o d. Det intressantaste är ordet frihet. ”Frihet är det bästa ting” (1439 av biskop Thomas Simonsson i Strängnäs.) ”They envy us our freedom” (G W Busch i ett tal om terrorister).
Om jag slår artikelförfattaren Ai Jun på Global Times får jag 6 träffar. Det står om honom ”Ai Jun, a Chinese culture researcher” och ”folklorist Ai Jun”. Hela artikeln går ut på att om ett land är socialt stabilt så behövs ingen frihet, vad det nu är. Ja det rekommenderar AJ faktiskt för västvärlden ”Det är väst som har ignorerat karaktären av sina egna bekymmer och misslyckats med att hitta ett sätt att lösa dem.” Det måste betyda att i ett socialt stabilt Kina kommer ungdomar inte att ta sig friheten att kritisera de makthavande i landet. Det är en tredje variant av vad frihet kan betyda, en sten i skon kanske.
Slutligen ”Om det västerländska systemet inte kan mobilisera ungdomars anda av konkurrens” påminner mycket om Maud Olofssons ”Vi måste få fler ungdomar att vilja bli entrepenörer”. Slutsats: både AJ och MO ser ungdomar som i första hand kommande marknadsaktörer, den kapitalistiska statens tjänare.
Kina har gjort mänsklighetens snabbaste ekonomiska utveckling någonsin sedan 1949 och höjt landet ur en väldokumenterad fattigdom. Men var är socialismen i landet som kallar sig ”socialistiskt med kinesiska förtecken”?
Roligt att Kenneth L diskuterar arbetslösheten utan att med ett enda ord tala om ett av de senaste av alla socialdemokratiska politikjippon, nämligen målet om EUs lägsta arbetslöshet till valet 2018. Att med sådana dunderfiaskon ens drömma om att kunna bli större än SD i nästa riksdagsval (2022), när ytterligare en stor andel S-väljare gått till de numera inte så sälla jaktmarkerna, blir ju bara pipdrömmar.
Jan Arvid Götesson (JG) hävdar den 2019-11-09 att sysselsättningsgrad (Sg) är viktigare måttet. Det är en mildring av absolutiteten i JG:s förra kommentar att Sg är det ”enda användbara måttet”. Men inget av vad han skriver i sina 2 tidigare kommentar får mig att ändra min ståndpunkt, att man bör använda alla måtten på arbetskraftsdeltagande; sysselsättningsgrad och arbetslöshet, och se dessa i relation till varandra. Jag har förståelse för när JG tar upp sysselsättningsgrad i relation till Australien och dess urinvånare. Det är klart att de australiska myndigheterna är intresserade av och varför urinvånarna där har en så låg sysselsättningsgrad. Det reser frågor om hur stor den informella ekonomin är och hur den är uppbyggd. I början av 1950-talet var sysselsättningsgraden i Sverige bland kvinnor under 50 procent. Det berodde naturligtvis på att många kvinnor var hemmafruar då. Samtidigt var arbetslösheten låg. Men om en hemmafrus man blev arbetslös så försämrades hennes och familjen ekonomi.
Kul att Dennis Zackrisson (DZ) har roligt. Se hans kommentar av den 2019-11-09.
Själv är jag mindre road av DZ:s utläggning om ett av de partier, Socialdemokraterna, som de genomför den nyliberala ekonomiska politik som just gör dem oförmögna att göra något väsentligt åt den höga arbetslösheten.
Innevarande år så regerar de med stöd av andra nyliberala partier och är dessutom bundna av den M/KD:s budget. Att Magdalena Andersson vårbudgeten 2018 prognoserar att under 2019 till 2022 öka det finansiella sparandet gör inte salen bättre. (se tabell 4.1 sid 58 i vårbudgeten.) Att de dessutom i en lågkonjunktur tar bort värnskatten och ytterligare riskerar att öka arbetslösheten är naturligtvis oroande. Detta därför att det i Sverige som i många länder (dock inte alla) tycks finnas en samvariation mellan arbetslöshet och finansiellt sparande i privat sektor.
På tal om arbetslöshetssiffror meddelade SCB den 17 oktober på sin hemsida identifierat brister i datainsamlingen till Arbetskraftsundersökningarna (AKU) som påverkat statistikens kvalitet. Man skriver ”… Även antalet arbetslösa underskattades något i början av året, för att därefter överskattas.” Men man förklarar inte hur felen kunnat uppstå. I DN den 2019-10-17 säger John Kling SCB ”Exakt vad felet är och hur det har uppstått utreds nu av SCB.” Felet verkar komma från en extern datainsamlare, It-tjänstföretaget Evry, som sedan 2018 står för hälften av urvalet. Har vi inte hört det förut att privatisering av allmänna tjänster riskerar att skapa allvarliga fel och t o m kaos.