Arbetets mening och lust

Arbetets mest kända symbol (Bild: KL)

KÖNET OCH ARBETET! Det var som bekant Jan Myrdals credo, inget han stack under stol med. Viktigare än allt annat. Barn och ”normalt” familjeliv i hemmets hägn. Med vilka konsekvenser är jag kanske inte den förste som undrat. En städerska som vid köksbordet äter tårta med honom på födelsedagen. Man hör inte om några gratulationer från hans barn.

Jag tänker att det måste vara tillrättalagt av filmarna för att få hans belägenhet att framstå så ”illa” som den gör, var Myrdal verkligen ensam? Uppsöktes han inte av olika personer under de sista levnadsåren i Varberg? Han, tribunen. Åtminstone i min generations ögon. 

Han förekommer ju i en film av Stefan Jarl. Där han på sitt sedvanliga, inte alltid glasklara sätt utvecklar sin syn på socialdemokratin. Knut Lindelöf har också han dokumenterat ett besök hos Myrdal

Det måste ha varit fler som hade vägarna förbi, eller misstar jag mig för jag önskat att det vore så? (Blott Sverige svensk ensamhet har, gällde det även Myrdal?)

Ingmar Bergman kunde ha skrivit under på Myrdals credo. Men i hans fall var filmkonsten den stora passionen. Tar man del av sonen Daniel Bergmans porträtt i den självbiografiska, ärliga Hjärtat (2021) blir det tydligt. 

Är man som undertecknad lagd åt att psykologisera, blir det frestande att uppfatta Daniels svåra (psykosomatiska?) ohälsa som en effekt av en försumlig fader (och moder, pianisten Käbi Laretei). 

Sonen upprepar i sin bok att han saknar förmågan att känna tillit, terapeuter skulle omedelbart härleda denna brist till barndomen och föräldrarnas oförmåga till vad de benämner anknytning.

Passionen har sitt pris, den egocentrism som krävs för att leva kompromisslöst skapande går obevekligt ut över andra. Det är ”bara” att välja vad hängivelsen ”får” kosta. 

Under många år var jag krönikör i flera tidningar. Jag njöt i fulla muggar av att få vara subjektiv och själv välja ämne. Därmed kunde jag släppa ingivelse och hugskott fria. Ingen lade sig i. 

Skrivandet har fortsatt efter det arvoderade krönikerandet, dagligen måste jag skriva. Det skänker livsmening som inget annat.

Inget jag skaffar mig i sällskap med andra, detta betonade ju också Myrdal. (Och Lars Gustafsson varnade: Om du vill att ditt barn skall bli kreativt, lås in det i en garderob. Sätt det inte på dagis för att socialiseras.) 

Definitivt inte på de arbetsplatser där jag enbart av krassa försörjningsskäl höll till – och ut. Med klåfingriga chäfer och en organisatorisk tvångströja som klämde åt allt mer. 

Jag höll mig undan allt jag kunde från av arbetsledningen igångsatta ”gemensamhetsskapande” projekt, räddade mig därigenom. Bort ”after work”, ”team building” och annat trams!

Till priset av sämre lön. Lönesättningen var nämligen individuell (läs: personlig), chäferna hade därmed tillgång till ett bestraffningsinstrument för den som inte jamade med och höll masken. 

Myrdals Skriftställningar var helt och hållet hans eget verk, det frigjorde stilen. Och gjorde dem synnerligen läsvärda. Jag återvänder ofta till dem för intellektuell stimulans.

Bergman ägde den största handlingsfrihet på SF, han kunde göra vilka filmer han ville. Han till och med undslapp sig en gång, att han saknat en djävulens advokat. En som med kritiskt öga anlagt synpunkter på hans produktion. Som om skapandets frihet kunde bli för stor! 

Marx och Engels skrev – aldrig har de skrivit bättre och mer lustfyllt – i Kommunistiska manifestet (1848) om när arbetet inte är tvång, utan något man själv väljer. Man arbetar inte åt någon annan. Då blir det som bäst. När arbetet genererar bruksvärde och inte primärt bytesvärde leder det till den arbetandes självförverkligande. 

Därför pläderar jag för medborgarlön. (Senast i kulturtidskriften Opulens) Med en ekonomisk grundtrygghet blir vi fria att göra det vi gitter – om vi ”bara” vågar. Det är frihet. 

Vi har bara ett liv. Remember?

... är läst 536 gånger!

  4 kommentarer for “Arbetets mening och lust

  1. Leif Strandberg skriver:

    Lasse E!
    Jag håller med dig i det mesta. Men inte i dina avslutande meningar. Marx och Engels var noga med att prata om två saker: ”efter förmåga” och ”efter behov”; ”nödvändighetens rike” och ”frihets rike”. Innan vi kan njuta av detta frihetens rike må vi alla göra vår plikt i den ”nödvändiga ämnesomsättningen med naturen”. Annars blir det ju rena rama känslosåsen (skulle Lilla My ha sagt).

  2. Bertil Carlman skriver:

    Ja de citat som Leif Strandberg framför är också för mig oerhört viktiga. Men jag vill också något närmare syna citatet: ”Passionen har sitt pris, den egocentrism som krävs för att leva kompromisslöst skapande går obevekligt ut över andra. Det är ´bara´ att välja vad hängivelsen ´får´ kosta.” Ingen, absolut ingen människa kan leva kompromisslöst. Varje dag gör man mängder med kompromisser. Alla umgängen, kamratskap, klubbgemenskap, fester, resor, föräldraskap och inte minst ett partnerskap är fullt av kompromisser. Dessa ständiga kompromisser, ständiga överväganden och sannolikhetsberäkningar är en aldrig avstannande process. Det är i denna process vi föds, utvecklas, växer upp och slutligen dör. Det ligger massor med passion i flera av de kompromisser vi gör; i varje fall vill jag hävda att det gäller för mig.

    Det finns inte bara en sorts passion. Jag kan mycket väl tänka mig att Jan Myrdal skulle instämma i citatet, men så har det också ett starkt drag av övermänniskosyn, ett drag som jag emellanåt tyckte mig se hos JM, och som jag inte gillade. Har man det draget, ja då riskerar man att skapa en speciell aura runt sig. Den auran kan mycket väl skapa ensamhet.

    Om vi skall ta ett exempel bland alla de nyligen bortgångna, som också uträttade mycket i sitt liv som även andra tog del av, men som inte hade denna aura omkring sig, vill jag framhålla ”Bengt Gunnar Ingemar Göransson, född 25 juli 1932 i Brännkyrka församling i Stockholm, död 16 juni 2021 i Farsta distrikt i Stockholms län, var en svensk socialdemokratisk politiker.” Han hade mycket passion i sitt folkbildningsarbete. Och han gjorde naturligtvis också många kompromisser; ibland sådana som han efteråt kom att se som felaktiga.

  3. Hannu Komulainen skriver:

    Men är det verkligen själva skrivandet som ger njutningen? Det är ett arbete, ett nödvändigt ont. Det är formulerandet av nya tankar och idéer. Jag tycker nog att Myrdal de senare 40 åren av sitt liv malde om och malde om samma 15-20 idéer han redan hade som tonåring…

  4. Leif Stålhammer skriver:

    För medborgarlön torde gå att få stöd från EU.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.