Århundradets batalj för att stoppa eurasisk integration

Den 12:e februari förra året översatte jag en artikel av Pepe Escobar med rubriken ”Maga* missar det eurasiska tåget”. Då visste jag inte vad MAGA stod för (Make Amerika Great Again). Inte heller var ja så insatt i BRI eller SCO. Det man kan konstatera sedan dess är att de geopolitiska händelserna fortsätter att öka i hastighet, och att deras centrum får större och större tyngd öster om Europa. I december gjorde Pepe Escobar en resa över ”Pamir Highway”. Resereportaget delades upp i två delar och publicerades på asiatimes.com. Bägge delarna skrevs under resans gång och är rikt illustrerade med hans egna foton. Första delen heter ”Pamir Highway the road on the roof of the world” med underrubrik ”These are the ancient Silk Roads the Taliban will never be able to reach”. Andra delen heter ”Cruising pamir highway the heart of the heartland” med underrubrik ”A privileged microcosm of what is evolving as the intersection between the New Silk Roads and Greater Eurasia”.

Den 16:e januari i år kom så en tredje artikel med namnet ”Battle-of the ages to stop eurasian integration” med underrubriken ”Coming decade could see the US take on Russia, China and Iran over the New Silk Road connection”. I detta fall tror jag att ”to take on” bäst översätts med samma innebörd som småpojkar lägger i ”ta” när till exempel Per säger till Anders om Oskar ”Nu tar vi honom” innan slagsmålet bryter ut. Och idag har vi redan sett en del av detta ”slagsmål”, vilket mycket påtagligt visat att USA inte bara är en imperialistisk stat, utan också en ren gangsterstat som inte ens längre låtsas att den håller sig till internationella mellanstatliga regler, utan ogenerat uppträder som en maffiaboss.

”The heart of the heartland”, skall på svenska närmast tolkas som Pamir med omgivningar. Wikipedia skriver: ”Pamir (’Världens tak’) är ett 120.000 km² stort bergslandskap i Centralasien beläget mellan Hindukush, Karakorum och Tian Shan. Politiskt sett är Pamir uppdelat mellan Tadzjikistan, Kirgizistan, Kina och Afghanistan.”

Escobars artikelinedning

Det rasande tjugotalet började med en skräll med det på Irans general Qasem Soleimani riktade mordet. Men en större smäll väntar oss under hela decenniet: de otaliga händelser i det nya stora spelet i Eurasien, som ställer USA mot Ryssland, Kina och Iran, de tre stora noderna i den eurasiska integrationen.

Varje spelförändrande handling i geopolitik och geoekonomi under det kommande decenniet måste analyseras i ljuset av denna episka konflikt.

Den djupa staten och avgörande sektorer i den i USA härskande klassen är livrädd för att Kina redan överträffar den ”oumbärliga nationen” ekonomiskt, och att Ryssland överträffat den militärt. Pentagon utser officiellt de tre eurasiska noderna som ”hot”.

Hybridkrigstekniker kommer att öka i syfte att hålla tillbaka Kinas ”hot”, rysk ”aggression” och Irans ”sponsring av terrorism.” Myten om den ”fria marknaden” kommer fortsätta att drunkna under införandet av en störtflod av olagliga sanktioner, eufemistiskt definierade som nya handelsregler.

Men det kommer knappast att räcka för att sätta det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina ur spel. För att närmare gå in på den djupare innebörden av detta partnerskap, måste vi förstå att Beijing definierar det som en våg mot en ”ny era.” Det innebär strategisk långsiktig planering, med det viktigaste datumet år 2049, hundraårsminnet av det nya Kina.

Målet för flera projekt av BRI är verkligen 2040-talet, då Beijing räknar med att helt ha vävt ett nytt, multipolärt nät av suveräna nationer/partner över Eurasien och vidare, där alla är anslutna av en förutbestämd labyrint av förbindelser och vägar.

Det ryska projektet – Greater Eurasia – påminner om Belt & Road och kommer att integreras med det. Belt & Road, Eurasiska ekonomiska unionen, Shanghai Cooperation Organization (SCO) och Asian Infrastructure Investment Bank, är alla inriktade mot samma vision.

Därefter kommer Escobar in på det som man från kinesisk sida kallar ”den nya eran”. Den är starkt beroende av att det i varje enskild del sker en nära samordning mellan Ryssland och Kina, det vill säga en samordning som Kissinger varnade för. I samordningen ingår också att ”Ryssland etablerat sig som en oöverträffad teknisk resurs för vapen och andra system som kineserna fortfarande inte kan matcha.”

Upprepade gånger betonar man från kinesisk sida att då USA står för kaos måste Kina stå för stabilitet. Escobar skriver:

Vid det senaste BRICS-toppmötet i Brasilia sade president Xi Jinping till Vladimir Putin att ”den nuvarande internationella situationen med ökande instabilitet och osäkerhet uppmuntrar Kina och Ryssland att upprätta en närmare strategisk samverkan”. Putin svarade: ”Under den nuvarande situationen bör de två sidorna fortsätta att upprätthålla en nära strategisk kommunikation.”

Ryssland visar för Kina hur väst respekterar realpolitisk makt i varje form, och Peking börjar äntligen använda sin. Resultatet är att efter fem århundraden av västerländsk dominans – som för övrigt ledde till att de gamla sidenvägarna minskade – är ”hjärtlandet” tillbaka, med en skräll, och hävdar sitt företräde.

Eftersom Escobar skriver ”äntligen börjar använda sin” förstår man att han menar att Kina var sent ute med att förstå hur Väst skall behandlas. Och det är väl inte så konstigt. Det var ganska nyss och kom som en chock för Väst när man insåg att Kina blivit en mycket mäktig stat. Det var också ganska nyss som USA utsåg Kina som sin huvudmotståndare.

Sedan resonerar Pepe lite mer personligt:

På ett personligt plan, så har mina resor de senaste två åren, från Västasien till Centralasien, och mina samtal de senaste två månaderna med analytiker i Nur-Sultan, Moskva och Italien, tillåtit mig att komma djupare in i de svårigheter som skärpta tänkare definierar som Double Helix. Vi är alla medvetna om de enorma utmaningar som väntar – samtidigt som vi knappt lyckas spåra den fantastiska återuppståndelsen av ”hjärtlandet” i realtid.

Så kommer följande intressanta funderingar:

I mjuka makttermer kommer den ryska diplomatins gedigna roll att bli av ännu större betydelse – uppbackad av ett försvarsministerium lett av Sergej Shoigu, en tuvan från Sibirien, och intellektuell militär, som kan föra konstruktiv dialog med alla: Indien/Pakistan, Nord-/Sydkorea, Iran/Saudiarabien och Afghanistan.

Denna apparat tacklar smidigt (komplexa) geopolitiska frågor på ett sätt som Peking fortfarande inte kan.

Parallellt med detta tar nu praktiskt taget hela Asien – Stillahavsområdet – från östra Medelhavet till Indiska oceanen – full hänsyn till Ryssland och Kina som en motkraft mot USA:s marina och finansiella räckvidd.

Tänk om vi i Väst i större omfattning kunde förstå den mycket skickliga fredsdiplomati som Ryssland bedriver. Men icke. Det gör inte heller tidskriften Forskning och Framsteg som definierar Ryssland som en diktatur men USA som en demokrati. En som däremot fattat vad rysk diplomati står för och vad omstruktureringarna i den ryska statsapparaten kommer att innebära är George Galloway. Han framhäver Putins stora betydelse som en fredsskapande kraft.

Sedan följer vad Escobar kallar ”Utmaningar i sydvästra Asien”:

Det riktade mordet på Soleimani, med alla dess långsiktiga konsekvenser, är bara ett drag på det sydvästasiatiska schackbrädet. Vad som slutligen makroekonomiskt och geoekonomiskt står på spel är en landbro från Persiska viken till östra Medelhavet.

Förra sommaren, fastställde en trepartsöverenskommelse – Iran-Irak-Syrien – att ”målet med förhandlingarna är att aktivera den iransk-irakisk-syriska lastnings- och transportkorridor som en del av en bredare plan för att återuppliva Sidenvägen.”

Det kunde inte finnas en mer strategisk anslutningskorridor som samtidigt kan kopplas samman med den internationella kollektivtrafikkorridoren nord-syd. Anslutningen mellan Iran och Centralasien och Kina ända till Stilla havet, och knyta an Latakia (NÖ Syrien) mot Medelhavet och Atlanten.

Vad som dyker upp vid horisonten är i själva verket en bit av BRI i sydvästra Asien. Iran är en viktig knutpunkt i BRI. Kina kommer att vara starkt involverat i återuppbyggnaden av Syrien. Peking och Bagdad undertecknade flera avtal om att inrätta den irakisk-kinesiska återuppbyggnadsfonden (intäkter från 300.000 fat olja per dag i utbyte mot kinesiska krediter för kinesiska företags ombyggnad av irakisk infrastruktur).

Svaret på frågan varför USA vägrar att packa ihop och lämna Irak, som har krävts av det irakiska parlamentet och premiärministern, får man enligt Escobar om man tittar på kartan. Alltså:

… att med alla nödvändiga medel förhindra uppkomsten av denna korridor. Speciellt när vi ser att alla vägar som Kina bygger över Centralasien – jag reste på många av dem i november och december – i slutändan länkar samman Kina med Iran. Det slutliga målet: att förena Shanghai med östra Medelhavet – landvägen, via ”hjärtlandet”.

För Kina är hamnstaden Gwadar i Arabiska havet är en viktig nod i den ekonomiska korridoren mellan Kina och Pakistan, och en del av Kinas viktiga strategi att ”fly från Malackasundet”. Indien uppvaktade också Iran att matcha Gwadar via hamnen i Chabahar i Omanbukten. Vidare:

Lika mycket som Peking vill ansluta Arabiska havet med Xinjiang, via den ekonomiska korridoren, vill Indien ha kontakt med Afghanistan och Centralasien via Iran. Men Indiens investeringar i Chabahar kan bli till ingenting, eftersom New Delhi fortfarande funderar på om att bli en aktiv del av den amerikanska ”Indo-Pacific” strategin, vilket skulle innebära att släppa Teheran.

Den gemensamma marinövningen mellan Ryssland, Kina och Iran i slutet av december, med början just från Chabahar, var en riktig väckarklocka för New Delhi. Indien har helt enkelt inte råd att ignorera Iran och till slut förlora sin viktigaste anslutningsnod, Chabahar.

Ett odiskutabelt faktum är att alla behöver och vill ansluta till Iran. Av uppenbara skäl, eftersom det persiska imperiet är det privilegierade navet för alla centralasiatiska handelsvägar.

Dessutom påpekas att Iran för Kina är en fråga om nationell säkerhet. Kina har investerat kraftigt i Irans energiindustri. All bilateral handel kommer att ske i yuan (kinesisk valuta), eller i en korg av valutor, förbi USA-dollarn. Sen kommer åter en historisk kommentar. Antonio Gramscis verk åsyftas bland annat…

Under tiden drömmer fortfarande neocons i USA, om vad vicepresident Cheney syftade på under det förra decenniet. Ett regimskifte i Iran skulle leda till att USA kom att dominera Kaspiska havet som en språngbräda till Centralasien, bara ett steg bort från Xinjiang och understöd till en anti-Kina-stämning där. Det kan ses som en ny omvänd Sidenväg för att störa den kinesiska visionen.

En ny bok, The Impact of China’s Belt and Road Initiative, av Jeremy Garlick vid University of Economics i Prag, har fördelen att erkänna; att ”begripa sig på” BRI ”är extremt svårt.”

Detta är ett mycket seriöst försök att teoretsikt förklara BRI:s enorma komplexitet – särskilt med tanke på Kinas flexibla, komplexa inställning till beslutsfattande. Det hela är ganska förbryllande för västerlänningar. För att lyckas, kommer Garlick in på Tang Shiping, gräver i Gramscis hegemoniteorier, och dissekerar begreppet ”offensiv merkantilism” – allt som en del av ett försök i ”komplex eklekticism”.

Kontrasten till primitiv demonisering av berättelserna om BRI, som härrör från amerikanska ”analytiker” är bländande. Boken tar i detalj itu med den mångfacetterade karaktären hos BRI:s transregionalism som en föränderlig, organisk process.

Kontrasten mellan Occidentens (Västs) och Orientens (Östs) tankevärld är stor.

Imperiets beslutsfattare kommer inte att bry sig om att förstå hur och varför de nya sidenvägarna sätter ett nytt globalt paradigm. Nato-toppmötet i London förra månaden gav några tips. Nato antog okritiskt tre amerikanska prioriteringar: ännu mer aggressiv politik gentemot Ryssland; Kinas inneslutning (inklusive militär övervakning) och militarisering av rymden – en avknoppning från 2002 års doktrin för dominans över hela spektrat.

Så Nato kommer att dras in i den ”Indo-Pacifiska” strategin, vilket innebär en inneslutning av Kina. Och eftersom Nato är EU:s beväpnade arm innebär det att USA lägger sig i hur Europa gör affärer med Kina – på alla nivåer.

Naturligtvis har Escobar – liksom denna bloggs läsare – sett intervjun med överste Wilkerson.

Den pensionerade arméöversten Lawrence Wilkerson från USA, Colin Powells stabschef mellan 2001 till 2005, går rakt på kärnfrågan: ”Amerika finns idag för att kriga. Hur tolkar vi annars 19 år av oavbrutet krig och inget slut på det i sikte? Det är en del av vilka vi är. Det är en del av vad det amerikanska imperiet är. Vi kommer att ljuga, fuska och stjäla, som Pompeo gör just nu, som Trump gör just nu, som Esper gör just nu … och en mängd andra medlemmar av mitt politiska parti, republikanerna, gör just nu. Vi kommer att ljuga, fuska och stjäla för att göra vad det än är vi måste göra för att fortsätta detta krigskomplex. Det är sanningen. Och det är våndan av det.”

Avslutningen på Escobars artikel pekar ut Ryssland, Kina och Iran som en sorts trio, vilken arbetar med ”att utveckla en samlad insats för att skydda varandra från alla former av hybridkrig”. Därpå kommer avslutningen om århundradets strid.

För USA är detta verkligen en existentiell kamp – mot hela den eurasiska integrationsprocessen, New Silk Roads, Rysslands och Kinas strategiska partnerskap, de ryska överljudsvapnen som blandas med smidig diplomati. Samt den djupa avsky och revolt mot USA som äger rum över hela den globala södern och den nästan oundvikliga kollapsen av USA-dollarn. Vad som är säkert är att Imperiet inte kommer att gå tyst in i mörkret. Vi borde alla göra oss redo för århundradets strid.