Vad är det Henrik Arnstad påstår här i en dansk TV-debatt?
Jo, att Europa nu inte har en flyktingkris, utan en rasismkris, precis som 1938 vid upptakten till andra världskriget. Och han fortsätter med att påstå att i Danmark har diskussionen om rasismen tystnat, medan det i Sverige visserligen finns starka rasistiska krafter, men också starka demokratiska och antirasistiska krafter samt ett levande debattklimat om invandring och rasism. Det som har hänt efter kalla krigets slut, fortsätter han, är att vi blivit så dumma att vi åter testar den där ideologin som ledde till den stora katastrofen 1939–1945.
Är detta vettigt? Klart att man kan förfasa sig över denna ideologiska strömning. Men är den huvudsidan? Nej! Det grundläggande som driver fram främlingsfientlighet, invandrarhat, rasism och demokratierosion är den nyliberala ekonomin med sitt produktionssätt, som i någon slags hybris svept över västvärlden sedan Berlinmurens fall, och nu även vill svepa fram över Afrika och Asien. Det är ett ekonomiskt krig (med alla medel, inklusive militära), drivet av konkurrens mellan de stora makterna om råvaror, marknader och handelsvägar. Det är detta som måste blottläggas och förstås.
I dessa osynliggjorda krafters släptåg tappar människorna tilltron till solidaritet, medmänsklighet och demokrati och söker sig i brist på förnuftiga partier till populistiska, ockulta, religiösa eller andra enkelspåriga rörelser.
Här finns SD. De är rätt och slätt ett svar på en misslyckad politisk utveckling efter 1990. Om detta har Arnstad inte ett ord till övers. Han är lika naiv och extremt idealistisk som min gamle vän Mohamed Omar, som trodde att allt var en fråga om idéutveckling. Alltså, hade Hitler inte skrivit Mein Kampf så hade andra världskriget och Förintelsen aldrig skett.
Nej, kulturen (människornas tänkande) är en ganska tunn fernissa, som när de fysiska förutsättningarna imploderar snabbt eroderar och öppnar för röta som ibland kan tränga ner på djupet. Arnstad nystar helt enkelt i fel ända, vilket gör honom till en nyttig idiot i maktelitens tjänst. Och han är tyvärr inte ensam.
Apropå detta, SD m m.
Bra analys av Henrik Arnstad. Såg en uppgift om att han ska vara rådgivare till Stefan Löfvén. Kan väl ändå inte bara möjligt. Han skämde ut både sig och Sverige i den dansk-svenska debatten.
Socioekonomiska faktorer spelar säkert huvudrollen för att främlingsfientlighet och rasism växer i Europa SOM HELHET. Men det utesluter ingalunda att ideologisk kamp är en huvudförklaring, eller i vart fall en mycket viktig delförklaring, till SKILLNADERNA i graden av främlingsfientlighet och rasism mellan olika europeiska länder, exempelvis mellan Sverige och Danmark. Eller exakt vad i socioekonomin förklarar skillnaden till attityden i flyktinginvandring mellan svenskar och danskar? (Eller, för att ta en annan fråga, danskarnas mot alla övriga européer KRAFTIGT avvikande positiva syn på Irakkriget 2003?)
Sedan tycker jag att det är högst rimligt att det finns akademiker och andra experter som specialiserar sig på ideologifrågor och gör sin politiska insats väsentligen i form av ideologikritik. Som Arnstad eller Oskar Sjöström. Andra som är duktigare på andra områden får väl ta vid där dom är tysta.
Ola I!
Klart att ideologiska variationer ska studeras, men att glömma sambandet med förändringarna i människornas grundläggande materiella förhållanden blir knasigt.
Så här skriver en person i en refuserad kommentar, som jag alltså inte vill namnge:
”Det nya nu är att Svenskt näringsliv och vissa skribenter på den här bloggen gått över till nassarna.”
Antar att hen menar bl a mig. Att kritisera Arnstad har blivit liktydigt med att vara ”nasse”. Det skrämmer. På facebook har jag beskyllts för att skriva i vulgärmaterialistisk anda.
Samtidigt noterar jag att SD-sajten Nyheter Idag gör sak av Arnstads klavertramt och ber danskarna om ursäkt. Arnstad kanske är nöjd, men det är SD också kan jag försäkra.
Knut, den främsta (?) anledningen till att bli skrämd av den anonymes utgjutelser kan ju vara att de är typiska för just den anti-SD-aktivism som gjort att SD bara växer och växer. Vare sig det rör sig om anonyma med våldsamt språkbruk eller arnstadare så fungerar de ju som röstvärvare för ett parti som förmodligen skulle ha svårare att klara sig annars. Kanske skrikandet är ett tecken på maktlöshet, att de känner att vad de än hittar på så går det åt h-e. Men om det nu är så att ”vad vi än gör så går SD framåt” så är väl det rimliga svaret ”gör ingenting då”.
Alltså, ”vad de än hittar på så går det åt h-e” påminner mig om refrängen i en populär sång av den gode Ronny Eriksson:
Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.
Debatt Danmark-Sverige säsong 1
Här hela programmet, ger en fördjupad bild. Kortklippet ovan gör bilden av diskussionen lite ytlig, debatten är mycket längre.
Arnstad har f ö aldrig sagt att ekonomin och arbetslösheten, eller storkapitalets inställning, inte skulle spela någon roll för rasismens framväxt.
Arnstad har helt rätt i att det finns rasistiska inslag i flyktingmotståndet, och den danske motdebattörens ”argument” klär han av ordentligt, de är ju faktiskt desamma som 30-talets antisemitiska dito. Men med judarna utbytta mot muslimer.
Måhända överdriver jag när jag säger att Arnstad är lika ”extremt idealistisk som min gamle vän Mohamed Omar”. Men jag tror faktiskt att debatten om SD och att skylla krisen ensidigt på SD, Putin och al-Assad riskerar att förlänga och förvärra lidandet.
Såg ni Kofi Annan i gådagens Skavlan? Han har med hela perspektivet i det han framför om dagens flyktingvåg, både det humanitära och fredsmäklarens. Lyssna noga till vad han säger om möjligheten till fred i Syrien och varför han hoppade av som fredsmäklare 2012. Börja lyssna 43:30 in i programmet. På 4 minuter får han mycket sagt. Precis så svårt som han framställer det är det. Men det är enda vägen till fred för människorna, slut på flyktingströmmar och en grund för att tränga tillbaka högeropportunismen (främlingsnoja, rasism, fascism, fan och hans mormor) i Europa.
Vad jag ogillade hos Skavlan och Kofi Annan var att de hade samma syn på Syrien och Assad som ”Fred i Vietnam” rörelsen 1966 hade på Vietnam och Ho Chi Minh. Assad har folkrättsligt stöd för att försvara sitt land mot utländska legoknektar, utklädda till ”oppositionella frihetskämpar”.
Att hans regim kallas ”diktatur” spelar ingen roll folkrättsligt, Syrien är en diplomatiskt erkänd statsbildning. Också Nordvietnam var eller kallades ”diktatur”, men också det var irrelevant i sammanhanget.
Skavlan, och ännu mer Annan, hycklade när de talade om att Assad skulle lämna. Vilka kommer att ta över efter hans regim? De enda bland de ”oppositionella” som verkar ha praktisk kompetens att sköta ett land ser ut att vara IS!
Väst inledde 2001 en kampanj, med 9/11 som förevändning, att stärka sitt inflytande i Mellanöstern. Det gick ”bra” med Irak och Libyen, men inte så bra med Afghanistan. Men det var ju ett land som levt på krigsfot i mer än 20 år och med intränade gerillatrupper.
Syrien skulle bli en relativt lätt match, ungefär som Irak eller Libyen, otränad i krig med en ledare som lätt kunde demoniseras. Att det sedan drog ut på tiden var lite försmädligt, men Väst hade kanske inte ansträngt sig tillräckligt. Det var ju ändå bara en fråga om veckor eller månader innan Assad skulle störtas.
Det är tveklöst så att SD är nationalchauvinism och rasistiskt, det är också kulturnationalistiskt så som exempelvis sionism och islamism. Det är därför samma fåra som nazismen, den som kliver över gränsen för enhetsfronten, som av George Bush utökades till att innefatta kulturnationalism, är således nazist. (Enhetsfront är ”Du är antingen med oss eller du är med nazisterna”.)
Det är alldeles självklart att denna krisen inte är en speciell kris, det enda nya är nazisternas aktiviteters omfattning, precis som Arnstad observerar. Ungefär samma omfattning av migration för Sveriges och Europas del som krigen i Jugoslavien. Det är samma gäng som brände flyktingförläggningar på den tiden, som idag utgör problemet. Det är dock några nya tillskott till flyktingförläggningsbrännarna från 90-talet och ni vet vilka ni är.
Martin Kullberg är överens med Arnstad om att dagens kris är en rasismkris och att SD är nazistiskt. Följaktligen ser han oss som visserligen ser banden bakåt till skinnskallar och gamla nazister men ändå ser Arnstadanalysen som enögd och kontraproduktiv, och istället talar om andra problem som större och viktigare – imperialismen, EU, sociala nedrustningen … – oss ser han som usla efterföljare till ”flyktingförläggningsbrännarna på 90-talet”.
Egentligen borde hans kommentar hamnat i skräpkorgen. Men den berättar trots allt något om hur en del engagerade personer faktiskt tänker idag. Lärorikt om än lite skrämmande.
Martin Kullberg skriver ännu en kommentar, som jag här svarar på direkt. Hans citat följs av mina kommentarer:
”SD har sina fördelar. SD är de övriga partiernas städprojekt, det ger oss en möjlighet att städa Sverige, från hög NEP-man ända ned till småfunktionärer i statsapparat och politisk apparat. När man städar på toppen försvinner pengarna som håller SD-flytande, de som hoppade i den galna tunnan kommer uppleva en tillvaro som snabbt blir marginaliserad, i ett Sverige som städat ut smygrasisterna och kulturchauvinisterna ur statsapparat, ur politisk apparat, ur kulturapparat och ur eliten. Samlade i en rörelse som bygger på NEP-mäns pengar och därmed snabbt kan försvinna med ett pennstreck i god politisk ordning.”
Det här är ett riktigt obehagligt stycke som jag uppfattar som renodlad STASI-mentalitet. Jag betackar mig.
”Det är tämligen falskt att ställa antiimperialism emot antirasism, det är fullt möjligt att vara antiimperialist och solidarisk samtidigt. De falska narrativen som vissa kör här är vanligt hos exempelvis SD och andra högerradikala rörelser, en stilstudie i att koppla ihop saker som inte hänger ihop.”
Nonsens! Ingen på denna blogg har ställt antiimperialism mot antirasism.
”Är denna bloggen emot sionism, är den emot islamism? Då måste den i konsekvensens namn vara emot SDs kulturchauvinism.”
Vidöppen dörr! Meningslöst påstående.
Martin Kullberg är välkommen med fler kommentarer, men i värsta fall kommer jag att placera dem i skräpkorgen.
Det finns det som är värre! På Jinge finns ett inlägg om att eliten (aristokratin och judarna) vill ha rasblandning, men själva behålla sin ”renhet”. Tankar som för tillbaka till Herman Lundborg.
Stefan Lindgren ser inte SD som särskilt höger och har skrivit positivt om Pegida. Han ser förklaringen i för mycket ROT- och RUT-ande och att fattigpensionärer är förbannade på de etablerade politikernas agerande. Säkert ser många flyktingarna som ett hot mot välfärdsstaten. Även nyliberaler som nyss var emot den!
I medierna spekuleras om varför SD ökar samtidigt som flyktingarna tas emot med öppna armar. Mänskliga rättigheter måste ändå vara det vi håller fast vid som grund – Orbán och SD talar om kristen kultur, men skiter i den när det passar.
Stefan L. har rätt i att delar av arbetarklassen sympatiserar med SD (främst byggjobbare som blivit egenföretagare och arbetslösa tror jag). Mediernas fokusering på otryggheten (färsk statistik säger att brotten minskar) spelar säkert in, men även tecken på anpassning till en tolerantare syn på religionens plats i det offentliga rummet.
I en diskussion om migrationen i SR sa en debattör att vi måste kompromissa och ta ett steg tillbaka i synen på jämlikhet mellan könen. Den typen av förhållningssätt gör även mig förbannad!
En recension av den engelska boken ”The establishment – and how they get away with it” förklarar det så här: ”Där man borde förvänta sig ett anti-etablissemang finns det tyvärr ofta bara ett vacuum. Folks missnöje graviterar mot UKIP bara för att det finns där.”
Etablissemanget har vanskött hela Europa i en generation nu, med hög arbetslöshet och ökande klasskillnader som följd. I en del länder – Spanien och nu möjligen också efter Labour-valet UK – söks lösningarna på den solidariska sidan. I andra – Frankrike, Sverige, Ungern – söks de i navelskåderi och syndabockssökande. Men orsaken till det senare är bristen på organisering för de solidariska lösningarna.
Inte i fritt svävande ideologier.
I Spanien, UK och förstås också Grekland har krisen gått så långt och etablissemanget blivit så slutet och egoistiskt att mycket stora grupper av de bara halvprivilegierade inte bara kände sig utanför utan också såg sin existens hotad. Det var därför möjligt att mobilisera aktivt för solidariska lösningar.
I Sverige har vi ju sådana trevliga, allmänt respekterade personer i etablissemanget som ingen kan tro om ont – även om de sen ökar klassklyftorna och dömer 8 procent till arbetslöshetens halvliv. Därför blir det bara de marginaliserade som blir upprörda, och de söker sig då till den enda pol av upprördhet som finns.
Vi kommer inte att få någon mobilisering för solidariska mål innan en mycket stor grupp inom t ex LO mobiliserar sig själva och sina medlemmar för det och visar att det är allvar, att katastrofen dessförutan bara kommer att förvärras. Och detta kommer inte att ske förrän vi har förlorat tilltron till de vanliga politiska vägarna. Tyvärr.
SvD-bloggaren Janerik Lasson är alltid väl värd att läsa. Som t.ex. nu om förhållningssättet till SD: ”Tala med dess väljare, hellre än med partiet”