Arv och/eller miljö?

Ulf Karlström är fil dr och miljöexpert (Macoma Miljöutredningar). Som medicinare och forskare har han följt diskussionen om arv och miljö sedan 70-talet, har genomfört och publicerat vetenskapliga studier av uppgifter från de stora svenska tvillingregistren – en viktig källa för kunskap inom området. Han har även varit aktiv i FNL-rörelsen och Folkrörelsen Nej till EU.

Ulf Karlström

Ulf Karlström

Jag erinrar mig seminariediskussioner på 1970-talet vid genetiska Institutionen i Umeå. En av professorerna presenterade den amerikanske psykologen Jansens arbete om att stödundervisning av svarta var meningslöst. Amerikanen och genetikprofessorn menade att arvet var obevekligt. Vi unga doktorander protesterade och pekade på miljöns stora betydelse.

Vänster eller höger
Det senare låg också i den vänstertid som då rådde. Marxismen och dess utlöpare har traditionellt hävdat en positiv människosyn. Vi förnekade naturligtvis inte arvets betydelse, men många sociala aspekter av livet kan rättas till av bättre miljö – i vid bemärkelse.

Och inte ens då var den frågan ny. Upplysningens banerförare i Danmark Ludvig Holberg låter Jeppe säga i pjäsen Jeppe på berget: ”Alla klagar på Jeppe, men ingen frågar varför Jeppe super.” Och den engelske upplysningsfilosofen John Locke lånade en bild från antikens filosofer om den nyfödda människan som ”tabula rasa”, det vill säga en skrivtavla utan (in)skrift, i sin polemik mot föreställningen om medfödda idéer. Långt senare polemiserade Havardpsykologen Steven Pinker (Ett oskrivet blad, 2002/2006) mot ”dogmen om det oskrivna bladet [som] blivit en sekulär religion för dagens intellektuella”. Så, våra 1970-talsdiskussioner förde bara vidare frågorna om arvets och miljöns relativa vikter.

Många år senare hade jag nöjet att recensera en liten tunn, men utmärkt bok av genetikprofessorn Marianne Rasmuson Från gen till djur (2005). Mellan dessa tidpunkter hade nya kunskapsfält växt fram, som att gener kan slås av/på och ”evo-devo” (evolution-developement). Även epigenetiken har armbågat sig fram och tagit plats. Denna nya utveckling kan beskrivas som förändringar av genuttryck under en organisms levnad, vilket öppnar för miljöpåverkan. Dessa förflyttningar inom genetik och evolutionsteori har onekligen ställt många frågor på huvudet. Den enkla dikotomin arv eller miljö har blivit mycket mer komplex. Så frågan är om jag var väl kaxig på 1970-talet?

evolutionsteori-bokDarwinismen och nutida evolutionsteorin är i allt väsentligt produkter av naturvetares arbete. Nu skriver två forskare i psykologi respektive sociologi (Jonas Olofsson & Johan Örestig) i boken Evolutionsteori och människans natur (NoK 2015) om denna naturdomän. Vad kan de nu bidra med? Bokens, eller projektets, syfte är att slå ett slag för samarbete och integration av de två kulturerna; sensu C. P. Snow.

Evolutionsteori
Både biologer och samhällsvetare studerar mänskligt beteende, om än med lite olika emfas. Evolutionsbiologer har dock bemötts med invändningen att mänskligt beteende är svårt att studera då det inte finns någon mänsklig individ eller population, utan integrering i sociala system. Därför får det väl anses vara en öppen fråga om generna eller vårt sociala vara har skapat de mänskliga beteenden vi idag kan iaktta. När så E. O. Wilson 1975 publicerade sin bok Sociobiology blev det därför minst sagt liv i luckan. Wilsons bok handlade i allt väsentligt om sociala system hos djur – enkannerligen insekter – och enbart i sista kapitlet framförde han idén om en genetisk bas för mänskliga beteenden. Mats Björklund, professor i zooekologi beskriver kontroversen på följande sätt i boken Evolutionsbiologi (2005:213):

[genetikern Richard] Lewontin och många andra kritiker var marxister och som sådana fast övertygade att det mänskliga beteendet är uteslutande en produkt av den miljö människan lever i.

Sedan Wilsonkontroversen har det runnit mycket vatten under broarna. Och idag får man konstatera att ämnen som evolutionspsykologi, evolutionär samhällsvetenskap med flera har lämnat bidrag till evolutionsteorin. Olofsson & Örestig redovisar en omfattande forskning, som finns anledning att ta del av. De är också noga med att påtala kontroverser mellan de två kulturerna, och att flera ännu inte kan sägas vara avgjorda.

Är det då självklart att de som förespråkar arvets betydelse alltid hamnar på den reaktionära planhalvan? Nej, så är det inte heller, för att ytterligare problematisera vårt tema. Frans de Waal är holländsk primatolog verksam i USA sedan många år. Han ställer frågan om vi finner moral hos de högre primaterna (aporna), till exempel medkänsla, hjälpsamhet, solidaritet (Bonobon och tio Guds bud, 2013)? Ja, svarar han, vi kan i våra observationer av både vilda och hägnade högre primater finna klara uttryck för altruism. Därmed konkurrerar biologin/arvet med religionen som moralens ursprung. Författaren formulerar sig försiktig, nästan tassande, inför den bisarrt religiösa USA-publiken, men landar till slut i att arvet, inte religionen (alltså miljön), är moralens ursprung.

Som naturvetare och marxist känns det obekvämt att läsa om evolutionspsykologiska hypoteser om till exempel kvinnors reproduktiva situation. Utgångspunkten är rimlig, att kvinnan föder ett mindre antal barn, och med förväntad hög barnadödlighet, bör hon attraheras av starka män, (förr i tiden) eller resursstarka män (idag). Det skulle därmed skapas ett selektionstryck för förmögna, populära och omtänksamma män. ”Kanske är de traditionella könsrollerna en produkt av vår evolutionära historia?” (Olofsson & Örestig, ibid;130). I samma bana löper forskningen om genetiska skillnader mellan könen hos råttor, där ett tjugotal skillnader anses ha påvisats, bland annat de som påverkar könshormonerna (Olofsson & Örestig, ibid;131).

Inom detta forskningsområde lanseras föreställningen att män är mer riskbenägna än kvinnor. Orsaken är att ”deras hjärnor har utvecklats för konkurrens”. Och den ultimata förklaringen är ”att män har sämre tillgång till partner” (Olofsson & Örestig, ibid;133).

Det vi var och det vi är
Ja, hur skall nu detta bevisas? Svaret är att det inte går. Trots att forskarna – inom dessa discipliner – bemödar sig om stringens och på förhand uppställda krav på verifikation, slutar försöken i bästa fall i begåvade tolkningar. Hur skall vi kunna skilja på det vi var och det vi är? Och mitt i det hela får vi – med respekt för den naturvetenskap som hittills burit oss mycket långt – anta att arvet spelar en stor roll, men oklart inom vilka områden och i vilken grad.

Mitt i all min kritik av sociobiologin och även av senare, mindre överdrivna varianter vill jag rekommendera Olofsson & Örestigs bok. Den är en mycket lärorik, om än lite neutral (icke partitagande) framställning där både naturvetare och samhällsvetare har något att hämta.

... är läst 391 gånger!

  6 kommentarer for “Arv och/eller miljö?

  1. Sigge Andersson skriver:

    Sen epigenetikens intåg i genforskningen har det du konstaterar, att darwinism och andra läror är tolkningar av forskningens resultat och inte absoluta sanningar, blivit än tydligare. Att DNA:t hos (rått)individer som utsätts för olika sociala förhållanden, exempelvis svikt i omsorg, förändras (metyleras) på ett sätt som nedärvs av senare generationer, vilka uppvisar samma sociala mönster är nog ett tydligt exempel.

    Ibland när det kommer till vetenskapliga frågor talas det om paradigm och paradigmskiften. Jag tror dikotomin arv och miljö, nature versus nurture, kan vara obsolet. Även dikotomin sociobiologi och marxism. Gould och Dawkins bryggde till slut över de politiserade kontroverser som utspelade sig i den naturvetenskapliga akademiska miljön och dess periferi på 70-talet. Och när vi nu ser epigenetiken vinna mark får såväl Pinker som Lewontin “rätt”!

    Givetvis kan modeller baserade på evolutionära mekanismer resoneras fram på det ena eller andra sättet men dess giltighet när de appliceras på samhället är svåra att leda i bevis. I den mån vi ändå försöker ägna oss åt sådan bevisföring bör denna förstås i sitt kulturella sammanhang.

  2. Anders Romelsjö skriver:

    Denna artikeln har också publicerats 22/4 på “Anders Romelsjö på Jinge”. Göran Greider har skrivit en mycket läsvärd bok “Den solidariska genen” som drar fram det betydande vetenskapliga stödet för att samarbete var en viktig faktor för evolutionär framgång hos bland andra homo sapiens.

  3. Anders Persson skriver:

    “Att DNA:t hos (rått)individer som utsätts för olika sociala förhållanden, exempelvis svikt i omsorg, förändras (metyleras) på ett sätt som nedärvs av senare generationer, vilka uppvisar samma sociala mönster är nog ett tydligt exempel.”

    “…..nedärvs av senare generationer”?

    Låter som Lysenkoism.

  4. Sigge Andersson skriver:

    Anders Persson!
    Va vill du ha sagt med den kommentaren? Menar du att miljön inte påverkar metyleringsmönster i DNA? Kalla det vad du vill – men detta är väl ändå ett ganska vedertaget faktum?

  5. Anders Persson skriver:

    Jag är gammal och konservativ och trodde att varelser med mer effektiva gener, med avseende på överlevnad, består medan de som är mindre effektiva försvinner.

  6. Bo Zackrisson skriver:

    För tio år sedan publicerade jag en artikel om epigenetik i 2000-Talets Vetenskap. Artikeln var författad av Herman Holm, psykiater och överläkare i Malmö. Han var under några år chef för Psykiatrin på MAS. Herman hade varit på kongress i USA och lyssnat på ett föredrag av professor Michael Meaney som hade skakat om honom i grunden. Hermans artikel blev väldigt bra. Just detta att förvärvade egenskaper kan gå i arv går kanske främst tillbaka på Lamarck. Det var i alla fall den redaktionella koppling jag gjorde. Dock – epigeniska förändringar i arvsmassa är mindre beständiga än “mutationer”.

    Här är en länk till Herman Holms artikel. Den är mycket läsvärd.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.