Saligt i mitt gammelmansminne Folkets Hus i lilla brukssamhället Gestrike/Hammarby några mil väster om Sandviken. I det idylliska Hammarby, som urinvånarna säger, älskade jag att vistas som barn, hos Irma och Brynolf. De lät mig vara ifred med mig och mitt.
Som man skall göra med pysslingar! Särskilt en verklighetsupptäckare och ensamströvare som undertecknad. Åsa-Nisse visades som matiné om söndagseftermiddagarna i ett Folkets Hus som jag inte vet om det längre står kvar. Borta de röda brukslängorna där man inte behövde låsa ytterdörren. Den fränt luktande fabriken. Ett typiskt working class community, skattat åt förgängelsen.
På väg till Folkets Hus först passera kiosken för att inhandla femöresgodis i vit papperspåse att prassla med i mörkret. Sedan fotbollsplanen, där min svåger Birger inledde sin karriär. Så småningom blev det faktiskt allsvenska SIF.
Men han, den tekniske liraren, lyckades inte ta någon ordinarie plats som vänsterytter. Däremot hans kompis Kurt, från Eltebo på andra sidan Eltebosjön, vänsterinnern som man ser på lagbilder från 50-talet.
När SIF ”öppnat Norrlandsfönstret”. Sveriges Arsenal i flott rödvit dress. Farsan köpte mig en sådan, drömde om att få uppleva sonen springa ut på Jernvallens gröna gräs när den förre intagit sin plats på huvudläktarens träbänkar. Så blev det aldrig.
Nå, jag red som liten grabb ängsligt där på kolstybben, med anförare nota bene som höll ordning på kusen, under en Barnens dag. Men det räknas liksom inte.
Filmerna om den oförliknelige Nisse på Åsen blev det sparsamt med under livsdecennierna efter barndomens Hammarby. Någon enstaka då och då. Inga rullar man lätt smälter. De kräver sin tittares uppmärksamhet när det går som allra galnast till. Inte sällan absurd intrig. Släng dig i väggen, Beckett!
Nisse respekterade inga gränser av något som helst slag. John Elfström underordnade sig de ofta fysiskt prövande ansträngningar, kan det ha använts stand-ins?, som storyn krävde. Det skulle ramlas ner i vatten. Fallas ner från tak. Demonregissörens namn Ragnar Frisk.
Jag förundrades över denne John Elfström i huvudrollen. Fin karaktärsskådespelare. Glömmer aldrig honom som strålande bra i en uppsättning av ”Swedenhielms” på TV-teatern. Ja, även Artur Rolén var mer än Klabbarparn. Sångare och förekommande i revyer.
Var det de stora pengarna som drev Elfström att göra alla dessa filmer om Nisse på Åsen som kritikerna öste sin dynga över och varnade för? Med överrumplande inslag, som att dåtida kändisar förekom. Utan att inhoppen direkt var integrerade i handlingen.
Dansbandet Sten & Stanley, med instrument och allt, plötsligt på en badbrygga. (”Åsa-Nisse slår till”, 1965). Rockgruppen Hep Stars. (”Åsa-Nisse och den stora kalabaliken”, 1968)
Sven Tumba på vattenskidor. (”Åsa-Nisse jubilerar”, 1959). Men inte helt gripet ur luften ur ett dramaturgiskt perspektiv. Jerry Williams medverkan i ”Åsa- Nisse och tjocka släkten” (1983), där Elfström även spelar Nisses bror från Amörka (Julia Caesars uttal), låter sig motiveras.
Men i en scen har Jerka svårt att hålla sig för skratt. Hans minspel är underbart. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många omtagningar som krävdes innan scenen satt. Inspelningarna var för övrigt, enligt en dotter till Elfström, alltid mycket trevliga. Alla glada och snälla.
Gustaf Lövås, jag menar förstås den inbitne snåljåpen, en ”äkta” smålänning, handlare Sjökvist, vars hjärta värkte för den ouppnåeliga ”fröken Britta”, stod vid spisen.
Nisse och Klabbarparn var inga Helan och Halvan som Stan och Ollie döptes om till på svenska. Inga fumliga snubbelkusar. Heller inga misslyckade lantisar. Nisse är den borne uppfinnaren och innovativ som få. (”Åsa-Nisse flyger i luften”, 1956)
Med hjälp av vardaglig utrustning åstadkommer han de mest häpnadsväckande, rena trollkarlen. Klabbarparn hans, i alla väder och under alla äventyr, trogna sidekick.
Dialogen välsmord. De matchar varann, dessa två. Som ler och långhalm. Småländska höglandets Don Quijote och Sancho Panzas. Klabbarparn är den försiktiga och tillbakahållande, försöker att dämpa Nisses vilda påhitt. Men lyckas inte.
Två godhjärtade smålänningar med äkta huskors som de fruktar mest av allt och vill vara till lags. Nisses Eulalia, ”Sarons lilja” enligt maken, pratar inte småländska, förresten. Men det går bra ändå. Vem hågar väl inte med rodnande kinder Wollters ”småländska” i ”Raskens”?
Och det där med att upphovsmannen, Stig Cederholm, till entreprenören och Ingvar Kamprads[1] föregångare Nisse skulle varit nazist och att det framgår i filmerna, det fnyser jag bara åt.
Nå, hur var det med gaget? Jag frågade nyfiket en filmvetare jag kände, licensierad expert på svensk film. Jag ville inte ha något teoretiskt utsvävande, inget moderiktigt mumbojumbo. Kalla siffror. Men han visste inte besked.
PS. Som kuriosa kan nämnas att jag, länge sedan i Vetlanda för att föreläsa om medborgarlön, passade på att smita in på Stadshotellet. Det såg precis ut som på filmerna. Jag frågade en av deltagarna på föreläsningen om Åsa-Nisse. ”Han bodde en bit här utanför.”
[1] Dennes nazisympatier ingen hemlighet. Se Thomas Sjöbergs ”Ingvar Kamprad och hans IKEA: En svensk saga” (1998). Även Elisabeth Åsbrinks ”Och i Wienerwald står träden kvar” (2011).
Lasse E!
Förlåt en liten anmärkning: Var det inte ”Sarons lilja”?
Det står Ingvar Sjöberg i boktipset. Skall det inte vara Kamprad där.
”Sjökvisten” föreslog karameller som såg ut som bröstvårtor till Fröken Britta?
Jag äger en not-och text-bok om havet ”Sjung till sjöss – av Edvard och Erling Matz”
Där man kan hitta ”Mugge bigge, Mugge bigge tuff tuff tuff” som jag har hört i Radion med Artur Rolén. Inspelad 1934.
Jag gillade ”Klabbarparn” för hans återhållande av dom värsta tokerierna av Åsa-Nisse.
Filmerna påminner lite om Stefan & Kristers revyer på Vallarna i Falkenberg där man slår uppåt och tillämpar den folkliga listigheten mot överheten. Har visats hur många gånger som helst. Varje vecka.
John Elfström, född i Gästrikland och uppvuxen i Jämtland, pratade åsanisseska, inte småländska. Norska Liv Ullman talade bättre småländska i filmversionen av ”Utvandrarna”. Liksom givetvis skåningen Max von Sydov.
Åsa-Nisse tillhör knappast filmkonstens större filmer men jag finner nöje av de sekvenser som visas emellanåt av det gamla svenska kultur- och odlingslandskapet. Det är bortrationaliserat numera och finns ej att uppleva utom möjligen i något litet naturreservat. Wilhelm Moberg noterade redan på 60-talet hur de gamla hagmarkerna växte igen i hans gamla hemtrakter. Man kan kalla det nationalromantik om man vill, men det var då det fanns stor biologisk diversitet. Jag förstår om det finns ett ointresse för de som växt upp i det urbaniserade samhället och inte känner igen de vanligaste fåglarna och växterna, men hur som helst finns det knappt rudimentära rester kvar av det äldre kulturlandskapet. Ett skingrat kulturarv med andra ord.
Och Gustav Lövås (handlar´n i Åsa-Nisse-filmerna) sjöng för full hals till stöd för SKP: 1948: Kommunisterna marscherar fram…
Tommy Sjöberg!
Tack för att du är uppmärksam och förmedlar det så det blir rätt i texten! Klart det skall vara Ingvar Kamprad och inte Ingvar Sjöberg. Får be redaktören ändra. Jag hade kunnat ta gift på att Nisse, på sin ibland svårtolkade småländska, säger ”Tsarens lilja”, vilket skulle i så fall vara en rolig felsägning. Så jag behöll det. Men du har nog rätt även på den punkten, ”Sarons lilja” ska det vara. Hoppas redaktören även kan ändra detta. En viktig poäng har du om buskisen på Vallarna: ”tillämpar den folkliga listen mot överheten”. Kanske kan det samma sägas också om Nisse och Klabbarparn.
(Nu fixat. /Redax)
”Småländska” finns inte. Så här ligger det till:
1. Traditionella lokala språkliga varieteter kan i Sverige urskiljas på ungefär sockennivå. Områdena varest talspråket var ungefär enhetligt var stundom stora som en eller ett par socknar, stundom mindre.
2. Dessa lokala språkliga varieteter är svåra att sätta ihop till enheter stora som landskap, eftersom språkdragen (ordförråd, böjningslära, satslära, och ljudlära inklusive språkmelodin) hade olika utbredning för nästan varje språkdrag. Om man ritar gränser för varje ord, varje ljud, varje böjningsändelse, blir det ett virrvarr.
3. Trots detta virrvarr ser man ibland knippen av gränser. Sydgränserna för att säga ”kosch” (kors) och tala med tjockt L går UNGEFÄR på samma ställe.
4. Med sådana knippen kan man TROTS ALLT urskilja folkmålsområden som är ungefär stora som landskap. Det är vetenskapligt meningsfullt att bortse från Dala bergslag i Dalarna, och tala om ”egentliga dalmål” i ett stort område kring Siljan och Västerdalälven.
5. Ett sådant vetenskapligt försvarbart område kan man INTE skapa genom att taga med både sydvästra Småland och nordöstra Småland. Där finns alltför många gränser som går från nordväst till sydöst genom Småland. När nordostsmålänningen Emil i Lönneberga säger ”Anners vet en inte att dä ä söppe”, ”mi mysse” och ”mi bysse”, då uppstår en språklig avgrund mellan honom och folkmålen i sydvästra och södra Småland.
6. Om man ville skapa landskapsstora mål, som vore vetenskapligt försvarliga, då finge man först säga, att där finns ”sydsvenska mål”, och inom dem finns dels ”egentliga skånemål” och dels ett namnlöst mål (”nordlig sydsvenska”) som sträcker sig från södra Halland genom Småland och nordöstra Skåne till Blekinge – alltihopa med breda ”övergångszoner” och stora vetenskapliga reservationer.
(”Övergångszoner” inom citationstecken, för där finns ju inga genuina dialektkärnor, som skulle vara utspädda i ”blandade” mål halvvägs mellan sig.)
Mitt skrivsätt ovan, ”vetenskapligt försvarliga”, är ”mindre brukligt”, säger Svensk ordbok. ”Försvarlig” betyder oftast ”av aktningsvärd storlek”. Skulle ha skrivit ”vetenskapligt försvarbara”.
Inte särskilt viktigt, men jag har bestämt för mig att det var ”Sarons ros”.
Lasse E!
Åsa-Nisse-filmerna var ju rätt oskyldiga som påminde lite grann om Tjalle Tvärvigg. Kulturelitens upprördhet var obegriplig.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjalle_Tv%C3%A4rvigg
Dom gillade att lura Länsman med tjuvjakt m.m.
Bäste Jan Arvid G!
Ärligt talat förstår jag inte vilken din poäng du vill göra med ditt långa inlägg om
”småländskan”. Eller vem du polemiserar mot, om det nu är det du gör. För det kan ju knappast vara mot undertecknad. Om jag räknat rätt så förekommer ordet på summa summarum två stället sent i min text. Ena gången med citationstecken. Borde man alltid använda sådana tecken för att vara på den säkra sidan, eller hur menar du? Om jag vill veta mer om ”småländskan” (citationstecken!), vilket förstås inte var mitt syfte med texten om Åsa-Nisse och hans vapendragare, kan jag konsultera AI och Wikipedia.
Undran kvarstår. Med all respekt. Jag förstår inte poängen med ditt inlägg. Ska det helt enkelt bara uppfattas som att du är ute i ett upplysande, folkbildande, syfte? Vällovligt i så fall. Men kanske inte rätt tillfälle? Kan inte låta bli att uppfatta det som ett sidospår.
Leif Str!
Kollade Gustav Lövås på Wikipedia och du träffade ju rätt om G L:s radikalitet. Då blir det ju ännu obegripligare med kritiken om Åsa-Nisses skapares Nazist-sympatier. Det är ju osannolikt att G V skulle ställa upp med hans deltagande i SKP 1948. Han var ju med i Åsa-Nisse filmer mellan 1949-68.
Han medverkade även i Kassabrist och Ebberöds bank. Kärlek och Kassabrist skriven av Vilhelm Moberg 1926 som jag såg som utomhusteater i Lagerhuset–Trädgårdsteatern 1997 i Göteborg regisserat av Hans Mosesson. Den är ju lika aktuell idag 99 år gammal, skojeriet är numera inte så oskyldigt som 1926.
”Kultureliten”, ja. Vad säger Folket i Bild Kulturfront om Åsa-Nisse? Är han ”folkets” kultur? Eller är han folkets ”kultur”? Ärligt talat var jag aldrig så förtjust i filmerna. Satt mest och letade efter ”fel”, när de visades på TV. Men landskapet var fint, när han körde på gamla landsvägar med hopskruvade vattenledningsrör på stenstolpar som räcken. På läroverket märkte jag att när en del klasskamrater från staden försökte härma lågstatusfolk från landet, t ex min mor, så grimaserade de, pratade ansträngt och plirade med ögonen. Inte som någon faktiskt existerande människa talade. De hade ju lärt sig från Åsanissefilmerna, att det var så folket pratade, åsanisseska, alltså. Jag föredrog Å-N som seriefigur med pratbubblor.
Men vad är det vi menar med ”folkets kultur”?
Lasse E!
Jag skrev i samma anda som Crister O: ”ett skingrat kulturarv”. Som synes av kommentarerna ovan inbjuder dina texter till kommentarer om förlorade politiska arv (folklig radikalism hos Gustaf Lövås, född Andersson) och om förlorat folkligt kulturarv (odlingslandskapet, förbisedda detaljer som vägräcken med stenstolpar).
På tal om Gustaf Lövås ser jag i elektroniska tidningsarkiv, att massmedia aldrig kunde bestämma sig för ”Gustaf” eller ”Gustav”. Dödsannonsen skriver ”Gustaf”, men vill man finna fakta om honom, måste man leta på den högfrekventa stavningen ”Gustav Lövås”.
Bengt Svensson!
Kulturelit var ingen bra beskrivning men vi kan väl vara överens om att många kända kulturpersoner
var negativa till Åsa-Nisse-filmerna.
I slutet av 1970-talet när jag fortfarande bodde i Trollhättan så hörde och spelade in på rullband
Michael Segerström i Totalradions veckokrönika på Sveriges Radio. Där man gjorde parodi på Ingemar Bergmans TV-serie ”Scener ur ett äktenskap” genom att föra in Åsa-Nisse som doktor i handlingen.
Liv Ullman upprepade hela tiden ”Vi må tale med varandra”. Rullbandet finns nere i källarmagasinet bland över 500 andra.
Åsa Nisse var ju smygnazist syns på muschtasen. Film som vapen, avintellektualiserade svenska folket. SD skulle jublat! Där fick du! Allvarligt talat, skitfilmer!
Berömvärt att någon kan få till så många rader om Klabbarpan och Åsa-Nisse. I mitt hem stängde vi farsan och morsan av den här typen av film, morsan sa ”så löjpott” på sin sydösterbottniska och farsan stängde av och fortsatte läsa i någon bok. Vi var allt annat än snobbiga i min familj, men också en arbetarfamilj krävde kvalitet och finess. Folkförakt i mina ögon!
Dan Johan Kotka!
”Folkförakt” är väl ändå att ta i. Tenderar mot konspirationsteori, om du inte ser upp.
Illvilliga filmmakare som göder det arma folket med smörja, ”skitfilmer”. ”Film som vapen.” Film som avintellektualiserar.
Borde inte dessa hemska, politiskt farliga filmer ha bannlysts och förbjudits? Fy sjutton, vad de slemma makthavarna kan hitta på för att hålla folket nere!
Filmerna var mycket folkkära, det vet vi. I Hammarby Folkets hus på matinéerna var det inte elitens barn som strömmade till. Men vad vet jag? Saknar uppgifter om vilka som närmare bestämt älskade Åsa-Nisse.
Men tänk om det kanske är folket, det är fel på? Som inte delar din smak, Kotka? Ett folk som tyckte om Åsa-Nisse, denne smygnazist. (Jag trodde i min enfald att nazister och smygnazister hade ett annat stuk på sin mustasch.) Och som i Sverige röstar på SD. I Tyskland på AfD.
Kanske ska vi säga, om än ironiskt, som Brecht efter det FOLKLIGA upproret i Berlin 1953, Kotka Välj ett annat folk! Om nu det är fel på samma folk.
I det här fallet: de ser och älskar filmer de aldrig borde få se.
Lasse E!
Om man försöker sätta in Åsa-Nisse i ett större sammanhang så finns ju liknande figurer i många länder. Robin Hood tog från dom rika och gav till dom fattiga. Tjalle Tvärvigg och Knallhatten i USA.
Våran egen Lars Molin skrev också i en folklig tradition t ex i ”Midvinterduell och Potatishandlaren.” Tror det finns liknande i dom flesta länder.
Nobelpristagaren Dario Fo arbetade i den folkliga traditionen t ex i ”Vi betalar inte, vi betalar inte” som jag sett. 1986 var jag och min dåvarande sambo och såg ”Konaljen”
av Roland Jansson utomhus i närheten av Port Arthur, Göteborg. Konaljen härjade i Sjuhäradsbygden och delade ut bytet till behövande Göteborgare.
Tidigare nämnda ”Stefan och Krister” på Vallarnas Utomhusscen i Falkenberg där folket driver med överheten. Tänk på alla Nyårsrevyer runt om i Sverige. Peter Flack i Närke m fl där man hänger ut makthavare som utmärkt sig.
Sedan skiljer ju sig dom åt utifrån hur skickliga upphovsmännen är. Nyinspelningar av Åsa-Nisse har gjorts med både Kjell Bergkvist, Johan Rabeus m fl.
Jag har lagt ut massor av ”kvalitetsfilm” här på lindelof.nu men får sällan några rektioner. På en annan tråd lovprisades ”Myglaren” som Sveriges bästa film genom tiderna. Vilken genomslagskraft har den haft. Utan att få några reaktioner föreslog jag ”Främmande
hamn” från 1948 som handlar om vapensmuggling till Spanska inbördeskriget. Bygger på arbetarförfattaren Josef Kjellgrens: Okänd svensk soldat : en prolog vid internationell konflikt.
Stockholm: Arbetarkultur. 1938. Libris 215562
Nämnde även Roy Anderssons ”Sånger från 2:a våningen” en svidande samhällskritik som ingen annan film varit i närheten av.
Dan J. Kotka!
Det är väl fritt fram och presentera dina filmer som inte är folkföraktande. Uppbyggliga filmer med kvalitet och finess. Vad är din analys att populistiska partier växer fram runtom i Europa och USA?
Tommy Sjöberg!
Jag uppskattar hur du betonar vikten av att sätta in Åsa-Nisse i ett större sammanhang. Du gör oss uppmärksamma på att inte hemfalla till att ensidigt se dessa filmer, utan försöka hitta andra saker i dem än med fördömandets glasögon på. Helt rätt att i detta sammanhang nämna Lasse Molin och Roland Jansson. Och varför inte Peter Flacks ”Hjalmar” i det närkingska Viby. Driften med överheten och hur man överlistar densamma – mycket markerat och ofta på ett underhållande sätt hos just Molin. Den sistnämnde både roar och oroar betraktaren, kan det bli bättre? Sedan kan man förstås diskutera, det utesluter du heller inte, kvaliteten. Men något väsentligt går förlorat hos Åsa-Nisse om vi stannar där.
Lasse E!
Man bör nog se Åsa-Nisse och liknande som KOMEDIER och rätt oskyldiga. Kollade på Wikipedia att Jerry Williams har varit med. Hep Stars, Thore Skogman m fl också. Har dom blivit nazistanstuckna för sin medverkan?
Här i Göteborg har vi Albert och Herbert som visade ett par som inte befann sig överst i hackordningen.
Som jag tidigare skrev så misstänker jag att dom flesta länder har sina komedianter i breda folklager. Kan inte komma på några i Central-och Sydeuropa, kanske den tjeckiske ”Soldaten Svejk” hör hit.
På medeltiden hade ju många länder i Europa Gycklare eller narrar (även lekare etc). Den enda film jag sett av Ingmar Bergman är ”Gycklarnas afton” som gick på SVT 2020. Det finns en hel del litteratur från Frankrike om rollen som Gycklare av t ex Francois Rabelais (1494–1553)
Den store Gargantuas förskräckliga leverne (1945)
Pantagruel, de törstigas konung (1946)
Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar (1947)
Där är överdriften ett gemensamt tema. Åsa-Nisse överdrev ju en hel del och Klabbarparn försökte
hålla igen. Man kan ju se sådana här folkliga uttryck som en form av klasskamp.
Lasse E!
Nu avslutar jag denna utflykt i folkliga humorns värld. En sista överraskning för mig var att komikern från Sjuhärads-bygden Jarl Borsén hade en sådan klarsynthet. Folkbildning, Dostojevskij och vilket förhållande till allvaret som komedien har. Enligt mig är han nog nummer 1 när det gäller att berätta en rolig historia med knorr. T ex den om när han blev struken i församlingen.
Om jag minns rätt såg jag J B i en nyårsrevy i Borås när jag bodde där 1982–89.
https://youtu.be/xwgs2GZ325I?si=9BCUO9Jm97W2if4L
Bara för att tillföra något om bakgrunden till Åsa-Nisse.
Stig Cederholm var ju, som nämnts, den författare som skrev ett 50-tal böcker om Åsa-Nisse med start 1946 efter den första novellen – som introducerade denne figur i veckotidningen Tidsfördrif 1944, och därmed uppfann uppfinnaren Åsa-Nisse. Allt enligt Wikipedia. Seriefigur och filmfigur blev han (Åsa-Nisse) också, men med den litterära framställningen som förlaga.
Åsa Nisse hämtar därmed sitt ursprung ur litteraturen. För de flesta är han nog ändå en filmfigur och för många, (jag själv, bland andra) i första hand en serietidningsfigur.
Wikipedia namnger sannolika verkliga personer som Cederlöf kan ha haft som modell. Men den litterära inspirationen, och eventuella förlagor bör man nog söka efter i annan litteratur.
Och här inställer sig då omedelbart och osökt historierna om Janne Vängman, av författaren, riksdagsledamoten, bonden med mera, Johan Rudolf Sundström. Hans böcker gavs ut under åren 1934 till 1946. Hans böcker räknas till ”bygdelitteraturen” och får därför antas ligga närmare verkligheten och, tror jag, ha ett större etnografiskt/etnologiskt värde än vad kanske berättelserna om Nisse på Åsen har. Men som brasklapp måste läggas; att jag varken läst Sundströms eller Cederlöfs berättelser.
(Ett aktivt Janne Vängmansällskap finnes.)
Wikipedia skriver, under rubriken ”Johan Rudolf Sundström”: ”Det har diskuterats huruvida och hur mycket figuren Vängman och Nordiäng inspirerat till de senare karaktärerna Åsa-Nisse och Klabbarparn. Klart är att likheter finns, bland andra huvudrollspersonnaget, sysselsättningen och de personligt förvrängda bibliska citaten. Då den första berättelsen om Efraim Erik Nilsson på Åsen (senare Nils Nilsson) publicerades 1944 hade Sundström fått över ett hundratal noveller om Vängman tryckta i sina böcker.”
Jag hade inte nämnt detta om Wikipedia hade hänvisat från sin artikel om Åsa Nisse till artikeln om Sundström och Janne Vängman, men det gör man inte, utan bara andra vägen.
Filmer om Janne Vängman spelades in 1948, 1949, 1952 och 1954. Sista boken om Janne Vängman gavs ut 1946.
Första boken om Åsa Nisse kom ut 1946 och första filmen 1949. Därefter fortsatte såväl bok- som filmproduktion om Åsa-Nisse. Den ena figuren efterträder alltså, mer eller mindre, den andre. Förmodligen har vi ett samband – såväl gällande filmernas och böckernas innehåll – som gällande dess publik.
Till frågan om ”folkets kultur” i just fallet Åsa-Nisse, så är det betecknande att debuten för Åsa-Nisse, som nämnts ovan, skedde just i tidskriften ”Tidsfördrif”. Högre kulturella ambitioner än så fanns nog inte från början, och de som rynkar på näsan åt filmerna och vill se det som kulturellt lägre stående har väl därmed all rätt att göra så.
Men samtidigt ska man nog inte förvänta sig att få en ”Hamlet, prins av Danmark” när man tittar på ”Åsa-Nisse flyger i luften”. Allt måste ju värderas efter sin egen genre. Jag menar: Hur ofta roas vi av död-dansaren Hamlet eller av Ofelias öde och hur ofta skrattar vi å andra sidan åt Åsa-Nisse? Och de som inte skrattar eller roas av det de inte gillar måste ju heller inte se det, och behöver därför heller inte förarga sig.
Janne Vängman fanns i farsans bokhylla. ”Ja ä inte dö än, sa Janne Vängman” minns jag att jag läste. Handling? Minns bara att Janne fick en metkrok i läppen och inte kunde få ut den utan måste dra hela metkroken genom läppen.