Åsa Wikforss. Foto: Roger Turesson
I Internets barndom i början på 1990-talet skulle skolorna frälsas med IT-teknik. Hela Sverige inklusive skolan fick datorer sammankopplade i nätverk som i sin tur kopplades till Internet. Vi skolledare och lärare gick då kurser om hur IT skulle hanteras. Det var en mycket omfattande samhällsprocess.
Men redan då fanns ett problem: Porr! Med några knapptryck kunde i princip alla elever låta sig översköljas av porr. Hur skulle vi hantera detta? Frågan ställdes rakt och enkelt, skulle man ”censurera” eller ”vaccinera”. Alltså, förordade vi censur av pornografiskt material med olika tekniska filterlösningar, eller skulle vi lära elever att hantera friheten att själva välja vad de ville se?
Frågan var inte enkel. Å ena sidan; trots att den första reflexen var censur, begrep de flesta ändå att tekniken skulle ta sig förbi alla moralspärrar mycket snart. Jag insåg redan då att ”vaccinera” var den enda möjligheten, även om vi inte hade några effektiva vaccin mot samhällelig omoral.
En generation har nu passerat sedan dess och vi har nu en IT-miljö full av moraliska och politiska censurfilter mellan ett fritt Internet och våra privata devices. Kampen mellan ”manipulering” och ”fria flöden” är stenhård.
Min slutsats är fortfarande att ju mindre manipulation av fria flöden desto bättre. All tidigare erfarenhet visar att människor kommer att lära sig hantera, bedöma och själva sålla falskt från äkta. Det var fallet med boktryckarkonsten på 1500-talet, videovåldet på 1980-talet och med Internet idag. Det har förstås ett pris, många kommer att luras och kanske t o m skadas allvarligt. Men censuralternativet är ännu mycket farligare.
I DN-Kultur 2025-03-25 skriver den briljanta akademiledamoten och filosofiprofessorn Åsa Wikforss om samma fråga: censurera eller vaccinera? och kommer fram till att å ena sidan hotas demokratin genom inskränkningar i yttrandefriheten, men å andra sidan hotas demokratin ännu mera av fria flöden.
Hon förklarar:
”Det föreligger helt enkelt en fundamental målkonflikt som måste tas på största allvar: Yttrandefriheten är demokratins grundbult, den måste värnas. Men vad gör vi om denna frihet används för att nedmontera demokratin?
Ett svar är att vi bör ta tjuren vid hornen och faktiskt göra vissa inskränkningar i yttrandefriheten. Det är lätt att avvisa detta som en absurditet. […] Men det är att göra det enkelt för sig.”
Men, är det inte precis tvärt om? Att tro på att inskränkningar i yttrandefriheten är ett sätt att rädda demokratin, det är att göra det enkelt för sig, menar jag.
Alla alternativa medier som tack vare Internets fria flöden nu finns tillgängligt för gemene man (i meningen människa) balanserar trots allt de idag stora så kallade ”kvalitetsmediernas” ensidiga förmedling av de stora politiska frågorna i världen idag.
Wikforss talar mest om ”den dramatiska utvecklingen i USA” och påstår att ”nu hotas fria medier på allvar”, där man förbjuder ord som ’orättvisa’ och ’kvinnlig’, vilket bl a gör att det tystar på universiteten av rädsla för repressalier.
Det här är förstås allvarligt för USA. Men vi har samma diskussion här i Sverige om förbud att använda olika ord – ’negerkung’ t ex – även om det här gäller andra ord än de man just nu vill förbjuda i USA. Problemet är att man tror att man kan förbjuda ord. Det gör dem bara mer intressanta.
Hon menar därför att vi – trots alla väntade invändningar – ”bör ta tjuren vid hornen och faktiskt göra vissa inskränkningar i yttrandefriheten”. Hon slingrar sig som en orm mellan de självklara invändningarna, men landar ändå i att det nu är dags att filtrera – men på ett ”demokratiskt” sätt.
Wikforss menar att vår yttrandefrihet visserligen ska skydda individer, t ex mot förtal och hets mot folkgrupp, ”men man skulle kunna argumentera för att skador på demokratin också bör beaktas”. Och då är hon tillbaka i det redan existerande demokratikriteriet för att kunna uppbära mediestöd i vårt land. Detta system här är alltså inte längre bara ett ”stödsystem”, utan även ett ”styrsystem” mot högre ”journalistisk kvalitet” (vad det nu är) för alla som är beredda att hålla sig inom ramarna för statens ”värdegrund” och den ”nationella säkerheten”, alltså nu även en försvarsfråga.
Wikforss skriver:
”… vi bör göra vad vi kan för att stärka den oberoende journalistiken. Av särskild betydelse är lokaljournalistiken eftersom den står människor närmre.” – vilket ligger exakt i linje med det redan införda medieetiska systemet, som togs fram av Mats Svegfors och som nu gäller för alla medier som uppbär statligt mediestöd. Men detta system har ännu inte upphöjts till generell medielag, d v s det gäller ännu inte småtidningar och alternativa medier som lever på inkomster från sidan läsare.
Det här gör att lindelof.nu på sikt riskerar att stängas. Så länge vi bara når tio tusen läsare i månaden får vi kanske hållas, men om läsarna blir tio gånger fler kommer vi – med lagens hjälp – att censureras genom blockering i alla nätverk.
Wikforss föreslår också att ekonomiskt stöd till oberoende faktakontrollerande organisationer är viktigt. Det här är ett område EU också satsar på för att hindra desinformation. Svenska stater och EU ska alltså satsa skattepengar för att gynna ”oberoende faktakontrollerande organisationer”. Här kan förstås också kopplas in algoritmer som silar bort allt som går utanför ”värdegrundsramen”. Desinformation och fakta är trots allt diffusa begrepp och måste tolkas av något ”sanningsministerium”.
Tidigare traskade techjättarna (Meta m fl) patrull med Bidenadministrationen. Då var de main-stream, alltså följde samma narrativ som de etablerade stora tidningarna och TV-kanalerna och skruvade sina algoritmer i samma riktning. Nu har techjättarna ändrat sin policy, följt Elon Musk och hans X, och följer därmed istället Trumpadministrationen. Det här innebär att de stora gamla medierna (main-stream) och hela det demokratiska etablissemanget har fått kraftig åsiktskonkurrens. Det är förstås bra. Ju fler intressen som har mediekanaler, desto fler åsikter kan komma till uttryck.
Men det här ser Wikforss som ett stort hot: ”Efter att Meta böjde sig för Trump beslöt bolaget sig inte bara för att avbryta det system för moderering av innehåll man byggt upp utan också för att avsluta samarbetet med denna typ av (oberoende faktakontrollerande) organisationer världen över, däribland Källkritikbyrån i Sverige.” Hon använder t o m begreppet ”professionella faktaorganisationer” för att höja deras legitimitet. Det är förvånande för att komma från en filosofiprofessor, måste jag säga.
Självklart är den makt som ligger i techjättarnas enorma databaser ett hot på många vis. Men nu finns åtminstone två mediala maktcentra i USA. I Sverige sjunger alla stora medier efter samma noter. Det är det stora demokratihotet.
Yttrandefriheten förutsätter demokrati. Men i stater med demokratiska statskick finns ingen garanti för yttrandefrihet. Den kan avskaffas genom de små stegens tyranni, tills allt är ett tomt skal.
Det finns ingen genväg till sanningen, varken för det svenska etablissemanget idag eller för oss som gick på IT-utbildning i början på 1990-talet. Det är Åsa Wikforss´ stora problem. Hon legitimerar makten…
Det var just att Åsa Wikforss legitimerade makten redan i sin första bok som gjorde att hon lyftes upp i etablissemangets rampljus och fick en stol i akademin. För att hålla sig kvar där har Wikforss bibehållit sin faktaresistens.
Jobbar man inom ett intellektuellt yrke såsom filosof eller journalist borde det vara naturligt att vara öppen för andra verklighetsbilder än dem man redan känner till. Men så är inte fallet för de som vill vara kvar på sin upphöjda position. De väljer att hålla sig i bubblan och inte ta intryck utifrån.
En intellektuell hållning vore att ta del av även andra medier än etablissemangets medier. Och vara källkritisk. Finner man något i alternativmedia som verkar otroligt så kan man ju kolla upp detta genom att söka redan på en förstahandskälla. Så har jag själv gjort när jag funnit något som verkade helt knas. Oftast visar det sig att det finns grund för den – på tvärs mot etablissemangsmedia – verklighetsbild som alternativmedia ger.
Varför går inte etablissemangets journalister och akademiker direkt till en förstahandskälla – som ofta är ett myndighetsdokument eller dito varifrån ett påstående sägs härstamma? Är de rädda för att lära sig något nytt eller få sin verklighetsbild omskakad?
Källkritikbyrån är också rädda för nya fakta. I deras “faktasökande” kontaktar de en “expert” som de vet står åsiktsmässigt på rätt sida och undviker som pesten förstahandskällor. Därför är inte Källkritikbyrån en seriös faktagranskare.
Ett nytt ord bland nyspråket är “oberoende”. Det betyder idag sin motsats. Det är inte heller oberoende medier vi behöver för demokratins skull. Demokratin behöver opartiska, objektiva och konsekvensneutrala medier. Det är något helt annat än oberoende medier.
Visserligen påstås SVT och SR vara konsekvensneutrala men hur kommer det sig då att de alltid har samma experter, vinkling och dubbla måttstockar i de mest brännande frågorna? Det är ju inte att vara konsekvensneutral. Och är man inte konsekvensneutral är man inte heller oberoende.
Det kapitalistiska systemet med sin karriärhets gör människor i allra högsta grad beroende. Feghet blir en naturlig följd av det ekonomiska beroendet människor förslavas under. Troligen är det vad som gjort journalister och akademiker så lättstyrda, att de utan att klaga säljer sin själ och blundar för fakta.
Jag minns ett avsnitt av Filosofiska Rummet där Åsa Wikforss klagade över att Ungerns regering föreslagit att domarna i Ungerns domstolar ska utses av regeringen. Detta tyckte hon var antidemokratiskt och fel ur rättsäkerhetssynpunkt. Att Sverige redan har ett sådan system där domare utnämns av regeringen sade hon däremot inget om. Så agerar en köpt människa.
Köpta människor är inte bra för demokratin.
Åsa Wikforss räds tydligen inte att ge ett teoretiskt och moraliskt eldunderstöd till de demokratins dödgrävare som genom politiska beslut fortsätter att snäva in det av etablissemanget tillåtna åsiktsspektrat. Av redaktörens (Knut L) referat och citat att döma anser Wikforss att själva demokratin skall försvaras genom censur. Att en ”demokratisk censur” närmast är en oxymoron inser hon tydligen själv, men går ändå vidare. Hur hennes resonemang därefter förs på vägen fram till konklusionen att censur i förlängning behövs för att lokal journalistik skall fungera framgår inte av redaktörens referat. Det behöver vi dock inte veta. Åsa Wikforss redefenition/förvrängning av demokratibegreppet är oss ändå uppenbart.
Att Åsa Wikforss ”slingrar sig som en orm” är en talande bild som redaktören ger eftersom ormen, i ett bibliskt sammanhang, är en symbol för tvetydighet och lögn.
Åsa Wikforss driver tillsammans med en handfull andra, bland dem Henrik Ekengren Oskarsson, profilerad statsvetare vid Göteborgs Universitet och journalismprofessorn Jesper Strömbäck, också från Göteborgs Universitet, enligt Stocholms Universitets hemsida ett forskningsprojekt som heter ”Kunskapsresistens: orsaker, konsekvenser, och motmedel.”
I augusti 2019 gick Chalmers i Göteborg under rubriken ”Klimatförnekelse kopplad till högernationalism” ut med nyheten att ett globalt nätverk bildats.
”Chalmersforskaren Martin Hultman, docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier och forskningsledare för det omfattande projektet ’Varför tas inte klimatvetenskapen på allvar? Studier av klimatförnekelse’, som nu samlar världens främsta forskare inom området.”
Denna uppenbart politiskt/ideologiskt drivna grupp kopplar samman de fyra mer eller mindre förklenande smutskastarbegreppen högernationalism, konservatism, klimatförnekelse och främlingsfientlighet med varandra. Chalmersgruppen är till och med så skamlös i sin uppenbara politisering att man pekar ut, inte bara vilka enskilda grupperingar och politiska partier som man tycker förtjänar de olika stigma man vill dela ut, utan även enskilda individer.
Vad som är av ytterligare intresse är att dessa förment vetenskapsproducerande, men i själva verket utifrån en politiskt korrekt agenda ideologiproducerande projekten, båda vill ge eliten makt och möjlighet att skaffa ”motmedel” mot dem med ”fel” åsikter. Politiskt korrekta forskare som vill binda munkavle på dem som inte tycker som de själva, munkavle på kritiker som inte tycker att deras heliga kor förtjänar sin helighet.
Vad det ytterst handlar om är att under ett sken av vetenskaplighet och med hjälp av akademisk status täppa till truten på dem som inte tycker som de, samtidigt som de låtsar att de gör ”sanningen” och mänskligheten en välgärning i sin förvrängda version av denna sanning.
För övrigt ansluter jag mig inte bara till redaktörens (Knut L) åsikter, utan vill även ge mitt bifall till Magnus Bergs utmärkta kommentar här ovan.
Nej , yttrandefrihet och tryckfrihet är en absolut förutsättning för demokrati, utan den friheten finns inte demokrati. I Sverige fick vi tryckfrihet redan på 1700-talet men egentlig demokrati kom inte förrän 150 år senare. Visserligen svajade det väl betänkligt ibland, t ex under Karl Johans regim när Aftonbladet kringgick indragningarna genom att ändra namn, det 37:e Aftonbladet o s v.
Apartheid Sydafrika betraktades ju knappast som demokratiskt, men pressfrihet hade man och The Sowetian kunde skriva kritik mot regimen.
Och med modern IT och sociala medier har ju nästan alla fått en möjlighet att göra sig hörda och framföra åsikter. Som kan vara om kommunens snöröjning, risken för kärnvapenkrig, sänkt moms på frukt och grönt eller annat.
En inskräkning i yttrandefrihet och tryckfrihet leder alltid till ett totalitärt samhälle, där det är lätt att föra människor bakom ljuset.
Boken Political Ponerology är en lärobok i hur man som enskild individ kan lära sig att sätta stopp för detta. Den är utgiven på flera språk och finns bl a för gratis nedladdning här.