Askonsdag, enligt almanackan. Den dag då prästen förväntas att med aska rita ett kors i kyrkobesökarens panna. En dag speciellt avsedd för kontemplation och sökandet efter sinnesro.
Det söker jag i och för sig varje dag, brottas med min otålighet. Den rastlösa känslan av att alltid vara på väg någonstans. Oklart vart.
Att be om sinnesro förekommer som ett centralt inslag i den så kallade Minnesotamodellen. Den senare har jag inte mycket till övers för. Men kloka ändock orden i bönen om att förändra det du inte kan acceptera. Och, å andra sidan, acceptera det du inte kan förändra. Inte lätt för mig, det senare.
Jag önskar ofta att jag kunde vrida klockan tillbaka, jag har svårt acceptera att det är omöjligt.
Skulle vilja reparera dåliga samtal med min mor och min syster. Jag ångrar att jag inte försökte lägga band på mig, vara mer lyssnande, inte så vresig och otålig. Nu är det för sent. Så gott som varje dag tänker jag på dem med djup saknad.
Jag inhämtar att Handelshögskolan i Stockholm anpassar sina tentamenstider efter fastemånaden ramadan, med hänsyn tagen till de muslimska studenterna. De icke-muslimska är upprörda. Risk för fusk när det tenteras på olika tider.
Hur skall jag förstå vad som sker runt om i mitt land? Pågår, som allt fler hävdar, en islamisering, i Sverige? Är oro befogad? Uppgiften från Handels, är den ett exempel på fake news?
I Skärholmen skall en jättelik moské uppföras, Varje gång tåget rullar in eller ut från Upsala noterar jag moskén belägen inte långt ifrån där jag en gång bodde med min familj i studentlägenhet.
Minns en kollega, muslim, som i sitt arbetsrum lade ut en bönematta och bad knästående. Utan att låta sig generas. Glasruta i dörren som möjliggjorde insyn. Jag diskuterade detta med HR-chefen. Han viftade bort det.
Liksom det viftades bort när samma kollega gjort sig omtalad i nationell press genom att vägra ta kvinnor i hand för att hälsa. Samtidigt som högskolan skall ”jämställdhetsintegrera” utbildningen.
Och jag minns en annan kollega, muslim, som åkte in i kurran efter att med tillhyggen ha misshandlat sina barn när de inte utantill kunde rabbla Koranen. UNT rapporterade om det, han var nämligen bosatt i Upsala.
Det kallades till förhandling. Jag som ordförande i SACO-föreningen. De kom även resande från Stockholm, central förbundsnivå.
Alla välvilliga och gjorde allt för att den dömde skulle kunna vara kvar i tjänst, men med betydligt minskad undervisningsskyldighet för att slippa konfronteras med studenter som kanske hört talas om honom. Risk förelåg att de kunde känna sig obekväma.
Han erbjöds en ”smörtjänst” betydligt bättre än den han haft före misshandeln.
Jag mådde illa över den stora ”toleransen” och beredvilligheten från arbetsgivaren. Efteråt kommenterade jag, spontant och ocensurerat, till stockholmarna: ”Om ni frågar mig så borde man ge honom ett rejält kok stryk.”
De uttryckte med all önskvärd tydlighet, genom sitt kroppsspråk, vad de tyckte om den råa sällen Ekstrand. Främlingsfientlig? Usch.
Osorterade tankar denna askonsdag, när ett begrundande enligt det kristna kyrkoåret är påbjudet. Och kristen är jag, betalande medlem i Svenska kyrkan. Så jag lyder. I behov av ett kors i pannan.
Att välja en tolerant och överseende inställning mot någon som bryter mot gängse sedvänjor i samhället eller den av arbetsplatsandan etablerad är givetvis behjärtansvärt. Men det får inte innebära att en gräns passeras där nya regelverk och tillkommande normer kastar dom gamla helt över ända. Det är då rotlöshet uppstår och samhällsmedborgarna eller gruppmedlemmar riskerar bli som rö för vinden, ytterst påverkbara om fotfästet då tenderar att släppa. Tystnad och rädsla riskerar att få ett allvarligt fäste i vår frihet att våga tala öppet.
Jag tänker som så!
Vi är människor formade enskilt till individer som söker ingå i en gruppgemenskap. Ett etablerat mänskligt och genetiskt beteende som allmänt har visat sig lyckosamt i flera avseenden. Det är så en betydande gruppgemenskap traditionsenligt grundas och överförs i ”fädrens spår” för framtida utveckling.
Dom spåren finns exempelvis i min lilla värld som har rötter från den Kristna traditionen där respekt för överheten fanns inympad sedan barnsben. Morgonbönens inslag fanns där under tidiga skolåren som ett givet innehåll liksom att lära sig några psalmer utantill och varje ungdom skulle regelmässigt konfirmeras. Detta mönster följdes upp under min värnplikt där även kristendomens sammanlänkande band fanns med. Att svära en ed som vittne var en annan etablerat kristen ordning i svensk domstol fram till 1976 och år 2000 skildes det sista bandet mellan Svenska kyrkan och Staten.
Jag vill därmed mena att vår alldeles nuvarande utmärkt sekulära samhällsordning har växt fram under en ganska – trots denna kristna ”helveteslära” -långvarig process som verkat för samhällets sammanhållande länk.
Viktigt är att notera, fattigdom, ofrihet och annat elände är inte enbart betingat utifrån religiösa urkunder, utan överhet i annan form har också historiskt bildat förtryckande mönster.
Vi kan se hur ett öppen och fritt, modernt normbildande samhälle har istället tillkommit vilket är viktig att försvara mot intrång från nya eller andra mönsterbildande normer som önskar någon annan omedelbar förändring i samhällsgemenskapen.
Jag vill också mena, med utgångspunkt från den bekväma vardag vi befinner oss under upplevs knappast dom små förändringar som leder till stora senare märkbara. Min omedelbara reaktion i det avseendet är att vi får inte kapa banden mot något som varit en hittills betryggande god utveckling. Så har skett tillsammans med den positiva kontinuitet som byggde på fred och nedrustning från tiden då andra världskriget avslutades. Och detta under ett skede med en engagerad uppmärksamhet på klimatets påtagliga förändringar i spåren av vårt sätt att leva där den nuvarande tillväxtidén riskerar att orsaka förödande konsekvenser på sikt.
Hur då möta denna orostid som i allmänhet råder där skilda intressen hotar vår samhällsordning ställer naturligtvis stora krav på engagemang med adress till varje enskild att med sitt engagemang verka i en organiserad sammanhållande gemenskap.
Jag söker en grogrund till renässans i samma anda som folkrörelsens föreningsliv byggde då vår alldeles utmärkta i grunden parlamentariska demokrati kom att verka med bästa avsikt.
I och för sig är mina nedtecknade ord inga nya tillkommande i tidens flöde, men nog så viktiga menar jag att lyfta fram och åter synliggöra.