Assanges kvinnoaffärer och politiska bedömningar för 12 år sedan är bisaker

Assange och Guillou

JAN GUILLOU BACKAR i Assangefrågan i dagens Aftonbladet. Det är bra. Han tillstår att han skrivit strunt tidigare och att han borde hållit sig till huvudsaken, nämligen att Assange jagas av USA för att sätta stopp för fri journalistik. Han skriver att ”allt annat i historien borde man då bortse från.”

Men så tillägger han: ”… det är inte så lätt. Ett berg av bisaker som handlar om Julian Assanges personliga svagheter skymmer sikten.”

Reträtten är således fortfarande villkorlig, eftersom han fortsätter att driva sin tes om att Assange ”inte [är] gentlemannamässig i sitt förhållande till kvinnor. Därtill har han visat sig vara politisk idiot i mer än ett avseende.”

Grejen är nu att Jan Guillou självklart begriper att han inte bör upprepa sina tvivel på Assange i dessa avseenden. Men han kan inte låta bli. Han skriver lätt nedsättande att Assange ”smet in på Ecuadors ambassad i London och beviljades politisk asyl och därmed föredrog en fängelsliknande tillvaro på ambassaden i sju år hellre än att utlämnas till rättslig prövning i Sverige. Denna dåraktighet motiverade han med att Sverige skulle utlämna honom till USA, vilket inte hade varit vare sig politiskt eller juridiskt möjligt.”

Att Guillou uttrycker så stark övertygelse om svenskt rättsväsendes hederlighet är svårbegripligt med tanke på vad som framkommit i Nils Meltzers utredning och i många andra sammanhang de senaste 30 åren. Sveriges regering ”förhalade” i det längsta utredningen och påverkade alltså rättsväsendet otillbörligt i denna riktning – men aktade sig noga för att lämna spår efter sig – för att kunna fortsätta göra just bisak till huvudsak (kvinnoaffärerna). Guillou fastnade själv i den fällan och sitter uppenbarligen fast än. Det är genant.

Så återgår han plötsligt till huvudsaken och slår på Guillouvis fast: ”Om Julian Assange döms är världen tillbaks i tiden före 1970 när det gäller pressfrihet och vem kan då kritisera Kina? Vilka journalister vill då ta risken att göra Julian Assange sällskap? Det är det skandalen Assange handlar om. Eller borde handla om.”

Men så avslutar han med en släng mot sina gamla vänner som envisats med att hålla fast vid huvudrågan: ”Assange [har] oförskyllt fått för många konspirationsteoretiker på halsen…” Alla som tillåter sig tvivla på att allt gått rätt till är alltså – i Guillous ögon – konspirationsteoretiker.

Att jag ägnar en hel artikel åt Jan Guillou, som trots allt backat ett steg i Assangeaffären, beror på två saker. Dels att jag råkar känna honom från FiB/K-arbetet sedan 70-talet och för det mesta uppskattade hans skarpsinne och formuleringsförmåga. Men alltså, i Assangefrågan har han varit en besvikelse. Istället har jag kunnat glädja mig åt gamla veteraner som insett allvaret, till exempel Arne Ruth, Etienne Glaser och andra. Men med dessa har Guillou inte beblandat sig. Inga tal på appellmöten eller underskrifter på upprop, som jag sett. Han har svikit här, och det kan man inte göra – utan mycket goda skäl – när man är en så profilerad medieperson med rötterna i kampen för yttrandefriheten.

... är läst 1308 gånger!

  12 kommentarer for “Assanges kvinnoaffärer och politiska bedömningar för 12 år sedan är bisaker

  1. Rolf Nilsson skriver:

    Jan Guillou har uppenbart drabbats av dåligt omdöme på gamla dar (liksom för övrigt Chomsky). Guillou skriver i AB 19/12:

    ”För övrigt anser jag att…
    antivaxxare borde portas från såväl krogen som idrottsevenemang. Och själva betala eventuella kostnader för covidvård och begravning.”

    Detta om de som kanske hyser en befogad skepsis mot Pfizers mRNA-vaccin.

  2. Dan Kotka skriver:

    Jag tycker helheten är viktig att Jan Guillou baxats till rätt sida om planen och inte är på motståndarens planhalva. JG har sin prestige att skydda, han har haft helfel och nu på rätt sida som sagt, det gör det svårare för fienden till Assange, det är huvudsaken.

  3. Sven Ruin skriver:

    Lägg till detta vad han gjort eller inte gjort om Estonia (se t ex artikeln som finns att ladda ner här) och Palmemordet (t ex klicka på ”visa mer” under filmen här). Det har fått mig att på senare år fundera mycket över hans och många andra journalisters roll. Hur kan det komma sig att vissa snarast tycks ha uppgiften att skydda staten från misstankar? Och vad var då hans roll egentligen i avslöjandet av IB-affären?

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Liksom Jan Guillou vill jag skilja huvudsak från bisak. Huvudsaken är att Jan Guillou nya linje i stort sett är riktig. Det är en bisak att han skriver några saker som kan diskuteras. Till exempel är hans ordval ”konspirationsteoretiker” för starkt om det appliceras på alla som beskyllt ”det svenska åklagarväsendet att gå CIA:s ärenden”. Å andra sidan har Jan Guillou en liten poäng eftersom bevis saknas för hur denna svenska tjänstgöring åt CIA skulle ha beordrats och avsiktligt utförts. Kanske att slump och mellanskiktsbeslutsfattares personliga konstigheter spelat en väl så stor roll för att Julian Assange behandlats på detta sätt, vilket jag diskuterade i en tidigare artikel.

    Så kan man diskutera fram och tillbaka om bisaker. Jag tycker till exempel att ordvalet ”kvinnoaffärer” är misslyckat i Knut Lindelöfs artikel. Men strunt i det. Huvudsaken är att opinionsbildningen för Julian Assange har förstärkts genom Jan Guillous artikel. Man kan undra huruvida Jan Guillou läst och tagit intryck av kritiken mot hans tidigare linje som publicerats i lindelof.nu. Jag tror att alla vi som skriver i lindelof.nu gärna såge ett inlägg av Jan Guillou här.

  5. Anders Romelsjö skriver:

    Utmärkt! Har också uppmärksammat detta och skrev i min blogg som Slutkommentar: ”Men trots denna min kritik anser jag att förtjänsterna med denna självkritik och avbön vida överstiger svagheterna. Nu sällar sig Jan Guillou till journalister som Arne Ruth, Etinne Glaser, Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan Gränser, Gunnar Wall, Stina Oscarson som framträtt på opnionsmöten för Julian Assange ordnade av ”Stödkommittén för Julian Assange”. Samt till Åsa Linderborg och Leonidas Aretakis i stöd för Julian Assange och krav på att han inte blir dömd och släpps fri.

    Nu väntar vi bara på att Jan Guillou, Åsa Linderborg och Leonidas Aretakis också framför sina åsikter om fallet Julian Assange på Stödkommitténs eller andra offentliga möten! Välkomna!”

    Vilket jag också informerat Jan Guillou om i mail.

    Detta ger kraft och inspiration hos oss i ”Stödkommittén för Julian Assange” och är i bästa fall början till en större opinionsmarkering.

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Visst är det skönt att Guillou äntligen hamnar på den goda sidan i Assange-affären. Låt vara med en lite oklar reservation kring Assange heder och ära. Men den är långt från det han, ”återhållsamt” skrev 2011; ”man kan alltså lugnt säga att Julian Assange är ett litet principlöst äckel” (s 150).

    För att fortsätta på denna ”bisak” menar Knut L att Guillou fortsätter att ”driva sin tes”, nämligen att Assange ”inte /är/ gentlemannamässig i sitt förhållande till kvinnor” samt att han ”visat sig vara politisk idiot i mer än ett avseende”. Till detta skulle man möjligen kunna säga att den första frågan (om gentlemannamässigheten) väl är en ”bisak” men om ”politisk idioti” är en mindre viktig sak kan det råda delade meningar om.

    Assange uppförande mot kvinnor är knappast någon ”tes” utan noga belagda verkliga händelser. Dessa går inte att trolla bort, framförallt inte när chauvinistiska män (jag har inte sett några andra) söker rättfärdiga sina ståndpunkter genom att på klassiskt vis kritisera och skambelägga kvinnor, vilka utsatts för Assange. Men vi kan ju enas om att denna fråga inte har samma vikt som kampen för yttrandefrihet.

    När det gäller den ”politska idiotin” står det var och en rätt att göra politiska felbedömningar. Efter att ha sett hela serien om Haijby-affären i SvT under mellandagarna kan envar ställa sig frågan om Assange rädsla för den svenska ”rättsstaten” verkligen helt saknar grund. Men det är givetvis också en sidofråga. Att låtsas som att den inte finns tror jag dock för min del är mindre välbetänkt. Helt nyligen drev den svenska statsmakten i ”Allra-frågan” en konstitutionellt inte helt rumsren kampanj för att få de påhittiga direktörerna fällda och inlåsta samt fråntagna alla sina tillgångar. Frågan om rättssäkerheten har väl också av historiska skäl inte stått högt i kurs på den politiska kant många av oss på den här bloggen och i liknande sammanhang återfinns.

  7. Bertil Carlman skriver:

    Jan Arvid G skriver ”Liksom Jan Guillou vill jag skilja huvudsak från bisak”. Gör Jan A G verkligen det?

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    Jag undrar vad du syftar på med din antydan om att jag skulle misslyckas med att skilja huvudsak från bisak. Jag vet inte huruvida du syftar på mitt inlägg om Jan Guillou, eller huruvida du tänker på andra saker jag skrivit.

    Om du syftar enbart på mitt inlägg i samtalet om Jan Guillou förstår jag inte hur du menar. Om du tänker på tidigare debatter gissar jag att du observerat att jag ofta diskuterar detaljfrågor ingående – detaljer som andra kanske skulle tycka vore bisaker.

    Om du tänker så, tror jag att du missuppfattat syftet med mycket av det jag skrivit. De flesta av mina inlägg är inte menade som komplett underlag för en helhetsbedömning av världsläget. Stora tavlor av världsläget må andra måla. Mina kommentarer och artiklar handlar oftast inte om världsläget utan om debatten om världsläget. Min huvudsakliga åsikt om den intellektuella debatten – som den förs här på lindelof.nu och annorstädes – är som bekant (jag har upprepat min åsikt ett antal gånger) att många diskussionsdeltagare stundom går bakläges: de börjar på sin ”världsbildnivå” och låter världsbilden styra hur de studerar, väljer, tolkar och presenterar saker som tillhör ”grundfaktanivån”.

    Eftersom min debattstil är sådan kan det se ut som att jag betonar ”bisaker”. Men det beror på att jag ofta inte har för avsikt att behandla ”huvudsaken” – vilket i sin tur ofta beror på att jag inte har någon färdig uppfattning om ”huvudsaken” (världsläget).

  9. Dennis Zackrisson skriver:

    Bra, Jan Arvid!
    Din beskrivning av ”baklängesvägen” i många diskussionsinlägg sammanfaller i det närmaste helt med hur jag själv uppfattar hur ganska många här på bloggen resonerar. Lite skämtsamt kan vi ju säga att detta visar på att ”efterklokheten är den enda helt korrekta vetenskapen”. Samt att det goda rådet att ”tänka efter före” förtjänar att tas på allvar!

  10. Bertil Carlman skriver:

    Bäste Jan Arvid!
    Jag syftar uteslutande på det Jan G skrivit i frågan. Men jag ser att jag i stället för att skriva ”Jan G” skrev ”Jan A G”.

    Vad debattstil beträffar blir jag något förvånad. Jag erhöll en gång en kritisk kommentar, som jag fann väldigt grov, men som tydligtvis skulle vara ett skämt. Vad jag minns så ödmjukade jag mig dock och lovade bättring, trots att kommentaren kanske inte var allvarligt menad. Åter får jag be om ursäkt!


    Det är redigeraren som av någon anledning fick in ett A så att det blev Jan A G istället. Således mitt fel. Ursäkta! /Knut L

  11. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Knut L, Jan Arvid G, Dennis Z och Bertil C! Kanske är det just för denna noggrannhet, dessa distinktioner, frågor och tillrättalägganden som jag regelbundet och så gärna besöker denna Knut L:s blogg.

    Andra kanske har fler läsare, men det är som bekant inte alltid eller enbart antalet besökande flugor som avgör näringsvärdet 🙂

  12. Jan Arvid Götesson skriver:

    Här kommer kompletterande information om Jan Guillous åsikter. I senaste intervjun med Jan Guillou finns en faktaruta om intervjuoffret. Dessa rutor innehåller som bekant standardfrågor, vanligen ointressanta för dem som har kunskap om den utfrågande. Men i detta fall fick Ingalill Mosander ett upplysande svar av Jan Guillou:

    ”Läser just nu: Fallet Julian Assange av Nils Melzer. Den är usel och beskriver en världskonspiration som inte existerar.”

    Jag skulle inte säga ”usel”, men jag framförde i övrigt liknande tankar i min recension av Nils Melzers bok. Vi har varken fakta eller rimlighetsbedömningar som gör troligt att konspiration – med hemliga samtal och hemlig ordergivning – har orsakat svenska statsanställdas agerande.

    En åsikt som jag hade, men inte nämnde, är att Nils Melzer, är vänstertjatig. Hans bok kunde kortats till hälften.

    Är inte min kritik orimlig? Många skriver delvis feltänkta och långrandiga saker (jag misstänker att jag gör det ibland), men man skall väl ta fram det bästa och viktigaste ur en text, även Nils Melzers? Jo, men arbetar man mot statsmaskinerna måste man närma sig perfektion, för att nå fram. Det är inte rättvist, men nödvändigt.

    Jag utesluter inte att många tjänstemän i statsapparaterna i någon mån kan ursäktas när de hjälpt till att avfärda Nils Melzer; han har framstått som en bråkstake. Lugn, saklighet och koncentration på de principiella huvudfrågorna fordras i det politiska arbetet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.