Återfallsförbrytaren

Utsnitt ur bokens omslag

Utsnitt ur bokens omslag

Amerikas Förenta Staters utrikespolitiska ageranden kan inte förstås utan kunskap om den tradition landet arbetat i sedan mer än hundra år. Men varför inte först gå tillbaka nästan tvåhundra år? Till Monroedoktrinen från den 2 december 1823 som fastslog att europeisk inblandning i Nya världen var oacceptabel, och att USA inte skulle ingripa i konflikter mellan europeiska stater.

Ett klokt ställningstagande vars allmänna princip om icke inblandning i andra länders angelägenheter på intet sätt präglar USAs senare politik. Som i stället har övergått i dess raka motsats.

Ett första avsteg deklarerades öppet av Theodore Roosevelt år 1904 genom Rooseveltkorollariet som fastslog att USA har rätt att ingripa som ”international police power” vid “flagrant and chronic wrongdoing by a Latin American Nation”. Vilket resulterat i en lång rad ingrepp som på intet sätt bidragit till vare sig framsteg eller harmoniska levnadsförhållanden i dessa länder.

USAs inblandning i andra länders inre angelägenheter världen över har sedan blivit en regel med få undantag. År 1995 publicerade William Blum Killing Hope: U.S. Military and CIA Interventions Since World War II”. En oumbärlig uppslagsbok för den som vill informera sig om de femtiofem interventioner mellan år 1945 och 1994 som USA genomfört i länder i alla världsdelar.

Boken är översatt och utgiven på svenska av Epsilon Press med titeln CIA & USA:s verkliga utrikespolitik och finns att köpa till exempel på Bokus eller Bokbörsen.

I provkartan på interventioner i denna bok tillhör Vietnamkriget och militärkuppen i Chile de mer uppmärksammade i Sverige. Men USA har haft sitt finger med i spelet i de flesta oroshärdar världen över.

På 1990­talet nådde USAs bombkrig Europa och Jugoslavien. En gång en av de ledande nationerna i de alliansfria staternas rörelse. Den suveräna staten skulle slås sönder i en rad lätthanterligare småstater. För USAs del blev belöningen möjlighet att uppföra den stora amerikanska militärbasen Camp Bondsteel på Kosovos mark.

Nu är det Ukraina som befinner sig i blickfånget för den oförbätterlige återfallsförbrytaren. Karneval förlag har startat en liten skriftserie kallad DEN LILLA HAMMAREN som behandlar frågan ur olika perspektiv. Tänker du bara läsa en av skrifterna så välj John Pilgers Strangelove-effekten. Jag garanterar att du får mycket valuta för den lilla slant boken kostar.

... är läst 189 gånger!

  4 kommentarer for “Återfallsförbrytaren

  1. Benny Åsman skriver:

    Helt usel text. Utgår från att Monroedoktrinen var bra. Och har sedan inte ett ord att säga om USA:s inblandning i andra världskriget i kampen mot nazismen. Bra eller dåligt? Man behöver inte sluta upp bakom USA-imperialismen bara för att man säger ja till enskilda handlingar. Ja till landsättningen i Normandie. Nej till atombomberna över Japan.

  2. Clemens Lilliesköld skriver:

    Hade USA följt Monroedoktrinens principer (de hade ju fortfarande strikta regler för kapitalexport på den tiden) hade Nazityskland haft svårt att få till sin militära upprustning … “En person som på nära håll kunde bevittna demokratiernas svek var den amerikanske ambassadören i Tyskland på 1930-talet, historieprofessorn och liberalen William E. Dodd. Han understryker gång på gång i sin Ambassadör Dodds dagbok 1933-1938 det orimliga i att framför allt vapenindustrier i Storbritannien och USA i rent spekulationssyfte beviljade Nazityskland omfattande lån och krediter. Medel som gjorde det möjligt för Hitler att från 1933 befästa sin makt och snabbt påbörja upprustningen. “Det var ju inte alltför svårt att lista ut vart vapnen skulle riktas även om både Storbritannien och USA in i det sista satte sitt hopp till att tyskarna skulle välja att krossa Sovjet först … det var ju deras illusion rätt länge (Churchill undantagen), därav Münchenöverenskommelsen och andra undantag från Versaillefreden när det gällde Tysklands rustning.

  3. Jan Wiklund skriver:

    Samtidigt ska vi inte glömma andra imperialister. Enligt Vijay Prashad: The poorer nations var den närmast Tyskland och Helmut Schmidt som var pådrivande i att knäcka sydländerna ekonomiskt under sin regeringstid, och drev USA och Japan framför sig. I och för sig var dessa kanske inte ovilliga, men den verkligt militante var Schmidt.

  4. Bo Persson skriver:

    Jan W!
    Då måste du väl hålla isär imperialistisk i politisk mening och i ekonomisk. I politisk mening (expansiv/aggressiv utrikespolitik) har ju Tyskland varit ganska försiktigt sedan andra världskriget. I ekonomisk mening vet jag inte riktigt hur man skall definiera imperialistisk. Har du något bra förslag?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.