I Vardagar 2 åker Ulf Lundell till Bokmässan i Göteborg 2018 för att signera böcker. Där möter han en ”mild kvinna” som visar sig vara från tidningen Proletären. Denna milda kvinna är jag.
Min första reaktion på det korta stycket om vårt möte är fåfäng. Känner mig inte bekväm med beskrivningen ”mild”. I mitt huvud är det en artig omskrivning för mesig och färglös. Men min man säger att han håller med Lundell. Jag uppfattas som mild. Får leva med det.
Min andra reaktion på Lundells beskrivning är att jag vill ge en bakgrund. Proletärens medverkan på Bokmässan 2018 var en del i en satsning på att ge tidningen en ny och lite mindre 70-talsdoftande image. Vi hade läst en rapport från tankesmedjan Katalys som svart på vitt visade hur få arbetare det är som kommer till tals i medierna. Vi ville uppmärksamma detta. Dels genom att ta arbetare till Bokmässan för panelsamtal och liveintervjuer. Dels genom att jaga kända ansikten på mässan som i kortintervjuer fick förhålla sig till statistiken. När jag ställde mig i Ulf Lundells signeringskö hade jag pratat med och fått svar av människor som Göran Greider, Kalle Lind, Fredrik Strage. Mina redaktionskollegor pratade med Alexandra Pascalidou, Åsa Linderborg, Orvar Säfström och många andra.
Den enda fråga den milda reportern hade till Ulf Lundell var alltså vad han anser om att arbetarklassen lyser med sin frånvaro i medierna. Jag tycker fortfarande att det hade varit intressant att höra svaret. Få offentliga personer i det här landet har ett så självklart klassperspektiv på samhället utan att bli onyanserad eller plakatpolitisk. Men Lundell började prata om Stalin och folkmord och att Proletären borde kastas ut från mässan. Eftersom jag inte är historiker och eftersom diskussioner om 1900-talets stora världshändelser inte funkar i det snabba formatet hade jag bestämt mig redan innan Bokmässan började för att inte gå in i några sådana samtal. Därför fortsatte jag envist att försöka få Lundell att förhålla sig till det svenska klassamhället här och nu. Han fortsatte att ställa mig till svars för Sovjetunionens brott, tills förlagskvinnan ingrep och avvisade mig.
Min tredje reaktion på Lundells korta stycke om vårt möte är att jag nu, såhär i efterhand, när jag lämnat den ”stalinistiska” tidningen och börjat leta efter min egen väg, kan förstå hur han resonerar. Även om jag tillhörde den del av sekten kring Proletären som tyckte att vi skulle stryka Stalin ur programmet, så stod namnet fortfarande där och jag valde att representera organisationen. Det spelar ingen roll att mitt engagemang för tidningen ärligt och till hundra procent baserades på en övertygelse om att samhället bara kan bli bättre om de som arbetar och bygger landet får mer att säga till om. Eller att jag tillhörde dem som tycker att vi behöver en arbetarrörelse för 2000-talet, fri från 1900-talets traditioner och symboler.
Historia ska användas för att lära av, inte fastna i. Men då funkar det inte heller att göra historia till en berättelse om gott eller ont. Samhällets utveckling är ingen saga med tydlig dramaturgi, utan ett myller av motsättningar, människor, arbete och våldsamma förändringar. Händelser som bildar en process vi kan försöka förstå, och försiktigt värdera. Även Sovjetunionen var en process. Det är inte konstruktivt att som högerns debattörer bara se ondska i den processen. Och det är galenskap att som en del sekterister på vänsterkanten lyfta fram Sovjetunionen som ett föredöme för vår tid. Sådana människor kan inte lära av historien. Och en av de stora frågor Sovjetunionen lämnat till oss är den om demokratin.
Det skulle vara intressant att prata med Ulf Lundell om allt detta, nu så här efteråt. Kanske är vi i grunden ganska lika. Förtvivlade över kapitalismens bärsärkagång, men skeptiska mot totalitära svar. För sunt förnuft och mer folkligt inflytande. Kanske får jag någon gång chansen, men till dess får jag leva med att vara den milda Stalinkramaren i Vardagar 2.
När flosklerna är sagda och allt har kokat ner – det handlar om klass, klass, klass och kanske inget mer?
Ibland kan det vara svårt att veta ut eller in? Låt Ulf Lundell vara den som står med mössan i hand, milt sagt och inget mer!
Dick E. skriver ”det handlar om klass, klass, klass och kanske inget mer?” Bra så, men ”kanske inget mer?” är en något märklig fråga. Om det handlar om klass så handlar det om oändligt mycket. Det handlar bl a om varför jordens första stat som fick småbonde- och arbetarmakt till slut (eller så småningom?) kom att urarta och sedan kollapsa. Mängder av slutsatser måste dras av detta. Frågor måste ställas. Demokratifrågan är en.
Personligen anser jag att Stalin (och många med honom) förmodligen gjorde samma fel som Gunnar Emanuel Sträng gjorde på sin tid (och hela socialdemokratin med honom). Sträng uttryckte det klart i en TV-intervju en gång. “Arbetarna vill att vi gör detta åt dem.” Åt, inte tillsammans med. Sträng kanske bara var allmänt dryg och översittande, Stalin och den statsapparat han ledde hade ett enormt okunnigt och bland annat religiöst bundet folk att leda. Jenny T skriver “Och en av de stora frågor Sovjetunionen lämnat till oss är den om demokratin.” Och så är det naturligtvis. Och det är naturligtvis också så att förutsättningarna för denna frågas besvarande är mycket annorlunda nu jämfört med vad de var inför ryska revolutionen.
Om jag minns rätt gjorde den vänster jag tillhörde en sekteristisk ”vänstersväng” just vid den tid (1976) när Lundells Jack cyklade runt på Gotland och letade marijuana-plantor. Vi tog därför ingen särskild notis om denne Ulf Gerhard Lundell, utöver att han klassades som flummig – och inte var en rejäl moralist som vi andra. Det var nog synd det. Vi borde ha öppnat oss mer för det som var på gång bland de våra. Tiden ömsade ju skinn när USA hade fördrivits ”från söderns land” och vi hade skaffat oss inflytande både här och där. Men i stället för breddning och sakpolitiskt enande, gick vi från Enad vänster till sekterism. Synd på så rara ärtor, och Ulf Gerhard Lundell (och andra unga konstnärer som dök upp) borde vi ha lyssnat till. Då hade bokmässan i Göteborg 2018 kanske bjudit på ett intressant samtal mellan Ulf Lundell och Jenny Tedjeza.
Ulf Lundell har en trubbig inställning till politik som kräver lite grävande arbete. Han är i såna frågor pinsam och låter som de kvällstidningar han läser. Det har ingenting med eller mot Stalin att göra för det krävs ett resonemang runt sådana frågor. Det kan inte vara på det viset att tyckande är det väsentliga, utan att du sätter in saker i längre perspektiv. Det gäller också synen på utlandet. Du kan inte bara sopa bordet rent efter svenska mått, utan sätta länder i större perspektiv. Det klarar inte heller mannen ifråga, utan avverkar skogen utan några som helst försök till analys och i grabbig logemementsstil.
Jamen precis, det hade ju varit ett bra samtal – om det korta och långa seendet. Läs PO Enquists drama Magisk cirkel, samtalet mellan Elna (som sökte sin man Arne som försvann 1937 i Moskva) och Aksel (Larsen, den danske kommunistledaren).
”Man får försöka se långt!” sa Aksel
”Jag ser för min del bara kort. Ner på skospetsarna. Det är där jag hoppas upptäcka Arne”, sa Elna.