2005 kunde man fira fredsdagen 9 maj tillsammans. På bilden Frankrikes Chirak, Rysslands Putin och USA:s Bush. (Wikipedia)
Freden efter andra världskriget fyller i dagarna 80 år. Det borde kunna firas gemensamt i hela världen med tanke på att segern över nazismen kunde vinnas tack vare ”enhetsfronten”, som till sist tvingades fram mellan världens västliga stormakter inklusive Sovjetunionen emot den rovgiriga tyska nazismen.
Enorma offer krävdes som vi alla vet, särskilt av Sovjetunionen. Att bara uttala detta självklara – ”särskilt av Sovjetunionen” – väcker vrede hos alla som idag surfar med i vågen av ryss- och Putinhat. Nog om detta just nu.
”Enhetsfronten” brast emellertid genast efter majdagarna 1945. En ”järnridå” drogs ner och delade Europa i två intressesfärer, den ena med supermakten USA i spetsen och den andra med supermakten Sovjetunionen.
Med dessa grundförhållanden byggdes sedan FN – som ett slags världsparlament där alla stater var folkrättsligt jämlika – för att säkra freden. Men tolkningen av FN:s deklaration om de ”mänskliga fri- och rättigheterna” gjordes olika på de olika sidorna om järnridån. Länderna utanför Europa och de koloniserade länderna i tredje världen hade helt andra styrelseskick än de parlamentariskt demokratiska i Väst. Men, i FN fick de alla en röst. T o m Folkrepubliken Kina kom till slut med i FN och Taiwan fick flytta hem och bli en del av Folkrepubliken. Det här var en god början.
Ekonomiskt tog USA befälet och ledde byggandet av institutioner för världshandeln, som självklart gynnade deras intressen, men kortsiktigt även många andra med USA mer eller mindre allierade. Hela världen blev beroende av US-dollarn som handelsvaluta (Bretton Wood-systemet).
Men! 1971 kom första smällen då USA bestämde att dollarn skulle kopplas bort från sin guldmyntfot i Fort Knox, vilket innebar att ingen längre kunde lösa in sina dollartillgångar i guld. Men systemet tuffade på ändå.
Fram till 1989 bestod maktbalansen mellan de två största kärnvapenmakterna. Men då kom nästa smäll; Sovjetunionens fall. Under 44 år rådde alltså fred och stark ekonomisk utveckling i Västvärlden med USA som motor. Dock fördes krig även på 50-talet i Korea och i Vietnam på 60-70-talen, men långt bort från Europa. Alltså, spänningarna fanns där under ytan hela tiden.
Denna ordning, som skapades efter andra världskriget, som alla våra politiker och medier talar om som ”den liberala världsordningen” eller ”den regelbaserade världsordningen”, den som Kina och Ryssland nu anses hota, är i världsmåttstock inte särskilt demokratisk. Den har gynnat Västvärlden (USA och de gamla europeiska kolonialmakterna) och missgynnat resten av världen. Så när nu de stora asiatiska länderna; Kina, Indien och Ryssland utvecklats ekonomiskt och önskar kliva ut ur beroendet av dollarsystemet, d v s vägrar att längre underordna sig, då vaknar den gamla unkna kolonialmentaliteten till liv igen i Västvärlden. Ni minns väl Joseph Borell (Kaja Kallas företrädare) som liknade Europa (och USA) vid trädgården och resten av världen som vid en ociviliserad djungel. Detta har orsakat alla ”preventiva” krig för att sätta stopp för de som mopsar sig mot dollardominansen; Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Iran… Och nu senast Ukrainakriget för att knäcka Ryssland, som inte längre tänker tillåta Natos vidare utvidgning österut.
Det vi har idag kan alltså i långa stycken ses som en fortsättning på andra världskriget efter ett 80 år långt vapenstillestånd mellan supermakterna och deras närmaste allierade. Första och andra världskriget utlöstes båda i Europa med Tyskland som motor. Ukrainakriget kan ses som det tredje världskriget, som alltså också utlösts i Europa, mellan världens två största kärnvapenmakter med sina allierade i släptåg – fast alla på västsidan gör sitt bästa för att låtsas som man inte är direkt krigförande. Men vi vet att det är bluff. USA och Storbritannien har i praktiken lett Ukrainasidan från Ramstein i Tyskland sedan Ryssland marscherade in 24 februari 2022. Ukrainas enda bidrag i detta krig är 100.000-tals döda unga män och enorm förstörelse av materiella tillgångar. Ukrainska soldater har agerat legohär för Väst. Ja, Ryssland angrep, så var det. Men detta angrepp var inte ”oprovocerat” och inte heller ”fullskaligt”.
”Enhetsfronten” sprack alltså direkt efter kapitulationen den 7 maj 1945.* Min mor var då i nionde månaden och jag föddes mitt i lyckoyran tio dagar senare. Jag har alltså levt hela mitt liv i denna period av skenbart eviga framsteg. Men det visade sig alltså vara just skenbart och definitivt inte evigt.
Motsättningarna mellan den spruckna ”enhetsfrontens” huvudkrafter USA/EU/Storbritannien och Ryssland är nu så uppskruvade att ridån nu dras ner också mellan 8:e och 9:e maj, trots att man i princip firar samma sak. I Europas huvudstäder firas krigsslutet den 8 maj på olika vis och i Moskva, som alltså led de största mänskliga förlusterna, den 9 maj med stora parader av olika slag. I Väst beskrivs Rysslands firande som ”krigiskt” och propagandistiskt och som ett sätt att dölja det pågående förtrycket av det egna folket. I Väst protesterar man inte ens mot att deras ukrainske marionett Zelenskyj hotar med att drönarbomba festligheterna i Moskva. Det trotsar faktiskt allt förnuft.
Här finns ju någonting man tillsammans skulle kunna mötas om: respekten för allas hängivna insatser den gången för att befria världen från tyrannen och hans nazistiska välde. Men det tycks inte möjligt längre. Istället försvaras rätten att i länderna från Finland i norr till Ukraina i söder resa statyer (eller återupprätta minnet på annat sätt) över tyrannens medlöpare under Operation Barbarossa 1941-1944. Ukrainarna var 1941 i praktiken ett delat folk mellan de två krigande arméerna: den tyska i väster och Röda armén i sydost. Det är denna motsättning som nu jagats fram igen och som Västvärlden cyniskt slagit mynt av. Vad det här ska sluta vet man lika lite om, som då om utgången av Operation Barbarossa.
Att Sverige förlorat sig i denna livsfarliga politik är alldeles oerhört. De är klämda från alla håll. För att slå sig fria måste de ifrågasätta själva utgångspunkten; att Ryssland är en rovgirig imperialistmakt och Putin en Hitler som man inte kan tala med. Att det sker verkar inte särskilt troligt.
* Att man firar 8 maj i väst respektive 9 maj i Ryssland beror på att Ryssland och Västeuropa hade osynkroniserade kalendrar.
Knut L!
Ryska federationens krigföring har länge varit ”fullskalig” i den meningen, att landets ledning i flera år har gjort, vad som varit möjligt, för att avgöra kriget. Ryska federationens krigföring i Ukraina är ”fullskalig”, eftersom diktatorn Vladimir Putin gör, vad som är politiskt och praktiskt MÖJLIGT, för att vinna så snabbt som möjligt.
Vi kan jämföra med Förenta staternas krigföring i Vietnam. Den krigföringen var också ”fullskalig”, ehuru Förenta staterna hade en halv miljon man i Vietnam som mest, inte tio miljoner man, vilket vore det fysiska maximalantalet. Ingen stormaktskrigföring är fysiskt ”fullskalig”. Bortsett från att kärnvapen inte används, avstår stormakter från den totala lamslagning av fiendens samhälle, som vore möjlig, om de angrepe alla kommunikationer med svepskälet att kommunikationer vore militära mål.
Jag undrar, varför det är viktigt för dig, att upprepa utsagan att Ryska federations krig icke vore fullskaligt? En ”begränsad” insats fanns bara tidigt under 2022, på grund av övermod och underskattning av motståndet.
När det gäller frågan huruvida Vladimir Putin för en imperialistisk politik, har ryska TASS publicerat klarspråk: ”A reconciliation with the Ukrainian part of the Russian population is inevitable but this is a matter of time, Russian President Vladimir Putin said, replying to a question by journalist Pavel Zarubin [– – –] Putin has repeatedly stated that the Russians and Ukrainians are the same nation and ’that’s a historical fact.’.”
När en statschef falskeligen säger, att ett annat lands befolkning i sin helhet är samma nation som statchefens eget folk, och annekterar stora delar av landet, och tydligen strävar mot total seger, då är politiken imperialistisk. Det är inte frågan om att sätta ner foten i gränsområden, utan att sträva långt västerut.
Slutligen förundras jag över din prinsessan-på-ärten-känslighet för vad som vore tillåtligt i kriget mot Ryska federationen. Det var klokt, att icke ”drönarbomba festligheterna i Moskva”. Men om Ukraina hade gjort det, vad vore fel med det? Militärer i eller ur uniform är lagliga mål för bomber hundra mil bakom fronten. Ryska federationen dödar kvinnor och barn med motiveringen, att ukrainska kombattanter befinner sig i närheten.
Jan Arvid G!
Jag skrev: ”Ryssland angrep, så var det. Men detta angrepp var inte ’oprovocerat’ och inte heller ’fullskaligt'” Du påstår sedan att det var fullskaligt. Det kan man förstås se på olika vis. Men vad som verkligen förvånar mig här är att du inte protesterar mot mitt påstående att det ”inte var oprovocerat” (två negationer), alltså framprovocerat. Det inte bara förvånar mig, det gläder mig. Det är ju ett nyckelförhållande som förklarar mycket om vad detta krig handlar om. Välkommen till denna goda insikt.
Knut L!
Orden ”inte oprovocerat” kommenterade jag inte, eftersom det vore meningslöst att diskutera de orden med dig. Du vet, att det är orsaken till min tystnad om de orden. Det är inte roligt, när du ironiskt låtsas glädja dig över min föregivna insikt. Det är slöseri med plats, som du kunde använda till att försvara dina teser att Vladimir Putins politik icke vore imperialistisk, och din konstiga tes att västländer borde lägga sig i, vilka fiendekombattanter som Ukraina väljer att bomba.
Jag kommenterade bara ordet ”fullskaligt”, eftersom man kan resonera sakligt och kvantitativt om det. Du försvarade inte din ofta upprepade tes, att Ryska federationens angrepp inte vore fullskaligt. Bortsett från det misslyckade inledande ”strategiska överfallet” sätter Ryska federationen till alla klutar som är inrikespolitiskt och utrikespolitiskt MÖJLIGA; alltså har kriget varit fullskaligt i mer är tre år.
Knut L!
Jag ångrar orden ”inte roligt” i en tidigare kommentar. Det var gnälligt.
”Und weil der Mensch ein Mensch ist,
drum braucht er was zum Essen, bitte sehr!
Es macht ihn kein Geschwätz nicht satt,
das schafft kein Essen her.
Drum links, zwei, drei!
Drum links, zwei,drei!
Wo dein Platz, Genosse, ist!
Reih dich ein in die Arbeitereinheitsfront,
weil du auch ein Arbeiter bist.”
Ur ”Einheitsfrontlied” Bertolt Brecht / Hanns Eisler 1934.
Det är inte enbart i Sverige som de aktuella och nya utrikes- och säkerhetspolitiska linjedragningarna väcker förundran. Det sker också i Finland.
De som under det kalla krigets år genomled alla helvetets kval p g a den suveränitet landet sades förlorat, jublar nu i högan sky. Den avskyvärda utrikespolitiska undfallenheten, alliansfriheten eller finlandiseringen, har ersatts av det man kallar för värdebaserade realismen.
Enligt utrikespolitiskt initierade innebär värdebasen ett lokalt och globalt stöd för den liberala demokratin, medan realismen berättar att den liberala demokratin inte hyser odelad acceptans.
Finska statsmakten förlorade dock aldrig sin suveränitet under det kalla krigets år. Fortsättningskriget vid Nazi-Tysklands sida gav visserligen landet en tillfällig sovjetisk kontrollkommission, ett betydande krigsskadestånd och den s k Porkala-parentesen.
Men efter fredsavtalet i Paris fanns det inga främmande trupper i Finland och landets styrdes av egna styrande organ, egna myndigheter och enligt egen grundlag. Landet hade hela tiden en egen valuta och en egen budget. För att inte tala om religionsfriheten.
Idag är situationen en helt annan. EU-lagar går före den nationella lagstiftningen och landet har förlorat sin egen valuta. Och sin rätt att fatta självständiga budgetbeslut.
Det innebär att någon annan än de finländska skattebetalarna beslutar om skattepengarnas användning
Här i Villmanstrand invid ryska gränsen kan man stöta på främmande länders soldater utan beteckningar, men nog med en anglosaxisk namnlapp på uniformen. De talar varken finska, svenska eller ryska. De rör sig lite var som helst.
Religionsfriheten är dock bevarad.
Jag vågar påstå, att finladiseringens år var en bra tid för Finland. Landets gränser var öppna och landet kunde njuta av förtroendefulla relationer med länder i världens i alla väderstreck. Detta gav både samhället och de enskilda medborgarna ett livligt samarbete och värdefullt utbyte inom livets olika områden.
I Ryssland fanns arbete också för arbetslösa finnar.
Idag är finska gränsen mot världens till ytan största land stängd och de ryska turisterna lyser med sin frånvaro. I Villmanstrand gapar redan ett märkbart antal närbutiker tomma och allt fler köpcentra stänger sina dörrar.
Arbetslösheten och fattigdomen ökar och brödköerna blir bara längre och längre. De mindre bemedlade har inte ens råd att begrava sina avlidna anhöriga.
Ryssland har inte förklarat Finland krig. Finlands till sin omfattningen sällan skådade upprustning av Ukraina i västmakternas proxykrig mot Ryssland och dess aktiva medverkan i ”coalition of the kill… (ursäkta) of the willing”, bidrar med frågetecken kring den finska utrikes- och säkerhetspolitikens avsikter.
Koalitionens ständiga hot om ekonomiska sanktioner har sedan antiken sällan medverkat till fred, men nog utgjort ett tvivelaktigt vapen i krig.
Kloka ord, Knut L! Varje gång jag läser en artikel där ordet ”fullskaligt krig” används, så blir jag förvånad varför det ordet används. Särsklit när det inte är ett ”fullskaligt krig”.
Hade ryssarna varit intresserade av ett ”fullskalig” krig så hade det ”fullskaliga kriget” varit verklighet och ingen av oss funnits till.
Om hetlevrade personer, som Jan Arvid G, får styra och ställa, eskalera, så finns det ingen framtid för oss människor. Våra efterträdare, kackerlackorna, är då förhoppningsvis förståndigare och förgör inte sig själva.
För den som vill vidga sina vyer kring ordet ”fullskaligt krig” så rekommenderas sajten ”Nuclear Famine – The Deadly Consequences of Nuclear War”.
”Most people and animals starve to death after smoke from nuclear firestorms that creates Ice Age weather, preventing crops from being grown for many years.”
”The long-term environmental consequences of a nuclear war between the US and Russia could kill most humans and land animals. An India-Pakistan nuclear war could cause 2 billion people to starve to death. Nuclear war threatens all nations and peoples.”
Dennis N!
Din kommentar är obegriplig, som om du inte läste vad jag (och Knut L) har skrivit. Den enda meningsfulla tolkningen av att en stat för ett ”fullskaligt krig” vid en tidpunkt är att ifrågavarande stat sätter in så stora resurser som är inrikespolitiskt och utrikespolitiskt MÖJLIGA vid den tidpunkten, och att staten gör allt som är MÖJLIGT för att vinna kriget så snabbt som möjligt. Det gör Ryska federationen i Ukraina. Där finns INTE någon frivillig återhållsamhet från Ryska federationen, bara politiska gränser, som Vladimir Putin inte kan överskrida, och begränsningar i Ryska federationens förmåga.
Enligt ditt tänkande skulle andra Indokinakriget inte ha varit ett ”fullskaligt krig”, eftersom kärnvapen inte användes, som Richard Nixon talade om med Henry Kissinger. (HK avrådde.)
Jan Arvid G!
Vid början av 2022 hade Ukraina: 196.000 aktiva militärer, 102.000 i andra säkerhetsstyrkor och 900.000 reservister.
Enligt Ukrainas försvarsminister Oleksij Reznikov så hade Ryssland december 2021 175.000 soldater beredda för en offensiv.
Enligt vad jag lärde mig i lumpen krävs det att en invasionsstyrka har en storlek på minst 3 ggr det försvarande landets styrker. Det innebär att den ryska invasionen knappast kunde ha som mål att erövra Ukraina och knappast var fullskalig. Detta kan ha varit anledningen till att Putin kallade det en speciell militär operation med ett begränsat syfte som också tydligt klargjordes.
Personligen är jag övertygad om att Putin tänkte sig en upprepning av invasionen i Georgien, d v s snabbt in, snabbt ut. USA:s strategi däremot uttrycktes klarast av RAND Corporations strategidokument 2019 och handlade om att dra in Ryssland i en långdragen konflikt som skulle försvaga landet med förhoppningen att detta skulle leda till ett sammanbrott likt Sovjetunionens efter invasionen av Afghanistan.
Personligen var jag övertygade om att Putin precis som jag läst RAND:s strategidokument och inte skulle vara så korkad att agera precis som USA önskade. Men så korkad var han!
Sven A!
Du gjorde ett logiskt felslut. Du skrev A och B enligt nedan.
A: ”Enligt vad jag [Sven A] lärde mig i lumpen krävs det att en invasionsstyrka har en storlek på minst 3 ggr det försvarande landets styrkor.”
B: ”DET INNEBÄR [emfas tillagd] att den ryska invasionen knappast kunde ha som mål att erövra Ukraina”
Nej, B följer inte av A. Ryska federationens invasion kan ha haft som mål att erövra Ukraina, om Ryska federationens ledning TRODDE att det skulle gå, att ockupera de viktigaste delarna av landet, och byta ut regering mot en lydregim, som läte Ryska federationen annektera delar, och hålla resten som lydstat.
Jag har städse gjort tydligt, att invasionen i ett inledningsskede ICKE var ”fullskalig”. Men det blev den snart.
Att överhuvudtaget försöka ”resonera” kring propagandapåståenden är från första början att kasta bort tiden. Huruvida det ryska angreppet över Ukrainas nationsgräns var ”oprovocerat” eller ”fullskaligt” är meningslöst eftersom dess värde enbart bestäms av propagandaeffekter. Påhittet med ”oprovocerat” är numera helt övervunnit i den offentliga debatten. Möjligen kan detta värdeomdöme fortfarande cirkulera i en del ideologipåverkade hjärnor. Med ”fullskaligt” är det kanske inte lika enkelt eftersom det kan låta som något objektivt mätbart. Jag noterar att Jan Arvid G nu erkänner att det ryska angreppet ”i ett inledningsskede” inte var att bedöma som sådant, men att den blev det ”snart”. Min fråga är ”hur snart”? Vid tillbakadragandet för att få till stånd ett fredsavtal i mars/april 2022? Eller senare? Vilka mätpunkter har Jan Arvid? Och vad mäts för att bedöma en ”uppskalning” av krigsinsatsen?
Jan Arvid G!
Jag drar den logiska slutsatsen att Putin inte gjort lumpen med mig på P6 Kristianstad där vi lärde oss den i o f s klassiska 3:1 regeln. I övrigt accepterar jag att du vet vad ”Ryska federationens ledning TRODDE” trots att den ryska ledningen redan en månad in på invasionen var beredda att skriva på i Istanbul att de inte ville ”ockupera de viktigaste delarna av landet”.
Jag är full av beundran av alla som vet vad Putin vill och känner, t ex att han vill återupprätta Sovjetunionen, Tsarryssland o s v trots att han offentligt tagit avstånd från de tankarna. Däremot kan jag ge dig rätt i att Putins intresse för vilka som tillhör den ryska nationen är oroväckande även om han troligen likställer nation med etnicitet. Likaså var han märkligt intresserad av att Ukrainas ungerska minoritet var precis som ungrare i Ungern.
Det går inte att skapa etniskt rena stater för folk som levt tillsammans under sekler och årtusenden. Även Zelenskyj borde inse att den ryska minoriteten är en del av Ukraina. Etnonationalismen är ett dödligt gift var den än förekommer, i Ukraina, Israel eller Sverige. Putin kan däremot inte fullt ut bli etnonationalist om han vill behålla Ryssland som en enhet och inte som Kaja Kallas vill splittra upp Ryssland efter nationalitet.
Sven A!
Vad den ryska ledningen vid en viss tidpunkt varit ”beredda” på vet vi inte heller.
Du förfalskar vad jag skrev, för att roa dig med ditt sedvanliga ironiserande. Jag vet inte, vad Ryska federationens ledning trodde vid en viss tidpunkt. Jag skrev, att Ryska federationen KAN ha trott en viss sak.
Dennis Z! (och Sven A)
Jag tror, att Vladimir Putins mål är ”så mycket som möjligt”. Därför tror jag inte, att Ryssland var berett att skriva under ett avtal tidigt under 2022, som skulle ha givit Ryssland ganska lite territorium. Den bedömningen, som jag gör, kommer att uppfattas som befängd här i lindelof.nu, men så får det bli.
Jan Arvid G!
Du tror att Vladimir Putins mål är ”så mycket som möjligt” när det gäller Ukraina. Jag tror tvärtom att Putin inte vill sticka sin nos in i det getingbo som västra Ukraina är med ett rysshat sedan man blev tvångsanslutna till Ukraina genom Molotov-Ribbentrop-avtalet. Västra Ukraina var ett problem redan under Sovjettiden.
Ett dokument från 2022, som påstås beskriva Vladimir Putins fredsvillkor med Ukraina, dök upp bl a i Wall Street Journal. Enligt WSJ:s källor, däribland ukrainska tjänstemän och västdiplomater, innehöll de föreslagna villkoren följande:
1. Ukrainas neutralitet – Ryssland krävde att Ukraina skulle överge sina NATO-ambitioner och anta en neutral status, möjligen med säkerhetsgarantier från andra länder (men inte från väst).
2. Erkännande av rysk suveränitet över Krim – Ukraina skulle behöva acceptera Krim som en del av Ryssland.
3. Regionerna Donetsk och Luhansk skulle antingen få autonom status inom Ukraina eller erkännas som självständiga.
4. Demilitarisering av Ukraina – Begränsningar av Ukrainas militära kapacitet.
5. Garantier för ryska språkets rättigheter och politiskt inflytande för den ryska minoriteten i Ukraina.
Jag tror att Ryssland var beredda att skriva på ett sådant avtal och att Ukraina även var överens om huvuddelen fram till Boris Johnsons ingripande. Så som det ser ut nu så måste antingen Ukraina skriva på ett mycket sämre avtal eller så löses kriget när någon av parterna kapitulerar. Själv tror jag att Ukraina kommer att kapitulera, inte Ryssland och får då acceptera en fred som lämnar ett Ukraina utan hamnar och kust och med stora förluster av territorium (huvudsakligen oblasterna med stor rysk befolkning). Starka krafter i väst har drömt om att stycka upp Ryssland men jag tror tyvärr att det istället blir Ukraina som blir uppstyckat.