Att förvandla sina drömmar till verklighet

donbass-arena

Donbass Arena i Donetsk (användes i fotbolls-EM 2012) bombades och brann 2014, en “bakgrund” till EM i Paris 2016.

Europamästerskapet i fotboll anno 2012 spelades som bekant i österled med Polen och Ukraina som arrangörer och samarbetspartners. Tiden var en annan och vårt Europa ett annat – mindre oroligt och inte lika håglöst och letargiskt som i dag. I Aftonbladets så kallade EM-bibel för 2016 års slutspel i Frankrike minns Erik Niva (sid. 20) de femstjärniga hotellen och de expressplanterade trädalléerna med den ständigt upplysta Donbass Arena som magnetisk centralpunkt timmarna före avspark i en av semifinalerna. Men allt detta är nu borta. Förändringens vindar har bokstavligen tjutit, rasat och blåst rent (eller snarare orent):

Numera ligger den nya flygplatsen sönderbombad, arenan övergiven och hela Donetsk oåtkomligt bakom den nya tidens järnridå.

Mats Parner

Mats Parner

Klockan 14:00 lördagen den 11 juni, mindre än ett dygn efter fredagens öppningsceremoni på Stade de France i Paris, drabbar Schweiz och Albanien samman i gruvstaden Lens i något som faktiskt är ett ”albanskt derby”. Det kan bli en laddad tillställning: av de 23 spelarna i den albanska truppen är hela elva stycken antingen födda eller uppvuxna i Schweiz; omvänt kommer inte mindre än sju man i alplandstruppen från Albanien och/eller Kosovo. Krigen på Balkan (inkl. Kosovokriget) under 90-talet med ty åtföljande flyktingströmmar till bland annat Schweiz har fått just den här besynnerliga effekten. Extra delikat är att två bröder ställs mot varandra för första gången i EM-historien: i Albanien är 25-årige Taulant Xhaka en av kulturbärarna, medan hans arton månader yngre bror, Schweinsteiger-kopian och söndagsbarnet Granit Xhaka (41 landskamper och sex mål), är en av de tongivande i motståndarlaget.

Albanien har aldrig tidigare kvalat in till ett större mästerskap. De spelare som nu äntligen gjort slag i saken har redan tilldelats ”Nationens hjältar”-orden, medan tränaren, italienaren Gianni de Biasi, uppdaterats till albansk hedersmedborgare.

En annan intressant match i första gruppspelsrundan spelas i Bordeaux på kvällen den 14 juni mellan Island och Portugal. Islänningarna är precis som albanerna debutanter i mästerskapssammanhang och har de senaste åren coachats av den något senfärdige men avgjort framgångsrike Lasse Lagerbäck, tidigare Sveriges förbundskapten och en framtida Hall of Fame-pretendent. Portugal litar i sin tur på Cristiano Ronaldo, jämte Zlatan, turneringens ende spelare med genuin superstjärnestatus. Länge hade vi i Skandinavien lika dålig koll på isländsk fotboll som på den rätta stavningen av Eyjafjallajökull. Men även på det frontavsnittet är tiderna andra. I dag spelar tretton islänningar i allsvenskan, sju av dessa tretton är med i den lilla öns EM-trupp, och nere i Europa finns ytterligare nittio isländska heltidsproffs i runda slängar. Arnór Ingvi Traustason från Keflavik, nyligen inköpt av Rapid Wien, är bäst av dem alla.

Lagerbäck mot Ronaldo således – linslusen, publikfriaren och sexsymbolen mot den analytiskt lagde, timide och en aning reserverade Real Madrid-ikonen. Mycket häftigare än så kan det inte bli…

”Fais de ta vie un rêve, et fais de ton rêve une réalité” – Gör ditt liv till en dröm och gör din dröm till verklighet.

Det ovanstående mottot har miniliraren Antoine Griezmann, en av de spelare som man i Frankrike knyter störst förhoppningar till inför det stundande slutspelet, ristat in på sin ena arm. Enligt konstens alla regler har Antoine använt ultramarinblå färgsättning. Okej: om nu tatueringar ska vara en del av fotbollens själ och ande, så tycker jag att spelarna, likt Griezmann, bör formulera sina maximer på det egna språket och inte på något främmande.

Den svenske mittbacken Victor Nilsson Lindelöf, ursprungligen från Västerås men i dag enrollerad i portugisiska Benfica, är av annan mening. På hans arm kan vi ta del av följande definition:

”FAMILY … a group of people, each a unique masterpiece, sharing hugs, unconditional love and support – one of life’s greatest blessings – cherish always.”

Översatt till svenska blir denna Nilsson Lindelöfs djupblå depesch tämligen platt och andefattig: en familj består av ett knippe individer, som på mer eller mindre goda grunder råkar tycka om varandra. Om detta finns mycket att säga. Till exempel skulle vän av ordning säkert påpeka att en familjedefinition borde innehålla en fras om blodsband och släktrelationer. Men låt oss tänka litegrann utanför boxen. Den 6 juni, alltså på nationaldagen, sände TV 12 ett timslångt program betitlat Vi är Sverige – En dokumentär från 2016 om fotbollens betydelse i samhället. Där intervjuades i utförliga sekvenser och i flera omgångar fyra av spelarna i Sveriges EM-trupp: Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Emir Kujovic och John Guidetti. Slående var den generositet och, framför allt, den ”inkluderande hållning” som de fyra genomgående visade prov på:

Alla är välkomna! Etnicitet, hudfärg, religion och kulturella skillnader är helt ovidkommande. Fotbollen på såväl klubb- som landslagsnivå ska vara ett enda jättelikt integrationsprojekt. (Precis så har det faktiskt varit i Sverige under de senaste åren, bör väl tilläggas.)

Något av just denna inkluderande mentalitet tycker jag mig kunna utläsa, oavsett vad jag anser om tatueringar, även på tuffe Victors högerarm. Somt må vara brutalt ogenomtänkt … men viljan hans är trots allt god.

Hur det går för de blågula i Frankrike? Det kan man aldrig veta – men jag tror att laget är något bättre och även snäppet bättre förberett än senast det begav sig. Åttondelsfinal kan det säkert bli och möjligen kvartsfinal, dock inte mer än så.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  6 kommentarer for “Att förvandla sina drömmar till verklighet

  1. Jan Mellring
    2016-06-11 kl. 1:02
  2. Mats Parner
    2016-06-12 kl. 12:01

    Artikeln “Nordkoreas fotbollshjältar”, som ovan rekommenderas av Jan Mellring, klarar min webbläsare dessvärre inte av. Men jag törs slå vad om att texten handlar om nordkoreanernas överraskande goda insats i Englands-VM 1966 – då man i gruppspelet fick oavgjort mot Chile och därefter, sensationellt nog , besegrade Italien med 1-0 (en av VM-historiens största knallar någonsin) – med påföljd att man ställdes mot Portugal i en av kvartfinalerna.

    Där ledde Nordkorea, vill jag minnas, med fullständigt ofattbara 3-0, och TV-kommentatorn Putte Kock var lyrisk. Men säg mig den glädje som varar i evighet: en viss Eusebio trädde in i manegen, satte hela fyra baljor för portugiserna, varav två straffar, och med hjälp av José Augusto skrevs slutresultatet till 5-3. Koreanernas mål gjordes, som nog alla vet, av Pak Seung Zin, Li Dong Woon och Yang Sung Kook.

  3. Hans Andersson
    2016-06-12 kl. 18:38

    Eusebio också kallad “svarta pärlan” fick sitt stora genombrott i turneringen 1966. Kommer ihåg Torres, försvarspelare, bra i luftrummet. Nordkoreanerna chockade de klassiska fotbollsgiganterna med tempostarka och tekniska spelare.
    Brassarna gjorde fiasko när Pelé blev söndersparkad och fick lämna scenen. Till VM 1970 hade han genomgått en fysisk förvandling, men fortfarande med blixtrande teknik och mycket riktigt tog brassarna hem titeln. Legendarisk blev Gordon Banks enhandsräddning på en fantastisk nick från Pelé. Leta upp den på den på nätet så får ni själva se!

    Såg England mot Ryssland igår. Skaplig match periodvis, men rättvist resultat trots visst spelövertag för engelsmännen. Vackert engelskt frisparksmål, tyvärr på grund av ett domartabbe, då det inte var befogat, engelsmannen sprang rakt in i ryssen. Ingen obstruktion, ryssen var först på plats. Grymt avslutningsmål på nick av ryssarna, för högt upp var han. Minst fyra decimeter högre än de engelska försvarsspelarna.

    På måndag dags för Sverige. Jag tror att laget kan överraska!

  4. Janne Bjernfeldt
    2016-06-13 kl. 11:50

    Länken från Mellring är en fantastiskt dokumentärfilm om Nordkoreas deltagande i VM 1966. Rekommenderas starkt! Berättar bl a om kvalmatchen i Kambodja mot Australien, där Sihanouk uppmanade publiken till sportslig uppmuntran av båda lagen. Om hur krucifix i Liverpool fick spelarna att känna obehag. Mest rörande är hur publiken i industristaden Middlesbrough tog laget till sina hjärtan.

  5. Mats Larsson
    2016-06-14 kl. 5:36

    Jag vill minnas att vad som var så anmärkningsvärt med Norkoreas spel vid ledning 3-0 mot Portugal var, att de inte slog om till defensivt spel för att bevaka sin ledning, utan fortsatte med offensivt spel, något som de skickliga portugiserna med Eusebio i spetsen förstod att utnyttja. Vilket annat lag som helst hade spelat snålt defensivt vid ledning 3-0 i en VM-kvartsfinal.

    Det brutala spelet mot Pelé stod portugiserna för. Gruppspelsmatchen Brasilien-Ungern var en mycket vacker match, en av de bästa under mästerskapet. 12 år tidigare, i slaget om Bern i kvartsfinalen mellan Brasilien och den ungerska “drömelvan” (utan skadade Puskas), gick det som bekant helt överstyr.

    Ungern hade 1966 troligen sitt bästa lag sedan “drömelvans” tid, men föll trots stort spelövertag mot Sovjet i kvarten; Jasjin storspelade i målet.

  6. Hans Andersson
    2016-06-14 kl. 20:03

    Puskas den enbente geniet, en av de främsta genom tiderna. Från början av 50-talet med kulmen 1954 och silvermedalj vid VM i Schweiz och en bit in på 60-talet så var ungrarna i absoluta toppen.

    Legendarisk är matchen på Wembley 1953, där magyarerna besegrade det självuppblåsta, men erkänt duktiga spelarna med 6-3.

    Långt senare formulerade sig Sir Bobby Charlton om matchen. “Vi såg en spelstil, ett sätt att spela på som vi aldrig hade sett tidigare. Ingen av de där spelarna betydde någonting för oss, vi visste inte någonting om någon Puskas.”

    “Alla de där fantastiska spelarna…” de hade lika gärna kunnat vara från mars. De kom till England, som aldrig hade förlorat på Wembley. Det här skulle bli 3-0, 4-0, kanske 5-0″.

    “En enda match ändrade vårt sätt att tänka. Vi trodde vi skulle demolera motståndarna. England på Wembley, vi ska vara läromästarna, de ska vara eleverna. Det här var raka motsatsen.”

    Fem år senare var Sir Bobby Charlton involverad i flygolyckan på Münchens flygplats, där Manchester Uniteds plan kraschade efter mellanlandning på väg till Europacupmatch mot Röda Stjärnan i Belgrad.

    Legenden Charlton överlevde liksom Matt Busby. Åtta spelare från klubben avled och nio skadades varav några svårt.

    Sir Bobby Charlton spelade vidare och krönte karriären med såväl VM-guld i hemmamästerskapen 1966 samt Europacup-titel 1968 med United.

    Ungern spelar liksom vårt landslag EM i Frankrike, med där har jag ingen koll alls, mer än att de har en bra forward Nemeth.

Kommentera