
När Jerusalemdagen äntligen avslutats kan palestinierna dra en lättnadens suck.
I år inkluderade ”dagen”, som firas till minne av den israeliska erövringen av östra Jerusalem 1967, en vecka med aktiviteter där det israeliska kabinettet höll sitt veckomöte i ”Västra murens tunnlar”, under området för al-Aqsamoskén.
Premiärminister Benjamin Netanyahu öppnade mötet den 28 maj med att säga: ”Här byggde kung Salomo det första templet”, och skylde över det faktum att det inte finns några som helst bevis för att en kung Salomo någonsin existerat utanför den bibliska berättelsen.
Den sionistiska ideologin suddar ut linjerna mellan historia och myt, och staten Israel som bygger på denna ideologi behandlar Gamla testamentet som en historiebok. De byggde en ideologi på antagandet att dagens judar är ättlingar till en gammal stam som bodde i Palestina för tusentals år sedan, för att legitimera utrotningen av palestinierna.
Den ”national-religiösa” rörelsen i Israel består av ortodoxa judar med ledig klädsel, starkt messianska övertygelser och en djupt rasistisk ideologi. Dessa människor var overksamma fram till 1967, då Israel fullföljde ockupationen av Palestina, när de tog Västbanken, däribland Östra Jerusalem, och Gazaremsan, och då blev de aktiva.
Idag går de i spetsen för Västbankens bosättningar, de skapar fakta på marken och bygger ”olagliga utposter” som snart utvecklas till bosättningar. De går in i kärnan av de palestinska bostadsområdena för att terrorisera invånarna och är helt hängivna dogmen att den judiska närvaron i Jerusalem ska utvidgas.
De arbetar särskilt hårt med att ta över fastigheter i och runt Gamla stan i Jerusalem och de använder sig av hot, mobbning och trakasserier av stadens inhemska palestinska befolkning.
Jerusalemdagen hölls i år den 24 maj, och det är en dag som ger denna rörelse möjlighet att spänna sina muskler. I år tenderade israeliska medier att rapportera de trakasserier och terroriserandet av de palestinska invånarna, genomförda av bosättare som firar Jerusalemdagen, som isolerade incidenter men faktum är att hela
dagen och dess festligheter är utformade för att störa och undergräva det palestinska livet i staden.
En händelse som symboliserar detta mer än någon annan är den ökända ”Flaggparaden” där tusentals unga medlemmar av Israels mest brutala national-religiösa, fanatiska grupper samlas i den Gamla staden och bär den israeliska flaggan.
In i häxkitteln
Årets marsch planerades att starta klockan 17.00. Jag anlände till staden lite efter klockan 12 och gick in i Gamla staden genom Damaskusporten.
Jag tog mig fram till den Västra muren och redan skyndade sig affärsinnehavarna att stänga sina butiker eftersom unga israeler – pojkar i blå jeans, vita skjortor och de karakteristiska stora, stickade mössorna, och tjejer i långa jeanskjolar och vita skjortor – marscherade genom gatorna i Gamla Staden, dansande och sjungande om
Messias ankomst och återuppbyggandet av templet ”snart och i vår tid”.
Kön för att komma in genom metalldetektorerna som leder till Västra murens torg – som skapades 1967 strax efter att staden hade fallit och när israeliska armén hade förstört de gamla marockanska kvarteren och rivit över 130 hem – var redan lång.
Jag gick bredvid ett par äldre amerikanska judar med matchande t-shirts och hattar där det stod ”judar för ett säkert Israel”, och unga bosättare med sina stora virkade mössor och med övervuxna sidolockar.
Från Västra muren gick jag nerför backen och ut genom Bab al-Magharba – den Marockanska porten, uppkallad efter samhället som fanns där, men som nu märkligt nog heter ”Dung Gate” på hebreiska – och som leder ner till Silwan.
Silwan – ett annat strålande exempel på hur den sionistiska mytologin förstör det palestinska livet, den så kallade ”Davids stads” arkeologiska park, en enorm temapark byggd på ruinerna av stulna palestinska hem och tillägnad en biblisk kung vars existens aldrig har bevisats.
Mitt mål var att gå till informationscentret Wadi Hilweh för att se hur det gick för dem och vad de förväntar sig ska hända med detta samhälle med 55.000 palestinier denna dag.
Vid centret fanns ett antal unga palestinier, några arbetade på sina datorer och andra satt tillsammans och pratade. Jag gick in på kontoret för att träffa föreståndaren Jawad Siyam. ”När festligheterna är över kommer de unga israelerna att börja kasta sten, banka på folks dörrar och terrorisera invånarna,” sa han till mig.
Trygghet för bosättarna
Siyam berättade att han snart var på väg mot Damaskusporten, där han förväntade sig att de som marscherade liksom polisen, som skulle stå för säkerheten, skulle trakassera lokala palestinier och att konflikter skulle kunna bryta ut.
Jag sa till honom att jag skulle möta honom där och gick vidare. Stadens gator och gränder var nu fyllda av stora grupper av unga judar som kom för att fira. Inte en enda palestinsk butik var öppen.
Högst upp på torget, utanför porten samlades journalister, medan de israeliska styrkorna redan var placerade mitt på huvudvägen.
Jag var inte säker på var jag skulle stå, på den judiska sidan eller den palestinska sidan, men så småningom letade jag mig fram till den sida av gatan där ett dussintal palestinier hade samlats, mestadels tonåringar som sjöng ”Free Palestine” och som sjöng sånger om Befrielsen.
Från den sidan av gatan kunde jag se hur många säkerhetsstyrkor som hade mobiliserats. Det fanns vanliga poliser, gränspolis och Yasam – en speciellt hänsynslös enhet av den israeliska polisen, banditer i uniform som används under ”upplopp”. Det fanns officerare från Yasam som red på enorma hästar och det fanns ”anti-terrorist”-poliser på motorcyklar.
Utöver det kan man vara säker på att det fanns otaliga hemliga poliser som strövade runt. Det fanns säkert minst ettusen av dessa på plats, alla tungt beväpnade och alla står de inför en handfull unga, obeväpnade palestinier.
Jerusalemdagen firas främst av national-religiösa bosättare – som idag anses vara den mest inflytelserika gruppen i det israeliska samhället. De står bakom många av hoten och mycket av fördrivningen och den etniska rensningen som är vardagsmat för den palestinska befolkningen.
Jerusalemdagen är den dag de kan glädjas åt i sin triumf.
Artikeln ursprungligen publicerad i The Electornic Intifada den 31 maj 2017.
Översättning till svenska: Kjersti Rekve
Islamistisk propaganda, med nationalsocialistisk underton, som inte erkänner det judiska folkets rätt till existens.
Håkan Sandin!
Om man inte förmår att argumentera i sak tar man till demagoiska knep. Exempelvis hävdar man att en text har en ”nationalsocialistisk underton”.
Håkan Sandin!
Vad är det som talar för att dagens sionistiska judar kommer att lyckas bättre än de kristna korsfararna för tusen år sedan?
Mig tycks det som de har ännu mindre chans att lyckas än de kristna korsfararna på sin tid. De senare backades ju ändå upp av ett västerland som började träda fram. Medan de senare backas upp av ett västerland vars tid går mot sitt slut.
”Jag tog mig fram till den Västra muren och redan skyndade sig affärsinnehavarna att stänga sina butiker eftersom unga israeler – pojkar i blå jeans, vita skjortor och de karakteristiska stora, stickade mössorna, och tjejer i långa jeanskjolar och vita skjortor – marscherade genom gatorna i Gamla Staden, dansande och sjungande om Messias ankomst och återuppbyggandet av templet ’snart och i vår tid’.”
Att degradera ett folks religion och historia är rasism, och ett brott mot FN-konventionen för de mänskliga rättigheterna.
Dessutom bör den relaterade länken från 2009 tas bort eftersom Mohammed Omar har ändrat uppfattning i frågan.
Håkan Sandin!
Miko Peled, som skrivit artikerln är själv jude och Israel. Han är son til en israelisk general och hans syster är bekant med självaste Benjamin Netanyahou.
Det jag försöker säga är att du inte ska spela ”islamistisk propaganda kortet” så fort du läser det minsta lilla kritik om apartheid staten! Det finns inget folk som är lika förtryckt som palestinierna. Allt annat du försöker intala dig själv sätter dig djupare in i den förnekelse du lever i!