Bild: Poetry Foundation
En av mina favoritpoeter heter Robinson Jeffers (1887–1962). Mannen på bilden. Hans esoteriska dikter från den amerikanska västkusten. Länge sedan jag läste honom. Slår det mig. Samtidigt som jag betänker att vännen Knut befinner sig på Malta, på evighetens hav.
Det känns som att det i denna skavande och krigiska samtid är läge att återigen förflytta mig in i Jeffers solipsistiska verklighet. Genom poesin delad för den som vill.
Om jag fattat hans levnadsöde rätt, så ärvde han en massa pengar, han härstammade från välbärgade människor, som raskt gjorde honom ekonomiskt oberoende.
Han kunde därmed, som genom ett trollslag, lösgöra sig från organisations- och anställningstvång. Klippa av ofrihetens band. Flytta till och slå sig ned i Carmel invid Stilla havet. Carmel-by-the-sea på de inhemskas språk.
På den tiden inte så exploaterat som det sedermera blev. Efter att kapitalismens omättbara rovfåglar spanat in ännu ett byte att slå klorna i.
Västkusten etablerade sig som ett tillhåll för penningstarka konstnärer och musiker. The west coast – mytiskt omspunnen, som om den västkust Jeffers upplevde aldrig funnits. Förekommer hos Jack Kerouac i hans Big Sur.
Fram till dess fredat. Ödsligt. Vindars hemvist. Måsars hesa skrin. Förbiglidande molnformationer. Klippors oförbindlighet. Ingen stark doft av människor och abstrakt socialitet.
Där blev Jeffers märkliga dikter till, som ingen litteraturkritiker förtjänar att förstörande övertolka, blott för sitt levebröds skull. Bara där, i det orörda och ingen annanstans, kunde de bli till.
Naturens diktamen och omaskerade ansikte. Enligt romantikens diskurs. Caspar David Friedrichs målningar från Rügen omöjliga att inte blanda in i reflektionen.
Bara där kunde Jeffers omslutas och inspireras av evighetsperspektivet som havet, om man låter ögonen vila i det tillräckligt länge, bjuder på. Bortom mänsklig hand och avsikt.
Jag förnam evigheten för allra första gången, när vi var bjudna till paret Adler Karlsson uppe på Anacapri. Dit man, efter att ha klivit av båten från Neapel till Capri, tar sig med otäckt fort körande taxibilar på slingrande, brant stupande vägar. Resenären sitter med andan i halsen.
Vid ett sällsynt, benådat, tillfälle blickade jag, ensam och lämnad till mig själv, ut över havet bort mot den slocknade, som de inom räckhåll bofasta åtminstone ber om men de kan aldrig veta om den fortsätter att sova sin Törnrosasömn, vulkanen på ön Ischia.
En solstråle skar genom luften, likt en pil från Guds båge. Plötsligt var det som om tiden ställde sig alldeles stilla. Samtidigt både förlösande och lugnande. Något ogripbart öppnade sig, bortom ord och förklaring.
Samma känsla i Nordjylland, Tversted invid Vesterhavet, dit vi kommer på nytt i höst. Evigheten är där. Jag tillhör det som måste förgås, blott en tillfällig gäst på jorden, i väntan på uppbrottets oundviklighet. Men ur evighetens perspektiv skrämmer det mig inte.
Och jag funderar på allvar om jag inte önskar att, efter min död som jag hoppas dröjer länge till, min aska sprids i havet utanför Tversted.
Jag gör en Robinson Jeffers i höst. Jag flyr civilisationen och världens fasor. Vänder de senare ryggen. Om än för bara fyra veckor. Vesterhavets evighet väntar.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Bortom fin känsla i din text som till slut handlar om det närmast obeskrivligs intets vara på jorden, befrielsen som blott finns i den gudomliga naturen – havets oändlighet – modersskötet för alla diktare och konstnärer.
Jag var på ön Karpathos för bara några dagars sedan, upplevde havets gåtor mot de pinjetäckta bergsstupen…
Hit kommer jag för ruset har sådan makt över mig som sagans trollpacka som drar mig till sig!
Lasse Ekstrand!
(och Dan Johan Kotka!)
Att låta känslan av evigheten och oändligheten tjäna som argument för nihilistisk (och existentialistisk, som bor granne med nihilismen) ideologi är inte rätt.
”som måste förgås, blott en tillfällig gäst på jorden”
Det är inte rätt mot vare sig tillvaron, Gud eller dig själv. Där Guds närvaro visar sig i vår upplevelse, är det för att vi själva är evighetsvarelser. Vad du beskriver som benådade ögonblick är andliga upplevelser som inte skulle ha funnits, som inte skulle ha kunnat upplevas – om vi hade varit de själlösa biologiska automater som nihilisterna och de reduktionistiska deterministiska apologeterna ger sken av att veta oss vara. Din upplevelse svär mot det. De evolutionspsykologiska teorier som hittat på andra orsaker till denna typ av upplevelser håller inte.
Det saknas dessutom trovärdighet att vi ens skulle kunna inbilla oss ha en (andlig) upplevelse av någonting – som vi samtidigt inte skulle kunna ha tillgänglig, om den (upplevelsen) inte vore en upplevelse av något verkligt.
Därför att evigheten som andlig upplevelse skulle inte kunna framträda för oss, då evigheten som begrepp, inom den hypostaserade (positivistiska) vetenskapen enbart är en matematisk abstraktion utan några rimliga mellansteg till den känsla som visar sig för oss. En känsla som ju inte kan vara en subjektiv, inbillad, hittepåkänsla, som – om den vore sådant hittepå – svårligen skulle kunna förklaras för andra människor.
”Något ogripbart öppnade sig, bortom ord och förklaring.”
Tvärtom vet vi andra, som haft samma upplevelse som du, omedelbart vad du menar. Möjligheten till känslan ligger latent, samtidigt som skulle ligga helt bortom språkets möjlighet att frambesvärja den (känslan) om vi inte redan på förhand känt den. Evigheten, och oändligheten, som upplevelse, är därför av andlig art på ett sätt som inte vore möjlig att greppa, förstå, eller ens rudimentärt uppleva, utan vår egen (människans) delaktighet i evighetens mysterium.
Vill man ändå ha den vetenskapliga grunden för att förstå hur det kan vara så – att vi faktiskt bevisligen är en del av en evighet och det i en värld vars djup visar på både medvetande och andlighet, så kan man försöka sig på Cristopher Langans TOE (Theory of Everything). Där visar han på de oundgängliga, logiskt bekräftade, grundvalar som varje kosmologi måste vila på, och från vilkas utgångspunkter sedan de mer specifika teorierna om världen kan utgå.
Kan man förstå sig på Heideggers långa mångradiga meningar med inskjutna bisatser inom inskjutna bisatser (ja, hans språkstil är så komplex) på vilka han bygger sina filologiska utredningar. Och om man alls kan orka med hans oändliga filologiska utredningar av somliga av det grekiska språkets begrepp som ger den världsåskådning han bygger sina idéer om världen på, eller om man så bara har haft tålamodet att ens försöka att sätta sig in i den begreppsvärlden, så bör man inte ha några större svårigheter med den pedagogiske Christopher Langans CTMU (Cognitive Theoretic Model of the Universe).
Mig synes de viktigaste frågorna, alla kategorier, vara frågan om själens odödlighet och frågan om Guds existens. ”Till-döden-varons kuslighet” minskar med eoner i skiftet mellan Heidegger och Langan.
Caspar David Friedrich född i 1774 i Greifswald, under den tid Sverige styrde Pommern, kan därför betraktas inte enbart som en stor tysk konstnär, utan likaledes som en stor svensk dito. Född inom gränserna för det svenska stormaktsväldet, sörjde han när hans hembygd från 1815 inte längre tillhörde Sverige.
Den målning, som eftervärlden kallar ”Livsåldrarna”, som är den sista stora innan det slaganfall som han fick några år före sin död (han dog 1840); har ju i själva verket den minste gossens miniatyrflagga, en svensk flagga, som centrum i den ovanligt symmetriskt uppbyggda målningen. Hur det skall tolkas kan vi inte veta till hundra procent, men det finns indikationer på att DCF mer identifierade sig som svensk än som något annat, bortsett från hans, även för den tiden, ovanligt djupt kända kristna identitet.
Om man, som många av modernisterna och postmodernisterna föraktar konst med en romantikens kristna grundton som CDF:s målningar ofta är exempel på, kan man ju istället titta på vad som belönas av vår nuvarande kulturella bildade klass.
Bildsök illustrationer av damen ifråga.
Ulf Roland Carlsson!
Nihilist skulle jag aldrig kalla mig. Gudstroende som jag är. Ska det till en ist, får det bli sufist. Det närmaste jag kommer en religiös position som jag kan sympatisera med. Där tro, poesi och konst omfamnar varandra.
”Sök inte Gud, det är Gud som söker dig.” Det känner jag starkt när jag står på Vesterhavets strand utanför Tversted i Nordjylland. Jag älskar att vistas på den platsen, det som den uppfyller mig med. Samhörigheten med och uppgåendet i något som är större än jag – evighetsperspektivet.
Samtidens mörker befrämjar hopplöshets- och uppgivenhetskänslor. Jag tror att jag delar det med många.
”Utfallet beror av hur vänstern förmår hantera sin besvikelse.” För att travestera Karl Vennberg. Men var finns den vänster som har att hantera besvikelse? Den vänster som jag anser mig tillhöra verkar inte längre finnas. Jag känner ingen gemenskap med dem som idag kallar sig eller anser sig vara ”vänster”.
Låt mig avslutningsvis få tacka för ett tankeskärpande inlägg.