Att inte gå i krig för en god saks skull – några aktuella reflexioner

I

När Sverige förköper sig över måttan på ett amerikanskt luftvärnssystem, kommer oundvikligen möjligheterna att bygga egna markstridskrafter till korta. Det handlar om pengar, men också om politik. Den svenska försvarsmaktens lojalitet måste gälla det egna folket i främsta rummet och dess ”samarbeten” med andra makter komma i andra hand. Vilka vi ska samarbeta med i en allvarlig situation går inte att avgöra på förhand. Konstellationerna i ett krig kan skifta från en dag till en annan.

II

1900-talets världskrig ger goda – eller onda – exempel på detta. När första världskriget bröt ut stod en trippelallians, Tyskland, Österrike, Italien, mot en västlig entent i vilken Ryssland ingick. Men Italien mälde sig strax ur alliansen. När andra världskriget bröt ut, var Tyskland och Ryssland vapenbröder. Med det tyska anfallet på Sovjetunionen förändrades allianssystemet över en natt. De små nationerna hade att manövrera i denna situation. Lätt var det ej.

III

Sverige hade börjat rusta militärt 1938, vilket var i senaste laget. Då kriget blev verklighet, behövdes nationell samling. Man mobiliserade manskap men anslöt sig inte till någon av koalitionerna. Efter kriget hade vi fått en inhemsk försvarsindustri av världsklass. Var utrustningen som helhet ändå för gammalmodig? De som slår vakt om yrkesarméns och spjutspetstekniken påstår det. Jag lärde mig skjuta artilleri med en haubits från år 1940, en tio-och-en-halva; från fortet sköts sedan med fartygskanoner. Så gjorde man sig av med nästan allt. Tömde förråden, förstörde anläggningar. Ingen ansvarig har fått sota för det.

IV

Satsa på dig själv, inte på nationen. Andra gör jobbet, vi behöver inte folk på marken, fotsoldater, vi går in för cyberhoten istället. Det är den ”nusvenska lösningen”. Den är inte seriös. Betrakta de faktiskt förda krigen!

V

Den andra hållningen, från de mera aktivistiskt sinnade, pekar i riktning mot fatalism. ”För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi”, skrev nyligen den ständigt debatterande generalmajoren Karlis Neretnieks. ”För finsk del är det inte fullt lika uppenbart”, fortsätter Neretnieks. ”Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.” Gissningar. Naturligtvis är inte Finlands geografi mindre utsatt än Sveriges. Men Finland har beslutat att inte utsätta sig!

VI

Båda länderna har historiskt sett gjort utrikespolitiska felbedömningar. Finland uppfattade sig självt under mellankrigstiden som en västerlandets yttersta utpost, mot barbariet. Det var obetänksamt av småstaten. Under kalla kriget blev landet en brobyggare. Det skedde under fortsatt otrygghet. Men Ryssland har egentligen aldrig varit intresserat av att kuva och äga Finland – en börda, ett oroselement i utbyte mot vad? De ryssar som nu kommer till Finland har fredliga avsikter. De vill köpa stan. Det handlar om – ja, pengar.

VII

Man säger att Sverige uppträdde fegt under andra världskriget. Vi skulle ha engagerat oss. Men på vilken sida? Det fanns då, liksom under första världskriget, starka strömningar inom den styrande eliten, även krafter inom socialdemokratin, som ville att vi skulle gå in på Tysklands sida. Kulturellt hörde vi hemma där. Man läste tyska som första främmande språk på läroverken. Tyskland var den ledande industriella och vetenskapliga nationen; landet stod för modernitet. Inför 1914 förekom militära samarbeten mellan det stora och det lilla landet. Det militära etablissemanget var protyskt också 1939. Men i bägge fallen fanns det starka återhållande krafter. Man kan kalla det neutralism eller en strävan efter oberoende. Det krävde i praktiken eftergifter, och folk fick göra avkall på välfärd. Alternativet var etter värre.

VIII

Varför måste Sverige idag välja sida? Man talar om värdegrund. Detta är suspekt. Det finns många stater och kulturer som vi inte känner oss befryndade med. I den muslimska världen råder en allmän misstro mot vårt sätt att leva. Men detta kan inte vara en krigsorsak, från vår sida. Vi måste absolut möta islamsk terrorism, när den kommer oss nära. Men vi bör samtidigt avstå från att kriga i den västerländska civilisationens namn, om vår statliga suveränitet inte är allvarligt ifrågasatt. Vi borde aldrig ha stridit i Afghanistan. Det var rätt och riktigt av Sverige att inte ställa upp på ”muslimsk” sida i Balkankrigen; Sarajevolistan, backad av de progressiva, utgjorde ett svenskt krigsparti. Tyvärr visar sig den typen av ”solidaritet” också i dagens säkerhetspolitiska diskussion. Man ska ta ett direkt ansvar för andra – så låter det. Men åter: det primära ansvaret måste vara riktat mot det egna folket.

IX

Finland stred på tysk sida 1941–44. Det vapenbrödraskapet var knappast ideologiskt. Nog för att det fanns finska hemmanazister och antisemiter och storfennomaner som drömde om att samla alla stamfränder i ett rike. Men för Finland som nation handlade det om överlevande. Mannerheim var ingen tyskvän. I Finland fanns och finns det en kristet-ortodox minoritet, och även judar har bidragit till den finska kulturen. I vinterkriget 1939–40 understöddes Finland av västmakterna – propagandistiskt; av Sverige – materiellt. Men den svenska statsledningen avstod klokt nog från att bli krigförande part; äventyrspolitikerna hade just förts åt sidan. Under andra världskriget var Stockholm Finlands näst viktigaste stad.

X

Våra svenska låtsaskrigare har inte lärt den historiska läxan. De talar om en gemenskap byggd på förnäma ideal. Detta är inte säkerhetspolitiskt relevant. I Nato-kretsen finns det mycket som vi inte har anledning att omfamna; sak samma gäller Ryssland och dess inflytelsesfär. Det betyder inte att vi ska låna oss till att gå i krig för en god saks skull. Vi ska inte göra 1628 års politik till vår, även om Gustav II Adolf i någon mening räddade ”trosfriheten” för vår del av världen. Det var, när allt kommer omkring, inte värt all den förskräckliga förödelsen. Vår tids förödelse kommer att bli betydligt grymmare.


Artikeln ursprungligen publicerad på alliansfriheten.se (23 dec 2017)

  3 kommentarer for “Att inte gå i krig för en god saks skull – några aktuella reflexioner

  1. Hans Andersson
    2017-12-30 kl. 7:38

    Det ser mörkt ut för svensk del. Starka krafter inom svenska militären önskar inget annat än ett fullständigt steg rakt in i en fullständig Nato-anslutning.

    Den stora uppslutningen gällande värdlandsavtalet, och anslutningen till den brittiskt ledda Jet-styrkan, innebär sannolikt att vi som nation verkligen riskerar att makteliten i vårt land inte drar sig för att delta på amerikansk sida i det kommande kriget i Europa mellan USA och Ryssland.

    Ukraina får snart vapenleveranser från USA, för att via den regionala konflikten med Donbass och övriga ryskdominerade områden, för att utvidga denna konflikt, till ett storskaligt krig.

    Nästa front i kriget mot Ryssland blir nog de baltiska Nato-truppernas deltagande med Nato-knektar, med polsk förstärkning.

    Till sist den reella risken att USA genom att använda Nordnorge och norska Nato-trupper eventuellt öppnar en front att anfalla Ryssland från. Hur gör Sverige? Jag tror det blir svenskt deltagande via JET-styrkan. Sorgligt nog!!!

  2. Anders Persson
    2017-12-30 kl. 9:00

    Gustav II Adolf och Sverige (inkl Finland) bekämpade nog katoliker, men österrikiska sådana tillsammans med, och betalda av, franska katoliker. Så i de högre kretsarna handlade det inte så mycket om ideologi, något som underlättade för “hjältekonungens” dotter, Christina att konvertera och flytta till Rom!

  3. Leif Strandberg
    2018-01-01 kl. 10:43

    ”Post nr:5 – gevärspost. Jag bevakar norra slottets valv, slottets norra fasad samt de stora uppfarterna i Lejonbacken.”

    Så identifierade jag mig den där sommarnatten 1970 när jag gjorde högvakten (med bajonettförsedd och skarpladdad k-pist). Jag är redo att stå där igen. Men nu bor det ju inte ens någon kungafamilj där.

    Men tills vidare Anders B – tack för dina kloka ord.

    (Efter högvakten vakade jag över Kalixlinjen med modern AK4)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.