Man i sorg av Vincent van Gogh (utsnitt)
Det är då till att vara kaxig, grabben, när du redan har hunnit fylla sjuttiofem solvarv (snablar, vad fort det gick!) och är inne på det sjuttiosjätte. Men jag känner mig ju inte gammal. Jag är för det första inte det minsta gaggig. Om jag får säga det själv.
Jag är tjatig och upprepar mig gärna, men jag är därför inte gaggig.
Jaha, och vilken är den avgörande skillnaden? Vem försöker du övertyga genom att dribbla med distinktioner som endast är av ett akademiskt intresse? Kanske någon ondsint person genast muttrar. Men jag vet om att jag tjatar.
Jag förmår inte att låta bli. Men det är ingen tvångshandling. Jag kan sluta med det om jag vill.
Jag ser inte gammal ut. Det hävdar jag bestämt. Men jag instämmer därför inte i det fåniga klämkäcka ”sjuttio är det nya femtio”. Jag vägrar, i ålderfascismens diskriminerande Sverige, att sticka under stol med mina ihopsamlade år. Jag undviker dock speglar för säkerhets skull.
Lärde mig det av en distingerad, engelsk gentleman. I sober tweedkavaj och utrustad med de grå tinningarnas charm. Jag stötte ihop med honom på Alicantes flygplats, under väntan på avgång med Arlanda som slutmål, för ett antal år sedan.
Sanningen att säga så har mustaschen och håret på Ekstrand tappat färg, som om ymnig snö fallit på honom och sedan dröjt sig kvar. Jag hann inte uppfatta när så skedde. Snacka om att överrumplas av den lömiga Gammeln.
Inte är det som på baksidan till boken ”Själens revolt” från 1988. Upptäcker det när jag i sökandet efter en referens plockar fram den ur hyllan. En svartmuskig typ bligar stumt mot betraktaren.
Han ser inte svensk ut. Snarare påminner han om en asylsökande från Mellanöstern.
I min uppväxtstad Sandviken såg de gamla invånarna gamla ut. De var ledbrutna, hade uppenbara svårigheter med att gå och röra sig. Efter ett nedbrytande kneg i Verket, eller inom vården med tunga lyft. Jobbet tog deras kroppar.
Jag har aldrig haft något riktigt arbete. Förutom korta inhopp som blästrare i Verket (en helvetesnedstigning) och på Akademiska sjukhusets vaktmästeri (en sammanhållning hos vaktisarna som jag aldrig förr eller senare upplevt).
Jag har därigenom klarat mig från fysiska men. Jag har föreläst om det som intresserat och roat mig, frilansskrivit. Det har varit bra för kroppen. Chäfsallergin, som aldrig erkändes som arbetsmiljöskada, bortser jag från.
Grannar i bostadsrättsföreningen på holmen i Gefle opererar höfterna. Det är som med gamla bilar. Delar förslits och måste bytas ut. Årligen rör sig de opererade med stavar bort till bilbesiktningen, jag menar hälsocentralen, för i bästa fall ett godkännande u a.
Andra grannar, tyvärr dem som det har varit trevligt att växla ett och annat ord med, försvinner längre och längre in i dimman. Åldersdemens.[1] Återstår bara för dem, när tappra anhöriga inte orkar längre, att hamna på institution och snabbt bli ännu dimmigare.
Sedan slockna. För så fungerar det. Utan undantag. Det är så de totala, sociologen Erving Goffmans begrepp, institutionerna obönhörligt opererar. Dödens väntrum.
Varje arla morgon ligger jag i sängen, sträcker på min långa lekamen som jag ärvde efter morfar och farfar (fassan kort i rocken, genetiken ibland nyckfull), noterar ljuset som strömmar in genom persiennerna.
Jag lyssnar till billjuden från de flitiga arbetsmyrorna på väg till stacken. Tackar för en ny dag som jag och ingen annan disponerar och innehållsbestämmer. En gåva. Känner efter. Och gör det en gång till. (Jag avslöjade ju, att jag är tjatig!)
Är jag redo? För att upp och stå? Äntra livsdagen, den flyktiga? Ännu har inte den situationen uppstått, att jag svarar nej. Jag kan heller inte föreställa mig vad det egentligen skulle innebära.
Jag är vanligtvis ingen munter, kvittrande figur. Tvärtom snarare en dystergök, försjunken i djupa, existentiella tankar. I sällskap med döda, vilket inte utmärker deras simulerande texter, tyska filosofer. Men jag lever! Och jag fortsätter att skriva om hur jag gör det.
Till, förhoppningsvis, åtminstone någons glädje.
[1] Obehagligt att läsa Agnes Wold, även om hon är klok som en bok, om ”demensboomen” i Expressen 2025–02–01.
Åldrande tar ut sin rätt såklart. Jag motarbetar åldrandet med träning fysiskt och mentalt. Lubbar, skriver och läser och ser på olika youtubekanaler med politiskt innehåll! Jag avskyr mitt åldrade utseende trots hustruns envisa upprepning ”du ser ung ut och stark är du”. Det tröstar, men jag avskyr verkligen åldrandet. Alternativet är dock sämre – jag vill leva läänge. Hejhopp!
Gammal är äldst, men är alla äldre gamla? Yngre är yngst, men är alla yngre yngst? Är det sjukt eller friskt att åldras? Vilken superkraft vill människan ha?
Lasse E!
Visst är dina rader alltid både tankeväckande och uppfriskande för en som befinner sig obevekligt nära till den andra sidan där ”inte ens en grå liten fågel” finns att se och uppleva.
En tillvaron, om hälsan och orken tillåter, så finns det möjligheter att göra promenader framförallt på hembygdens natursköna stigar. Alltid något intressant och nytt att uppleva i fin miljön där årstiderna växlar med ljuset som nu under våren ger värme och framkallar såväl växtkraft som djurliv, vilket gör det nöjsamt till att fortsätta promenera och lyssna på något intressant i sina hörlurar.
Och ibland möter man en kär gammal kamrat från en annan tid under dåvarande förutsättningar inför framtiden. Eller som vid ett tillfälle när en cyklist spanade in min följeslagare vovven Nellie och stannade till. Spontant började vi talas vid och han tyckte att vovven – Border Collie – för honom var en bekant ras som vallhund, både fin och klok.
Så berättade han att cykelturens mål var en liten by cirka två mil söder om Helsingborg, varvid jag svarade, ”kör nu försiktigt ty just längs dom vägarna finns ingen bra cykelbana”. ”Jo, jag vet” svarade han – iklädd shorts – och visade sina knän som inte såg alltför vackra ut. ”Du måste varit stensättare eller golvläggare i ditt yrkesliv”, blev min spontana replik. ”Nej, det är fotbollen som förorsakat detta”, sade han. ”Oj”, svarade jag och nämnde några lag som spelar i dom lägre serierna. ”Det stämmer inte till fullo, ty på min meritlista finns två gånger Svensk mästare”, svarade han. Nyfiket sökte jag i min minnesbank och nämnde, himmelsblåa Malmö FF eller kanske blå-vita Halmstad BK, som håller till på klassiska Örjans Vall invid Nissan. ”Inte där, utan det är Kopparvallen”, blev svaret ”och mitt namn är Bosse A”. Laget han tillhörde var Åtvidabergs FF. Ett klassiskt fotbollslag, inte riktigt att jämföra med den litterära berättelsen om Åshöjden, men dock unikt med tanke på den tidens elitfotboll. Dessutom ett fotbollslag som under denna period bestod, till hälften av Svenska landslaget.
Intressant i sammanhanget och då inte utan betydelse för lagets framgångar, fanns beröringspunkter med Facit, som en del av svensk industrihistoria. Ett ämne i sig att belysa och reflektera över, inte minst med anslutning till den stora vida världen.