Med anledning av Guillous uttalande om att ”man inte visste” något om Förintelsen förrän bilderna svämmade över människorna efter öppnandet av koncentrationslägren skrev jag inlägget Förintelse, förnekelse och propaganda. Det var i ett skede då mycket få läst boken Att inte vilja se (Piratförlaget), fjärde delen i krönikan om familjen Lauritzen; Guillous historia om 1900-talet.
Nu har i alla fall jag läst boken och skapat mig en egen uppfattning av skildringen om vad man visste och/eller inte visste om, och eventuellt förstod av, Förintelsen, eller för den delen också om de gigantiska människooffren på östfronten. Skildringen är ingående, nyanserad och trovärdig. Slutsatsen efter läsning att Guillous medieuttalanden knappast överensstämmer med det som skulle kunna ses som en Guillousk historieskrivning i denna sak.
Familjen Lauritzen hade djupa tyska rötter, vilket inte på något sätt var ovanligt vid denna tid, särskilt inte i Stockholmstrakten. I ”ledande kretsar” ansågs där att till exempel den Göteborgska pressen (Segerstedt och Handelstidningen) var onyanserad, oansvarig och gick alldeles för långt i sin öppna kritik av nazismen. De ansågs till och med som en säkerhetsrisk.
Inom familjen Lauritzen fanns olika uppfattningar om Hitler och Tyskland. Äldste brodern Lauritz var inte nazist men trodde att Tyskland var oövervinnerligt, så han såg sin och allas framtid under tysk övehöghet – fast förhoppningsvis utan Hitler. Broder Oskar var mera insatt i militära spörsmål och insåg efter Sovjets och USAs inträde i kriget att Hitlertyskland var dömt till undergång. Sverre, yngste brodern var ensamstående konstnär och långt bortom det dagspolitiska samtalet. Lauritz´ son Harald blev SS-officer, försköts av familjen och kommer att återkomma i nästa bok med berättelsen om sina fasansfulla minnen från tiden som SS-obersturmbannführer (räddar sig med de vita bussarna till Sverige). En riktig cliffhanger för övrigt. De två äldsta brödernas hustrur är tyska överklassdamer med weimarrepublikansk vänsterradikalism i botten sedan ungdomen och har alltid föraktat Hitler och nazismen. Till sist ska nämnas att Laurtiz´ och Oskars barn är moderna ungdomar som lever sina liv i ”negermusikens” 30- och 40-tal med akademiska utbildningar, militära karriärer, underrättelsetjänster, norska hjemmefronten (fäderna var ju norrmän) och diverse annat för den äldre generationen obegripligt.
I den fina familjen Lauritzen var det därför närmast omöjligt att tala om nazismen, Hitler under 30-talet och under hela kriget. Varje gång det trots allt skedde var det på grund av att man inte lyckades tysta ner diskussionerna, hålla sig till konventionerna och odla sina gemensamma intressen i form av rituella familjesammankomster, högtider, båtar, segling m m.
Den här bilden är trovärdig. I fina familjer var man ofta splittrad i frågan om Tyskland och nazismen denna tid. Därför var utestängning av kriget från familjelivet mycket vanlig. I min familj vet jag att det fungerade precis på detta vis. Min mors släkt var Englandsinspirerade, medan min fars släkt hade djupa tyska förbindelser och förebilder sedan tidigare. Från 30-talet undvek man därför med stor effektivitet frågan om vart Tyskland var på väg. Ju närmare kriget, desto strängare reglerades dagordningen för vad som passade sig att dryfta i familjesammanhang. En orsak till att det var möjligt var att många faktiskt gjorde goda affärer på kriget under kriget, som inte alltid var helt moraliskt oklanderliga.
En poäng i Guillous ingenjörsbygge är att om man ska kunna förstå den tidens människor och deras ställningstaganden, måste man bortse från allt vi lärt oss efter kriget. De visste ju inte vad som skulle hända eller hur det hela skulle sluta*. Därför är det ett effektivt grepp att göra familjen Lauritzen så urbota tyskofil att de faktiskt ser anglofilism ungefär på samma sätt som man senare skulle se på begreppet nazism. Med tanke på det brittiska imperiets då kända bedrifter i världens alla hörn är det faktiskt ingen orimlig tankefigur. Att de i sin tur var enögda är alltså självklart, det är ju faktiskt de flesta i sin samtid.
Jag vill påstå att bokens historiepolitiska kvalitéer är högst betydande – för att uttrycka mig lite Guillouskt. Att det blir lite enahanda i långa passager om hur de klär sig, vad de äter, vilka viner de dricker etc, ja det blir rent av som ett stort hemmahosreportage i den tidens Veckojournalen, är ingen viktig kritik. Att intrigen mestadels är som en teknisk konstruktion, ett romanmekano, för att få ihop historiens alla trådar, som ibland gör läsningen alltför förutsägbar, spelar inte heller så stor roll. Det är ju inget höglitterärt bokverk, det är ett effektivt sätt att berätta historia. Lite som folkskolans bredvidläsningsböcker (för vuxna), där det historiska budskapet helt styr berättelsen i övrigt. Men, det är klart underhållande och riktigt lärorikt.
Att Guillou till exempel förstår så mycket om betonggjutningens utveckling är faktiskt kul. Hur många vet vad det är för vits med förspänd betong t ex. och vad detta möjliggjort inom byggnadskonsten, eller varför man måste göra noggranna mätningar av krympmånen vid stora betonggjutningar? Det här handlar faktiskt om teknik som varit helt avgörande för hur vårt samhälle formats och hur det idag gestaltar sig.
Alltså, boken Att inte vilja se ger en fullt realistisk och trovärdig bild av problemet med att verkligen känna och förstå sin samtids grymheter. Författarens korthuggna uttalande i TV-soffan att ”man visste inte” motsvarar inte bokens betydligt mer problematiserande hållning.
Men, indignationen och den efterföljande debatten var med säkerhet en effektiv marknadsföringsåtgärd. I DN blev det till och med en särskild vinjett: GUILLOU OCH FÖRINTELSEN, med en lång rad artiklar:
Ola Larmo m fl: Historiförfalskning Jan Guillou
Klas Åmark: Guillou-missar poängen
Mattias Tydén: Urskulda inte den svenska passiviteten inför folkmordet
Jan Guillou: Inte ens prestigetidningen förstod Förintelsen
Olle Svenning: Jan Guillou har glömt det svenska stödet för Vietnam
Torbjörn Tännsjö: Människor kunde ha subjektivt goda skäl att misstro sanna rapporter om Förintelsen
Kim Salomon: Mantrat vi visste inte blir en krockkudde för ideologin
* Textkorrigering 26/9 kl. 15.36
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Att inte vilja se, förintelsen, Jan Guillou
I Birgitta Almgrens utmärkta bok ”Drömmen om Norden” framgår klart den av Knut (och Jan G) gjorda distinktionen mellan attityderna i rikets två största städer.
Även om GHT:s chefredaktör Torgny Segerstedt var den mest framträdande anti-nazisten i Göteborg var han inte så ensam som ofta framställts. Av de tyska rapporter som Almgren funnit i arkiven i Tyskland visar det sig att Göteborg var en mycket, mycket svårbearbetat stad.
Opinionerna i Stockholm har kanske, också i detta sammanhang, alltför mycket fått gälla för Sverige som helhet.
George Orwell tar upp problemet mitt under kriget såvitt jag kommer ihåg. Artikeln finns i Penguins fyrabandsserie med Orwells journalistik, men artikelns namn minns jag tyvärr inte. Han pekar på hur effektivt olika politiska fraktioner i England lyckas ”inte se” massakrer som den sida begår som man själv sympatiserar med. Konservativa ”såg inte” brittiska kolonialmassakrer, Francos massakrer i Spanien eller – förstås – nazisters massakrer; radikala undgick att se Stalins massakrer i Sovjet. Detta trots att båda sidor klart såg motpartens massakrer. Uppgifter om den ”egna sidans” massakrer avskrev man som propaganda.
Fenomenet är välkänt och kallas kognitiv dissonans.
Jag tror detta är en alltför idealistisk tolkning. Ta t.ex. Madelaine Albright som jag hänvisade till i ett tidigare inlägg.
Hon sade klart ut att det hade varit nödvändigt att ta död på ett antal hundratusen irakiska barn för att bli av med Saddam Hussein. Likaså britterna om indierna; de var ju lägre stående.
Eller idag: om fascistiska ukrainare bränner inne en massa oskyldiga ryska civila i Odessa är det inte mycket att orda om tycker svenska pressen, värre är det om en ukrainare i Moskva blir nerslagen på gatan av en ryss.
Nej, politiken är grym. De tiotusentals röda som mer eller mindre avsiktligt togs av daga efter inbördeskriget i Finland 1918 dog inte i tysthet. Vissa ledande vita ville att alla finska arbetare skulle samlas in och avrättas för att definitivt utrota den ”röda smittan”.
En liberal finlandssvensk Hjalmar Linder som offentligt vände sig emot denna utrotningsuppfattning anklagades för förräderi och fick gå i landsflykt. Inte undra på att Stalin och Kuusinen 1939 trodde att de sovjetiska trupperna skulle välkomnas som befriare!
Anders!
Vad du skriver om Odessa/Moskva är en så stor förenkling att det blir meningslöst.
Dina två sista stycken är mycket intressanta. En fråga: Tror du
att Stalin enbart förlitade sig på Kuusinen när han begick sitt misstag att militärt angripa Finland? Stalin måste väl rimligen haft ett kontaktnät som var oberoende av Kuusinen?
Man kan, trots allt, inte skriva hur långa inlägg som helst på den gode Knuts sajt. Jag hoppas alla förstod vad jag menade. Om inte får du förklara.
Vad gäller Finland 1939 så hade Sovjetunionen av strategisktpolitiska skäl invaderat oberoende av regimen i Finland. Men, eftersom folket i Finland då inte hade fulla demokratiska rättigheter, var det inte helt problemfritt att skapa sig en uppfattning om opinionsläget.
Sedan vet vi, också från andra stormakter, att de styrande ofta hellre lyssnar till sådant de vill höra än den omsorgsfullt hopsamlade sanningen. Hade ledningen i Sovjetunionen utgått från en bättre analys hade man anfallit med större kraft. Man hade ju strax innan gjort bra ifrån sig emot japanerna i öster.
Även om Finland, utifrån vårt svenska perspektiv, upptar en stor del av synfältet, så hade landet vid den tiden i det sovjetryska medvetandet, innan finnarna satte sig i respekt vintern 1939-40, samma ställning som Södertörn har i det svenska, dvs en utstickande udde med gles bebyggelse nära en miljonbefolkad huvudmetropol.