Mitt eget foto av klassen jag övertog. Jag har glömt namnen på de flesta, men ansiktena minns jag mycket väl och hur de var. De är idag vuxna (26 år) och kanske har de själva barn. (Fotot blurrat för att identifiering ska vara omöjligt 2025-03-05).

Höstterminen 2005 inleddes mitt allra sista jobb i svensk grundskola, en nödlösning bestående av ett terminsvikariat som klassföreståndare i en femteklass i en landsortsskola, drygt en halvtimmes bussresa från Uppsala. Jag skulle överta en av tre femmor efter en ung kvinnlig lärare som flyttat till annan ort.

En trevande och lugn inledning avlöstes ganska snart av att jag blev ett mobbningsoffer. Jag kände igen situationen. Jag hade ju som lärare haft kolleger i liknande svårigheter och som skolledare hjälpt lärare som hamnat i mobbningsfällan. Jag hade däremot inte själv varit mobbningsoffer.

En grupp flickor började komma sent efter raster. Jag frågade varför och fick reda på att de hade haft ”tjejsnack” för att någon kände sig ledsen. Så hade de lärt sig att lösa problem av förra fröken. På frågan om det också fanns ”killsnack” blev svaret nej, varvid pojkar och flickor blev osams om vad som borde gälla. Jag fick till slut sätta ner foten; finns tjejsnack så måste det också finnas killsnack och om det fanns problem i klassen ska de tas upp med alla i klassen. Dessutom skulle inga sådana här gruppsamtal ske utan särskilt tillstånd från lärare, sa jag. Här försvann ett privilegium för en dominerande flickgrupp, något jag först senare skulle inse vidden av.

Undervisningen gick nu allt sämre. Missnöjesyttringar och småprotester blev allt vanligare. Vissa flickor satte sig allt mer på tvären, kom allt senare efter luncher. En flicka fick jag inte kontakt med över huvud taget. Jag fick inte ens titta i hennes mattebok, hon vände sig demonstrativt bort och vägrade växla ett enda ord med mig. Varför förstod jag inte.

På engelsklektioner vägrade plötsligt flera flickor att läsa högt, trots att de gjort det veckan innan utan problem. Fniss hördes när vissa läste högt. Jag blev myndig i tonen och talade om att skratt åt kamrater som tyckte det var svårt med engelska var okamratligt. Hon som vägrade tala med mig sa då klart och tydligt inför alla: ”Du kan inte tvinga någon!”

Där kastades handsken. Konfrontationen blev oundviklig. Jag tog genast kontakt med flickans föräldrar för att om möjligt lösa upp situationen. Vid samtalet blev det mest prat om mitt sätt att närma mig klassen, min eventuella ringrostighet och hur underbar förra fröken hade varit. Efter detta samtal undvek även flickans föräldrar mig.

Nu startade dragkampen på allvar. Ena dagen utgick jag med segern, nästa dag lyckades elever bryta sönder allt arbete. Det allra värsta var att elever bråkade allt mer med varandra. Flera flickor mobbades öppet, pojkar hamnade utanför. Magont och ströfrånvaro bredde ut sig och oroliga föräldrar hörde av sig. Så fort någon på något vis antydde samtycke med magistern råkade denna elev illa ut. Det enda som kunde få ihop elevgruppen var att skapa öppen konflikt med mig.

En onsdag sent i oktober brast det för mig. Det skedde efter att en flicka visat upp ett obehagligt provokativt beteende. Syftet var att få mig ur balans. Någon obetvinglig social kraft i detta klassrum krävde det av henne. Det hade inte lyckats tidigare, men nu tappade jag fattningen och sa mitt hjärtas mening.

Det blev denna flicka som fick ta emot min ilska, men samtidigt all uppskattning från kompisarna efter att ha lyckats med det som var mobbningens mål. Mitt verbala utfall mot flickan och ett bestämt tag i hennes arm följdes upp av nervöst uppskattande fnissningar från en annan flicka. Även hon fick då en överhalning.

Därefter riktade jag mig mot klassen. Med flyt och magstöd fick de ta del av min oro för dessa mobbningens processer som leder till att barn i flock kan göra mycket hemska saker. Jag avslutade min monolog med att säga att det var värst för dem själva som måste vara tillsammans ännu en lång tid, medan jag kunde gå ut genom dörren och göra något annat imorgon.

Det här sista skulle jag aldrig ha sagt, eftersom det var just vad den samlade attacken syftade till – att jag skulle försvinna.

Klart att man inte kan skälla ut 23 stycken elvaåringar. Men så blev det. Jag laddade ur fullständigt. Klart att flera blev rädda. Lektionen avslutades i en slags andhämtning. Innan de gick ut bad jag dem att under rasten tänka på vad jag sagt och efteråt ställa frågor så att vi kunde diskutera saken.

Men så blev det inte. En flickgrupp sprang till läraren som ledde ”Friends” (skolans antimobbningsgrupp, där nu klassens två värsta mobbare var representanter). Några andra sprang till rektorn och sa att de inte vågade gå tillbaka till klassen. Det var stora scener, gråt och heta känslor. Flickgruppen återvände med mycket spända ansikten precis före lunchen.

När alla gått till lunch satt jag på min katederstol och såg säkert ganska slokörad ut. En pojke dröjde sig kvar och tittade med en frågande blick på mig. Jag tittade på honom och frågade om det var något särskilt han hade på hjärtat. ”Ja, jag vet att det inte går. Men kan inte jag få vara lärare?”

Ville han rädda mig ur min hopplösa situation? Jag svarade honom att det nog var lite svårt just nu, men att det var en intressant fråga. Kanske vi kan prova en annan gång när allt fungerar bra. Så vände han på klacken och gick till matsalen.

Klicka för att beställa!

Det var nu onsdag eftermiddag. Jag kände mig helt utpumpad. Min enda tanke just då var att om klassen lyckades få mig att dra mig ur skulle mobbningen överleva. Jag visste vad jag sett och förstod vad jag blev utsatt för. Därför kände jag mig tvungen att på något vis driva frågan till sin spets – för klassens skull.

Därför gick jag till rektorn. Men rektorn var inte där. Jag gick en planlös sväng runt personalrummet där mina två närmaste kollegor satt och deppade över mitt hopplösa läge. Jag fick veta att: ”Det syns tydligt att du håller på att tappa greppet. Om du återgår blir allt bara värre, vilket oundvikligen leder till sjukskrivning. Kräv ett ingripande av skolledningen.” Jag insåg att de hade rätt. Jag skulle inte kunna återgå och sjukskrivning ville jag till varje pris undvika. Det var ju inte jag som var sjuk.

Föregående artikelHAR IKKE LÆRT, KLASSEKAMPEN.NO
Nästa artikelNORTHERN WIND 19 OCH ÖB:S STRATEGI
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

22 KOMMENTARER

  1. Knut L!
    Det var saker som denna som jag syftade på när jag skrev att 99 procent av allt mänskligt beteende är evolutionsbiologiskt styrt. Den populära föreställningen är att evolutionen lett till en massa ändamålsenliga anpassningar som fortfarande fungerar på ett bra sätt, som att dra handen ur elden. Men nej, vi är mest fulla av skadliga/värdelösa evolutionsresultat, som från barnsben styr beteenden som mobbning, inställsamhet och socialt klättrande. Vi tror att vi håller på med förnuftiga saker i samhället, som att finna lösningar på skolfrågor och invandringsfrågor, men det är bara hjärnfunktionerna som råkar gripa tag i en viss fråga och sedan bär sig illa åt med den saken som tillhygge. Därför faller goda ansatser som ”kunskapsrörelsen” till marken, eftersom 99 procent av allt beteende inte främjar lösningar av problem och samhälleliga framsteg. Regnskogen för 2 miljoner år sedan, en skola i Uppland 2005, eller tyskockuperade Oslo 1942 – ingen skillnad: alltid samma primatliv för Homo sapiens.

  2. Allt detta p g a att man undergrävt lärarens auktoritet och självklara domsrätt i klassrummet. Jag märkte vartåt det barkade ca 1975, lämnade yrket och kom aldrig tillbaka.

  3. Tack Knut för ett reflekterande inlägg. Vilken lärare känner inte igen sig i denna relationella process?

    Är själv inte så intresserad av orsakerna till att detta uppstår, men konstaterar att det kan hända. Desto intressantare då hur man förhåller sig till fenomenet, både som lärare och kollega. Detta borde bli en större fråga än vad den är idag.

  4. Tack för din uppriktighet Knut Lindelöf! Måste säga att du är väldig modig och generös som delar med dig av denna erfarenhet. Tycker att du gjorde allting rätt faktiskt. Det blev till slut ett ”moment 22”, helt olösligt.

    Hade du lyckats ordna till allt du berättat om ”Mission Impossible”, skulle jag själv ge dig fredspriset om jag hade den befogenheten.

    Och inte blir man lyckligare av att få höra, att det är ännu värre idag på våra skolor. Vem bryr sig om egentligen bland ansvariga? Om ingen reagerar, kan inte eleverna förväntas göra det eller.

    Våra förväntningar styr kanske andras val – är kanske vad vi tror eller hoppas?

  5. Knut L!
    Men menar du att klassen var sjuk och du frisk samt att detta var drivkraften gällande det arbetsmiljöproblem du beskriver. Jag tolkar det du beskriver som en kamp mellan dig och dinerande delar av klassen. Som mobbar och käftar emot dig.

    Verbala utfall och fysiskt agerande knappast rätt strategi. Verkar motsatt håll, men i pressade situationer sker det ibland.

    För att nå en någorlunda lösning krävs enligt min bedömning att läraren måste kliva ner från sin formella maktposition och visa vuxenansvar genom att nå eleverna i ett ömsesidigt respektfullt möte och lärarna övrig personal är medvetna om att de i högsta grad är medskapande i konflikten.

  6. Hans A!
    Nja, jag menar att situationen var sjuk. Det gäller förstås klassen som flock där favorisering och mobbningen pågått utan vuxnas ingripande långt innan jag kom dit. Mitt uppdykande (den nye oönskade läraren) blev ett hot mot en flickgrupps privilegier, vilket ledde till konfrontationen. Fortsättningen visade att ingen rådde på situationen, vilket går att läsa i boken. Alla blev förlorare, inte minst de ledande mobbarna. Självklart var inte barnen ansvariga för detta drama. Det var vuxnas försumligheter under lång tid som fick sitt utbrott i o m att jag försökte bryta mot och rätta till dessa sjuka grupprelationer.

    Det där med att lärarna ska kliva ner från sin formella maktposition försökte jag på olika vis, men utan resultat. Den ledande gruppen gjorde allt för att hindra att jag accepterades som flockens ledare. Har du inte läst Goldings Flugornas herre?

  7. En som heter Christian frågar: Men hur slutade historien efter du fick ditt utbrott. Vad hände sen?

    Den korta versionen: Det gick först inte bra. Ingen kunde hitta en lösning. Arbetsgivaren Uppsala kommunen ville bli av med mig, så de gällde för dem bara att vara vänligt motsträviga. Snart tröttnade jag och gick till slut med på vad som helst. Det blev ett utköpsförfarande, en förhandling som slutade med att jag – vid 61 års ålder – fick ett års lön, mot att jag avstod från alla vidare krav på Uppsala kommen. Jag blev ordentligt lurad på t ex pensionsinbetalningar fram till 65, vilket gav mig en usel pension. Det tjänade kommunen mycket pengar på.

    Trots min dåliga pension idag är jag nöjd med att jag – som det nu hade blivit – kom ifrån detta hemska jobb. Jag ville inget annat än att slippa ut och slippa se dessa obehagliga personaladministrativa kommunbyråkrater. Jag övergick då till helt till mitt skrivande liv, och där är jag kvar än 13 år senare och har mer jobb än någonsin, dock nästan helt utan betalt.

    Vill någon läsa mer detaljerat hur det gick till kan man beställa boken.

  8. Knut!
    Du laddade ur och det var väl rätt så förklarligt. Litar på din bedömning om allvaret i den dagligt pågående ångest som präglade klassen med dagligen pågående avancerad mobbing.

    Utgår från att skolledningen var svag och och varken stöttade dig eller agerade på ett professionellt sätt. Hur agerade föräldrar och vilka möten, diskussioner osv användes för att lösa upp problemet. Skolledningen vad gjorde de som ytterst ansvariga.

    Hur agerade kollegerna? Höll sig undan verkar det som.

    Att du lämnades utan stöd är uppenbart. Explosionen förståelig från dig om allvaret i mobbingen. Ditt utbrott dock inte optimal metod.

    Eller? Ett förtvivlat inre hos dig över det mobbingsklimat som drabbade elever, kanske krävde ett sådant gigantiskt utbrott från någon ansvarig.

    Det du gjorde kan säkert också kritiseras, men ditt utbrott var absolut nödvändigt, delar av metoden kan diskuteras.

    Det gjordes aldrig. Synd. Det finns inga enkla lösningar.

  9. Håll god ton. Inga personangrepp läser jag för att kommentera detta.
    Att hänga ut före detta elever med bild och koppla den till din subjektiva hållning är ett tydligt personangrepp!

    Även om du glömt namnen på eleverna så hängs de ut på ett ytterst oetiskt sätt!

    Jag är förälder till en av dessa elever och minns att klassen var mycket väl fungerande innan du med total oförståelse för hur barn i mellanstadiet fungerar klev in! Att lägga skulden på barnen och dessutom publicera en bild på dem, gränsar till ärekränkning!

    Ta bort bilden på barnen! Du har ingen rätt att hänga ut människor på det här viset. Om du inte gör det kan jag anmäla dig för förtal och ärekränkning!

  10. Onekligen en fin årskursbild på barnen som befinner sig vid första trappsteget mot vuxenvärldens inte alltid så vackra verklighet. Barn vid elva års ålder är ju tämligen oförstörda och aningslösa men dessvärre redan där i mycket unga år ställda inför grupptryckets förledande påverkan genom det sämsta som människan bär inombords.

    Att vara lärare och då hantera svåra situationer som konflikthantering i skilda sammanhang blir en grannlaga uppgift utöver den pedagogiska, att lära för livet.

    Alla vuxna bär på sin bild från skolans värld i med- och motgång. Och för att relatera till min erfarenhet, som folkskolegrabb under åtta år, var det ”sådär” vad beträffar kunskapsinhämtning och hur jag blev bemött av läraren. Det var under agans tid och den typ av bestraffning, eller för att upprätthålla lärarens respekt, var inte av det mest rättvisa ”slaget”.

    Tror också att våra minnen från skolåren står sig ganska väl och hur ens mognadsprocess under tiden utvecklades. En ganska intressant återspegling, och nu i efterhand kan jag reflektera hur dessa år fortlöpte som litet barn i första klass till åttan, då jag fyllde 15 år och därifrån tog ett rejält steg ut i en förväntansfull vuxenvärld. Så frånsett slagen med öppen hand som ibland kunde förekomma vill jag mena, trots märken i själen, kom jag helskinnad därifrån och lärde mig dessutom, alltid något till nytta.

    För övrigt som mognadsprocess är skolåren utan tvekan mycket viktiga där dom goda vuxna föredömen är av stor betydelse för vidare transport på livets resa, under skilda händelser.

  11. Charlott M!
    Tänk att du reagerar nu 20 år senare med samma oförställda ilska som jag kände i luften hos vissa föräldrar då för 20 år sedan. Det säger en del om hur allvarlig denna konflikt verkligen var.

    Barnen är idag 32 och mitt i livet. Jag fyller 80 i maj och du ligger väl någonstans mitt emellan. Jag minns alltsammans mycket väl, det gör säkert också eleverna, fast på olika vis. Redan då var elever och föräldrar delade i två läger om de agerat rätt mot den nye läraren. Skolledningen gjorde vad den kunde, fast ur min synvinkel blev det helt fel. Jag var mobbningsoffer, men hade oturen att vara vuxen. Det förmådde de inte hantera. Det var ju inte lätt.

    Jag la absolut inte skulden på eleverna! De var barn och kunde inte förstå de djupa och komplicerade processer som går igång i sådana här gruppkonflikter. Det var skolans och vuxnas försummelser tidigare med denna elevgrupp (med föräldrar) som blommade ut i konflikt när jag kom in i klassen.

    Det vore faktiskt intressant att träffas på ett möte med föräldrar, elever och mig så här 20 år efteråt och resonera om vad det var som hände. Kanske vi skulle kunna förstå lite mer och kanske dra någon lärdom som kunde bli till nytta för andra. Ta gärna ett sådant initiativ!

    PS. lindelof.nu har utgivningsbevis, därför kan bilder på personer visas utan tillstånd.

  12. Knut L!
    Jag slutade 2010 på det bibliotek jag var anställd. Man skulle indela personalen i TEAM men jag fanns inte med i något. Då sjukskrev jag mig fram till 2014 då jag blev pensionär.

    En del bibliotek här i Göteborg skyr jag, intrignästen. Tror att mitt och ditt fall är vanligt i kommunal verksamhet.

    Som elevassistent 1995-96 fick jag reda på att flera lärare hade köpts ut. Och en rektor köptes som omöjlig att samarbeta med av Lundbys Skolchef. Träffar ibland en f d skolvaktmästare som berättar hiskeliga historier från skolans värld.

    I mitt fall har det resulterat i en tillvaro som fattigpensionär ca 13.500 kr/mån. Fick 60.000 genom AFA 2014 när jag blev pensionär och litet arv efter mor Aina när hon dog 2009.

  13. Ta bort bilden på barnen oavsett om du rent lagligt har tillstånd att visa den eller inte! Det är djupt oetiskt och stötande att du väljer att hänga ut mellanstadieelever på det där sättet.

    Också din text gör mig upprörd. Du säger i en kommentar att du inte skyller på barnen, men i din beskrivning av vad som hände redogör du nästan bara för hur eleverna var mot dig och hur illa behandlad du var. Du var en vuxen utbildad lärare i maktposition och de var barn, ändå utmålar du dig som ett offer för dem!

    Om det var problem med kollegor och föräldrar kunde din text ha handlat om det och kanske i allmänna ordalag för att diskutera ett fenomen, men det jag läser är självömkan.

    Jag är lärare själv och vet att det kan vara svårt ibland, men vi måste i vår profession ha en insikt om vår egen påverkan på gruppen och att vi per definition har övertaget. I vår ledarroll är vi ibland sårbara och känner oss utsatta, men med självreflektion och självinsikt måste vi också inse vår egen roll i det sociala samspelet. Dessutom är det vi som har ansvaret.

    Så jag ber dig, ta ditt vuxna ansvar och ta bort bilden.

  14. Tack för uppmaning om god ton och inga personangrepp. Det ska jag hålla. Men du lever inte som du lär. Jag är förälder till ett av barnen på bilden. Jag uppmanar dig därför vänligt men bestämt att omedelbart ta bort bilden på barnen då du kränker deras integritet både som barn och vuxna. Du far med osanning när du påstår att du har rätt och tillstånd att publicera bilden. Enligt yttrandefrihetslagen får man inte kränka och hänga ut personer (barnen) på det här sättet. I och med publiceringen har du avslöjat deras identitet. En mycket otillständig handling. Jag upprepar därför en gång till att omedelbart avlägsna bilden.

  15. Mia K och Lars L!
    Bilden är nu blurrad så att identifiering av individer är omöjlig. Jag kan förstå att bilden i detta sammanhang kan uppfattas som olämplig. Ber om ursäkt för det. Jag tyckte då det skrevs – 14 år efter händelsen – att det var en fin bild av fina ungar – som illustration.

    Man kan kanske läsa min text som självömkan. Håller dock inte med om att en lärare kan klara allt med professionalism, självinsikt och självreflektion. Ibland kan det bli för mycket. Det är det jag försökt beskriva. Tror att det finns många lärare som kan känna igen sig i detta.

    Det hela var hemskt. Jag var definitivt ett offer. Men det var inte barnens fel! Flera barn var mycket illa berörda dessutom av det som hände. Det innebär inte att inte flera barn gjorde fel, barn kan i flock göra hemska saker. Det är gruppfenomen, det känner alla till i teorin. Men som sagt, de var barn och det var de vuxna i skolan som hade ansvaret. Det är detta som gjorde/gör det så komplicerat.

    Men det var 20 år sedan, vi borde kunna försonas…

  16. Tack för att du blurrade bilden. Jag hoppas att du inom dig själv kan försonas och gå vidare.

  17. Hej Knut,
    Tack för att du lade oskärpa på bilden.

    Jag hoppas också att du kan försonas med dig själv och gå vidare. Barn är alltid barn och vi måste alltid vara vuxna och stå kvar även om det blåser hårt. Jag tror du betraktade dem som jämlikar. Det gjorde att du tog illa vid dig. Eftersom jag själv är lärare sedan mer än 25 år tillbaka kan jag begripa vad du tänkte och kände. Men din reaktion gjorde bara att barnen blev osäkra och rädda för dig. Det de gjorde blev en försvarshandling. Ha det bra.

  18. Jag skrev en bok – Tack för idag, slut för idag – 2010 (för 15 år sedan) om hur jag blev utmotad ur skolan efter 36 år, vid 61 års ålder. Där finns hela historien. För att ni som nu läser denna kommentarsväxling och ändå har svårt att förstå vad som hände klistrar jag här in bokens näst sista kapitel:

    Lärare igen
    Några dagar före skolstarten satte jag mig i bilen och körde i makligt tempo den idylliska landsvägen ut mot det lilla kysksamhället. Jag förberedde mig mentalt för att som lärare träffa ännu en rektor. Frågan var hur mycket ryktet sprungit i förväg nu. Hon gjorde ett vänligt avvaktande men sympatiskt intryck. Hon tänkte att jag skulle komma och lösa hennes problem med ett stort hål i tjänstefördelningen. Information jag fick om klassen som var svävande.

    I de två parallella femmorna jobbade en kvinnlig och en manlig lärare, som var en generation yngre än jag. Han var en idrottskille, aktiv i elitinnebandy och med matematik som sitt främsta ämnesintresse. Hans lärarideal vette åt coachning och laganda mer än att samlas runt skolämnen. Hans vision var att ge hela skolan innebandyprofil.

    Hon var hans motpol, något äldre, egna barn och ett stort musikintresse. Hon var mjuk, glömsk, impulsiv och skrattade lätt. Med tydlig ”skolfrökenroll” höll hon ordning på sig själv. Henne fick jag bra kontakt med.

    Laget dominerades av unga lärare på grund av att skolan låg 30 minuter utanför stan. De senaste årens idéer från lärarutbildningen omsattes med liv och lust.

    Många elever fick jag bra direktkontakt med. Men något som jag inte förmådde flytta på, hamnade emellan klassen och mig.

    Mitt första möte med klassen blev förbryllande. Jag märkte en avvaktan i barnens ögon, som jag inte kunde tolka. Men det var tyst och lugnt. Flickorna var märkbart reserverade. Några pojkar var påtagligt nyfikna, sökte kontakt på raster och utanför klassrummet och blev fort entusiastiska för mina små inledande initiativ i själva undervisningen.

    Första fredagen slutade som vanligt med ”klassens timme”. Lekar, saft och bullar enligt invanda rutiner delgavs mig. Min uppgift var att eventuellt hålla i några lekar. Några högljudda menade att man på lekstunden skulle få göra vad man ville. Jag gick med på det, men hörde att här fanns någon dissonans som jag ville veta mer om. Under lekstunden syntes tydligt att några elever blev ensamma och sysslolösa. Ett par grupper upplöstes fort och nya bildades. Ganska snart var fem – sex löshästar ute på galopp. ”Får vi gå ut? Få vi kasta boll i korridoren?” Men där satte jag gränsen, ”Nej, alla ska vara i klassrummet!” Då fick jag veta att man hade fått röra sig helt fritt dessa stunder förra året.

    De som hamnat utanför såg ledsna ut, medan många hade intensivt roligt när de slapp inblandning från någon vuxen. Vem som styrde var svårt att urskilja, men klassen hade dålig sammanhållning. Där pågick dragkamp, kanske maktkamp.

    Fredagen därpå genomdrev jag efter viss möda att ”gemensam lek”, ”berättarkudden” med dämpad belysning. En sitter på kudden får inte avbrytas, skratt är otillåtet och absolut uppmärksamhet påbjudet. Jag inledde själv med en ”hemlig” berättelse från min barndom. Många ville nu berätta saker de inte vågat berätta förut. Elever som aldrig yttrat sig framför klassen satte sig på kudden och berättade intressanta saker. Nya förmågor trädde fram och fick kamraternas uppskattning. Det blev stundtals magiskt.

    Efter några veckor började ett par flickor knorra och ville göra något annat. Stämningen vände. Det blev nu ”fel” att tycka att det var kul med ”berättarkudden”.

    Några av mina allra bästa stunder som lärare har jag haft med en bok i handen i nedtonad belysning och eleverna nersjunkna vid sina platser och fångade i berättelsen. Kraften i detta ville jag nu förmedla till eleverna. Jag valde Eldens hemlighet av Henning Mankell. Stämningen tätnade fort. Det gäller i början att läsa ofta och länge för att komma in i skeendet. Det fungerade. Önskan att jag skulle läsa vidare blev stark.

    Det kändes precis på rätt sätt. När jag sträckte mig efter boken gick en signal till alla att inta lyssnarposition. Det var som att omgivningens intriger försvann för en stund. Varje morgon hade vi en sån här stund.

    Men som så ofta i skolan kommer saker som bryter det magiska. Drygt halvvägs in i boken kunde jag skönjdes ett försiktigt motstånd, men ännu försjönk alla i lyssnarlugnet efter ett par inledande stycken. När lugnet inte känns stabilt tvingas blicken ofta upp över klassen för att kontrollera att allt är som det ska. Då tappar jag själv tråden och läsningen blir sämre. Boken blev trots allt en gemensam erfarenhet, men några hade vänt sig bort även från den. Jag började på en rolig bok för att vi skulle få skratta tillsammans. Men lyssnarron infann sig inte. Några ville göra något annat och de som ville lyssna protesterade. Någon magi kunde inte längre sänka sig i rummet. Så tog högläsningen slut.

    Redan tredje veckan hade jag ett föräldramöte för att visa upp mig och berätta om hur jag tänkte jobba. Stämningen var precis som vid första mötet med eleverna, märkbart avvaktande. Nästan inga frågor, ytterst få leenden. En mamma kom fram efteråt och meddelade att eleverna hade avgudat läraren som slutat (en ung kvinna), och att skilsmässan från henne hade varit mycket svår för flickorna.

    Jag hade vid ett par tillfällen markerat att nu gällde mina regler oavsett vad som eventuellt hade gällt tidigare. Bland annat satte jag stopp för saft och läsk i flaskor under lektioner. Smörgåsar, Risifrutti och frukt fick endast förtäras på raster eller på en allmänt överenskommen arbetspaus. Det blev långa diskussioner om saken och jag motiverade förstås med tandhälsa och att det skapar allmän oro när någon plötsligt tar upp något ätbart. Många tyckte det var bra, men andra blev ”djupt kränkta” av denna frihetsinskränkning. Föräldramötet tog emot denna nya regel med tystnad – jag hade förväntat mig bifall. Mötet med föräldrarna blev alltså inte som jag tänkt mig, trots att jag avslutade med att berätta om de magiska stunderna.

    Efter föräldramötet började flickgruppen sluta sig. Diskussionen om tjejsnack och killsnack tog fart. Det ena ledde till det andra i en ond spiral – konfrontationer med några elever, misslyckade föräldrakontakter, öppna bråk på lektioner, omotiverad elevfrånvaro, elevmobbning och mitt slutliga sammanbrott – som jag skildrade i bokens första kapitel.

    Natten efter mitt sammanbrott i skolan, då jag av mina två kollegor fick rådet att inte gå tillbaka till klassen, hade jag en dröm: Jag irrar omkring i en stad och hittar inte skolan som jag just lämnat för att jag inte stod ut längre. Jag halvspringer planlöst omkring. I famnen har jag ett par skridskor och en hjälm som jag försöker krångla ner i en ryggsäck. Jag misslyckas och snubblar vidare.

    Jag flyr undan hotfulla barn. Med mig har jag av någon anledning lyckats få den pojke jag i alla fall tycker går att tala med. Men när jag förtvivlat försöker förklara, tycker han bara att jag är konstig och smiter ifrån mig tillbaka till de andra barnen.

    Jag irrar omkring ensam och helt rådvill med den halvöppna tomma ryggsäcken på sned där bak.

    När jag vaknade var jag genomvåt av svett. Jag kände mig beredd att gå raka vägen till min rektor och säga som det var: ”Jag orkar inte med det här. Jag klarar inte av det. Dom förstår mig inte. Allt blir bara fel. Jag är slut. Mitt yrkesliv ligger i spillror.” Men det lugnade sig och jag slumrade in igen för att senare vakna med ny ångest.

    Ljuset hjälpte mig tillbaka till ett något lugnare tillstånd. Men ångeststenen satt kvar i magen när jag steg upp. Det blev svårt att få plats med frukosten. Jag var nu fast besluten att ta mig ut ur detta helvete. Det som börjat med stor reformiver och påtaglig entusiasm måste nu på något sätt få ett slut.

    Det framkom att några dagar tidigare hade en protestlista cirkulerat; ”Tycker du om magistern, Ja eller nej?” Klassens elever hade av några initiativrika flickor satts under starkt tryck att skriva på sina namn och kryssa i nej. Flera hade tyckt det var obehagligt. En flicka, som själv hade blivit illa utsatt, vägrat skriva på. Hon hade tidigare i smyg varnat mig för att försöka komma till tals med ”flickgruppen”, men sa inget då om listan. ”Dom kommer aldrig att lyssna på dig! Dom vill ha bort dig!”.

    En omständlig process med elevsamtal inleddes. Den tog flera veckor. Under tiden sattes jag i ny karantän med olika administrationsuppgifter. Samarbetet med rektorn fungerade väl.

    Eleverna fick vikarie.

    Hur gick det då för mig? Efter elevsamtalen kallades jag till samtal med utredningsgruppen. En lång lista av anklagelser från flickorna presenterades. Det mest svårsmälta var lösa antydningar om att jag ”skrämde dom”, att jag ”tog hårda grepp i armar och tryckte in hårda fingrar mot ryggraden” och ”kom obehagligt nära”. Om inte förr så insåg jag då att det var slut. Att flera, framför allt pojkar, givit en annan bild och även försökt beskriva mobbningssituationen spelade ingen roll. I utredarnas ögon syntes tvivlet på att min beskrivning uppfattats var trovärdig. Ord stod mot ord. Ingen rök utan eld …

    Över denna lilla skola kan förstås också ösas kritik. Men det som hände mig där var mer ett tidsfenomen än resultatet av en dålig skolledning eller dåliga lärare. Det var något som kan uppstå var som helst i dagens skola. Jag fick uppriktiga och uppskattande avskedsord av skolans båda skolledare.

    I ett långt och öppenhjärtigt samtal med rektorn fick jag höra att i kölvattnet till hela härvan hade de förut dolda mobbarnas problem kommit i dagen. Det hade visat sig att familjer varit i upplösning, vilket varit stark bidragande till att elever betett sig underligt i skolan. Föräldrar hade fått klart för sig att deras barn varit ledande i mobbningen av mig och andra. De hade nu sökt hjälp. Jag fick därmed bekräftelse på att det jag såg inte var spöken.

    En av terminens allra sista dagar framfördes önskemål från eleverna att de ville komma och hälsa på mig. Jag blev glad förstås. 15 av 20 elever kom till det lilla rum där jag satt och jobbade med mitt. Men mina fem bästa vänner ville inte vara med. Jag tolkade det som att de hade starka skäl att inte delta i något judaskramande i spelad gemenskap med mobbarna. De tyckte förmodligen att mobbarna, som nu gärna ville besöka mig, var hycklare. De ville inte medverka till att ge mobbarna förlåtelse så att allt sedan skulle framstå som uppklarat.

    Därför spelade jag över bollen till min gamla områdeschef och sa att jag nu fullgjort mitt terminsvikariat och att det var dags för en skolledartjänst igen.

  19. Knut L!
    Din text föder många minnen. Som när jag i 3:an hämnades på en lärarinna för att hon ersatte min favoritlärarinna som blivit gravid. Det blev eftersittning varje dag som straff. Under 4:an, 5:an och 6:an åkte jag på stryk varje dag av den manlige läraren som fått oss att lova att inte berätta för våra föräldrar.

    Jag och andra tog igen det på klassens svagaste. Någonstans när jag högg en blyertspenna i bröstet på en klasskamrat mitt under ett matteprov och blev örfilad med klackring av läraren inför klassen med en 4-5 slag slutade åtminstone jag. Läraren fortsatte slå oss men till slut var det en av mina klasskamrater som bröt tysthetslöftet när hans huvud var fullt av bulor efter att ha blivit slagen med en nyckelknippa i läderfördral. Stor kalabalik och gubben som hade svagt hjärta höll på att få hjärtslag p g a ilskan över att någon hade sladdrat.

    Men när vi bytte skola i 7:an så tog vi alla hämnd. Vi märkte att vi var starka om vi var eniga och läraren var svag. Det blev sjukhusvistelse för vår klasslärare p g a nervproblem och Obs-klinik för min del.

    När jag var 25 blev jag inlagd för en operation av mandlarna och träffade min gamla klasslärare från 7:an som också opererats, jag försökte be om ursäkt men kunde inte p g a den färska operationen. Det blev i alla fall många lärdomar som jag haft med mig i livet, speciellt när det gäller mobbing. Åtminstone ett av mobbingoffren tog senare sitt liv.

  20. Sven A!
    Vi har mycket att jobba med i vårt sönderfallande samhälle. Mina erfarenheter som lärare och dina erfarenheter som elev skulle kunna ställas emot varandra. Lärare är sadister och barnaplågare och elever är alltid offer i alla fall på något sätt. Det senare ledet håller jag med om, men det första ledet är en grov förenkling som starkt har bidragit till grundskolans pågående sammanbrott. Nå, men alla inser att det trots allt inte går att se det på det viset för samhället och eleverna behöver lärarna.

    Utan en mycket stark inre kultur blir skolan en direkt spegling av det omgivande samhället. Det fria skolvalet var dödsstöten mot den svenska grundskolan. Utan föräldrars förtroende för skolan kan ingenting fungera. Barnen för med sig föräldrarnas attityder när de blir elever i skolan. Om skolan då är kulturellt svag där bristande förtroende mellan föräldrar och lärare för varandras specifika samhällsroller råder, får vi det vi har på många ställen idag.

    Det som hände då i den där skolan för 20 år sedan drabbade mest av allt eleverna. De lärde sig att man kan mobba bort en människa man inte gillar med vuxenvärldens stöd. De som redan då förstod detta är ännu tysta. Alltså problemet är inte mitt, det är mycket större än så.

    Några lästips:
    ”De goda krafterna måste segra”
    ”Själen för fan!”
    ”GODHETEN – Filmen som stoppats”

  21. Knut L!
    Är själv utbildad lärare men lämnade yrket när Göran Persson härjade som skolminister. Fick ett kort återfall 2003 när jag jobbade som lärare i ekonomi på en LO:s skola. Sen blev det olika utredningsjobb för bl a Världsbanken som ville ha reda på hur deras system med ”autonoma” skolor fungerade i Latinamerika. Men jag kände mig länge som lärare när jag guidade i ett stort antal länder i Latinamerika, Asien och Afrika. Som tur var hade jag ett antal underbara lärare som stöttade mig från högstadiet och uppåt och deras sätt att arbeta blev en modell för mig.

    När jag berättade om mina erfarenheter på Lärarhögskolan blev jag knappt trodd. Jag tolkade det som om att jag varit med om något ovanligt. Jag hade alltid lätt för att lära så jag kom på ett sätt lindrigare undan än de som inte klarade läxförhören. Att få huvudet dunkat in i ett skåp för att inte klara läxförhöret skapade inga bättre elever. Skolan hade sitt upptagningsområde från Helsingborgs arbetarklassområde, hade plats för 1.000 elever men man lyckades pressa in 1.200. Det var första gången jag hörde talas om skiftes-gång.

  22. Jag uppskattar att du avidentifierade eleverna.

    Även om detta var mycket länge sedan kan det vara mycket otrevligt att finna sig själv i en kontext som någon annan skapat.

    Du beskriver situationen utifrån ditt eget perspektiv och din egen hållning mot eleverna. Eleverna får inte komma till tals och jag är övertygad om att de har andra minnen av det du beskriver.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.