Den 11 april hade UNT en ovanlig debattartikel om skolan av "försteläraren" Jonas Nilsson artikel; Även gott lärarhantverk minskar stöket i skolan. Han påpekar bland annat det ganska självklara att en klass kan vara stökig för en lärare men uppföra sig exemplariskt mot en annan. Men saken är mycket komplicerad, vilket jag tycker mina egna erfarenheter kan vara ett exempel på. Denna text är från min bok Tack för idag, slut för idag... (sid 11–15).
Mitt eget foto av klassen jag övertog. Jag har glömt namnen på de flesta, men ansiktena minns jag mycket väl och hur de var. De är idag vuxna (26 år) och kanske har de själva barn.
östterminen 2005 inleddes mitt allra sista jobb i svensk grundskola, en nödlösning bestående av ett terminsvikariat som klassföreståndare i en femteklass i en landsortsskola, drygt en halvtimmes bussresa från Uppsala. Jag skulle överta en av tre femmor efter en ung kvinnlig lärare som flyttat till annan ort.
En trevande och lugn inledning avlöstes ganska snart av att jag blev ett mobbningsoffer. Jag kände igen situationen. Jag hade ju som lärare haft kolleger i liknande svårigheter och som skolledare hjälpt lärare som hamnat i mobbningsfällan. Jag hade däremot inte själv varit mobbningsoffer.
En grupp flickor började komma sent efter raster. Jag frågade varför och fick reda på att de hade haft ”tjejsnack” för att någon kände sig ledsen. Så hade de lärt sig att lösa problem av förra fröken. På frågan om det också fanns ”killsnack” blev svaret nej, varvid pojkar och flickor blev osams om vad som borde gälla. Jag fick till slut sätta ner foten; finns tjejsnack så måste det också finnas killsnack och om det fanns problem i klassen ska de tas upp med alla i klassen. Dessutom skulle inga sådana här gruppsamtal ske utan särskilt tillstånd från lärare, sa jag. Här försvann ett privilegium för en dominerande flickgrupp, något jag först senare skulle inse vidden av.
Undervisningen gick nu allt sämre. Missnöjesyttringar och småprotester blev allt vanligare. Vissa flickor satte sig allt mer på tvären, kom allt senare efter luncher. En flicka fick jag inte kontakt med över huvud taget. Jag fick inte ens titta i hennes mattebok, hon vände sig demonstrativt bort och vägrade växla ett enda ord med mig. Varför förstod jag inte.
På engelsklektioner vägrade plötsligt flera flickor att läsa högt, trots att de gjort det veckan innan utan problem. Fniss hördes när vissa läste högt. Jag blev myndig i tonen och talade om att skratt åt kamrater som tyckte det var svårt med engelska var okamratligt. Hon som vägrade tala med mig sa då klart och tydligt inför alla: ”Du kan inte tvinga någon!”
Där kastades handsken. Konfrontationen blev oundviklig. Jag tog genast kontakt med flickans föräldrar för att om möjligt lösa upp situationen. Vid samtalet blev det mest prat om mitt sätt att närma mig klassen, min eventuella ringrostighet och hur underbar förra fröken hade varit. Efter detta samtal undvek även flickans föräldrar mig.
Nu startade dragkampen på allvar. Ena dagen utgick jag med segern, nästa dag lyckades elever bryta sönder allt arbete. Det allra värsta var att elever bråkade allt mer med varandra. Flera flickor mobbades öppet, pojkar hamnade utanför. Magont och ströfrånvaro bredde ut sig och oroliga föräldrar hörde av sig. Så fort någon på något vis antydde samtycke med magistern råkade denna elev illa ut. Det enda som kunde få ihop elevgruppen var att skapa öppen konflikt med mig.
En onsdag sent i oktober brast det för mig. Det skedde efter att en flicka visat upp ett obehagligt provokativt beteende. Syftet var att få mig ur balans. Någon obetvinglig social kraft i detta klassrum krävde det av henne. Det hade inte lyckats tidigare, men nu tappade jag fattningen och sa mitt hjärtas mening.
Det blev denna flicka som fick ta emot min ilska, men samtidigt all uppskattning från kompisarna efter att ha lyckats med det som var mobbningens mål. Mitt verbala utfall mot flickan och ett bestämt tag i hennes arm följdes upp av nervöst uppskattande fnissningar från en annan flicka. Även hon fick då en överhalning.
Därefter riktade jag mig mot klassen. Med flyt och magstöd fick de ta del av min oro för dessa mobbningens processer som leder till att barn i flock kan göra mycket hemska saker. Jag avslutade min monolog med att säga att det var värst för dem själva som måste vara tillsammans ännu en lång tid, medan jag kunde gå ut genom dörren och göra något annat imorgon.
Det här sista skulle jag aldrig ha sagt, eftersom det var just vad den samlade attacken syftade till – att jag skulle försvinna.
Klart att man inte kan skälla ut 23 stycken elvaåringar. Men så blev det. Jag laddade ur fullständigt. Klart att flera blev rädda. Lektionen avslutades i en slags andhämtning. Innan de gick ut bad jag dem att under rasten tänka på vad jag sagt och efteråt ställa frågor så att vi kunde diskutera saken.
Men så blev det inte. En flickgrupp sprang till läraren som ledde ”Friends” (skolans antimobbningsgrupp, där nu klassens två värsta mobbare var representanter). Några andra sprang till rektorn och sa att de inte vågade gå tillbaka till klassen. Det var stora scener, gråt och heta känslor. Flickgruppen återvände med mycket spända ansikten precis före lunchen.
När alla gått till lunch satt jag på min katederstol och såg säkert ganska slokörad ut. En pojke dröjde sig kvar och tittade med en frågande blick på mig. Jag tittade på honom och frågade om det var något särskilt han hade på hjärtat. ”Ja, jag vet att det inte går. Men kan inte jag få vara lärare?”
Ville han rädda mig ur min hopplösa situation? Jag svarade honom att det nog var lite svårt just nu, men att det var en intressant fråga. Kanske vi kan prova en annan gång när allt fungerar bra. Så vände han på klacken och gick till matsalen.
Klicka för att beställa!
Det var nu onsdag eftermiddag. Jag kände mig helt utpumpad. Min enda tanke just då var att om klassen lyckades få mig att dra mig ur skulle mobbningen överleva. Jag visste vad jag sett och förstod vad jag blev utsatt för. Därför kände jag mig tvungen att på något vis driva frågan till sin spets – för klassens skull.
Därför gick jag till rektorn. Men rektorn var inte där. Jag gick en planlös sväng runt personalrummet där mina två närmaste kollegor satt och deppade över mitt hopplösa läge. Jag fick veta att: ”Det syns tydligt att du håller på att tappa greppet. Om du återgår blir allt bara värre, vilket oundvikligen leder till sjukskrivning. Kräv ett ingripande av skolledningen.” Jag insåg att de hade rätt. Jag skulle inte kunna återgå och sjukskrivning ville jag till varje pris undvika. Det var ju inte jag som var sjuk.
... är läst 408 gånger!
Knut L!
Det var saker som denna som jag syftade på när jag skrev att 99% av allt mänskligt beteende är evolutionsbiologiskt styrt. Den populära föreställningen är att evolutionen lett till en massa ändamålsenliga anpassningar som fortfarande fungerar på ett bra sätt, som att dra handen ur elden. Men nej, vi är mest fulla av skadliga/värdelösa evolutionsresultat, som från barnsben styr beteenden som mobbning, inställsamhet och socialt klättrande. Vi tror att vi håller på med förnuftiga saker i samhället, som att finna lösningar på skolfrågor och invandringsfrågor, men det är bara hjärnfunktionerna som råkar gripa tag i en viss fråga och sedan bär sig illa åt med den saken som tillhygge. Därför faller goda ansatser som ”kunskapsrörelsen” till marken, eftersom 99% av allt beteende inte främjar lösningar av problem och samhälleliga framsteg. Regnskogen för 2 miljoner år sedan, en skola i Uppland 2005, eller tyskockuperade Oslo 1942 – ingen skillnad: alltid samma primatliv för Homo sapiens.
Allt detta p g a att man undergrävt lärarens auktoritet och självklara domsrätt i klassrummet. Jag märkte vartåt det barkade ca 1975, lämnade yrket och kom aldrig tillbaka.
Tack Knut för ett reflekterande inlägg. Vilken lärare känner inte igen sig i denna relationella process?
Är själv inte så intresserad av orsakerna till att detta uppstår, men konstaterar att det kan hända. Desto intressantare då hur man förhåller sig till fenomenet, både som lärare och kollega. Detta borde bli en större fråga än vad den är idag.
Tack för din uppriktighet Knut Lindelöf! Måste säga att du är väldig modig och generös som delar med dig av denna erfarenhet. Tycker att du gjorde allting rätt faktiskt. Det blev till slut ett “moment 22”, helt olösligt.
Hade du lyckats ordna till allt du berättat om “Mission Impossible”, skulle jag själv ge dig fredspriset om jag hade den befogenheten.
Och inte blir man lyckligare av att få höra, att det är ännu värre idag på våra skolor. Vem bryr sig om egentligen bland ansvariga? Om ingen reagerar, kan inte eleverna förväntas göra det eller.
Våra förväntningar styr kanske andras val – är kanske vad vi tror eller hoppas?
Knut L!
Men menar du att klassen var sjuk och du frisk samt att detta var drivkraften gällande det arbetsmiljöproblem du beskriver. Jag tolkar det du beskriver som en kamp mellan dig och dinerande delar av klassen. Som mobbar och käftar emot dig.
Verbala utfall och fysiskt agerande knappast rätt strategi. Verkar motsatt håll, men i pressade situationer sker det ibland.
För att nå en någorlunda lösning krävs enligt min bedömning att läraren måste kliva ner från sin formella maktposition och visa vuxenansvar genom att nå eleverna i ett ömsesidigt respektfullt möte och lärarna övrig personal är medvetna om att de i högsta grad är medskapande i konflikten.
Hans A!
Nja, jag menar att situationen var sjuk. Det gäller förstås klassen som flock där favorisering och mobbningen pågått utan vuxnas ingripande långt innan jag kom dit. Mitt uppdykande (den nye oönskade lärare) blev ett hot mot en flickgrupps privilegier, vilket ledde till konfrontationen. Fortsättningen visade att ingen rådde på situationen, vilket går att läsa i boken. Alla blev förlorare, inte minst de ledande mobbarna. Självklart var inte barnen ansvariga för detta drama. Det var vuxnas försumligheter under lång tid som fick sitt utbrott i o m att jag försökte bryta mot och rätta till dessa sjuka grupprelationer.
Det där med att lärarna ska kliva ner från sin formella maktposition försökte jag på olika vis, men utan resultat. Den ledande gruppen gjorde allt för att hindra att jag accepterades som flockens ledare. Har du inte läst Goldings Flugornas herre?
En som heter Christian frågar: Men hur slutade historien efter du fick ditt utbrott. Vad hände sen?
Den korta versionen: Det gick först inte bra. Ingen kunde hitta en lösning. Arbetsgivaren Uppsala kommunen ville bli av med mig, så de gällde för dem bara att vara vänligt motsträviga. Snart tröttnade jag och gick till slut med på vad som helst. Det blev ett utköpsförfarande, en förhandling som slutade med att jag – vid 61 års ålder – fick ett års lön, mot att jag avstod från alla vidare krav på Uppsala kommen. Jag blev ordentligt lurad på t ex pensionsinbetalningar fram till 65, vilket gav mig en usel pension. Det tjänade kommunen mycket pengar på.
Trots min dåliga pension idag är jag nöjd med att jag – som det nu hade blivit – kom ifrån detta hemska jobb. Jag ville inget annat än att slippa ut och slippa se dessa obehagliga personaladministrativa kommunbyråkrater. Jag övergick då till helt till mitt skrivande liv, och där är jag kvar än 13 år senare och har mer jobb än någonsin, dock nästan helt utan betalt.
Vill någon läsa mer detaljerat hur det gick till kan man beställa boken.
Knut!
Du laddade ur och det var väl rätt så förklarligt. Litar på din bedömning om allvaret i den dagligt pågående ångest som präglade klassen med dagligen pågående avancerad mobbing.
Utgår från att skolledningen var svag och och varken stöttade dig eller agerade på ett professionellt sätt. Hur agerade föräldrar och vilka möten, diskussioner osv användes för att lösa upp problemet. Skolledningen vad gjorde de som ytterst ansvariga.
Hur agerade kollegerna? Höll sig undan verkar det som det som.
Att du lämnades utan stöd är uppenbart. Explosionen förståelig från dig om allvaret i mobbingen. Ditt utbrott dock inte optimal metod.
Eller? Ett förtvivlat inre hos dig över det mobbingsklimat som drabbade elever, kanske krävde ett sådant gigantiskt utbrott från någon ansvarig.
Det du gjorde kan säkert också kritiseras, men ditt utbrott var absolut nödvändigt, delar av metoden kan diskuteras.
Det gjordes aldrig. Synd. Det finns inga enkla lösningar.