Att trolla med truten…

Montage: Redax

Det är nu länge sedan någon uttryckte sig hoppfullt om att Ukraina med Västvärldens hjälp skulle kunna vinna kriget över den fullskaligt och oprovocerat anfallande Putin. Här på lindelof.nu såg vi under krigets första år hur bland annat vännen – och meningsmotståndaren – Mats Österholm trosvisst påstod att Ukraina inte kan förlora kriget, eftersom Västvärldens ekonomi är så mycket större och starkare än Rysslands.

Nu två år senare vidhåller han i en kommentar ”att slutsatsen i min artikel bekräftas av utvecklingen. Ryssland kan inte vinna detta”, och styrker det med följande:

”Under hela 2023 erövrade Ryssland netto ca 544 km², d v s en yta motsvarande Alingsås kommun. Hittills under 2024 har Ryssland erövrat ca 752 km², d v s motsvarande halva Filipstads kommun. Annorlunda uttryckt, den 1.000 km långa fronten har i snitt flyttats 1.300 meter på 1,5 år. Totalt utgör detta ca 2 promille av Ukrainas territorium till en förlust (döda, sårade, tillfångatagna och saknade) på 300.000–400.000 ryska soldater. Ryssland har med andra ord förlorat 300 soldater per meter man har lyckats flytta fronten.”

Denna förklaring bygger på narrativet att Ryssland hela tiden försökt erövra så mycket territorium som möjligt, men gång på gång misslyckats och tvingats tillbaka, vilket inte alls är fallet. Rysslands militära mål är sedan de saboterade fredsförhandlingarna våren 2022 först och främst att ta full kontroll över de fyra senast annekterade områdena (Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Kherson). Resten av Ukraina har man inget intresse av att lägga under sig.

Eröringsnarrativet ovan kan man inte överge, för då faller den stora hotbilden samman, som går ut på att rysk seger i Ukraina är början på Rysslands erövring av hela Europa och slutet för Västvärldens frihet.

Alltså, än finns några tappra kämpar, säkert ärligt övertygade om nödvändigheten för fria Väst att besegra den onde autokraten Putin, samt att Västvärldens samlade ekonomi omöjligt kan överflyglas av det tidigare så svaga och nedgångna Ryssland. För krig avgörs till sist alltid av – vilket alla är överens om – vem som har mest produktionsresurser.

Mats Österholm företräder alltså fortfarande det svenska moderata etablissemangets militanta Nato/USA-aktivistiska falang. I dagens DN skriver den moderate försvarsministern Pål Jonsson tillsammans med sin japanske kollega Minoru Kihara i samma anda, med anledning av ett möte i Stockholm idag:

”Säkerheten i den euroatlantiska och i den indo-pacifiska regionen är allt tydligare sammankopplad.

Genom ett närmare försvarssamarbete ökar vi vår motståndskraft och stärker freden. Vi främjar också gemensamma försvarsintressen samtidigt som vi tar hänsyn till båda länders avskräcknings- och försvarsprioriteringar. Vårt gemensamma mål är att bidra till säkerhet, stabilitet och att stärka den regelbaserade världsordningen.”

”Den regelbaserade världsordningen” alltså. Men, den som är aningen orienterad i globala frågor, d v s i den globala kampen om vem som ska vara herre på täppan, ser omedelbart att denna svensk-japanska artikel oblygt företräder USA:s intressen. Obs! Utan att ens nämna USA någonstans i texten. ”Den regelbaserade världsordningen” har ju inget med FN-stadgan eller folkrätten att göra. Det är ett lömskt avledningsbegrepp som ska få vanligt folk att tro att det är ”folkrätten” det är fråga om. Men så är det alltså inte!

Både Japan och Sverige tjänar lydigt USA:s intressen i världen för närvarande. Vad har över huvud taget Sverige i den indo-pacifiska regionen att göra? Vad har Japan och Sverige för intressen av att skryta med sin stärkta gemensamma militära förmåga och därmed provocera Kina? Man häpnar faktiskt. Det är som Jan Myrdal en gång så träffande uttrycka det, de bara ”trollar med truten”.

I en signerad ledare idag trollar även Erik Helmerson med truten inför USA:s nuvarande inrikespolitiska dramatiska scenväxlingar. Ja, vad ska de göra, de som vuxit samman med det demokratiska partietablissemanget i USA? Nu blir plötsligt huvuduppgiften att försvara Kamala Harris, trots att alla vet att hon är ett svagt kort och kommer att förlora mot Donald Trump i november. Det är smått patetiskt, men Helmerssons uppgift är ju att med truten trolla fram argument åt den svenska politiska klassen (trogna DN-läsare) för att om möjligt kunna mjuklanda efter att ha haft komplett fel om USA, Ryssland och Ukrainakriget sedan minst 2014.

Helmerson skriver: ”Nej, Kamala Harris är ingen perfekt politiker. Sådana existerar inte. Men hon är vad som finns. Och som sådan är hon förmodligen, trots att det låter storvulet och patetiskt, den fria ­världens hopp.”

”Den fria världens hopp!” Vilket klavertramp!

Fronten i öster, närmare bestämt i Donbas rasar nu samman i snabb takt inför det ryska trycket. Soldater ger upp och drar sig tillbaka, män flyr undan den ukrainska mobiliseringen, livet blir allt svårare för civila utan el, värme och annat krigskaos. Ukrainarna lider, är utnyttjade av USA på ett oförsvarligt grymt sätt. Detta vet nu alla.

Deras största problem tycks nu vara att spinna ett nytt narrativ som lägger skulden för den annalkande katastrofen på Trump. De olika demokratiska klanfalangerna (Clinton, Obama, Pelosi och Biden) krigar nu i det fördolda om hur man ska undvika att själva hamna med Svarte Petter. Det gör de, medan det enda förnuftiga vore att någon ansvarig i USA skulle lyfta telefonluren och meddela president Putin att man nu vill förhandla. Det är enda sättet att rädda Ukraina som ett självständigt land, vilket var den närmast heliga uppgiften från början (sas det)?

Men hur det hela ska sluta är ännu en gåta. Endast ett kan vi vara säkra på: dödandet i Ukraina kommer snart att upphöra – av ren utmattning.

Ännu har Putinskräcken ett visst grepp om gemene man i Sverige, än möter antiputinfronten mycket lite motstånd i vårt lands offentlighet. Ljuspunkter glimmar dock till då och då, Frida Stranne och hennes podd USA&Co och hennes sommarprogram är några. Den relativa tystnaden är en annan, alltså att jag allt mer sällan möter spontana antiryska utfall i mina vardagssamtal med människor. Man är mycket mer försiktig – förståndigt nog.

Till sist, USA har idag en otillräknelig president. Är det rimligt att en åldrad man med klart sviktande kognitiva förmågor ska ansvara för USA:s militärmakt, kärnvapenarsenal, hantera de två stora pågående krigen (Ukraina, Gaza) och det US-amerikanska folkets välfärd ett helt halvår, fram till januari 2025? Hur länge ska detta farliga tillstånd råda?