Att vara bloggare…

Det har blivit allt mer krävande att stå i spetsen för denna kanonad av tyckande som produceras här på bloggen. Men det är helt självpåtaget. Jag har mycket få (i princip ingen) att dryfta problem och publiceringsbeslut med.

Bloggaren

Bloggaren

Oftast gillar jag de artiklar jag publicerar, då är saken enkel. Men ibland publicerar jag också sådant jag inte direkt sympatiserar med, eller som jag är osäker på. De besluten är inte alltid enkla. Kanske är just dessa artiklar rent av de viktigaste. De som bryter gamla schabloner, de som vänder på perspektiven, de som skildrar nya okända förhållanden, de som får oss att ifrågasätta våra käpphästar. De artiklarna behövs för att debatten inte ska bli förutsägbar, eller stereotyp – för att använda ett högaktuellt ord.

En krönika i Godmogon, världen den 6 maj av Göran Rosenberg borde verkligen snedtända på, eftersom han påstår att det inte räcker med kunskap för att fatta riktiga beslut. Kunskap har ju varit min käpphäst sedan 1979, då jag var med och startade “kunskapsrörelsen”.

Tro och vetande
Men det är faktiskt också så att kunskaper inte är det enda som krävs för att vi ska kunna fatta kloka beslut och forma ett bättre samhälle. Det krävs också att man har något att tro på. Inte nödvändigtvis i religiös mening, utan som en slags grundhållning som ger riktning vid alla de tillfällen då man inte kan stödja sig fullt ut på rent vetande. Det är då bildningen, lyssnandet och eftertanken är som viktigast.

Alla står vi ibland i situationer, då vår inre kompass pekar ut kursen för oss, trots att vi inte riktigt vet varför. Vi bara tror att det är det bästa. Göran Rosenberg säger att:

De människor som en gång röstade på Hitler, eller för den delen lockades av kommunismen eller fascismen eller nationalismen, led som sagt inte av brist på kunskap, utan av brist på tro.
Eller snarare, av brist på något bättre att tro på.
Jag anar att vi på nytt lever i en tid då bristen på tro, inte bristen på kunskap, kan få folk att börja tro på vadsomhelst.

… vilket faktiskt är en synnerligen klok reflektion. Jag tror att just så är det idag. Hela havet stormar på trons område.

Vad är homofibi?
Ett annat exempel där nya perspektiv framkommit – tack vare principiell och ärlig debatt – är vad som bland annat är kännetecknande för homofobi. Själv ser jag mig inte som homofob. Det skulle aldrig falla mig in att ifrågasätta homosexuella personers fulla demokratiska fri- och rättigheter och jämlikhet i något avseende. Men trots det har några, som läst vad jag skrivit, betraktat mig som – i alla fall på gränsen till – homofob.

Jag tror jag förstod något väsentligt när jag läste vad Anna Westin skrev i en kommentar tidigare. Hon skrev om homofobi bland annat så här:

Jag växte upp i en värld som konstant skrek till mig att den var heterosexuell (utan att någonsin använda just det ordet). Alla människor var heterosexuella, alla institutioner var anpassade för heterosexuella och alla förväntades växa upp och leva heterosexuella liv. Enda sättet att få ett utrymme som homosexuell var att skrika ut sin sexualitet – vilket jag naturligtvis inte tordes göra annat än tillsammans med minst ett par tusen likasinnade. Det är ett stort missförstånd att just heterosexuella håller sin sexualitet privat. Det har ni aldrig gjort!

Särskilt den näst sista meningen var en ögonöppnare. Plötsligt förstod jag att det kan kännas mycket ensamt, isolerat och utstötande att vara en blyg homosexuell person i en oreflekterat heterosexuell omgivning. Därför är det förstås riktigt, som vi nu läst här på bloggen, att Jan Myrdals många skrivningar – på senare år – om homosexualitet förstås känns mycket frånstötande för många homosexuella. Och, det är ingen skitsak, om man menar allvar med att alla människor har lika värde. Däremot är Jan Myrdal – i teorin – lika lite homofob som jag.

Vad jag dessutom tack vare detta blivit än mer övertygad om, är att en öppen, nyfiken och prövande redigering av denna blogg är det som eventuellt kan ge den ett visst existensberättigande. Det kan jag dock inte bevisa, men det tror jag på.

  9 kommentarer for “Att vara bloggare…

  1. Björn Nilsson skriver:

    Påminner en del om vad etnologen Eddy Nehls ofta skriver om på sin blogg: det räcker inte med ‘kunskap’, det måste till något mer. Han pekar på ‘bildning’ som det som måste till. Det räcker inte med att bara ‘veta’, man måste veta hur vetandet skall användas på ett positivt sätt i relationerna till andra människor. En buse med kunskap men utan bildning kan ju bli bokstavligen livsfarlig för omgivningen. Men för att få fram det positiva krävs samtal, inte debatter där folk försöker slå ner varandra utan hänsyn till vad som är rätt eller fel, utan just samtal där man lyssnar på vad den andre har att säga. Det kan ju vara den andre som har rätt.

  2. Jan Wiklund skriver:

    Man skulle också kunna använda ordet moral – i den bemärkelse man gör i t ex ett idrottslag: att man tror på sig själv och är säker på att man duger.

    Det är en stor bristvara idag, tror jag. Medan det finns alltför mycket “men inte kan väl jag”, alternativt självsäkerhet på steroider just därför att det inte finns så mycket naturlig sådan.

    Jag undrar varför. Det kan knappast ha med barndomen att göra; aldrig har väl barn släppts fram så mycket som de senaste femtio åren. Kan det ha att göra med professionaliseringen? Att det alltid finns professionella som antas kunna allting bättre än vi själva, vad det än gäller?

    PS. Jag undrar också om all den här s k identitetspolitiken har en del att göra med detta. Vad de som ägnar sig åt sådan söker är ju inte bara de rättigheter alla andra har – utan ofta också nån sorts bekräftelse från överheten. Vilket rimligen måste ha att göra med dåligt självförtroende, som man inte stärker med i första hand att göra något bra (jfr filmen Pride som jag hänvisade till i förra posten), utan med att man begär att överheten ska göra något för en, att man ska bli klient hos makten.

    Vilket sammantaget skapar en sorts kulturell apartheid garanterad av staten, som Brian Barry har uttryckt det, med godkända intellektuella representanter som företräder en genom att ha koopterats in av makten (Culture and equality, Polity 2001).

    Allt detta kan man inte beskylla identitetspolitikerna för. Manegen ligger krattad för sådant, inte minst genom arbetarrörelsens beslut på 30-talet att arbetarna inte skulle göra något politiskt själva, utan överlämna allt till ombudsmän och parlamentariker att göra det åt dem.

  3. Hannu Komulainen skriver:

    Visst har Rosenberg rätt i att det inte räcker med kunskap. En “tro” på något behövs, helst med en grund i kunskap.

    Tror man att människan av naturen är en obotlig egoist, så blir man nyliberal idag.

    Rosenbergs exempel däremot är konstiga. Fascister, nationalister och kommunister tror ju faktiskt att ett gott samhälle är möjligt! De skiljer sig bara i innehållet.

    De som inte tror på något är väl idag socialdemokraten, som nöjer sig med att administrera den eländiga kapitalismen.

  4. Jasper Cato skriver:

    Kunskap utan känsla, eller som du uttrycker det “tro”, är som en sociopat eller i värsta fall en psykopat, hen kan fungera i samhället, men endast på sina egna villkor. Känslan är för mig det som för samman, i vissa fall fragmentariska sjok av kunskap, till insikter som jag inte ens visste jag var förmögen till.

    Tron på en “ism”, kan vara både kunskapsuppbyggd och/eller känslomässig, blir den dogmatisk kommer den inte att överleva sig själv. Den kommer att förtrycka fler än den hjälper och det gäller kapitalism, vilket är oerhört tydligt i USAs aktuella presidentval, såväl som kommunismen där slutpunkten sattes med murens fall.

    Min iakttagelse av storpolitiska skeenden i nutid, har fått mig att fundera om inte den värsta förlusten av “tro”, är den att det demokratiska systemet negligeras alltmer och därmed förlorar sin trovärdighet. Grekland och Spanien är de tydligaste exemplen inom EU.

    Ska vi gå till Svedala kan man nämna TTIP- och Nato-frågorna som borde vara de viktigaste frågorna för de flesta. I stället styr media till att det är om en eller annan politiker gör bort sig offentligt och borde avgå. Flatheten hos de tidigare så ifrågasättande publikservice-medierna, blir till nästa mycket farliga tappade trovärdighet.

    Den sammanlagda känslan av dessa tappade tro-värdigheter, kan leda oss på avvägar, trots den historiska kunskapen om t ex fascismen och nazismen. Ingen av de två, kunskap och känsla (“tro”), leder någon vart utan den andra.

  5. Erik Wijk skriver:

    Din beredskap till eftertanke och självrannsakan inger respekt, Knut!
    Och du tangerar en viktig poäng i min kritik av Jan Myrdal: insikten om att homofobi inte behöver vara avsiktlig/medveten. Likadant med rasism och annat: vi måste alla kämpa med resterna av fördomar och förtrycksmekanismer. Att det skulle stå i motsättning till klasskamp eller antiimperialism är en tragisk föreställning. Alltsammans är ju en självklar konsekvens av en kamp för jämlikhet. Och det är inte för den stockholmska medelklassens skull (de klarar sig ganska bra ändå). Det är inom arbetarklassen och på landsorten som rasism, homofobi och sexism drabbar hårdast.

  6. Jag instämmer helt med det som Erik Wijk skriver i sin kommentar. Det är klockrent formulerat och ett bevis för att den diskussion som utlöstes av Mats Parners inlägg, till skillnad från många andra “debatter” på nätet, varit nyttig och faktiskt lett någon vart, alltså till ökad insikt om homofobins verkningar och väsen.

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Tack Erik W och Margareta Z för uppskattande ord. Jag tror bergfast på det offentliga samtalets möjligheter (ibland kallat debatter). Det är det enda vi har och jag lär mig mycket. Det är en viktig orsak till att jag bloggar.

    Jag vill även tillägga att jag också känner respekt för att många människor känner sig vilsna nu i Prideparadernas tidevarv (utanför ”den stockholmska medelklassen”).

    Jag anser att den hårda och stämplade tonen som förekommer från båda håll är mycket skadlig för en bred samverkan mellan många goda krafter för en fredligare värld, inte minst när det gäller Nato, USAs krig och våra barns och barnbarns framtid. Filmen Pride är det bästa exemplet på just att olika grupper kan gå ihop om en större sak än ens egen ”identitet”. Tack Jan Wiklund för det inspelet.

  8. Hans Andersson skriver:

    Kan bara instämma med Erik W och Margareta Z. Diskussionen har bidragit till att klargöra viktiga frågor och verkligen varit konstruktiv. Många har fått tänka till och det är ju själva syftet.

    Som gammal gruvarbetare från Malmfälten i norr slår det mig att jag aldrig hört talas om någon enda namngiven gruvis, som tillkännagett att han varit bög. Tusentals under flera decennier och inte en enda bög så lång ögat kan skåda. Rent statistiskt går det att med god precision beräkna ganska exakt det mörkertal som finns.

    Klassmedvetenheten i malmfälten är känd i hela landet, inte minst efter gruvarbetarstrejken 69/70. Om någon gör ett försök att sälja ut LKAB tar det 10 minuter så står varenda gruva totalt stilla. Tills förslaget dragits tillbaka.

    Men när det gäller den diskussionen som förts i detta forum, med viss reservation, så tror jag fortfarande att det i princip är omöjligt att föra den i malmfälten.

    En fråga till Knut!

    Som lärare i samhällskunskap undervisar jag kring våra fyra grundlagar inklusive tryck och yttrandefriheten. Men hur är det med ditt ansvar utifrån bloggen. Är det exakt samma regelverk rakt av som för tidningar eller finns det några andra utgångspunkter?

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Hans A!
    När det gäller yttrande- och tryckfriheten har det under lång tid gjorts försök att ändra vår speciella tryckfrihet som den varit konstruerad som grundlag sedan 1700-talet.

    När det gäller min blogg har den så kallat “utgivningsbevis”, vilket likställer den med tryckt skrift och gör att den lyder under YGL (Yttrandefrihetsgrundlagen). Utan utgivningsbevis lyder man under PUL (Personuppgiftslagen), vilket innebär att man inte kan publicera namn och bild på folk utan skriftligt samtycke. Mot detta bryts säkert mycket på nätet. Jag är ansvarig utgivare på samma sätt som på en tryckt periodisk skrift.

    Jag ser min blogg med samma ögon som tryckta skrifter – fast tekniskt annorlunda och mycket snabbare och framför allt interaktivt, som det vi just nu sysslar med.

    God vägledning i dessa frågor kan man få hos den gamle fibbaren Nils Funcke.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.