August Balders och Lisbeth Salanders världar

daniel tammet

Danel Hammet, en brittisk savant med högfungerande autism, exceptionellt bra på huvudräkning

För närmare 25 år sedan gav Stieg Larsson och Anna-Lena Lodenius ut ett arbete om extremhögern. Den boken läste jag, men av olika skäl gav jag mig aldrig i kast med Larssons Millennium-svit. David Lagercrantz’ uppföljare – Det som inte dödar oss (Norstedts) – tänkte jag också avstå ifrån, men så blev det inte. Jag fick nämligen klart för mig att Lagercrantz-boken handlar om savant-syndrom och om primtal, delvis också om schack och fotboll.

Därmed kom saken i ett annat läge. Utan dröjsmål besökte jag Akademibokhandeln, köpte in, läste, antecknade och lät mig roas.

Lille August Balder är en av centralfigurerna i Millennium-fyran. Han tros vara utvecklingsstörd och utstrålar ett slags majestätisk upphöjdhet; av omvärlden förefaller han inte alltför imponerad. Men vid noggrann granskning upptäcker man en egendomlig hinna i hans blick, och åtta år gammal har pojken ännu inte uttalat ett enda ord. Icke desto mindre är han en formidabel tecknare – ja, långt, långt mer än så.

Åtskilligt tyder på att unge Balder är ”idiot savant”, att han med andra ord bär på savant-syndromet, där savant är franska och betyder lärd eller kunnig.

Tillståndet är med förlov sagt unikt. Bara ett par hundra savant-fall har dokumenterats från och med 1700-talet till våra dagar i medicinsk eller annan litteratur. Manliga individer drabbas oftare än kvinnliga, närmare bestämt i proportionerna 6:1. Karakteristiskt för syndromet, och för dess bärare, är en högt uppdriven förmåga på något eller några få isolerade fält och en nästan total oförmåga på alla andra. Den mest fabulösa begåvning har alltså, paradoxalt nog, länkats samman med det mest ohjälpliga handikapp hos en och samma individ. Öar och holmar av bländande mästerskap ligger utspridda i en ocean av tröstlös vanmakt.

De ”geniala idioternas” förnämsta kännetecken är den närmast oändliga minneskapaciteten. I de mest extrema fallen handlar det bokstavligen om en total oförmåga att glömma någonting som helst; minnet tycks i praktiken outtömligt inom specialgebiten. I gengäld är repertoarerna klart begränsade. De genier vi känner till har så gott som undantagslöst framträtt som överdådiga pianister, suveräna blixt- och huvudräknare, briljanta fartygs- och kattmålare, outtröttliga kalenderbitare och urstyva imitatörer.

Raymond Babbit i filmsuccén Rain Man framstår som själva urtypen för en savant.

Lagercrantz kan ämnet och är väl påläst. Bland annat redogör han för professor Darold A Trefferts banbrytande savant-arbeten, och i förbifarten drar han en lans även för Oliver Sacks hjärtskärande bok Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt (Brombergs 2007), där primtalstvillingarna John & Michael är ett av huvudnumren. David L namnger också ett antal celebriteter med savant-syndrom, däribland Leslie Lemke (musikalisk virtuos), Stephen Wiltshire (tecknare med fotografiskt minne) och, givetvis, Kim Peek (levande uppslagsverk och mänsklig förlaga till Rain Man). Kim Peek, som dog 58-årig 2009, lärde sig läsa vid 16 månaders ålder och kunde in i minsta detalj återge innehållet i cirka 10 000 böcker, varav flera telefonkataloger.

Men Lagercrantz tycks inte ha stiftat bekantskap med engelsmannen Daniel Tammet. Det är synd, eftersom just Tammet i högre grad än de nyssnämnda ekvilibristerna påminner om August Balder, David L:s egen romanfigur.

Daniel Tammet föddes den 31 januari 1979 – där både 31, 19, 79, 97, 197 och 1979 råkar vara primtal och alltså är jämnt delbara endast med sig själva och med talet 1. Tammet har Aspergers syndrom, är diagnosticerad som högfungerande autist, och han berättar själv om sitt märkliga liv och sina enastående talanger i boken Född en blå dag (Natur & Kultur 2008). Tammet behärskar ett tiotal språk och har på egen hand konstruerat ytterligare tre. Han lärde sig flytande isländska på bara en vecka. Vill han dividera, låt oss säga, 7 med 67 (= 0,10447761…), så kan han, genom att räkna i huvudet, ange ett svar med närmare etthundra korrekta decimaler på bara någon minut. Söndagen den 14 mars 2004 var han inbjuden till Oxford – ibland kallad ”De drömmande spirornas stad” – och slog där inför ett stort medieuppbåd i universitetets vetenskapsmuseum nytt Europarekord genom att, ur minnet, rabbla upp de 22 514 första decimalerna hos talet pi. Hela seansen tog noga räknat fem timmar och tio minuter i anspråk. Till bilden hör att 14 mars, 3/14, är känd som Den Internationella Pidagen (och som Einsteins födelsedag…) samt att hela evenemanget syftade till att dra in pengar till epilepsiforskningen.

Min uppfattning är att också August Balder om ett par år kommer att diagnosticeras som högfungerande autist. En sak är att han tecknar med fotografisk skärpa, en annan och viktigare är att han kan faktorisera jättelika tal i huvudet och lösa komplicerade differentialekvationer utan minsta ansträngning. Men än viktigare är förstås att han även behärskar sitt eget modersmål – om han bara vill. Ja, Balder och Daniel Tammet är tvillingsjälar, något som visar sig på det ena fältet efter det andra. Den omständigheten har Lagercrantz tyvärr missat.

Lisbeth Salander är i min värld inte lika intressant som åttaårige August, men hon är därför inte ointressant. Har jag läst rätt, så är hon – denna vresiga och lättirriterade amason i 25-årsåldern – överlägsen sina medmänniskor i precis allt hon företar sig, oavsett om det handlar om schack, boxning, avancerad matematik eller om den ädla konsten att hacka datorer. Men hon angriper i praktiken aldrig sina fiender utan att först ha gjort ”en noggrann konsekvensanalys” (sidan 410). Lisbeth är kort sagt Stålmannen i feminin eller möjligen androgyn tappning.

Frans Balder, som är far till August, slås på sidan 147 av en plötslig insikt: Lisbeth S och hans egen lille grabb är i själva verket artfränder och påminner mycket starkt om varandra: även Lisbeths blick har ”samma egendomliga skimmer som Augusts”.

Innan Lagercrantz skrev detta, låg han troligtvis sömnlös ganska länge. Men hans, och Frans Balders, iakttagelse är så vitt jag kan bedöma precis på pricken.

Är människosläktet på väg att bli slavar under datorerna? Denna djupt oroande fråga genomsyrar hela David L:s roman och är på något sätt, vill jag tro, intimt besläktad med savant-temat. Datorernas kapacitet fördubblas var artonde månad, och den mänskliga hjärnan är dålig på att greppa vad en sådan exponentiell utveckling innebär.

Själv saknar jag tyvärr kunskaper i ämnet. Men jag vet att Peter ”Pi” Mogensen, före detta matematiklärare vid universitetet i Karlstad, nyligen har gett ut en roman betitlad Svart hål (Norlén & Slottner), där just hotet från datorerna är ett bärande element i skildringen. Mogensen och Lagercrantz kan med fördel läsas parallellt.

Att Millennium-fyran är välskriven, fantasifull och sällsynt underhållande får anses höjt över varje rimligt tvivel.

Vidare är det förstås ett extra plus att sidantalet – 507 – innehåller en jämn kvadrat, när det skrivs i faktorform: 507 = 3 x 13 x 13.

En helt annan sak är att boken, av strikt etiska skäl, kanske aldrig borde ha knackats ner. Men den diskussionen spränger ramarna för denna betraktelse och får gärna föras av andra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.