Avdagatagandets problem och omsorger

Ett handskrivet brev kom med posten, adresserat till The Svennson family. Något konfunderad började jag läsa kortet som låg i. ”My deepest condolences to you & your family on the loss of Marley. Our thoughts are with you during this tough time.” Undertecknat ”AB”.

Jovisst ja. Katten var ju död. För några år sedan hade han fått en konstig svullnad på hakan, och dottern som för länge sedan släpat hem katten tog den till veterinären. Katten mådde bra sa de, men för strax under tusen dollar kunde de ta ett cellprov från svullnaden och få det analyserat. Sedan skulle det eventuellt bli operation. Vi tackade och tog hem katten. Han mådde bra och så småningom försvann svullnaden.

Men för några veckor sedan hade en böld börjat växa i hans mun. Det såg illa ut och jag tyckte han kunde få självdö. Han var ju en utekatt och skulle nog finna det traumatiskt att sättas i bur och köras iväg för avlivning. Men dottern bestämde annorlunda. Katten var trött och allt gick lugnt och stilla. Han kom hem i en papplåda, och jag grävde ner honom i trädgården. Staden är byggd på lösan sand, så det är lätt att gräva. Och några dagar senare kom kondoleansbrevet från personal på Blue Pearl Specialty and Emergency Pet Hospital.

Skam till sägandes verkade de sörja katten mer än vad jag själv gjorde. Han var en rätt elak best. Vi har en kattlucka till bakgården så han rörde sig fritt. Av någon anledning måste han ta in fåglarna han dödade och plocka och äta dem inomhus. Allt för ofta hittade jag en halväten ekorre på golvet och ibland bara en ekorrsvans. Tvättbjörnarna vågade han sig däremot inte på, men de vågade sig heller inte på honom.

Före den dödliga injektionen fick han lite bedövning. Han tycks ha dött helt smärtfritt. ”They put him to sleep”, som det eufemistiskt heter. Varianter på veterinärernas injektioner används också för att avliva brottslingar (eller ska vi säga människor?) nuförtiden, men där har resultaten varit blandade. I de nybyggda dödskamrarna har man fått experimentera sig fram till en effektiv blandning. Ett problem är att läkemedels- och kemiföretagen vägrar befatta sig med dödsstraffet eller ens leverera till ”death row”. De är rädda för att bli åtalade för vållande till annans död eller värre. Föga smickrande historiska associationer kunde ju också göras. Så ”death row” får alltså sina leveranser diskret via veterinärmedicinen. Dock har flera stater behållit sina elektriska stolar och gaskammare för den händelse att leveranserna av livsfarliga droger skulle stoppas. Men visst är det väl ett tidens tecken, att världens problem ska lösas med droger?

För 150 år sedan var elektriciteten den stora nymodigheten. Thomas Edison var redan etablerad med patent på likströmsmotorn, när serben Nikola Tesla dök upp med sitt växelströmssystem, som patenterades av konkurrenten Westinghouse. För att ge växelströmmen och Westinghouse dåligt rykte bjöd Edison in reportrar till uppvisningar där hundar och katter dödades med växelström. Som kronan på verket lät han tillverka en ”elektrisk stol” för att avrätta människor i och såg till att strömmen kom från en Westinghouse växelströmsgenerator.

Detta var i New York 1890, och närmast på avrättningslistan stod en yxmördare vid namn William Kemmler. Ett nytt sätt att avrätta folk krävde förstås en ny titel. ”State Electrician” skulle bödeln tituleras. Kemmlers advokat hade överklagat med hänvisning till att den nya metoden utgjorde ”cruel and unusual punishment”, vilket är förbjudet enligt grundlagens åttonde tillägg. Domaren måste ju hålla med om att straffmetoden var ovanlig, men att den skulle vara grym trodde han inte. Och är den inte grym, kan den ju heller inte vara grym OCH ovanlig. Även om det tog åtta minuter innan Kemmler kunde dödförklaras, så visade det tydligt att växelströmmen från Westinghouse var livsfarlig.

Men snart drevs det mesta av växelström. I hundra år, fram till 1990-talet användes den till avrättningar. Det finns gott om makabra historier om elektriska stolen. En av de mindre makabra är att den etiopiske kejsaren Menelik den andre ska ha importerat några elstolar år 1896 på inrådan av en missionär. Eftersom det var ont om ström i Etiopien, kom de aldrig till användning utan sägs ha använts som trädgårdsmöbler i stället.

Jag vet inte om Izzy, Marina, Kim eller någon av de andra på kondoleanskortet ens träffade vår katt eller dess ägare, men vill gärna tro att det inte bara är cynisk reklam för företaget, utan också lite terapi för skribenterna. Jag minns ju slaktaren hemma i byn. Han söp rätt friskt. Och slaktaren i grannbyn söp också. Hade det månne hjälpt om de skickat ut kondoleanskort för julgrisarna?