Avdagatagandets problem och omsorger

Ett handskrivet brev kom med posten, adresserat till The Svennson family. Något konfunderad började jag läsa kortet som låg i. “My deepest condolences to you & your family on the loss of Marley. Our thoughts are with you during this tough time.” Undertecknat “AB”.

Jovisst ja. Katten var ju död. För några år sedan hade han fått en konstig svullnad på hakan, och dottern som för länge sedan släpat hem katten tog den till veterinären. Katten mådde bra sa de, men för strax under tusen dollar kunde de ta ett cellprov från svullnaden och få det analyserat. Sedan skulle det eventuellt bli operation. Vi tackade och tog hem katten. Han mådde bra och så småningom försvann svullnaden.

Men för några veckor sedan hade en böld börjat växa i hans mun. Det såg illa ut och jag tyckte han kunde få självdö. Han var ju en utekatt och skulle nog finna det traumatiskt att sättas i bur och köras iväg för avlivning. Men dottern bestämde annorlunda. Katten var trött och allt gick lugnt och stilla. Han kom hem i en papplåda, och jag grävde ner honom i trädgården. Staden är byggd på lösan sand, så det är lätt att gräva. Och några dagar senare kom kondoleansbrevet från personal på Blue Pearl Specialty and Emergency Pet Hospital.

Skam till sägandes verkade de sörja katten mer än vad jag själv gjorde. Han var en rätt elak best. Vi har en kattlucka till bakgården så han rörde sig fritt. Av någon anledning måste han ta in fåglarna han dödade och plocka och äta dem inomhus. Allt för ofta hittade jag en halväten ekorre på golvet och ibland bara en ekorrsvans. Tvättbjörnarna vågade han sig däremot inte på, men de vågade sig heller inte på honom.

Före den dödliga injektionen fick han lite bedövning. Han tycks ha dött helt smärtfritt. “They put him to sleep”, som det eufemistiskt heter. Varianter på veterinärernas injektioner används också för att avliva brottslingar (eller ska vi säga människor?) nuförtiden, men där har resultaten varit blandade. I de nybyggda dödskamrarna har man fått experimentera sig fram till en effektiv blandning. Ett problem är att läkemedels- och kemiföretagen vägrar befatta sig med dödsstraffet eller ens leverera till “death row”. De är rädda för att bli åtalade för vållande till annans död eller värre. Föga smickrande historiska associationer kunde ju också göras. Så “death row” får alltså sina leveranser diskret via veterinärmedicinen. Dock har flera stater behållit sina elektriska stolar och gaskammare för den händelse att leveranserna av livsfarliga droger skulle stoppas. Men visst är det väl ett tidens tecken, att världens problem ska lösas med droger?

För 150 år sedan var elektriciteten den stora nymodigheten. Thomas Edison var redan etablerad med patent på likströmsmotorn, när serben Nikola Tesla dök upp med sitt växelströmssystem, som patenterades av konkurrenten Westinghouse. För att ge växelströmmen och Westinghouse dåligt rykte bjöd Edison in reportrar till uppvisningar där hundar och katter dödades med växelström. Som kronan på verket lät han tillverka en “elektrisk stol” för att avrätta människor i och såg till att strömmen kom från en Westinghouse växelströmsgenerator.

William Kemmler i elektriska stolen. Samtida illustration. (Bild: Le Petit Parisien)

Detta var i New York 1890, och närmast på avrättningslistan stod en yxmördare vid namn William Kemmler. Ett nytt sätt att avrätta folk krävde förstås en ny titel. “State Electrician” skulle bödeln tituleras. Kemmlers advokat hade överklagat med hänvisning till att den nya metoden utgjorde “cruel and unusual punishment”, vilket är förbjudet enligt grundlagens åttonde tillägg. Domaren måste ju hålla med om att straffmetoden var ovanlig, men att den skulle vara grym trodde han inte. Och är den inte grym, kan den ju heller inte vara grym OCH ovanlig. Även om det tog åtta minuter innan Kemmler kunde dödförklaras, så visade det tydligt att växelströmmen från Westinghouse var livsfarlig.

Men snart drevs det mesta av växelström. I hundra år, fram till 1990-talet användes den till avrättningar. Det finns gott om makabra historier om elektriska stolen. En av de mindre makabra är att den etiopiske kejsaren Menelik den andre ska ha importerat några elstolar år 1896 på inrådan av en missionär. Eftersom det var ont om ström i Etiopien, kom de aldrig till användning utan sägs ha använts som trädgårdsmöbler i stället.

Jag vet inte om Izzy, Marina, Kim eller någon av de andra på kondoleanskortet ens träffade vår katt eller dess ägare, men vill gärna tro att det inte bara är cynisk reklam för företaget, utan också lite terapi för skribenterna. Jag minns ju slaktaren hemma i byn. Han söp rätt friskt. Och slaktaren i grannbyn söp också. Hade det månne hjälpt om de skickat ut kondoleanskort för julgrisarna?

... är läst 483 gånger!

(Visited 286 times, 1 visits today)

  4 kommentarer for “Avdagatagandets problem och omsorger

  1. Torgny Forsberg skriver:

    Där ser vi det viktiga i digitaltekniken och i livet att skilja på och förstå. OR & AND.

    I grundlagens åttonde tillägg borde då ha skrivits “cruel OR unusual punishment” i stället för “cruel and unusual punishment”.

  2. Lasse Jansson skriver:

    Tack för ännu en intressant artikel från Kalifornisk horisont. Eftersom det är långfredag idag så är den avrättningsmetod som är aktuell korsfästelse. Exakt vad dödsorsaken är vid korsfästelse är väl inte helt klarlagd eftersom metoden förbjöds av kejsare Konstantin redan på 300 talet e Kr. Men den allmänna teorin är att man dör av långsam kvävning då andningsmuskulaturen försvagas ju längre man hänger.

    1968 hittade man ett skelett i en gravgrotta i Jerusalem med en spik kvar i ena hälen, som tydde på att personen blivit korsfäst. Den andra foten saknades på kroppen. Men det fanns inga tecken på händer eller handleder att de var fastspikade utan skador på axlarna tydde på att armarna suttit fastknutna i ett rep. (Uppgifterna hämtade ur Hans Furuhagens bok – Bibeln och arkeologerna.) När man började göra bilder och krucifix på 600-talet e Kr, så antog man helt enkelt att händerna blivit fastspikade, kanske för att det var lättare att sätta fast skulpturen på korset. Det är märkligt att religiösa människor, som får stigman i sina handflator, får det p g a spikar i träskulpturer.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Apropå kondoleanser…
    Jag erinrar mig, en gång för länge sedan då jag arbetade som skolpsykolog, en mamma som ringde. Hon bad mig komma: ”Vi tog bort hunden i morse. Sonen är alldeles utom sig och vägrar gå till skolan.” Jodå, gossen var verkligen förtvivlad och nästan okontaktbar. Framemot lunch lugnade han ned sig. På eftermiddagen var jag hos en annan familj i ett helt annat ärende. När jag körde upp på gården noterade jag att deras hund inte skällde, som den brukade. ”Var är hunden”, frågade jag. Gossen svarade: ”Pappa tog 30-06:an och sköt’n, den ligger på dyngkasen.”

  4. Curt Linderholm skriver:

    Hur dog William Kemmler egentligen? Ser ut som han har en fas kopplad till huvudet, kroppen utgör resistansen men var är nollan ansluten? Ser den ingenstans och dessutom verkar karmstolen isolerad från jord i och med att den står på porslinsisolatorer. Var Kemmler avsvimmad under åtta minuter av ren skräck och dödförklarades då – för att sedan återuppstå. Under har hänt tidigare. Leve växelströmmen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.