Även Jan Myrdal måste dö

(c) Svenolov Ehrén: Porträtt av Jan Myrdal 1944 

EN MÅ UNDRA. Var vanartig en passande, eller rentav fyndig,benämning på skriftställaren Jan Myrdal? Åtminstone sattes rubriken Den vanartige Jan Myrdal på ett seminarium som arrangerades i april 2019 i ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm. 

”Vanartig” var ett ord som min socialdemokratiskt fostrade mor med nedlåtenhet i stämman brukade, synonymt närmast med ”missanpassad” eller ”dåligt uppfostrad”

I Myrdals fall ett ord med positiv klang. En fritänkare. Som Strindberg. Diderot. Brandes. Efter Titanen ensam i sitt slag på svensk botten. Mer beläst än någon annan. ”Encyklopedisk” konstaterade väl Svenskans kulturchef Leif Carlsson om denne lärdomsbjässe. 

Där i ABF-huset, bland grånade vänsterfyrtiotalister, sista gången jag såg Myrdal i livet. Sedan dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död som visades på Zita i Stockholm.

Där han framställdes – kanske följande den konventionella dramaturgins påbjudande krav om att vässa verkligheten – som övergiven och tilltagande krasslig. Käbblande i Varberg med hyresvärden, socialisten och miljonären Lasse Diding. I mina ögon en egendomlig figur. 

Jag minns att Jan Guillou gjorde ett platt framträdande i ABF-huset. Efter att pompöst ha proklamerat att han minsann inte skulle falla in i någon okritisk hyllningskör. Halvhjärtat blev det. Men kul när han avslöjade att Myrdal många gånger sagt upp vänskapen med honom.

Jag minns också att Myrdal var ovanligt långhårig. Inte den sedvanliga, välansade frisyren. Hur förstå detta hos den annars alltid så prydlige, ofta med välknuten slips?

Och jag minns att han försvarade DDR (TDR försvenskade han det till, och påstod sig ha kunnat slå sig ned i), med hyllande av den realsocialistiska jämställdhetspolitiken. 

Jag var nära att begära ordet, och med påminnande om dissidenterna polemisera mot det som i min överkänsliga nos luktade skönmålning av DDR. 

Inte ursäktade en vettig jämställdhetspolitik – och det var väl snarare så att kvinnlig arbetskraft behövdes, därmed dagis och andra kvinnofrigörande reformer – den repressiva behandlingen av systemkritiker som Jürgen Fuchs, Rudolf Bahro och andra. 

Jag skrev om DDR hos Stefan Lindgren, hans sajt 8 dagar. Han uppskattade inte att jag lyfte fram det totalitära DDR, höll inte med men publicerade. Censurera eller refusera? Inte Lindgren. Det får yttrandeofrihetens vänner ägna sig åt.

Myrdals sista bok Ett andra anstånd fanns till salu vid seminariet. Men vi köpte den inte. Nu har jag laddat ned den som e-bok från Bokus, 141 riksdaler. Mycket känns välbekant, liv och skriftställarskap man redan är förtrogen med, om man följt honom genom decennierna. 

Men grundtonen fränare, för att inte säga råare, än någonsin. Han ger inte ”Jan Myrdal” en chans att slippa undan skoningslös granskning. Och han lämnar den till oss läsare att förhålla oss kritiskt till. Det sistnämnda var mycket viktigt för honom. Inte vörda – reflektera!

Stort och smått blandas, med vissa omtag.

Avträden och Kampuchea. Onani och vankelmod. Passion och svartsjuka. Den livslånga kärleken till Maj. Sorgen efter Gun Kessle och de femtioen årens gemenskap med henne. En relation som förutsatte och byggde på att man aldrig ”krafsade” i varandras innersta. 

Läsfrukter och de intellektuellas svek. Som en röd tråd: redovisningen, pedantiskt noggrann baserad på oklanderliga källhänvisningar, av en själs utveckling från tidiga till gammelmansår. Myrdal väjer inte för något fult eller skamligt. Varken gonorré eller svartsjuka. 

Mycket handlar om döden och dödsskräck. Jag väljer av djupt personligt intresse att fokusera på detta tema i boken. Myrdal blundar inte för att hans liv snart torde vara slut. Kroppen på upphällningen, dock inte huvudet. Lekamen donerad till Karolinska.

Myrdal, icke troende men förvisso bibelsprängd, hävdade att religionen är ett tröstande påfund och inget annat, när vi döden fruktande skall försöka att försona oss med den. Ty alla vandra vi i dödsskuggans dal. 

Något liv efter detta existerar inte. Och det inser den rationelle och medvetne. Gudstro är för den irrationelle och omedvetne. Men frågan om försoning kvarstår även för ateisten, gäckar lätt förnuftet, denne viktigpetter. 

Jag minns plötsligt min cancersjuka mors läkare på lasarettet i Gefle som menade att kanske nio av tio patienter som informeras om att de är bortom bot och hjälp ändå vädjar om behandling. Det kan ju finnas en mikroskopisk chans. Ingen vill dö. Egentligen. 

Jag undrar om det inte var samme Guillou som skrev att han inte kände någon som talade så mycket om döden som Myrdal. En livslång bearbetning av dödsskräck? Ångest inför det oundvikliga? Om än aldrig explicit erkänd?

Kanske hans initierade sysslande i boken med olika sätt att ta sig själv av daga – enklast ”bara” låta bli att äta, svälta sig till döds – bör ses ur detta skräckbearbetningens perspektiv. ”Jag bestämmer själv när jag skall dö”, latent i detta sysslande. ”Jag har kontroll.”

Jag har inget elakt att säga om detta. Mer än: Jag hatar döden. Och gjort så ända sedan den tog mormor ifrån mig. Jag var nio på mitt tionde. Därefter har det bara fortsatt. En efter en efter en. Släktingar och vänner. 

Bekanta och obekanta. Ingen undkommer. Det gjorde förstås inte heller Myrdal.

Jag hör aldrig någon skriva eller tala om Jan Myrdal dessa dagar. Är han helt bortglömd? Som han själv utgick ifrån att han skulle bli, ”ingen så snart bortglömd som en död svensk författare”

Döden särbehandlar ingen. I döden är vi alla lika. Jämlika. Ingen sticker ut. Glömd eller gömd? The rest is silence

... är läst 785 gånger!

  5 kommentarer for “Även Jan Myrdal måste dö

  1. Bertil Carlman skriver:

    Detta, bäste Lasse E, detta var mig en mycket läsvärd inlaga. Den passar utmärkt för en 80-åring med liknande tankar som du beskriver.

    Vanartig eller rabulist? Ofta faller Kolingens ord mig i minnet. När han stod vid en väns grav, utbrast han: ”Du var en djävel när du levde, men du var en fan också!” Ofta, mycket ofta finns det mängder bakom ord vi använder.

  2. Mats Larsson skriver:

    Jan Myrdal är i alla fall inte bortglömd av mig. Jag refererade helt nyligen på lindelof.nu till vad Myrdal skrev om Ryssland i Skriftställning 12, där referenserna till vad Marx&Engels skrev om Ryssland finns noggrant redovisade. Men jag misstänker starkt att det inte finns något större intresse för Myrdals skriftställningar om Ryssland bland skribenterna på denna blogg. Man kan naturligtvis hävda att Myrdals texter om Ryssland idag saknar aktualitet, men det håller jag definitivt inte med om. Naturligtvis, om någon går till läggen och plockar sönder Myrdals texter om Ryssland skulle jag kunna vara benägen att revidera min uppfattning, men det kommer inte inträffa.

  3. Tommy Sjöberg skriver:

    Myrdal var ju en ögonöppnare, för mig till en massa författare. Leo Malet, Arnold Zweig, Upton Sinclairs ”The Brass check” m fl. Skickade några tips på indisk litteratur om 1857 som han erkände att han inte ägde. Skickade även ett @ att han levde ett privilegierat liv nere i Kaffatorp med bidrag från föräldrarna, i förhållande till vi arbetarungdomar som fick försörja oss i grottekvarnen.

    Blev överraskad när han blev intervjuad i Aftonbladet om att han och Gun Kessle sparade pengar, läste böcker om att söka till en självmordsklinik i Schweiz p g a skräcken att bli utsatta för den dåliga maten inom äldrevården? Efter det pratade han bara om Arbetet och Könet, mig veterligen aldrig om maten som lika viktig.

  4. Håkan Danielsson skriver:

    Saknar honom mycket – eftersom han var en av de få med vilken jag (i Sverige) kunde diskutera Kina och Myrdal/Hintons slutsatser av 1989 – jämfört med de hos i Kina idag verksamma Fred Engst (Hintons systerson), John Ross och Michael Hudson.

    Behovet av den internationella organiseringen – dåtidens Komintern, dagens ännu embryonala Progressive International, International Manifesto Group etc.

    En världsordning med sin anglosaxiska efterkrigskärna (the Five Eyes), sin flerhundraåriga nordamerikanska/västeuropeiska koloniala/nykoloniala bas. Snart (men hur långt är ”snart”) på den historiska sophögen.

    Saknar honom mycket.

  5. Tommy Sjöberg skriver:

    Hej Håkan!

    Det var ett tag sedan vi sågs eller hördes av. Intressant att du nämner William Hinton. Om man vill ha en nyanserad bild om vad som hände på och omkring Himmelska Fridens Torg, före, under och efter 4 juni 1989, bör man läsa:

    Privatiseringen av Kina: den stora kursomläggningen 1978-1991 / William Hinton ; översättning: Lennart Lundberg.

    Lyssnade på en kassettinspelning från Sveriges Radio där Myrdal intervjuades om händelserna Juni 1989. Hörde aldrig J M nämna hur många om dog men att ingripandet var nödvändigt för att hindra ett
    större problem.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.