Äventyret i vända världen

Till midsommar bjuder Henrik Linde här på ännu en av sina julberättelser – 27 år gammal – till släktingars och vänners barn.

Hösten 1871 publicerades boken Through the Looking-Glass, and What Alice Found There av Lewis Carroll. Illustrerad av John Tenniel (1820-1914). Den här bilden ur orginalupplagan, när Alice försvinner in bakom spegeln, har senare färglagts.

Till Maria julen 1993.

Maria kände alltid en förväntansfull spänning när hon tittade i farmor Ingegerds stora hallspegel. Den gick ända från golv till tak och det var ju spännande bara det. Och så hade den en så sällsam ram. Befolkad av små guldglänsande figurer som tycktes leva sitt eget liv. Ta till exempel den lille tjocke gubben som satt längst ner i vänstra hörnet och knäppte på sin gitarr. Ibland tycktes han mysa av belåtenhet och spela en sprittande polska som fick de folkdräktsklädda ungdomarna längs ramens underkant att stampa takten så att det klirrade i spegelglaset. En annan dag lade han kanske pannan i djupa veck och spelade så mollstämt att ungdomarna rörde sig sakta som i ett begravningståg.

Det var som om den lille gubben förstod så innerligt väl hur Maria kände sig till humöret och spelade just den musik hon helst ville höra. Ibland kunde gubben också se riktigt retfull och pillemarisk ut och vilja locka henne till någon slags odygd. Som just i dag när Maria hade det litet långtråkigt medan Tomas var på kortis, Björn övade i sin orkester och Göran och Maud var ute för att handla gardiner och annat smått och gott som var absolut oundgängligt. Som Maud sa. Medan Göran tyckte det var bäst att inte säga något alls.

Maria hörde svagt hur Ingegerd rumsterade med kvällsmaten i köket och hur barnprogrammet pratade förståndigt i vardagsrummets teve. Men hon hade bara ögon för den lille gubben i ramhörnan som nu började bli riktigt ivrig. Han gestikulerade vilt med sin fria arm och tycktes peka in mot spegelglaset med gitarren medan bladguldet på hans runda kinder rodnade av upphetsning.

Alice möter den vite riddaren. Bild Peter Newell (1862-1924)

Spegelglaset ja. Det hade alltid stått ett gåtfullt skimmer kring den här spegelns glas. Det såg inte alls så vardagligt ut som glaset hemma i badrumsspegeln. Nej det liknade mest den blanka ytan hos en bottenlös skogstjärn, bebodd av prinsar förvandlade till paddor och allt möjligt annat trolltyg.

Och när den lille gubben i sin upphetsning råkade dunka till spegelglaset med gitarren, såg Maria hur det upp över spegeln gick som ringar efter en kastad sten på en vattenyta och hela hallen gick som i små vågor som endast sakta dog ut.

Maria fick en oemotståndlig längtan att trycka näsan mot det här gåtfulla spegelglaset och knappt hade hon gjort det förrän den lille retfulle gubben daskade till henne i baken med gitarren så hon for huvudstupa över ramkanten in i vända världen.

Där satt hon och tittade sig förvånat omkring och kunde inte för allt i världen förstå varför klädhängarna nu fanns till höger om farmors ytterdörr och inte till vänster där de alltid haft sin plats så länge Maria kunde minnas. Och det var flera år det.

Ytterdörren stod på glänt och en solstrimma tittade in, lovande sommarväder på ett högst förunderligt sätt, fast det var mitt i vintern. Maria kunde inte låta bli att skjuta upp dörren och smyga sig ut. Där möttes hon av ett strålande solsken med en himmel full av små moln som såg ut som vita ulltottar.

Borta vid lillstugan stod ytterligare en ulltott och tuggade på något. Maria hann aldrig bli förvånad över att lillstugan mot sin vana stod till höger för hon förstod att nu hade baggen smitit över stängslet och nu var goda råd dyra. Innan Göran och Maud hunnit hem kanske baggen, liksom förra gången den var lös, hunnit löpa iväg ända till Härad. Eller kanske den skulle springa till Barva den här gången eftersom höger tycktes ha blivit vänster och vänster blivit höger och allt kändes uppochnedvänt. Men det var det inte alls utan helt enkelt bara sidovänt.

Bakom spegelglaset kom Alice till trädgården med de levande blommorna. Bild: John Tenniel.

Maria gick försiktigt fram till baggen, som stod där med ett par av farmors älsklingsblommor i mungipan, och mådde som en prins i en bagarbod.

– Banne dig olydige bagge, sa Maria till den lugnt tuggande baggen. Du vet ju att du inte får hoppa över stängslet. Kom med nu så skall jag stänga in dig igen.
– Sakta i backarna, svarade baggen med djup basröst. Den saken skall vi allt bli två om. Det skall jag säga dig att där inne bland tackorna och lammen får jag ingen arbetsro. Allt är bara uller om buller och smålammen stojar så att jag aldrig får ro att lägga pannan i de djupa veck som behövs för min avhandling.
– Men baggen lille, sa Maria och var inte litet stolt över vad hon visste. Det heter ju inte uller om buller, det heter ju huller om uller. Men vad är det för slags avhandling du skriver på? Den har du inte berättad om förut.
– Nå ja, sa baggen och sträckte på sig. Det har ju egentligen inte funnits någon anledning att ta upp den saken tidigare. Men eftersom du frågar kan jag tala om att jag arbetar med släktforskning. Jag har funnit att jag på fädernet härstammar från den skotska ätten MacSheep, högadliga grenen, och på mödernet har jag hittat många Filet de Mouton. Det torde inte råda några tvivel om min blåblodighet.

Baggen sträckte ytterligare på sig och tog demonstrativt en stor tugga av älsklingsblommorna innan han lugnt fortsatte runt hörnan på lillstugan. Maria hade inget annat att göra än att följa efter och väl var det. För där hade hon något ännu värre att ta itu med. Hela köksträdgården var full av Mauds hönor som med liv och lust sprätte späda morötter och rödbetor omkring sig. De små salladshuvudena for som tennisbollar bort över gräsmattan medan löken mest påminde om pingpongbollar när den for upp i luften.

– Schas, schas, ropade Maria med gråten i rösten.

Men hönorna tittade bara lugnt förebrående på henne varpå de återgick till att välja och vraka bland alla delikata daggmaskar som kommit i dagen.

”Får jag besvära om biljetterna!” sa konduktören och såg med bister uppsyn på Alice. Illustration av Robert Högfeltdt till Alices äventyr i sagolandet och Bakom spegeln. Utgiven av JAN förlag 1945 i översättning av Gösta Knutsson.

Maria stampade i marken av ilska men råkade trampa på ett litet salladshuvud så det nu mest såg ut som en liten slarvigt virkad grytlapp. Hon stampade gång på gång men hönorna sprätte bara vidare i trädgårdssängen medan de skrockade förtjust för varje ny och om möjligt ännu fetare daggmask de hittade.

Det var först när något sammetsliknande nosade henne i nacken och frustade försiktigt som Maria blev varse att någon stod bakom henne.

– Mjuka tjänare, ber om ursäkt för att jag tränger mig på, hörde hon en lågmäld röst vänligt säga. Men jag menar att er stora upprördhet är fåfäng möda. Det är sorgligt men sant, men dessa hönshjärnor kan inte skilja på en trädgårdssäng och en gödselstack. De har inte vår bildning.

När Maria vände sig om stod där den vackraste lilla ponny och tittade på henne. En riktig livslevande ponny, brun med en vit stjärna i pannan och som korta vita strumpor på alla benen. Pannluggen och manen var vackert flätade och den präktiga svansens vackra vågor räckte nästan ända ner till marken. Den tog sakta ett steg bakåt, böjde mjukt på halsen och skrapade lätt i marken med höger framhov.

– Mjuka tjänare, låt mig få bjuda på en ridtur i parken, sa ponnyn belevat. Mig synes att det är en underbar dag för en promenad i den vackra nejden. Sitt upp min sköna, min sadel står till ert förfogande.

Maria tyckte allt att ponnyn pratade bra omständligt men så blev det nog om man var alldeles rysligt väluppfostrad. Och när han kallade gräsmattan med äppelträden för en park hade hon svårt att hålla sig för skratt. Men hon förstod att det skulle vara alldeles rysligt ouppfostrat att skratta just då.

Nu vände ponnyn sidan mot henne så att en vackert utsirad stigbygel hängde lockande på alldeles lagom höjd framför henne. Den gick bara inte att motstå. Strax satt hon i sadeln, grep tag i tyglarna som om hon aldrig gjort annat och så bar det iväg.

Ja det bar verkligen iväg för nu hade ponnyn blivit riktigt leklysten. Det blev ingen stilla promenad i parken utan bar iväg i galopp upp mot ängarna där hon brukade hjälpa Maud med att hässja hö för fåren. Träden bara flög förbi vid sidan av Maria och hon skrek av glädje. Det här var det roligaste hon varit med om. Och ponnyn hade lika roligt den, gjorde extra tvära svängar och sparkade bakut så det stod härliga till. Den blev djärvare och djärvare och så bar det sig inte bättre än att den ville försöka sig på något den inte riktigt klarade av.

Det stod en hässja så lockande där mitt på ängen. Lite för hög för en liten ponny som full av livsglädje tog rejäl sats för att klara språnget men fick lov att ändra sig i sista stund. Med alla fyra hovarna i marken tvärstannade han, men det gjorde inte Maria. I en vid båge flög hon över ponnyns huvud rakt in i hässjans mjuka hö. Och när hon tumlade ut på andra sidan var hon i rättvända världen igen och satte sig pladask på hallgolvet.

– Nu är maten klar, Maria, ropade Ingegerd från köket. Nu har du stått och speglat dig tillräckligt!

Och visst hade Maria gjort det. För den här gången vill säga.

... är läst 427 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.